Bekräftat: Universal Monsters Dark Universe

 
Universal bekräftade förra veckan att man kommer skapa ett nytt filmuniversum i samma stil som dom Marvel och DC har, men med kända karaktärer från Universals klassiska monsterfilmer, som kommer gästspela i varandras filmer. Det kommer kallas för Dark Universe.
 
Tom Cruise har ju huvudrollen i The Mummy, vars premiär är den 9:e juni, där Russel Crowe också har en roll som en viss Henry Jekyll, medlem i monsterbekämpande organisationen Prodigium.
Javier Bardem ska spela Frankensteins monster (klockren casting).
Johnny Depp ska spela The Invisible Man (klockren casting där med).
 
Det fattas fortfarande några, såklart. Dracula: Untold gick det ju inget vidare för så dom väntar nog med att introducera Universals kanske mest kända monster. Nästa film i serien efter The Mummy blir Bride of Frankenstein på Alla hjärtans dag 2019, förmodligen (och förhoppningsvis) får Bride ta lite större plats i den än de få minuter hon fick i originalet, allt annat hade väl klassats som sexism idag.
 
Jag är försiktigt optimistisk. Det kommer inte vara rena remakes, vilket är bra då känslan i originalen aldrig kommer uppnås igen. Jag är mest glad över att dessa monster får nytt liv och förtroende, sen lär ju fler söka upp originalen som då får en skara nya fans.
 
För mer nyheter om just detta nya filmuniversum kan man besöka den officiella hemsidan.
 
Bride of Frankenstein - DC - Dracula: Untold - Henry Jekyll - Javier Bardem - Johnny Depp - Marvel - Prodigium - Russell Crowe - The Invisible Man - The Mummy - Tom Cruise - Universal Monsters

Live and Let Die (1973)

 
Genre: Spionfilm/Blaxploitation
Regi: Guy Hamilton
Manus: Tom Mankiewicz
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman
Land: England
 
James Bond får i uppdrag att undersöka varför tre MI6 agenter blivit mördade på tre olika ställen på väldigt kort tid. Sökandet tar honom till New Orleans och en viss Mr. Big, vars huvudsakliga inkomst kommer från heroinet han producerar. Inte länge till, om James Bond får säga sitt!
 
Året var 1973 och två år hade gått sedan Sean Connery återvänt en sjätte och sista gång som James Bond för en rekordhög lön med Diamonds Are Forever. Det var nu dags att hitta en ny Bond och valet föll på Roger Moore, som med sju säsonger av Helgonet och en säsong av Snobbar Som Jobbar bakom sig var ett spännande val. Men kunde han verkligen axla rollen alla förknippat med Connery i så många år? För att stilla oron valde man att casha in på den nya blaxploitationgenren, som var glödhet efter succéer med bland annat Shaft, Super Fly och Trouble Man genom att göra en Bondfilm delvis riktat mot den afroamerikanska publiken. Resultatet blev Live and Let Die, den konstigaste Bondfilm som dittills hade gjorts innan man 8 år senare valde att casha in på ett annat fenomen, Star Wars, och då kontra med Moonraker.
 
 
Dom gick verkligen all out med nämnda undertemat, den är en så viktig del i filmen att jag är beredd att kalla det för en blaxploitationfilm lika lätt som jag är beredd att kalla det en spion eller Bondfilm, och jag tar an alla (i en vänlig debatt) som inte håller med. Man har tillkallat genreveteranerna Yaphet Kotto, Julius Harris och Gloria Hendry, använder sig av platser som Harlem, New Orleans samt en ö i Karibien och musiken låter stundtals som om det är taget ur en av Shaft-filmerna. Ja, det och att Bond kallas för bland annat stupid mutha, honky och baby av diverse afroamerikanska karaktärer. Jag satt och höll tummarna för att någon även skulle kalla honom för en jive turkey, men det hände aldrig. Fan!
 
Det finns dock ett ganska stort undantag som går emot allt genren upprättades för att bekämpa - hjälten som står kvar segrandes när röken lagt sig är en vit man. En vit priviligerad man, till råga på allt. Men nu ska vi inte vara SÅ petiga. Man har trots allt inte bara mixat en av mina favoritkaraktärer på film med en av mina favoritgenrer. Man har lyckats göra det på ett mycket bra och underhållande sätt. Briljant. Fucking briljant.
 
 
Men det är som sagt lika mycket en spion och Bondfilm. Vi har fortfarande coola gadgets (bland annat en klocka med magnetfunktion som Bond kan dra ner dragkedjor på klänningar med), jakter på både land och vatten, Bondbrudar samt katt och råtta-lekar i överflöd. Just antalet gånger Bond blir tillfångatagen för att senare fly igen måste slå något rekord i den här filmen. Jag fick det till hela fyra gånger, shit pommes frites! Bond skulle må bra av att dricka färre martinis och ha sex med färre rykheta brudar och istället spendera lite tid på att lära sig konsten om ninjutsu. Om inte annat för hjärtats skull, det kan inte vara bra för blodtrycket att vara så nära döden gång på gång igen.
 
