R.I.P. Roger Moore

 
Film och TV-världen har precis förlorat en av mediumens största stjärnor, då Roger Moore gått bort i cancer vid 89 års ålder.
 
Det är få, om några, skådespelare som framkallar lika många underbara barndomsminnen som denna man. Min barndom präglades som för så många andra av James Bond. Visst har Sean Connery alltid varit favoriten, men Roger Moore låg snäppet bakom - det gör han än idag. Han var den roliga, lättsamma Bond, i stark kontrast till Connerys mer hårda stil. Dom allra flesta Bondfilmerna sågs ute på landet hos morfar och mormor i tid och otid.
 
Han var dessutom huvudrollsinnehavaren i en väldigt bra TV-serie som präglade min barndom lika mycket som James Bond - Helgonet. Att se Helgonet tillsammans med min morfar på fredagskvällarna var mer än en oskriven regel; det var heligt. Avsnitten sågs gärna till lite sourcream & onion stjärnor från OLW i skålen och läsk i glaset. Än idag när jag går förbi snacksavdelningen i en affär och ser dessa påsar med stjärnor på är kvällarna framför TV:n med Helgonet tillsammans med morfar det första jag kommer att tänka på.
 
 
Sen har vi TV-serien Snobbar Som Jobbar där han spelade tillsammans med en annan bortgången legendar, Tony Curtis. Den varade bara i 24 avsnitt, men det kändes som mycket fler än så när man tänker tillbaka till alla kvällar man spenderade med den på TV:n tillsammans med morfar.
 
 
Ni kanske ser den röda tråden. Det är just tiden som spenderades med min morfar, den bästa man jag någonsin känt, kombinerat med kvalitetsunderhållning som gjort att Roger Moore är synonymt med underbara barndomsminnen för mig. Jag skulle inte byta bort dom mot något.
 
Han hade också minnesvärda roller i bland annat The Cannonball Run, The Quest och Boat Trip. Det är minst sagt ett stort arv han lämnar efter sig med många, många timmar av underhållning man lyckligtvis nog alltid kan återvända till när man känner för att dra lite på mungiporna. Han ska också ha en stor eloge för sitt outtröttliga arbete som ambassadör för UNICEF.
 
Ikväll blir det Live and Let Die i Blu-ray spelaren till minne av Roger Moore, och min morfar.
 
 
Vila i frid, underbara herrar.
Boat Trip - Helgonet - James Bond - Live and Let Die - OLW - Roger Moore - Sean Connery - Snobbar Som Jobbar - The Cannonball Run - The Quest - Unicef

Hans Zimmer Live on Tour (Stockholm, 18/5 - 2017)

 
Hans Zimmer, en av världens absolut största filmkompositörer, gjorde i torsdags ett stopp i Stockholm under sin världsturné för en spelning på Ericsson Globe. Med sig hade han över 70 musiker, samtliga fullt redo att ge den nästan fullsatta arenan en sjuhelvetes show. Det är just själva showen jag hört så mycket om, att se Hans Zimmer live skulle visst vara något alldeles speciellt, mer av ett event än det annars kan bli av en konsert där filmmusik står på programmet. Det tog inte lång tid förrän jag fick det bekräftat, det här var inte vilken konsert som helst.
 
 
Efter öppningsnumret, en blandning av musik från Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes och Madagascar gick Zimmer fram till mikrofonen och pratade med publiken för första gången denna kväll, det är något han gjorde med jämna mellanrum - ett trevligt och ofta humoristiskt avbrott från det intensiva hålligånget på scen.
 
När han sedan drog igång musik från filmen Crimson Tide blev jag lite uppspelt. Inte för att jag tycker det är ett av hans bättre verk, utan för att det inte kändes alltför långsökt att vi då också skulle få höra lite musik ur The Rock, en personlig favorit. Jag hade fel, men överlevde kvällen ändå, han gav tid åt de allra flesta av mina favoriter trots allt. När den mycket versatila kompositören inte spenderade tiden vid pianot hade han antingen en elgitarr eller något annat ur en rad instrument han behärskar i sina händer. Zimmer, visade det sig, är inte bara en filmkompositör, han är en rockstjärna! Men han var inte ensam; cellisten, violinisterna, sångarna, alla på scen är rockstjärnor den här turnén.
 
 
Något överraskande stod nämligen inte Zimmer alltid i fokus, han delade mer än gärna på applåderna och ropen av beundran. De gånger han inte skämtade med publiken och delade personliga minnen bakom vissa musikstycken tog han tillfället i akt att dela med sig just hur mycket han uppskattar, respekterar och älskar sina medmusiker, varav flera fick komma fram och ställa sig bredvid honom medan han överöste dom med komplimanger. Han verkar vara en extremt ödmjuk och trevlig snubbe, den där Hans, för att inte tala om sympatisk. Mest anmärkningsvärd av alla som fick stå i centrum för en stund var cellisten Tina Guo. Att se henne spela skiten ur sin cello och fullkomligt göra den till sin bitch när hon rockade loss till musik från Pirates of the Caribbean var bland det sexigaste jag någonsin fått bevittna!
 
