Efter mörkret kommer ett leende

 
Det har varit en hemsk vecka för mig och min familj. Jag har valt att skriva följande inlägg både för min egen skull och för nära och kära, som kanske inte fått all information eftersom jag helt enkelt inte orkat ta det som hänt i detalj med allihopa.

Det hela började i onsdags förra veckan, då hade våran tre månader gamla son James blod i avföringen och hade två stora kräkningar inom loppet av några minuter. Han blev väldigt trött och huden var likblek. Jag åkte ambulans med honom till barnakuten där han genomgick en undersökning, men man inte hittade något fel. Han fick dricka lite vätskeersättning som han genast spottade ut, vi uppmanades att fortsätta försöka få honom att äta och fick sedan åka hem. När vi kom hem fick han sova, men på morgonen fick han 100 ml välling i sig som nästan omedelbart kom upp igen. När han några timmar senare kräktes och det som om upp var i orange färg var det bara att åka upp med honom till barnakuten igen.
 
Det var något väldigt fel med James, han var ännu mer olik sig själv och log inte något längre, vilket han annars oftast gör endast vid lite ögonkontakt. På barnakuten gjorde man alla möjliga tester och mätningar på honom, utan att hitta något fel. Den här gången blev han dock inlagd över natten och vi fick förse honom med vätskeersättning, med samma effekt som kvällen innan. Den nya läkaren vi fick träffa trodde att det förmodligen bara handlade om en vanlig förkylning eller en liten infektion i kroppen och att vi inte hade något att oroa oss över.
 
Men vi var oroliga. Vi ville bara se honom le igen, först då skulle vi känna oss säkra på att allt var bra. Något leende kom aldrig och James blev inte bättre, han var så svag att han inte ens reagerade något när han blev stucken av en spruta.
 
 
På natten till fredag bestämdes det att man skulle försöka sondmata James. När även det kom upp igen kom det snart en ny läkare som undersökte James och upptäckte ett avvikande ljud när han lyssnade på magen. Man gjorde valet att röntga hans mage och där såg man problemet - James hade råkat ut för invagination, där en bit av tunntarmen hade åkt in i tjocktarmen, vilket är anledningen till att han inte kunde behålla någon mat. Läkarna gjorde ett försök att ordna upp det med ett enklare ingrepp, men när det inte gick beslutade man snabbt att vi fick åka upp till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm där James skulle opereras. Vi blev prioritet ett och ambulansen transporterade mig med James i famnen i 120 km/h. Jag hade ögonkontakt med honom hela vägen, men ändå inte. Han kollade på mig men var liksom inte riktigt där.
 
När vi anlände fick han först dropp då han behövde mer vätska i kroppen för att klara av operationen, som läkarna sa var en vanlig operation. Än en gång sade man till oss att vi inte behövde vara oroliga, men det är man såklart ändå som förälder när ens barn behöver ett kirurgiskt ingrepp.
 
 
När han fått tillräckligt mycket vätska i kroppen blev vi körda in till operationssalen i en väldans fart. När vi anlände togs James ur min famn i sådan hast att jag inte fick chansen att sätta läpparna på hans panna och säga att allt skulle bli bra. Att se min ängel ligga där på det stora operationsbordet med sladdar överallt på hans lilla kropp medan jag eskorterades ut var det svåraste och mest hemska jag varit med om i mitt liv. Det spelar ingen roll hur stark man är eller tror att man är, i den situationen reduceras man till en emotionell röra.
 
Operationen skulle ta minst ett par timmar och vi togs till ett rum där vi fick äta lite mat. Vi fick rådet att försöka få lite sömn i väntan på att höra från kirurgen. Det var lättare sagt än gjort, speciellt med endast en säng i rummet, men vi var båda så trötta, psykiskt mer än fysiskt, att vi lyckades sova åtminstone en timma.
 
 
Efter ungefär tre timmar knackade kirurgen på och gav oss nyheterna vi längtat efter att få höra. Operationen gick bra utan några komplikationer. Han hade dock lite vätska i lungorna så han fick spendera natten på intensiven istället för på uppvakningsavdelningen, När han vaknade skulle vi få träffa honom, men det kunde dröja ett tag. Drygt sex timmar senare fick vi samtalet att vi kunde få komma upp och träffa honom. Han var trött och lite orolig, inte riktigt sig själv än - men viktigast av allt var han utom fara. Vi var lättade och glada, nu lades fokus på tillfrisknandet.
 
 
Vi fick ta ner James till vårat rum några timmar senare, han skulle behöva vara kvar upp till en vecka för att han skulle få komma igång och äta själv utan komplikationer. Dom första dagarna kräktes han galla, det var väntat och för att få honom att må mindre illa drogs gallan upp via en sond så fort han visade tecken på illamående. Till slut kom det ingen mer galla och han var så stabil att läkarna tyckte att en av oss kunde åka hem till Norrköping igen för att ta hand om våran äldsta son, Charlie, som min mamma samt min brors familj ställt upp och passat åt oss under tiden på sjukhusvistelserna både i Norrköping och Stockholm. Vi kom fram till att det var bäst att jag skulle åka hem först medan min fru, som varit en riktig klippa under allt som hänt, stannade kvar med James.
 
