Madman (1981)

 
Genre: Skräck/Slasher
Regi: Joe Giannone
Manus: Joe Giannone
Producent: Gary Sales
Land: USA
 
Runt en lägereld under den sista kvällen på ett sommarläger berättar en av ledarna berättelsen om Madman Marz, en man som mördat sin familj och sedan försvunnit. Ledaren säger att endast genom att säga hans namn högt tillkallar man honom, varpå en av ungdomarna runtom lägerelden skriker efter Madman Marz. Det dröjer inte länge förrän morden att börja begås.
 
Ja, visst låter det bekant? Jag säger det direkt - det är inget nyskapande eller ens uppfriskande vi får med Madman. Det kräver jag heller inte av en 80-tals slasher som utspelar sig på ett campingläger, uppriktigt sagt skiter jag fullständigt i det. Jag kräver bara några av följande ingredienser:

Karaktärer som förtjänar att dö
Innovativa sätt karaktärerna dör på
Boobs
Välgjord gore
En mördare som gärna är övernaturligt stark och nästintill oövervinnerlig
Ett bra soundtrack
En härlig atmosfär
 
Om jag kan bocka av fyra av dessa får filmen åtminstone en tumme upp från mig. Hur går det då för Madman?
 
 
Vi kan börja med att bocka av soundtracket, då filmen börjar med ett urskönt ledmotiv som skriker B och 80-tal. I slutet av filmen sätts även ord till ledmotivet och blir istället en minnesvärd sång som genast sätter sig i huvudet. Musiken under resten av filmen håller inte lika hög klass, men det kan man knappast förvänta sig. I övrigt ett helt klart godkänt score. Det som följer efter introt är den klassiska öppningsscenen vid den öppna elden där den galna mördaren presenteras för oss och övriga karaktärer via en lägerledares berättelser, som självklart inte övertygar någon runt elden, men vi andra vet bättre.
 
Karaktärer som förtjänar att dö finns det ett överflöd av, man sitter och hoppas på att nästintill alla ska få smaka på Madmans yxa eller valfritt annat redskap. Till och med hjältinnan är sådär småjobbig och tämligen okarismatisk, men det är OK. Varje slasher behöver inte en hjältinna av Jamie Lee Curtis kaliber, många gånger är det mer spännande - och kul att heja på mördaren.
 
 
Filmen bjuder endast på en sexscen som är en av de sämsta, mest bisarra och pinsamma sexscener jag bevittnat i hela mitt liv. Två älskare flyter omkring i en jacuzzi till en groteskt opassande låt för en slasherfilm. Dom flyter omkring i den där jävla jacuzzin i två och en halv minut utan att kunna övertyga oss om att dom verkligen vill sätta på varann och det känns som att eländet aldrig har ett slut. Nej, inte ens en millisekunds glimt av ett par bröst räddar scenen eftersom det momentet snabbt neutraliseras av den fulla sekunden av naken mansrumpa vi utsätts för.
 
När det kommer till de sätt karaktärerna dör på har dom tyvärr inte lagt mycket krut på att vara uppfinningsrika här. Jag har väl blivit bortskämd med att se storheter som Jason Voorhees klämma skallen på en snubbe så hårt att ett öga ploppar ut mot skärmen i en härlig 80-tals 3D-effekt, Freddy Kruegers knivar på fingrarna ändras till kanyler fulla med knark som han kör in i en knarkares ådror vilket resulterar i en överdos, Michael Myers köra en hagelbössa igenom en halvnäck brud så hårt att bössan inte bara går rakt igenom henne, utan en vägg också. Det är lite synd och ett klart minus. Däremot tycker jag att gore-effekterna är välgjorda, men inte särskilt minnesvärda på de sätt Tom Savinis effekter alltid lämnar ett bestående intryck.
 
 
Galningen Marz själv levererar som en klassisk övernaturligt stark och nästintill oövervinnerlig seriemördare och har fått en smått originell redneck-look som gör att jag nästan förväntar mig att han ska brotta ner en av de manliga lägerledarna och be honom squeal like a pig. Marz grymtar en hel del, ibland till nästan komiska effekter, men yttrar inga ord och är ful som stryk som sig bör för denna sortens antagonist.
 
Slutligen är atmosfären nog det jag gillar mest med filmen, den är genomgående bra tack vare känslan man får att händelserna utspelar sig inom bara några hundra kvadratmeter, vilket även förstärker känslan av fara för karaktärerna.
 
 
Ni som hållit räkningen har nu kommit fram till att vi bockat av fem av sju önskade ingredienser för en lyckad slasher, vilket innebär minst ett godkänt betyg från mig. Inom denna subgenre som annars domineras av bland annat de tidigare nämnda herrarna Jason, Freddy och Myers var Madman verkligen en trevlig överraskning när jag såg den första gången för ett antal år sedan. Det har blivit något av en favorit på senare år och är ett starkt tillskott till subgenren.
 
Betyg:
 
 
Jag lämnar er nu med den minnesvärda låttexten till sången om Madman Marz, men om ni vet vad som är bäst för er ska ni inte sjunga den för högt...
 
Lore of the campfire, telling of his horror
Lost in the woods with the madman and the stars
Don’t laugh at the tale, heed if you call him
The legend lives, beware the Madman Marz
The legend lives, beware the Madman Marz
Freddy Krueger - Jamie Lee Curtis - Jason Voorhees - Joe Giannone - Madman - Madman Marz - Michael Myers - Slasher

By the Hammer of Harryhausen!