 
Vissa lugnare låtar spelades, bland annat från Gladiator och Man of Steel, men det var oftast fullt ös de gånger musiken ger rum för det. Tillräckligt mycket ös att jag flera gånger undrade om jag inte gjorde ett misstag när jag tidigare tackat nej till dom där öronpropparna som såldes för 10 kr utanför entrén. Eftersom fokus lagts på att amplifiera musiken så ofta händer det att originalmusiken tar lite stryk. Låtarna man vill höra som man minns dom låter helt plötsligt annorlunda. Var man ställer sig inför det är upp till var och en, i mitt fall var det bara någon enstaka gång jag hellre velat ha det mer troget originalet, men oftast gick det hur bra som helst. Steget känns inte alltid så långt, för om det är någon kompositör vars musik många gånger lutar åt det tyngre hållet är det trots allt Hans Zimmer.
 
Efter ungefär två timmar på scen, när musiken från Interstellar precis spelats klart tackade han och bandet för sig. Men vänta, inget från Inception? Encore! Encore! Encore! Visst kom han upp på scenen igen och spelade då flera bitar från just Inception och avslutar såklart, mycket passande, genom en mycket intim stund med publiken till det vackra Time vid pianot. En perfekt avslutning på en nästintill perfekt kväll.
 
 
Vare sig man kom för musiken men stannade för showen eller vice versa spelar ingen roll. Underhållen blev man så det räckte och blev över av musik i världsklass och en välproducerad show utan motstycke.
 
Betyg:
 
 
Vielen dank, Hans!
Crimson Tide - Driving Miss Daisy - Ericsson Globe - Ericsson Globe - Gladiator - Hans Zimmer - Inception - Interstellar - Madagascar - Man of Steel - Pirates of the Caribbean - Sherlock Holmes - The Rock - Tina Guo

Heute Abend

 
Ikväll spelar Hans Zimmer på Ericsson Globe i Stockholm. Recension kommer i helgen.
Ericsson Globe - Hans Zimmer

R.I.P. John LaMotta

 
Det mest överraskande och enda tråkiga jag fick veta under min intervju med Sam Firstenberg var att skådespelaren John LaMotta inte längre finns med oss.
 
Det är överraskande eftersom det inte står något om det på hans IMDb sida eller någon av de olika sidorna på Wikipedia tillägnade honom. Jag hittar heller ingen artikel alls online som uppmärksammar hans bortgång, som enligt Firstenberg ska ha skett för runt två år sedan.
 
John LaMotta är en skådespelare förmodligen alla som föddes eller växte upp under 80-talet känner till, eftersom han hade en roll i den extremt populära komediserien ALF. Där spelade han ena halvan av det gifta grannparet Ochmonek; Trevor. Han och frugan Raquel dök alltid upp oinbjudna hemma hos familjen Tanner, som tvingades gömma ALF varje gång.
 
Man har kunnat se LaMotta i lite allt möjligt under åren, vars insatser jag alltid uppskattat väldigt mycket, speciellt med den där speciella Brooklyn-accenten som följde med varje karaktär. Bland hans filmer har vi Fred "The Hammer" Williamsons blaxploitation Mean Johnny Barrows, Sam Firstenbergs One More Chance, Revenge of the Ninja, Ninja III: The Domination, Breakin' 2: Electric Boogaloo och American Ninja. Hans andra insatser i TV inkluderar roller i bland annat T.J. Hooker, Frasier, Hill Street Blues, Cityakuten och The Nanny.
 
Kul kuriosa är också att han är syskonbarn till ökände boxaren Jake LaMotta, som Martin Scorseses Raging Bull är baserad på. Sam Firstenberg delade med sig av följande om LaMotta via mejl till mig som han var OK med att jag avslutar inlägget med:
 
In the last years of his life Johnny was involved in a theatrical group here in LA and played in many shows. He passed away about two years ago and colleagues of the group arranged a memorial in a local bar. David Womark the producer and myself were invited, everybody was telling Johnny LaMotta stories and drinking and laughing and it was lovely. It was exactly the way he would have liked it. Too bad that he died so young but I guess that too much smoking and drinking just finished him. He was really a wonderful and talented man.
 
 
R.I.P.
John LaMotta
1939-2015
American Ninja - Breakin' 2: Electric Boogaloo - Cityakuten - Frasier - Fred "The Hammer" Williamson - Hill Street Blues - IMDb - Jake LaMotta - John LaMotta - Johnny Lamotta - Martin Scorsese - Mean Johnny Barrows - Ninja III: The Domination - One More Chance - Raging Bull - Revenge of the Ninja - Sam Firstenberg - T.J. Hooker - The Nanny - Trevor Ochmonek