Stora bekymmer i lilla Kina

 
Nu har jag äntligen införskaffat Arrow Videos utgåva av John Carpenter's Big Trouble in Little China. Jag gick miste om förstapressen med booklet, så jag har haft utkik efter ett exemplar på eBay istället och fick nyligen jackpot. När jag var yngre var det nog min favorit bland Carpenters rullar, men numera ligger den väl någonstans i den övre delen av mitten. Grymt underhållande och underbart udda är den hursomhelst!
 
Arrow - Arrow Video - Big Trouble in Little China - John Carpenter - John Carpenter's Big Trouble in Little China - eBay

Chocolate (2008)

 
Genre: Martial Arts/Action
Regi: Prachya Pinkaew
Manus: Napalee, Chookiat Sakveerakul
Producent: Prachya Pinkaew, Tech Akarapol, Panna Rittikrai
Land: Thailand
 
Zin tillhör den thailändska maffian men gör misstaget att förälska sig i Masahi, en medlem i den rivaliserande japanska Yakuza. Masahi blir bortjagad från landet och tvingas lämna Zin, som är gravid med deras dotter. Zen, som dottern döps till, är inte som andra barn och behöver alltid ses över, men när hennes mamma blir sjuk i cancer måste hon tillsammans med vännen Mangmoon inkassera pengar som folk är skyldiga Zin från när hon fortfarande var medlem i maffian.
 
Kampsport på film har alltid varit en stor favorit hos mig. Det var västvärldens produktioner som jag bekantade mig mest med som liten, där bland annat Steven Seagal, Jean-Claude Van Damme, Chuck Norris och Jeff Speakmans filmer gjorde VHS-spelaren varm. Konsumtionen av österländsk kampsportsfilm begränsades till Bruce Lee och Jackie Chan, innan Jet Li gjorde intåg under tonåren och vidgade intresset åt det hållet. Efter att ha sett film av denna sort i runt 25 år nu råder det för mig inga tvivel om att Asien är där kampsportfilmen görs bäst. Det är alltid där man tar steget längre och tänjer på gränserna, blåser nytt liv i genren med jämna mellanrum på olika och underhållande sätt.
 
 
Inom genren finns vissa subgenres och här har vi en som jag, i brist på ett officiellt namn, kallar för handikampsportsfilm - kampsportsfilmer där huvudkaraktären lider av någon form av handikapp, antingen mental eller kroppslig. För att nämna några exempel gav Kina oss en enarmad svärdsmästare i The One-Armed Swordsman, Filippinerna gav oss den 84 cm långa Weng Weng och Japan har den blinda svärdsmästaren Zatoichi. Med Chocolate har Thailand gett oss en autistisk rövsparkare, Zen, spelad av JeeJa Yanin. Här snackar vi progressivitet!
 
 
Zens dagar består av att äta choklad (på liknande sätt Jackie Chan slänger i sig tuggummin i bland annat Armour of God), fånga bollar som kastas mot henne i hög fart av åskådare i utbyte mot växelpengar för det lilla tricket, samt att titta på filmer med Bruce Lee, Jackie Chan och Tony Jaa, vars moves hon sedan memorerar in i minsta lilla detalj. Hon får snart en ny hobby när hon och bästa vännen börjar leta upp personer som är skyldiga hennes cancersjuka mamma pengar, och slår skiten ur dom som vägrar betala tillbaka (spoilervarning: inte en jävel ger henne några pengar frivilligt). Dom första fightscenerna blev jag dessvärre inte så imponerad över, dom kändes för tydligt koreograferade. Efter att ha läst lite om filmen tror jag det kan bero på att dessa egentligen skulle vara i split screen, med scener från ett par Bruce Lee och Jackie Chans filmer där dom sparkar röv i ena rutan, som Zen återskapar i den andra rutan mot hennes motståndare. Det hade varit coolt att se och förmodligen gjort scenerna mycket bättre, men rättighetsproblem satte stopp på det, dessvärre.
 
Koreografin blir bättre och bättre ju längre in i filmen vi kommer och blir till slut helt jävla bananas, i samma anda som en annan film regissören tidigare regisserat, The Protector med Tony Jaa. Eftersom det är en thailändsk film är det mycket influenser från hemortens Muay Thai i koreografin, vilket innebär många tillfällen då Zens knä får presentera sig för motståndares huvuden. Knät kommer i alla möjliga vinklar och från olika positioner, uppifrån, nerifrån, höger, vänster och rakt på nosen på stackarna. Vackert! Det är en speciell känsla när man får se bad guys få ett hårt knä i ansiktet, det ger en sorts njutning endast ljudet av en avbruten arm från Seagal kan matcha. Can you dig it?
 
 
Jag gillar verkligen idén att ha en rövsparkande hjältinna med autism, en korsning mellan Rain Man och Ong Bak, men med en betydligt sötare huvudrollsinnehavare i Jeeja Yanin, som för övrigt övertygar i sin första roll. Det är hennes karaktärs väg att gå från autistiskt barn i behov av tillsyn alla tider på dygnet till hänsynslös rövsparkerska som gör filmen, mycket mer är det inte att skriva hem om, eller jo! Lönnmördartransorna får väl också ses som ett hyfsat originellt koncept, för att inte tala om minnesvärt. Man får komma ihåg att filmen trots allt är inspelad i Thailand...
 