 
I veckan fick jag hem ännu en film gjord av det ökända brittiska produktionsbolaget Hammer Films - One Million Years B.C., som dessutom Ray Harryhausen gjort specialeffekterna till. Det är inte en personlig Hammer-favorit, men jag tycker ändå den är bra och underhållande. Mer än något annat är den väldigt skickligt gjord och Harryhausens skapelser lär ha slagit folk med häpnad när filmen kom ut 1966. Raquel Welch i den där utstyrseln är dock det man minns mest - och längst. Fuck Carrie Fisher som Prinsessan Leia i sin slave outfit, hon har inget på Raquels Loana!
 
Trots att det är flera år sedan Studio Canal släppte en Hammer-film med slipcover så har dom gett det nya släppet ett som matchar de andra, vilket glädjer en samlare som mig.
 
Carrie Fisher - Hammer - Hammer Films - Leia - One Million Years B.C. - Prinsessan Leia - Raquel Welch - Ray Harryhausen - Studio Canal

Tummen Upp för SF Bio!

 
Tänk er att ni såg en jättebra film på bio för nästan fyra år sedan. Tänk er att ni höll tummarna för att det skulle komma en uppföljare i över ett år. Tänk er glädjen (och blodbristen i tummarna) när ni fick höra att uppföljaren fått grönt ljus. Tänk er hypen när trailern kom och levererade allt ni önskat se. Tänk er den nästan fyra år långa väntan. Tänk er att filmen får premiär den där sällsynta dagen då planeterna står i en rät linje och varken du eller din partner jobbar, dag eller kväll. Tänk er att ni även lyckats fixa barnvakt, vilket inte alltid är så lätt.
 
Tänk er sedan att dagen äntligen kommit och ni tar er till biografen för att köpa biljetter, men möts av grindar som står nere. Tänk er att det är STÄNGT. Tänk er att ni får höra att ni inte kan köpa några biljetter på grund av tekniska problem som rådde på samtliga SF-biografer i landet och därmed inte kan se filmen, denna dag då planeterna äntligen stod i rät linje. Tänk er frustrationen, besvikelsen, ledsamheten. Där har ni min och min frus fredag förra veckan. Jävla teknologi!
 
Efter att vi kommit hem och lagt sonen skrev jag till SF och berättade om denna mentala pungspark. Jag tog virtuellt sett upp en vit silkeshandske, svingade den rätt i ansiktet på SF och med en autentisk sydstatsdialekt utropade "I demand satisfaction!" Jag fick ganska snabbt ett trevligt och förstående svar av deras kundsupport, som erbjöd oss ett par gratisbiljetter i kompensation för det inträffade.
 
Nu i efterhand har vi läst att det kan ha berott på en DDoS-attack som även gjorde det omöjligt att komma in på flera andra sidor, bland annat Twitter. Om så är fallet, vilket SF själva inte bekräftat i dagsläget, är jag ännu mer tacksam för biljetterna eftersom det inte på något sätt berodde på något fel från deras håll.

Som sagt, tummen upp för SF Bio. Och du, Jack, se inte så ledsen ut. Vi ses förhoppningsvis någon dag snart.
 
Jack Reacher - Jack Reacher: Never Go Back - SF - SF Bio

Arrow LeveREAr!

 
Fått hem ännu en levereans av Arrow, denna gång från deras rea och därav titeln på dagens inlägg. Lite fyndigt var det väl?
 
- Invasion of the Body Snatchers är versionen från 1978 med Donald Sutherland i huvudrollen, en film som är så jävla bra att man skiter fullständigt i att det är en remake på en redan solid sci-fi klassiker.
- The Car handlar om en en bil som mördar folk och är oförtjänt bortglömd i skuggan av John Carpenters Christine.
- Coffy är mycket möjligt den bästa film Pam Grier, eller frikortet som jag kallar henne här hemma, gjort. Satan i gatan vilken stenhård blaxploitationrulle! DVD:n pensionerades nyligen och därför behövdes en uppgradering till HDD.
- The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension tipsade Filmfetts Markus mig om. Det är en ostig 80-tals action/sci-fi som jag missat helt, trots att storheter som Peter Weller, Christopher Lloyd och John Lithgow har roller i filmen. Det åtgärdades ganska snabbt när rean kom!
 
Det tar dock inte slut här. Nej, jag sparade det bästa till sist med gudinnan Meiko Kaji i fem japanska toppenfilmer:
 
 
Jag är extra nöjd över Stray Cat Rock eftersom boxen varit utgången sedan en tid tillbaka, men någon som jobbar för Arrow Films hade hittat en låda någonstans på kontoret med ett litet antal av dessa, som enbart såldes i samband med den gångna rean. Priset var dessutom mycket bra, speciellt sett till vad andra tar för den på andra sidor.
 
Det var en lång väntan på nästan exakt två veckor, men det var värt väntan nu när paketet är leveREAt.
 
Nähe, fortfarande inte fyndigt? Tough crowd, tough crowd...
Arrow - Arrow Films - Christine - Christopher Lloyd - Coffy - Donald Sutherland - Invasion of the Body Snatchers - John Carpenter - John Lithgow - Meiko Kaji - Pam Grier - Peter Weller - Stray Cat Rock - The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension - The Car