Halloween (2018)

 
Genre: Skräck/Slasher
Regi: David Gordon Green
Manus: David Gordon Green, Danny McBride (WTF?), Jeff Fradley
Producent: Malek Akkad, Bill Block, Jason Blum
Land: USA
 
Det har gått 40 år sedan Michael Myers terroriserade Haddonfield. Han har varit inlåst på psyket alla dessa år medan hans överlevande offer, Laurie Strode, inte direkt varit mentalt stabil efter händelsen hon heller. Lagom till Halloween ska han förflyttas till ett nytt psykhem - BIG MISTAKE! Ni vet vad som händer härnäst, men det gör även Laurie som förberett sig i 40 år på att få göra slut på den rena ondskan personifierad.
 
OBS! Spoilers kommer förekomma utav bara heeeeelvete, så håll er borta om ni är känsliga för såna fram tills ni sett filmen själva!
 
Det har blivit många vändor för Halloween. 10 filmer, fyra olika tidslinjer, fem om man räknar med fristående del 3. Först har vi 1, 2, 4, 5, 6, sen har vi 1, 2, 7, 8, sen har vi Rob Zombies två "filmer", och med denna har vi den fjärde tidslinjen som bara inkluderar originalet från 1978 och den här nya filmen. Min favorit har alltid varit den första tidslinjen, hur mycket skit vissa av filmerna än får så gillar jag alla dom på ett eller annat sätt. Normalt sett skulle jag störa mig på att den nya ignorerar alla andra uppföljare, men eftersom filmserien har fler tidslinjer än den moderna svenska familjen har plastismammor och pappor har jag slutat bry mig.
 
 
Så, 40 år har alltså gått och Michael Myers är gammal och grå, lite för synbart för min smak. Jag gillar inte att man får se så mycket av honom utan mask, även om dom försökt dölja de viktigaste bitarna. Hade hellre sett mer vinklar över axeln och sånt, för att behålla mystiken lite mer. Men han får ju till slut tag på masken, tack vare ett par hemska brittiska hobbyjournalister till karaktärer som försöker "nå" Myers på olika sätt och är så fulla av sig själva att dom tror att dom ska lyckas bättre än både Loomis och den nya tjommen som tagit över hans arbete, Dr. Sartain. Lyckas gör dom inte och mycket tacksamt faller dom båda för Myers (och åtminstone den här) tittarens ilska. Tack, Mike!
 
Laurie Strodes liv är emellertid dystert. Skild två gånger och så gott som ingen kontakt med dottern Karen, som hon haft ett ansträngt förhållande med ända sedan hon tappade vårdnaden om henne när hon var 12. Hon har i sin tur en dotter vid namn Allyson som kontakten är ungefär lika dålig med. Anledningen bakom allt drama? Hela Lauries liv har sedan den ödesdigra kvällen 1978 gått ut på att förbereda sig inför ett eventuellt möte med Myers, som hon vill ta död på en gång för alla. Dricker gör hon en del också, precis som hennes karaktär gjorde i 20 år senare. Men gissa vem som får upprättelse utan att på söderländskt vis demaaand satisfaction? Just det, Laurie! The koo-koo lady hade rätt hela jävla tiden när Myers till slut rymmer och börjar döda allt i sin väg.
 
 
Det jag rådiggar med 40 år senare-Myers är att han verkligen går tillbaka till sina rötter när han väl är ute och bara vill ägna tid åt det han älskar mest. Han beger sig till Haddonfield och börjar döda folk lite hipp som happ. Går in i ena huset, sen till det andra medan bodycounten blir högre och högre. Han skänker inte en tanke åt Laurie, hon var bara den som råkade komma undan 40 år tidigare, nu är hon en i mängden potentiella offer i den lilla staden. Nu är det 40 år senare-Laurie som är ute efter honom istället, som the baddest, one-chick hit squad that ever hit town!
 
Något jag ogillade ganska mycket och störde mig på är att det var väldigt många, säkert hälften om inte mer, mord som skedde off-camera. Vissa mord fick man endast höra medan andra döda kroppar bara dök upp lite tätt som tätt efter att dådet var gjort. Något enstaka mord man bara hör går väl an, för att dom ska få testa "Bilderna du får i huvudet är värre än det vi kunnat visa"-tesen, men dom körde den metoden för många gånger. Det är en slasherfilm, för helvete, inget jävla barnprogram. I slutändan föredrar jag att faktiskt SE när han slår den ont anande hemmafrun med hammare i kraniet 15 gånger, inte höra det och sedan se slutresultatet en snabbis. Ni kan ta ifrån mig tuttsekunder (inte en enda bortsett från en flashback till originalet), men ni får inte ta ifrån mig - MITT GORE!
 