Bara en timma innan jag skulle ta taxin till Centralstationen fick jag den bästa möjliga avskedspresenten från James, något jag inte hade sett på nästan en vecka och som tog bort all oro jag hade kvar i kroppen - ett leende.
 
 
Min fru och James kom hem några dagar senare. Allt är bra med vår familj igen och vardagen har gått tillbaka till det normala.
 
Jag vill passa på att tacka alla som ställt upp, hört av sig eller på annat sätt låtit oss veta att vi funnits med i deras tankar, det har värmt enormt mycket under en svår period för vår familj. Ett stort tack riktas också till all personal som tog hand om oss både på Vrinnevisjukhuset och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, alla var helt fantastiska vilken avdelning vi än var på. Tack vare er kan vår son le igen.
 

Tut-tut

 
För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle utsmycka filmrummet med lite modeller av filmhistoriens mest ikoniska bilar. Dom ska vara uppställda i en (eller fler kanske, vartefter) av mina många Billy bokhyllor, men eftersom jag inte vill ge upp ett helt hyllplan med film för att bilarna ska få plats fick jag välja modeller av den lite mindre sorten som kan dela hyllplanet med filmerna. Efter noggranna mätningar kom jag fram till att det stod mellan skala 1:24 (tre stycken får plats) eller 1:43 (fem-sex stycken). Så jag hade att välja mellan:
 
1:24: Färre bilar på display, men större och mer detaljerade
1:43: Lite mindre detaljerade, men fler bilar får plats och skymmer i princip inget av filmerna dom står framför
 
Eftersom jag inte vet om jag kommer vilja ha mer än ett hyllplan med bilar på valde jag det andra alternativet, så att jag i såna fall har upp till sex stycken ikoniska filmbilar att välja mellan och ha på display. Den första är nu införskaffad och är förmodligen den fulaste av alla som kommer få stå på hyllan, men det är meningen att den ska vara just ful och är den största anledningen till att den blivit så ikonisk sedan man först fick se den för snart 35 år sedan...
 
 
Alltså en Wagon Queeen Family Truckster från Ett Päron Till Farsa, komplett med "Honky lips" sprayat på ena sidan och navkapslarna stulna!
 
 
Vilka andra bilar tycker ni förtjänar en plats i hyllan?
Ett Päron Till Farsa - Family Truckster - Honky Lips - Wagon Queen - Wagon Queen Family Truckster

Here comes the Hammer!

 
Det tog två veckor för filmen att skickas och två veckor för den att anlända. Men nu är den fanimej här - Hammer! Det är en av Fred "The Hammer" Williamsons första filmer i blaxploitationgenren och släpptes av bolaget Olive Films i USA. Tyvärr saknar den extramaterial, men Hammers vackra nuna i HD räcker gott och väl för mig. På tal om Williamson är det förvånansvärt mycket av hans tid som blaxploitationgenrens främsta leading man som fortfarande saknar ett släpp på Blu-ray, vissa har till och med aldrig släppts på DVD. Högst upp på min önskelista är:
 
The Legend of Nigger Charley
The Soul of Nigger Charley
That Man Bolt
Bucktown
Boss Nigger
 
Det ska bli intressant att se framöver om det finns något bolag med kulor stora nog att släppa någon av dom ovanstående tre filmerna med ordet "nigger" i. Varken Soul eller Legend of Nigger Charley har fått legitima DVD-släpp vad jag vet, medan Boss Nigger släppts, då med det smått ändrade namnet "Boss". Att ingen av filmerna kommer släppas med originalnamnen på framsidan av omslaget är något jag förväntar mig, men jag hoppas att något bolag släpper dom med omvändbart omslag där originaltiteln är med. På så sätt får dom som inte kan sätta filmerna i kontext för när filmerna gjordes som dom vill och vi andra får som vi vill eftersom vi bara behöver vända på omslaget för att få rätt titel.
 
Boss Nigger - Bucktown - Fred "The Hammer" Williamson - Hammer - Olive Films - That Man Bolt - The Legend of Nigger Charley - The Soul of Nigger Charley

Kvitto

 
Kulturloppisen i lördags blev lyckad. Jag hade två stora påsar med film och annat med mig och när jag skulle packa ihop behövdes bara en påse. 1230 kr sålde jag för på plats, men sålde lite vid sidan av loppisen också så närmare 2000 kr landade summan på, vilket kommer väl till hands då jag har en del inköp planerade till filmrummet. Jag avslutade med att hamna på delad förstaplats i filmquizet föreningen VideoWest Filmquiz anordnade i samband med kulturloppisen, så två biobiljetter till Cnema blev grädden på moset.
 
Det var faktiskt kul, om än lite segt emellanåt medan man väntade på kunder. Att snacka och tipsa om bra film med lite random folk är alltid trevligt. Tack till alla som kom förbi och stöttade finkultur!
VideoWest Filmquiz