J8ckie Ch8n

 
88 Films i mitt tycke bästa serie, 88 Asia Collection, har nu expanderat den ytterligare och en egen serie till världsdelens största stjärna - Jackie Chan. To Kill With Intrigue och Dragon Fist släpps nu i december, Battle Creek Brawl i januari och Snake & Crane Arts of Shaolin i februari.
 
 
Så. Jävla. Snygga. Den nya artworken på dessa måste vara de absolut snyggaste bolaget någonsin släppt, att man dessutom får valet att ha originala Hong Kong postern som omslag till samtliga OCH fyra limiterade lobbykort repros är underbara bonusar. Hoppas att titlarna fortsätter komma och att dom även har rättigheterna till att släppa The Young Master och Dragon Lord, vilket är två av dom första filmerna med Jackie jag köpte på VHS-tiden.
88 Asia Collection - 88 Films - Battle Creek Brawl - Dragon Fist - Dragon Lord - Jackie Chan - The Young Master - To Kill With Intrigue

Jultävling! Vinn The Meg åt en familjemedlem eller vän!

 
Nu är det jul igen, tiden då man ska skänka en tanke åt andra än sig själv. I samband med Twentieth Century Fox Home Entertainment anordnar jag därför en tävling där du kan vinna ett exemplar av The Meg åt en familjemedlem eller vän i julklapp. Det här är vad du behöver göra för att vara med:

1. Gå in på bloggens officiella Facebooksida och gilla eller dela inlägget där jag utlyser den här tävlingen
2. Gilla Facebooksidan om du inte redan gör det för att inte missa framtida tävlingar, recensioner, intervjuer och annat spännande!
3. Tagga den person du vill ge ett exemplar av The Meg till i julklapp och motivera även varför
 
Ni har fram till måndag den 17:e december kl. 11:59 på er att vara med i tävlingen. Senare samma dag kommer jag själv att välja vinnarna, som får filmen hemskickad till sig professionellt inslagen i julklappspapper av Mrs. Pappa Älskar Film, som fullkomligt älskar att slå in paket.
 
Lycka till!
The Meg - Twentieth Century Fox - Twentieth Century Fox Home Entertainment

The Octagon (1980)

 
Genre: Action/Ninjasploitation
Regi: Eric Karson
Manus: Leigh Chapman
Producent: Joel Freeman
Land: USA
 
Handling?
 
Här har vi filmen som gjorde 80-talet betydligt mer underhållande! The Octagon kan ses som ninjafilmens ground zero, då det var den som startade vågen av ninjafilmer i Hollywood på 80-talet, med Cannon Films i spetsen som spottade ut klassiker efter klassiker med antingen Shô Kosugi eller Michael Dudikoff i huvudrollen. Som med allt annat här i livet var alltså Chuck Norris först, han hade dessutom Lee Van Cleef som sällskap!
 
 
Det finns folk som slösar bort sin värdefulla tid på saker som att finna sig själv, att försöka växa som person, att uppnå någon sorts inre harmoni mitt i livets kaos och annat trams. Jag har siktet ställt på större och viktigare frågor här i livet, som till exempel hur fan en ninjafilm med Chuck Norris och Lee Van Cleef i huvudrollerna kan suga så otroligt mycket åsneballe att den kunde vara en permanent och populär attraktion i Tijuana.
 
Norris output vid den här tiden i karriären hade hittills en ojämn kvalitet. 1977 kom den underhållande Breaker! Breaker!, 1978 kom usla Good Guys Wear Black, 1979 kom A Force of One som funkar, 1980 kom The Octagon som, ja, läs ovan. Inte heller hade han skägget vi alla förknippar honom med numera, som lyckades med att både få honom att se tuffare ut samt dölja lite av det stela intrycket hans skådespel har en förmåga att efterlämna. En respektingivande mustasch pryder dock hans överläpp och backas upp av att hans karaktär heter något så pang på rödbetan som Scott James, förmodligen för att John Smith redan var taget, eller något.

 
Jag har sett The Octagon 5-6 gånger nu (vi kommer till varför lite senare) och jag förstår fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Antingen är storyn så simpel att man måste vara Forrest Gump och valfri Anna Faris karaktärs avkomma för att hamna ett steg bakåt i människans evolution så att man är på samma nivå som manuset, eller så är den så extremt avancerad att man behöver både Stephen Hawking och Marie Curies gener i kroppen för att klura ut alltihopa. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det i filmen finns ett träningsläger som kallas The Octagon, där ninjor tränar upp terrorister i konsten om ninjutsu, vilket är bland det dummaste jag hört, så jag antar att det är Gump-Faris kombon man behöver.
 
