Pappa Älskar Film

Igår kväll kom årets för mig överlägset mest tråkiga nyhet från underhållningsvärlden - att Rutger Hauer gått bort, 75 år gammal. Holländaren har skådespelat sedan slutet av 60-talet och lämnar en imponerande karriär bakom sig med en mängd minnesvärda rolltolkningar (han var ALLTID bra) i många klassiska filmer som aldrig misslyckats underhålla mig under åren. Här är några minnen/faktan om min relation till den underbara karln:

 

- Den första film jag såg med honom måste varit Nighthawks, där han spelade terroristen Wulfgar som Sylvester Stallone måste sätta stopp för. Jag var väl runt 9-10 år då, kanske, och jag tyckte han var väldigt skrämmande.

 

- När jag var hos min vän och hans familj på landet en helg som tonåring bestod kvällens TV-tittande av en för mig helt främmande film - Surviving the Game. Fantastisk film, visade det sig, spännande utav bara helvete. För er som inte sett den så är storyn att Rutger och hans rika polare bjuder med luffaren Ice-T ut till en stuga där Ice-T tror att han agera guide åt ett gäng jägare. Det visar sig dock att det är han som är bytet och han får några minuters försprång innan de rika knösarna börjar jaga honom. Hela familjen gillade filmen och konceptet, till den grad att farsan i familjen föreslog att jag och kompisen efterföljande dag skulle få 20 minuters försprång att springa ut och gömma oss i skogen, så hade han en timme på sig att hitta oss. Om vi inte blev tillfångatagna skulle han bjuda oss på glass. Kompisen blev tagen, men jag såg till att vi fick den där glassen.

 

- Som jag skrivit om tidigare på bloggen var jag på min första Sci-fi mässa i Sverige år 2003 (med samma kompis och hans pappa som ovan, roligt nog), där Rutger var gäst och anledningen till att vi åkte dit. Helt oerfaren visste jag inte hur saker gick till på såna mässor, så fattiga jag hade med mig ett block och en penna som jag trodde att jag kunde få hans signatur på, men det kostade ju såklart och jag hade inte med mig tillräckligt mycket pengar för en autograf. Men jag fick ju se honom, ändå! Det jag såg i honom den dagen är fortfarande den vänligaste och varmaste skådespelare jag sett på en mässa tidigare. Mest av allt minns jag när en rullstolsbunden man ville få en del av rullstolen signerad (plastdelen som omringas av hjulet). Rutger hoppade glatt upp från sin stol, gick runt bordet och ner på knä för att signera och gjorde det stort. Han ställde sig sedan på huk och höll om mannen medan en vän tog ett kort på dom tillsammans. Bakom där Rutger satt och signerade var en stor banner där det stod att alla pengar gick till hans välgörenhet Rutger Hauer Starfish Association. På de 16 år jag gått på mässor i Sverige, Tyskland och England har jag aldrig sett någon annan skådespelare göra något liknande.

 

- Jag ser på Liftaren en gång varje år, utan undantag. Bortsett från några av Hitchcocks filmer kan jag inte komma på en mer perfekt thriller och Rutger är helt jävla briljant som John Ryder, vi snackar Oscarvärdig! När jag och frugan hade filmkväll med ett annat par och kvinnan i paret sa att hon var allergisk mot film gjord innan 90-talet och aldrig såg sånt, för det kan ju bara inte vara bra. Jag valde Liftaren som film att se utan att nämna när den var ifrån. She. Fucking. Loved. It.

 

- En annan film jag ser varje år är Blind Fury, jag älskar den filmen. Det är inte bara min favorit ur hans karriär, utan en av mina favoritfilmer någonsin. En film ska inte få vara så underhållande som den är, ändå finns den där, som något sorts mirakel. Den svenska bioaffischen sitter uppe på väggen här hemma. Det är tänkt att jag ska byta ut affischerna med jämna mellanrum, men den har suttit säkert i ramen sedan jag skaffade den för jag har inte haft hjärta nog att ta ner den. Nej, kärleken jag har för den filmen finns det fan inte ord till att beskriva.

 

- Vid förra årets Weekend of Hell i Dortmund fick jag äntligen äran att träffa denna underbara man 15 år efter första försöket. Det här är vad jag skrev om mötet:

 

Vilken mysgubbe! Väldigt pratglad och rolig. När jag förklarade att jag var svensk efter att ha sagt mitt namn som han skulle skriva på fotot berättade jag även att han var på den första mässan jag var på för 15 år sedan här i Sverige. Han blev road av min blunder (som jag skrev om tidigare i det här inlägget) och blev allvarlig för en stund och sa att tiden går förbi oss så fort. Jag sa att Liftaren (han kände till den svenska titeln!) och Blind Fury är två av mina favoritfilmer och frågade hur det var att jobba med Shô Kosugi. Han berättade att filmen redan var inspelad när skaparna bestämde sig för att slutet behövde en slutfajt, något han höll med dom om. När Kosugi var motståndaren trodde han inte att han skulle klara av det, "Yes you can!" hade Kosugi svarat och var väldigt motiverande och hjälpte honom mycket. Hauer sa också att han gjorde nästan allt svärdsvingande själv och att han var stolt över det faktumet, vilket jag sa att han borde vara.