Norrköping Filmfestival Flimmer - Avslutande Ord

 
Idag avslutas den 18:e upplagan av Norrköping Filmfestival Flimmer och den långa väntan till nästa års filmfestival börjar redan imorgon.
 
Jag såg tyvärr inte lika många filmer som jag hade velat det här året, vilket till största del beror på att jag jobbat kväll hälften av festivalens 10 dagar. Det blev totalt sex filmer och lika många recensioner, för någon som tidigare endast recenserat en film i veckan var det lite av en utmaning för mig, en lärorik sådan.
 
Jag vill återigen rikta ett stort tack till Flimmer för att jag fick vara en del av detta års upplaga. Om det blir ett liknande samarbete nästa år ska jag försöka se till att endast jobba dagtid under festivalen, så att jag kan se betydligt fler filmer.
 
Med det sagt tackar jag för mig!
 
Flimmer - Flimmer Filmfestival - Norrköping Filmfestival Flimmer

Carnage Park (2016)

 
Genre: Skräck/Thriller
Regi: Mickey Keating
Manus: Mickey Keating
Producent: Eric B. Fleischman, Sean Tabibian
Land: USA
 
Efter att ha agerat gisslan i sviten av ett misslyckat bankrån blir Vivian fri från rånarna, endast för att istället få agera som måltavla åt en galen mördare med ett sniper gevär. I en öken långt bort från civilisationen måste hon nu göra allt för att inte bli ännu ett av mördarens många offer, som hon snubblar över titt som tätt.
 
Carnage Park dröjer inte länge med att lägga korten på bordet och visa att vi kommer få se en hel del både referenser och hyllningar till filmer regissören Mickey Keating förmodligen vuxit upp med. Faktum är att filmen börjar med en snutt text som genast får en att tänka på Motorsågsmassakern, sedan rullar det bara på därifrån.
 
 
Keating har gjort det kanske inte så originella valet att färglägga filmen i sepia, den där rödbruna färgen ni garanterat sett i vissa filmer som kommit de senaste 15 åren. Här används det för att ge den det där speciella utseendet som Grindhouse-rullar folk såg på drive-in-biografer i USA på 70-talet hade. Jag kan förstå och respektera det artistiska valet han gjort här, men jag tillhör en av dom som är riktigt trött på den här effekten. Det kanske var häftigt i början, men konceptet känns liksom uttömt när till och med billiga DTV-filmer med Van Damme i huvudrollen kör på sepia (jag kollar på dig, Ernie Barbarash).
 
Jag lägger dock den störande färgtonen bakom mig kort in i filmen, som trappar upp farten snabbt och gör upplevelsen till en katt-och-råtta-lek med härliga inslag av gore - tacksamt helt utan något CGI så långt ögat kan nå. Ashley Bell i huvudrollen som Vivian gör bra ifrån sig, det är aldrig någon tvekan om att man hejar på henne från början till slut. I fel persons händer får ofta denna sortens karaktär bakslag hos publiken, som istället hoppas att hjältinnan dör bara för att bli av med störningsmomentet. Så är inte fallet med Bell, som är väldigt sympatisk och under 70/80-talet hade kunnat göra karriär som en ledande Scream queen i liknande filmer, precis som Jamie Lee Curtis gjorde på den tiden.
 
 
Den tidigare nämnda katt-och-råtta-leken tar några korta pauser när vi introduceras för ett par nya karaktärer, bland annat sheriffen Moss som spelas av Alan Ruck, en skådespelare jag alltid haft svårt att se som någon annan än karaktären Stuart Bondek från komediserien Spin City. Här funkar han ändå och är ett välbehövligt tillskott i de scener han är med, då det kan bli lite för mycket jagande och springande för livet.
 
När filmen lider mot sitt slut får vi så många moment där den kunnat avslutats att så fort det blir mörkt under en scen eller det ska skiftas till en ny scen förväntar jag mig nästan att eftertexten ska börja rulla. Det är inte en lång film alls med sina blyga 90 minuter, men den sista akten är alldeles för lång och hade kunnat kortats ner samt skjutits upp något med lite fler scener i väntan på den slutliga uppgörelsen.
 