Något annat jag inte förstår är varför James inre dialog (han tänker för sig själv av och till hela filmen) är i viskande form - och varför tankarna har ett eko som gör att varje ord yttras två, tre gånger. Jag vet att sportiga killar oftast inte direkt är Jeopardy-material, men så jävla tomt kan det väl ändå inte vara däruppe? Jag antar att det är en viss coolhetsfaktor dom hoppats på som dom misslyckades ganska rejält med, men vi kan väl sätta det i prov. Tycker-tycker-tycker ni-ni-ni det-det-det här-här-här låter-låter-låter coolt-coolt-coolt? Inte-inte-inte ens-ens-ens om-om-om ni-ni-ni tänker-tänker-tänker er-er-er det-det-det i-i-i en-en-en viskande-viskande-viskande röst-röst-röst? Trodde-trodde-trodde väl-väl-väl inte-inte-inte det-det-det.
 
 
År 1980 var spaghettiwestern-eran över sedan en tid tillbaka, så Van Cleef dök upp i tuffingroller i B-filmer lite överallt i världen och spelar här den hårda gubben med rätt svar på alla frågor - McCarn. Han går omkring med ett örhänge för att visa hur jävla lite han bryr sig vad andra tycker, alternativt hoppas han att någon lägger märke till smycket och säger något olämpligt så att han kan stryka över "döda någon" i sin att göra-lista för den dagen. McCarn är en skum typ med ett förflutet inom det militära, CIA, könsstudier eller något annat yrke där man lär sig konsten om tortyr och har en betydligt mindre men uppskattad roll än Norris. Tadashi Yamashita, känd från bland annat American Ninja, spelar James icke-biologiska bror och fiende och visar sig vara huvudtränaren av terroristninjorna, som för övrigt är ungefär lika imponerande när dom utför sina moves som Franco Nero är i Enter the Ninja.
 
Ett annat problem filmen har är att den är alldeles för lång, den hade mått bra av att kortas ner cirka 20 minuter. 104 minuter lång är den för att vara exakt (ja, jag räknade ner minuterna) med många sega stunder full av dåligt skådespeleri, assisterat av ett ännu sämre manus. Ett perfekt exempel är när, i en av sina många inre dialoger, James säger att det måste vara ninjor som ligger bakom det bakhåll han precis sparkat sig ur, samtidigt som han påpekar att dom ju inte existerar längre, att det inte kan vara ninjor. Idiot-idiot-idiot.
 
 
Med allt detta sagt, varför har jag än en gång genomlidit filmen i all sin uselhet? Jo, för att de sista 20 minuterna gör det värt besväret. Det säger faktiskt en hel del eftersom det tar oförlåtliga drygt en timma och 20 minuter innan vi kommer till den gloriösa sista striden, där vi äntligen får pang för våra pengar. Norris tar sig in i Octagon och fullkomligt slaktar ninjor till höger och vänster med fötter, nävar, knivar, svärd, vatten och svärdhölje till hjälp. Han blir som en martial arts version av Jason Voorhees och får jobbet gjort by any tools necessary. Det är vackert nog att rädda filmen från ett bottenbetyg, men det är inte på något sätt en bra film.
 
Betyg:
 
A Force of One - Action - American Ninja - Anna Faris - Breaker! Breaker! - Cannon Films - Chuck Norris - Enter the Ninja - Eric Karson - Forrest Gump - Franco Nero - Good Guys Wear Black - Jeopardy - Joel Freeman - Lee Van Cleef - Leigh Chapman - Marie Curie - Michael Dudikoff - Ninja - Ninjasploitation - Scott James - Sho Kosugi - Spaghettiwestern - Stephen Hawking - Tadashi Yamashita - The Octagon - Tijuana

Ett barns brev till Tomten

 
I lördags förra veckan kom Tomten till stan och träffade barn under några timmar på eftermiddagen. Charles, som snart är fyra år gammal, har fått kolla i leksakskataloger i en månad nu och ringa in vad han önskar sig och fick nu sätta sina julklappsönskningar i ord, som jag skrev ner i ett brev till tomten åt honom - ordagrant. Här är brevet:
 
 
Måste säga att jag är mäkta imponerad över hur kort den slutgiltiga listan blev, med tanke på att han ringade in säkert 80% av katalogerna. Brevet tog vi sedan med oss till Tomten, som Charles såg jättemycket fram emot att träffa. När vi kom fram blev det som jag misstänkte och blygheten han ärvt av farsan visade sig när han grävde ner sitt ansikte i mitt högra lår och vägrade gå fram till tomten. Vi improviserade och sa att James, som inte hade så mycket till val eftersom han ännu inte kan gå och var i sin mammas famn, också skulle träffa tomten. Då vågade han följa med oss fram. Det var inte mycket som sades, men ett "Hej" och "God Jul" fick han fram efter att han gett Tomten kuvertet med sina största önskningar för det här året.
 
Nu ska vi, erhrm, Tomten, försöka se till att han får sina önskningar uppfyllda.