 
Dom flesta karaktärerna är sympatiska och välskrivna, speciellt Strode-kvinnorna och Karens man Ray. Dr. Loomis akademikern Dr. Sartain går väl an, men med hans karaktär kommer vad som får räknas som en twist, tydligen något varenda jävla film måste ha numera, och jag köper den inte riktigt. En psykiatriker som helt plötsligt får för sig att själv ta en annan person liv, till synes utan någon ånger alls, för att förstå sig på sin patient mer? Yeeeaaahhhh, no. I slutändan är twisten bara skapad som en plot convenience för att han ska köra Myers till Lauries hus. Även om sättet Myers nådde Laurie på var lamt är det under dessa sista 20 minuter filmen höjer sig ett snäpp. Finalen är riktigt jävla bra, gott om spänning med lite jump scares och så är det intensivt som fan.
 
Filmen har lite humor, men inte för mycket, tack och lov. Vi bjuds också på flera referenser till tidigare filmer, inte bara första. Lagom mycket fan service alltså, inte en fanboyhandtralla som Predators tvingade oss på. John Carpenter är tillbaka som kompositör tillsammans med sonen Cody och Daniel Davies, dom ger oss inget direkt nyskapande, däremot ett bra soundtrack som bygger på det ikoniska originalet riktigt väl.
 
 
Som ett stort fan av franchisen har förväntningarna varit skyhöga med all info vi fick precis innan filmen började spelas in, framförallt att Carpenter var tillbaka som kompositör och Jamie Lee Curtis stod framför kameran igen. Det är första Halloween jag genuint sett fram emot på 15 år, så den hade mycket att leva upp till. Helt ärligt talat hade jag nästan blivit nöjd så länge den inte sög, för de senaste 15 åren har verkligen inte varit någon storhetstid för franchisen. Lyckligtvis sög den inte på långa vägar och även om den inte levererade tillräckligt för att mäta sig med hypen som uppstod så levererade den tillräckligt för att göra mig rejält nöjd, både som biobesökare men framförallt som ett fan sedan 22 år tillbaka.
 
Betyg:
 
Bill Block - Cody Carpenter - Daniel Davies - Danny McBride - David Gordon Green - Dr. Loomis - Haddonfield - Halloween - Jason Blum - Jeff Fradley - John Carpenter - Laurie Strode - Malek Akkad - Michael Myers - Predators - Rob Zombie - Slasher

He's coming home...

 
Med Jamie Lee Curtis tillbaka i sin paradroll, John Carpenter i en mer aktiv roll som executive producer och nu står för soundtracket har det gett mig farligt stora förhoppningar för nya Halloween, som ska ta vid 40 år efter originalet. Biljetterna är bokade, klockan 20:50 ikväll ser jag för första gången en film med min tredje största slasherfavorit på bio. Hypad!
Halloween - Jamie Lee Curtis - John Carpenter

Dom sticks!

 
Tidigare på bloggen har jag beklagat lite över att det finns väldigt lite officiellt licenserad merchandise till en av mina favorit franchises, Critters. Objektet ovan är inte officiellt licenserad, men jag gjorde ett undantag den här gången eftersom innehållet är så jävla coolt att jag bara var tvungen. Limiterad till endast 100 exemplar och gjord av Alleycat Graphics får man med följande:
 
Fyra enamel pins bestående av två Krites (som går under namnet Crites eftersom, än en gång, det inte är officiellt licenserat merchandise) och prisjägarna Ug och Lee.
 
 
Fyra klistermärken med samma motiv.
 
 
Helt klart coolast av allt - en konsertbiljett till Johnny Steeles Power of the Night turné!
 
 
Till sist en dubbelsidig poster, varav ena sidan är en smårolig referens till Alien 3.
 
 
 
Jag beställde ett par Maniac Cop pins också samt ett par klistermärken med samma motiv på. Tyvärr var pinsen inte längre i lager så jag fick tillbaka pengarna för dom och så slängde dom på några extra klistermärken som plåster på såret. Det är sån sorts kundservice jag gillar!
 
 
För fler snygga pins, klistermärken och annat coolt till salu kan ni besöka Alleycat Graphics butik. Butiken är belägen i Storbrittanien, så frakten är låg och leveranstiden kort.
 