Betyg:
 
 
Sword Drop.
 
Armour of God - Bruce Lee - Chocolate - Chuck Norris - Filippinerna - Jackie Chan - Japan - Jean-Claude Van Damme - JeeJa Yanin - Jeff Speakman - Jet Li - Kina - Martial arts - Mic Drop - Muay Thai - Ong Bak - Prachya Pinkaew - Rain Man - Steven Seagal - Thailand - The One-Armed Swordsman - The Protector - Tony Jaa - Weng Weng - Zatoichi - Zen

Meh, ORCA!

 
Första gången jag såg Orca: The Killer Whale var när den gick på TV sent en kväll när jag var runt 7-8 år gammal. Även om titeln försvann från mitt minne i flera år så var det mycket av filmen jag mindes väldigt väl, framförallt våldsscenerna (såklart) men även Ennio Morricones dystra, vackra musik. Jag såg den aldrig mer i TV-tablån efter den sena kvällen, men jag ville så gärna se den igen, speciellt när mitt skräckfilmsintresse startade på allvar vid 11 års ålder. Den 25:e april 1997 skulle jag få önskan uppfylld, jag minns datumet så väl för att som för så många andra barn var det den 25:e varje månad jag fick min månadspeng. En del av just denna månadspeng skulle jag spendera på Steven Seagals nya film, The Glimmer Man, som släpptes på köp-VHS samma dag. Det här var på den tiden när filmer ibland släpptes på hyrfilm först och kort senare även som köpfilm, så jag hade redan hyrt filmen och sett den tre gånger under de 24 timmar jag hade på mig och kunde knappt vänta på att få köpa mig ett eget exemplar.
 
 
Så den 25:e stod jag utanför Åhléns med pengar i hand och väntade på att personalen i butiken skulle få fingrarna ur röven och dra upp det där satans stålstängslet som stod mellan mig och Seagals vackra nuna. Till slut öppnades butiken och det första jag fick syn på var en lång rad med The Glimmer Man VHS:er. Jag greppade tag i filmen jag längtat så mycket efter och min dag, vecka, månad var kirrad, men dagen var inte över än. Jag gick runt lite mer på stan och kom till en butik som hette Sound de Light, där det såldes film och musik. Dom hade stora lådor med VHS med den klassiska prislappen 1 för 59, 2 för 99 på och efter en stunds grävande fick jag helt plötsligt syn på exakt det jag varit ute efter så länge.
 
 
Jag minns än idag hur kombinationen av HÄNDER VERKLIGEN DET HÄR, DET ÄR SÅÅÅ DEN HETER och MÅSTE HA-känslor bara svämmade över mig. Jag köpte filmen och spenderade sedan kvällen med Steven Seagal ocn mördarvalen (helt omedveten om att Seagal flera år senare skulle jämföras med just en val). Jag blev inte besviken vid andra titten och bandet användes flitigt under de kommande åren. Sen någonstans vid mitten av 2000-talet sålde jag nästan hela min VHS-samling när jag till slut gav upp och hoppade på DVD-tåget och det var det sista jag såg av mördarvalen på väldigt länge, det blev aldrig något nytt köp av den på DVD.

För några månader sedan fick jag dock veta att det suveräna australiska bolaget Umbrella Entertainment hade släppt filmen på Blu-ray och blev genast sugen på att förfriska minnet än en gång. I samma veva skaffade morsan och styvfarsan sin första Blu-ray spelare och firade det med att köpa ett gäng filmer dom velat ha länge men aldrig kunnat få tag på DVD. Jag vet inte om det är för att jag är världens bästa son eller för att hon är världens bästa morsa, men hon slängde på Orca: The Killer Whale åt mig som present och nu, över tio år efter att jag sagt adjö till min VHS, äger jag filmen igen.
 
 
Nu har jag sett den med ett oskyldigt barns ögon, en tonårings blodtörstande ögon samt en vuxen konnässörs ögon och kan glatt konstatera att den håller måttet!
Ennio Morricone - Orca - Orca: Mördarvalen - Orca: The Killer Whale - Steven Seagal - The Glimmer Man - Umbrella Entertainment - Åhléns

Sing it again, Baby!

 
Tidigare i år när jag var i London för att se Chevy Chase live på scen passade jag och en kompis på att gå på Dirty Dancing Sing-A-Long, en väldigt speciell upplevelse som jag skrivit om här. Drygt fyra månader senare är det dags igen, då Cnema här i stan ska ha en Sing-A-Long visning av Dirty Dancing den 31:a maj. Förmodligen är det bara sjungande på schemat, och inte allt annat man fick göra på visningen i London, men ändå - I'm so fucking there! Arbis Bar & Salonger ska i samband med detta dessutom ha ett litet filmquiz och sälja drinkar inspirerade av filmen.
 
Kan livet bli bättre än så här?
Arbis Bar & Salonger - Chevy Chase - Cnema - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long