Mitt i centrum för allt har vi, såklart, James Bond, nu i ny tappning i form av Roger Moore. Det jag alltid älskat med Moore i rollen som Bond är hur han lyckades göra rollen till sin egen med en liten extra dos humor samtidigt som han behöll karaktärens viktigaste delar. Jag gillar George Lazenby och Timothy Dalton, men dom känns ofta lite för lika Sean Connerys Bond, på både gott och ont. Moore erbjöd publiken något helt annat på ett sätt bara han kunde och det är inget mindre än beundransvärt hur han lyckades göra sig så bekväm i rollen direkt trots Connerys stora skugga och publikens tvekan på någon ny i rollen.
 
 
En rolig likhet jag lade märke till i Connery och Moores debutfilmer i rollen som Bond är att båda får något otrevligt insläppt i rummen dom hyrt - ett försök av skurken att döda Bond genom att få det se ut som en olycka. I Dr. No är det en spindel och i Live and Let Die är det en orm. Sätten dom går tillväga för att ta död på inkräktaren kunde inte vara mer talande för hur olika dom gick in i sina roller. Connery går på kraft och mosar spindeln med hjälp av botten av sin sula cirka 5-6 gånger. Moore, däremot, sprutar aftershave som han sedan sätter eld på via sin cigarr och bränner ihjäl ormen. Han återgår sedan till att applicera aftershaven och njuta av cigarren.
 
Bondbrudarna består av Gloria Hendrys Rosie, som alltid kommer vara ihågkommen för den mycket tidiga och viktiga rasöverskridande kyssen tillsammans med Roger Moore under en tid då det verkligen inte var vanligt, och Jane Seymour i en tidig roll som mediumet Solitaire. Skurkarna spelas av Yaphet Kotto vars karaktär bär det antagligen mycket passande namnet Mr. Big, Julius Harris är en minnesvärd henchman vid namn Tee Hee och Geoffrey Holder, vars Baron Samedi använder voodoo till hjälp.
 
 
Med Moore i rollen tillkom som sagt även lite mer humor, men det går nästan överstyr under en båtjakt när Sheriff Pepper, spelad av karaktärsskådisen Clifton James, gör sitt första av två framträdanden i en Bondfilm. Visst är han rolig och minnesvärd, men man glömmer för en kort stund vad det är man kollade på från första början. Något jag dock inte får nog av är härliga meningsutbyten, där favoriten är när Bond och Rosie precis haft sex och han hotar att döda henne om hon inte berättar vad hon döljer för honom:
 
Rosie: But you couldn't. You wouldn't. Not after what we just done.
Bond: Well, I certainly wouldn't have killed you before.
 
Oh, James, you devil!
 
 
Den väldigt viktiga Bondlåten framförs av Paul McCartneys band Wings och är bra, så bra att den nominerades till en Oscar för bästa Bästa Originalsång, vilket var första Bondlåten att få den nomineringen. George Martin tog tillfälligt över rodret från John Barry som kompositör och blandar skickligt den typiska stilen Barry skapade till filmserien med ett mer afroamerikanskt sound, typiskt för blaxploitationgenren.
 
Vi får se kanske det mest spektakulära sätt en Bondskurk någonsin dött på i Live and Let Die, med en alldeles underbar kommentar från Bond efteråt: He always did have an over-inflated opinion of himself. Ni som inte sett filmen eller inte minns kan säkert gissa er till ungefär vad som skedde precis innan. Några minuter senare hinner han också slänga en armprotes från ett tåg efter en liten dispyt med en viss henchman och när Solitaire undrar vad han håller på med säger han, på det där speciella sättet endast Moore kunde: Just being disarming, honey.
 
 
Det gjordes bättre Bondfilmer både före och efter Live and Let Die, men den står sig bra och lyckas alltid underhålla. Viktigast av allt är att det var en riktigt bra start för Roger Moore i rollen som James Bond - en roll han för all framtid skulle förknippas med och spela i ytterligare sex filmer.
 
Betyg:
 
Albert R. Broccoli - Baron Samedi - Blaxploitation - Clifton James - Dr. No - Geoffrey Holder - George Lazenby - George Martin - Gloria Hendry - Guy Hamilton - Harry Saltzman - Helgonet - James Bond - Jane Seymour - John Barry - Julius Harris - Live and Let Die - Moonraker - Mr. Big - Paul McCartney - Roger Moore - Sean Connery - Shaft - Sheriff Pepper - Snobbar Som Jobbar - Solitaire - Star Wars - Super Fly - Tee Hee - Timothy Dalton - Tom Mankiewicz - Trouble Man - Voodoo - Wings - Yaphet Kotto

Ribba to the rescue!