Critters - Krites - Maniac Cop

Seminarium - Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze

 
Den 7:e oktober tog jag tåget till Stockholm för att ta mig till biografen Zita, där jag skulle lyssna på Dianca London Potts, ditflugen från Brooklyn, och hennes seminarium Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze. som filmfestivalen Monsters of Film arrangerade i samarbete med The Miskatonic Institute of Horror Studies.
 
 
Med pressackrediteringen i hand gick jag in och satte mig i salongen, som var ungefär halvfull. Seminariet pågick i dryga två timmar och Dianca tog oss på en resa från 1910-talet till nutid, från 1915 års The Birth of a Nation till förra årets Get Out. Med hjälp av 100 års filmhistoria visar hon många exempel på hur Hollywood ofta använt svarta som verktyg för det okända, bland annat som innehavare av mörka krafter som voodoo. De gånger svarta inte är det onda tas förstås den gamla klyschan att svarta nästan alltid dör först upp, men även att svarta ofta bara finns till för att bistå den vita hjälten. Som exempel på det pratade hon bland annat väldigt mycket om Whoopi Goldbergs Oscarvinnande roll som sierskan Oda Mae Brown i Ghost, en film hon sa att hon var besatt av. Ditto, Dianca!
 
 
Om det är något som gjorde mig besviken var det att när hon kom till 70-talet och det jag mest såg fram emot - delen om blaxploitation, så var det väldigt kortfattat. Hon pratade lite om Blacula och Ganja & Hess, sedan nämnde hon några andra (Abby, Blackenstein, Sugar Hill) i förbifarten innan hon gick vidare till nästa punkt. Det kändes lite snopet eftersom blaxploitation-eran på 70-talet om något är ju då svarta verkligen fick en egen röst på film. Dom kanske inte alltid kom helt bort från vitas blickar eftersom många av filmerna skrevs, regisserades och producerades av vita, men det var ju en revolution utan dess like där svarta inte bara hade huvudrollerna, dom överlevde och segrade mot det onda, som ofta representerades av vita. Sugar Hill är ett bra exempel där man lyckats omvända rollerna. Här använder ett par svarta karaktärer sig av voodoo, men till skillnad från tidigare filmer är det är inget ont som vita ska besegra, den här gången är det svarta som använder det för att hämnas mot den onda, vita maffian.
 
 
 
Av och till under föreläsningen använder Dianca sig av citat från olika författare insatta i ämnet och olika klipp från filmer och serier för att bättre illustrera det hon pratar om. Hon lade mycket riktigt en hel del del tid på att prata om och visa klipp från förra årets stora överraskning Get Out innan hon avslutade seminariet med några sista ord.
 
Bortsett från något litet undantag där jag inte riktigt höll med eller såg vissa saker på ett annat sätt än henne så kändes hennes analyser klockrena och välgenomtänkta. Mitt mål med att gå på seminariet var att lära mig något nytt och det gjorde jag, så det var absolut värt tågresan upp från Norrköping. Tyvärr fick jag inte chansen att växla några ord med henne eller bara tacka för ett bra seminarium eftersom kvällens andra höjdpunkt, Sugar Hill på stor duk, började bara fem minuter efter att hon var färdig. Jag hoppades att hon också skulle se filmen eller i alla fall vara kvar i lokalerna tills dess att den var slut, men tyvärr hade hon gått tillbaka till sitt hotell när filmen var över.
 
 
Nåväl, jag ska inte klaga för mycket, att avsluta eftermiddagen efter ett bra seminarium med mycket möjligt den bästa av blaxploitation/skräck hybrider var inte helt fel. Marki Bay med hennes Evel Knievel outfit och Don Pedro Colleys överspelande som Baron Samedi gjorde sig extra bra på stor duk och får räknas som höjdpunkterna av en mycket trevlig, snudd på magisk filmvisning. Den känslan brukar infinna sig när man ser en gammal favorit på stor duk för första gången.
 
Stort tack till Monsters of Film för att jag fick ta del av både Dianca London Potts tankar och Sugar Hills underhållning via pressackreditering. Nu håller jag tummarna för att det blir fler blaxploitation skräckisar på framtida Monsters of Film-festivaler, då kan ni räkna med åtminstone en biljett såld till den föreställningen!
*Batteries Not Included - Abby - Baron Samedi - Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze - Blackenstein - Blacula - Blaxploitation - Dianca London Potts - Don Pedro Colley - Evel Knievel - Ganja & Hess - Get Out - Ghost - Monsters of Film - Oda Mae Brown - Sugar Hill - The Birth of a Nation - The Miskatonic Institute of Horror Studies - Whoopi Goldberg - Zita