 
Men det till trots samt att det inte råder någon som helst tvekan om att Keating älskar exploitationfilmer från 70-talet och drar mycket inspiration av bland annat regissörer som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez känns den ändå inte alltför ofräsch. Mitt bland alla referenser och hyllningar till gamla favoriter har han gjort utrymme för sig själv att visa vad han kan och lyckas med att göra en skickligt regisserad film med snygg klippning och ett tillhörande soundtrack som passar filmen som handen i handsken. Carnage Park ger underhållning för stunden och är värd en titt om man gillar denna sortens filmer.
 
Betyg:
 
Alan Ruck - Carnage Park - Ernie Barbarash - Exploitation - Grindhouse - Jamie Lee Curtis - Motorsågsmassakern - Quentin Tarantino - Robert Rodriguez - Scream queen - Spin City - The Texas Chain Saw Massacre

Southbound (2015)

 
Genre: Skräck
Regi: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvawh, Radio Silence
Manus: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvawh m.fl.
Producent: Roxanne Benjamin, Radio Silence, Brad Miska m.fl.
Land: USA
 
Vi får se fem olika berättelser som på ett eller annat sätt håller ihop och har en sak gemensamt - alla vägar pekar söderut.
 
Southbound är alltså en antologifilm, en hyfsat vanlig företeelse i skräckgenren med exempel som Creepshow-filmerna, Cat's Eye, Tales from the Darkside och den nya filmserien som av någon för mig oförklarlig anledning fått en stor skara fans - V/H/S. Just Southbound är gjord av skaparna till V/H/S, vilket överraskade mig då jag inte för en enda sekund under filmens gång funderade över vilket det snabbaste sättet jag kunde ta livet av mig på var.
 
 
Jag kan börja med att säga att storyn i de fem olika berättelserna i regel inte är så speciellt originella, det mesta har man sett förut. Det tycker jag är helt OK, så länge man gör något bra av det. I den första berättelsen anländer ett par killar till punkt A, men hur mycket dom än försöker komma därifrån hamnar dom på exakt samma ställe igen, samtidigt som dom jagas av något. Upplägget här känns som om det kunde vara taget rakt av från ett bra avsnitt av den klassiska sci-fi serien The Twilight Zone, mer lovande än så kan det knappast bli. Riktigt så bra är det inte, men visst blir det lite kusligt ibland och man bjuds på ett par jump scares. 
 
I den andra berättelsen skruvas dock kusligheten upp ett snäpp när ett kvinnligt jazzband får motorstopp och blir erbjudna skjuts hem till ett till synes helt vanligt, stelt par. Väl där kryllar det av dåliga vibbar och likt dumma barnfamiljer i spökskräckisar vill man bara skrika att dom ska DRA DÄRIFRÅN, men det gör dom såklart inte, vilket leder till att saker och ting går åt helvete ganska snabbt.
 
 
Den tredje berättelsen är den mest spännande, om en en man som letar efter hjälp åt en kvinna han kört på med bilen men snart inser att han måste försöka rädda livet på henne själv.
 
Den berättelse jag fastnade mest för och som helt klart var min favorit är den fjärde i ordningen, där vi har en gammal man som letar efter sin syster som varit saknad i många år. När han väl hittar henne är hon inte ensam, eller den han tror att hon är. Det är en riktigt härlig känsla rakt igenom och känns som ett koncept John Carpenter hade kunnat gjort en långfilm av under sin storhetstid på 80-talet. Till och med musiken påminner om 80-talet och Carpenter. Tummen upp!
 
 
Den femte och sista berättelsen är en underhållande och delvis skrämmande del om ett hemfridsbrott som knyter ihop påsen och avrundar filmen på ett tillfredsställande sätt.
 
Nackdelen med antologifilmer är att de dåliga eller mindre bra delarna drar ner betyget eftersom resterande delar då måste väga upp mot dessa. Southbound lider inte av det problemet då den lyckligtvis inte direkt har några dåliga, eller ens mindre bra delar. Samtliga uppnår betyget "bra" i mitt tycke, med undantag för den fjärde som jag ser som väldigt bra. Gillar man antologifilmer lär man inte bli besviken av den senaste i subgenren.
 