 
Att ha en ram som perfekt passar till svenska bioaffischer var länge en avlägsen dröm för mig. I flera år var jag ute efter en där måttet 70x100 på beskrivningen inte var en lögn. Jag gick på flera nitar där måtten inte alls stämde och man hade behövt klippa affischen om man ville att den skulle passa. Inte fan klipper jag sönder ett bio original! Visst kan man få dom inramade professionellt, och det har jag gjort ett par gånger, men det kostar mellan 1000-1500 kr och nu har jag varit ute efter en ram man kan byta ut affischer på med jämna mellanrum. IKEA hade visst haft en ram som passade in i mina önskemål, men dom såldes inte längre, typiskt nog.
 
När jag flyttade förra året blev det aktuellt med två ramar. I filmrummet får dom inte plats eftersom varenda vägg är avsedda för hyllor och annat smått, men precis utanför finns en vägg där två ramar får plats bredvid varandra. Tanken är att ge det lite av en lobby look, eller enbart ett tecken på vad som komma skall innan man går in i rummet.
 
Plötsligt, efter att jag gått med i en grym Facebookgrupp för samlare av svenska bioaffischer, fick jag veta att IKEA besvarat mina böner och börjat sälja deras ramar igen, som bär namnet Ribba. Med det bekräftat var det bara att köpa dom första två affischerna som skulle få äran att pryda min vägg. Jag visste sedan långt tillbaka vilken den ena skulle bli, det var valet av den andra som fick mig att känna mig som ett barn i en godisaffär. Till slut gjorde jag ett val som jag blev väldigt nöjd med och nu är båda uppe på väggen för allas beskådning.
 
Valen föll på:
 
 
 
Action Jackson är den mest underhållande film som någonsin gjorts, så det var ett självklart val, medan The Last Dragon är en ny favorit som jag kände att jag ville uppmärksamma. Vanity är med i båda filmerna, men är inte temat. Det är bara ett trevligt sammanträffande att hon varit med i två av dom mest underhållande filmerna som någonsin gjorts.
 
Tanken är att byta ut affischerna runt var 4-6:e månad, så nu kan jag äntligen börja köpa och samla bioaffischer på allvar. Det är väldigt många jag vill ha upp på väggen, listan jag börjat jobba på har redan 30 stycken titlar... Nästa gång ni får se ett par nya affischer i ramarna kommer inom ett halvår, så håll till godo.
 
Action Jackson - Affisch - Bioaffisch - Facebookgrupp - IKEA - Ribba - The Last Dragon - Vanity

R.I.P. Roger Moore

 
Film och TV-världen har precis förlorat en av mediumens största stjärnor, då Roger Moore gått bort i cancer vid 89 års ålder.
 
Det är få, om några, skådespelare som framkallar lika många underbara barndomsminnen som denna man. Min barndom präglades som för så många andra av James Bond. Visst har Sean Connery alltid varit favoriten, men Roger Moore låg snäppet bakom - det gör han än idag. Han var den roliga, lättsamma Bond, i stark kontrast till Connerys mer hårda stil. Dom allra flesta Bondfilmerna sågs ute på landet hos morfar och mormor i tid och otid.
 
Han var dessutom huvudrollsinnehavaren i en väldigt bra TV-serie som präglade min barndom lika mycket som James Bond - Helgonet. Att se Helgonet tillsammans med min morfar på fredagskvällarna var mer än en oskriven regel; det var heligt. Avsnitten sågs gärna till lite sourcream & onion stjärnor från OLW i skålen och läsk i glaset. Än idag när jag går förbi snacksavdelningen i en affär och ser dessa påsar med stjärnor på är kvällarna framför TV:n med Helgonet tillsammans med morfar det första jag kommer att tänka på.
 
 
Sen har vi TV-serien Snobbar Som Jobbar där han spelade tillsammans med en annan bortgången legendar, Tony Curtis. Den varade bara i 24 avsnitt, men det kändes som mycket fler än så när man tänker tillbaka till alla kvällar man spenderade med den på TV:n tillsammans med morfar.
 
 
Ni kanske ser den röda tråden. Det är just tiden som spenderades med min morfar, den bästa man jag någonsin känt, kombinerat med kvalitetsunderhållning som gjort att Roger Moore är synonymt med underbara barndomsminnen för mig. Jag skulle inte byta bort dom mot något.
 
Han hade också minnesvärda roller i bland annat The Cannonball Run, The Quest och Boat Trip. Det är minst sagt ett stort arv han lämnar efter sig med många, många timmar av underhållning man lyckligtvis nog alltid kan återvända till när man känner för att dra lite på mungiporna. Han ska också ha en stor eloge för sitt outtröttliga arbete som ambassadör för UNICEF.
 
Ikväll blir det Live and Let Die i Blu-ray spelaren till minne av Roger Moore, och min morfar.
 
 
Vila i frid, underbara herrar.
Boat Trip - Helgonet - James Bond - Live and Let Die - OLW - Roger Moore - Sean Connery - Snobbar Som Jobbar - The Cannonball Run - The Quest - Unicef