Pappa Älskar Film

 

Ni som läst min intervju med Mark Jason Murray, Rudy Ray Moores biograför och konsulenten till Dolemite Is My Name, har redan fått höra vad han tycker, och jag vore dum om jag inte höll med. När 80-talet kom året efter den här släpptes var blaxploitation-genren död, så slutet var redan skrivet på väggarna, sen hjälpte det förstås inte att det här inte på något sätt är en bra film.

 

Rudy skyllde filmens misslyckande på att den predikar för mycket om knarkets fara, och han har en poäng. Rent tekniskt följer den i Petey Wheatstraws fotspår och är ett bättre hantverk än Dolemite och The Human Tornado, men med predikandet som Rudy nämner tillkommer tråkhet. Ja, på riktigt. Att den är dålig är en sak, men tråkig? Hur en film med Rudy Ray Moore i huvudrollen med utstyrseln han har på sig enligt bilden ovan lyckas vara tråkig är minst sagt anmärkningsvärt.

 

 

Tro det eller ej, men med Disco Godfather verkade man ha ambitioner att göra ett blaxploitation drama och har därför valt att tona ner på både action och komedi, som varit dom två absolut viktigaste ingredienserna i Rudys tidigare filmer. Det var alltså en stor miss, speciellt när huvudrollsinnehavaren inte har så stor variation i sitt skådespelande. För fan, dom har till och med dragit ner på rimmandet i hans dialog!

 

Något annat som inte är till filmens fördel är långa, utdragna dans- och musikscener som inte fyller någon riktig funktion. Att jag hatar disco gör scenerna betydligt svårare att ta sig igenom. Vi får också långa, utdragna psykadeliska scener när karaktärer är höga på droger. Dom fyller visserligen en funktion med tanke på filmens budskap, men även dom kunde kortats ner något och gjort filmen lättare att titta på.

 

Men det är inte bara drama, lite action, komedi, Blax Fu och andra typiska tokigheter signerade Rudy Ray Moore får vi trots allt, vilket räddar filmen från ett bottenbetyg.