Betyg:
 
 
Southbound kan ni se följande tid under Norrköping Filmfestival Flimmer:
 
7:e oktober kl. 21:15
Cat's Eye - Creepshow - John Carpenter - Southbound - Tales from the Darkside - The Twilight Zone - V/H/S

Trash Fire (2016)

 
Genre: Komedi/Thriller
Regi: Richard Bates Jr.
Manus: Richard Bates Jr.
Producent: David Lawson Jr., Lawrence Mattis, Matt Smith
Land: USA
 
Owen och Isabel är ett dysfunktionellt par som tappat gnistan, men när Isabel blir gravid ger dom förhållandet ett nytt försök. Först måste Owen konfrontera sitt förflutna i och med att träffa hans enda kvarlevande familjemedlemmar efter att en brand han orsakat som liten tagit död på hans föräldrar. Hos sin mormor och syster märker dom snart att saker och ting minst sagt inte står rätt till...
 
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag skulle se Trash Fire. Det står att det är en rysare i Flimmers festivaltidning, men läser man beskrivningen av filmen låter det mer som ett relationsdrama. Nyfikheten över vilken av genrerna det var, om någon, var en avgörande faktor för mig. Jag var också ivrig att se Adrian Grenier i en annan roll än den man ständigt förknippar honom med i HBO-serien Entourage, eftersom jag alltid tyckt att han är ganska tråkig och livlös där. Skulle han agera likadant i denna produktion?
 
 
Kort summerat var det varken en rysare eller ett relationsdrama, det vi fick var något helt annat som jag aldrig kunnat förbereda mig på. Filmen börjar något oväntat med en scen som gjorde mig full av skratt. Är det alltså en komedi? De kommande 30-40 minuterna gjorde att det onekligen kändes som en sådan, då dom följde samma linje med roliga scener som avlöser varandra medan vi får en inblick i huvudkaraktärernas minst sagt udda förhållande.
 
I rollen som Owen är Adrian Grenier allt annat än tråkig, han är snudd på briljant som det största rövhålet till pojkvän jag vill minnas att jag sett på film på bra länge och fick mig att skratta många gånger dessa 30-40 minuter. Angela Trimbur som spelar gravida flickvännen Isabel tycker man mest synd om, men har också sina stunder där hon är rolig. Så fort paret tar sig till Owens mormor och syster är det dock superkristna mormor Violet, spelad av Fionnula Flanagan som stjäl showen. Ja herregud, en hemskare mormor får man leta länge efter!
 
 
Det är också här, nästan halvvägs in i filmen som den tar en oväntad vändning. Humorn som lyckats så bra med att underhålla oss läggs åt sidan till stor del och tonen blir lite mer seriös, med några småskrämmande scener här och var. Efter ett tag blir filmen rent ut sagt skruvad, ett för mig välkommet inslag. Man vet liksom inte riktigt vad som kommer hända härnäst eller vad karaktärerna ska hitta på. Vi tittare är lika ovetandes som stackars Owen och Isabel, som tvingas dras med mormors svidande förolämpningar om att leva i synd i tid och otid eftersom Owen inte vill lämna huset innan han gottgjort sin syster för alla år han varit borta.
 
Regissören Richard Bates Jr. har valt att låta säkert hälften av dialogen talas direkt in i kameran av skådespelarna. Riktigt varför vet jag inte, det kan säkert störa en del tittare men för min del gick det an och bidrar bara till filmens säregna stil, som dessutom är dess styrka.
 
 
Trash Fire är en väldigt blandat kompott som bjuder på humor, vändningar, rysningar och några överraskningar. Den håller sig fräsch och är nästan omöjlig att sätta i ett fack, men jag är tämligen övertygad om att den kommer lyckas underhålla dem flesta som ger den en chans, vilket jag tycker ni bör göra.
 
 
Trash Fire kan ni se följande tider under Norrköping Filmfestival Flimmer:
 
5:e oktober kl. 21:15
9:e oktober kl. 21:00
Adrian Grenier - Entourage - Flimmer - Norrköping Filmfestival Flimmer - Richard Bates Jr. - Trash Fire