Shopping i Dortmund

 
Eftersom vi hade en extra dag i Dortmund efter Weekend of Hell-mässan bestämde vi oss för att utforska centrala delen av staden lite och hamnade i affärskedjan Saturn, där det som ni kan se på bilden ovan fanns gott om filmer att bläddra igenom. För min del blev det tre filmer som länge legat i önskelistan på mitt Amazon.de konto.
 
 
Kriminellt få länder som släppt remaken av King Kong från 1976 på Blu-ray, men Tyskland tog sig själva i kragen tidigt förra året och släppte den, dock med ett av de absolut sämsta jävla omslagen jag någonsin sett en film få. Hur fan tänkte dom där?
 

90-talet var ingen storhetstid för Sci-fi genren direkt, men Fortress med B-filmsskådisen Christopher Lambert är en liten ljusglimt som förtjänas att lyftas fram.
 
 
Passande nog med tanke på butikkedjans namn fann jag även Saturn 3 - den bästa 70-tals sci-fi filmen som inte gjordes på 70-talet (filmen kom 1980), dessutom i snygg SteelBook.

Mer blev det alltså inte, men dessa tre tillsammans med det jag hittade på mässan räckte mer än väl.
Amazon - Christoper Lambert - Fortress - King Kong - Saturn - Saturn 3 - SteelBook - Weekend of Hell

Weekend of Hell, 3/11-2018

 
Med våra Early Bird-biljetter i hand stod vi i kön runt halv nio på morgonen, en halvtimma senare skulle dörrarna öppnas. Det låter säkert konstigt, men jag hatar verkligen minuterna innan man går in på en mässa. Det är en mix av framförallt nervositet och osäkerhet. Osäker över hur gästerna jag ska träffa är när man väl träffar dom, osäker över hur photoshootsen blir, orolig över hur grov min svengelska kommer vara på grund av min nervositet och så vidare. Jag brukar därför alltid börja en mässa med att fixa med autograferna så snart som möjligt för att lätta lite på trycket och den här gången var det direkt nödvändigt med alla Q&A:s, photoshoots och gäster jag skulle träffa. Här kommer därför gästerna jag träffade i kronologisk ordning:
 
Fred "The Hammer" Williamson: Eftersom jag redan träffat honom på en mässa tidigare i år var jag betydligt mer avslappnad den här gången. Han gick förbi oss på väg till där han skulle stå och signera, så jag passade på att hälsa på honom redan då och frågade hur han mådde, "As good as I need to be", svarade han med glimten i ögat och frågade hur jag mådde innan han gick och gjorde sig iordning för att börja signera saker. Jag var länge kluven på vad jag skulle få signerat den här gången. Jag funderade över om jag skulle ta med mig min limiterade utgåva av Inglorious Bastards, en trälåda med massa kul inuti som Studio S släppte för en massa år sedan. Eftersom jag bara skulle ha på mig en axelväska där den inte får plats skippade jag dock det, men jag fick tipset av en trevlig snubbe i den största filmsamlargruppen för svenskar på Facebook att jag ju kan ta med mig insticket till filmen ändå, då den är en del av den limiterade boxen. Genialt! Då kunde ju både han och Castellari, som regisserat filmen, signera den. Så fick det bli.
 
 
Jag fick syn på en bild han hade att välja bland fotona man kunde få signerat som gjorde mig sugen direkt, en reklambild från King Cobra, en malt liquor han gjorde en massa reklam för på 80-talet i USA. Tyvärr var man ju tvungen att skaffa autografbiljett på annat håll innan, kontanter togs inte emot vid båset, så jag fick nöja mig med insticket jag hade med mig. Nästa gång! Jag passade på att fråga honom ett par grejer jag velat fråga ett tag, bland annat tog jag upp att jag känner till hans tre regler (han måste vinna sina fajter, överleva och få tjejen på slutet om han vill ha henne - två av dessa måste infrias för att han ska göra en film), och frågade då varför i allsin dar han i filmen Night Caller anlitade Vanity som hans föredetta flickvän och inte sin nuvarande. Han svarade att det var för att hon dör i filmen, och att "I can't make love to a dead woman". Fair point, även om jag menade mer att han kunde gett någon annan den rollen och ge henne rollen som kärleksintresse istället. Men, men, han tillade att "She tasted good, too, but what can you do".. Jag frågade hur hon var att jobba med och han svarade att hon var fantastisk att jobba med, "It's the guys who are hard to work with", jag sa då att jag mindes hur han inte hade mycket till övers för svenska kultskådisen Bo Svensson som han gjort några filmer med, varpå han sa "He's the biggest asshole of them all!"
 
 
Sen berättade jag hur mycket jag älskar Original Gangstas och frågade varför. efter att han rekryterat Slaughter (Jim Brown), Shaft (Richard Roundtree), Super Fly (Ron O'Neal) och Coffy (Pam Grier), han inte anlitade Black Belt Jones (Jim Kelly) också. Han svarade då att det är för att Jim Kelly är död, vilket han i och för sig är idag, men inte 1996 när filmen gjordes. Det kan vara så att han trodde jag frågade om uppföljaren han jobbar på, Old School Gangstas. Efter att jag rättat honom sa han att det nog berodde på att Jim Kelly inte var mycket av en skådis och frågade om jag mindes Take a Hard Ride. Jag visste direkt vad han skulle säga härnäst då han dragit den berättelsen förut i intervjuer. Storyn är att efter att ha jobbat med Jim Kelly i Three The Hard Way ville JIm Brown och Williamson inte längre jobba med Jim Kelly eftersom dom tyckte han sänkte kvaliteten på filmen med sitt usla skådespel, vilket dom sa till regissören Antonio Margheriti när han ville rollsätta alla tre i Take a Hard Ride. Margheritis lösning på det hela var att göra Jim Kelly till en halvblodsindian som fått tungan avskuren och därmed inte hade några repliker, vilket både Brown och Williamson gick med på. Hysteriskt roligt! När Fred förklarat det sa jag att jag inte kan klandra honom och skakade hans hand en sista gång och tackade för mig.
 
 
Jag såg till att gå på hans Q&A också, såklart. Hon som höll i frågestunden var hyfsat påläst men hade den något jobbiga tendensen att säga "True that!" varje gång han sa något hon höll med om, två ord hon för övrigt aldrig sa efter varann när hon hade andra skådespelare på scen. Han är inte ens från den generationen svarta som använder den termen, damn it. Men hey, to appropriate is to appreciate! Nåväl, när han var i Göteborg tidigare i år ställde jag två frågor till honom under frågestunden (hur det var att jobba med hans främsta vapendragare under 70-talet, D'Urville Martin, och om han hade några nyheter om Old School Gangstas). Även den här gången räckte jag upp handen och fick ställa en fråga. Jag frågade om han kunde förklara de största skillnaderna mellan att göra en film i USA kontra Italien. Han gav mig då ett litet egoboost genom att säga "That's a very good question" - true that! Jag fick ett långt och bra svar på frågan och kände mig nöjd. När det var dags för sista frågan och ingen såg ut att räcka upp sin hand räckte jag upp min igen, så han pekade bort mot mig, men lite tidigare hade visst en kvinna längre fram räckt upp sin hand, så hon med mikrofonen hade redan tagit sig dit. Hammer sa då "Oh, you have a question? That's OK, you're cuter than he is" och log medan han kollade bort mot mig. Svårt att argumentera mot sådan logik!
 
Jävlar vad kul det var att träffa Hammer igen. Håller tummarna för att han besöker någon mer mässa man ska på, det finns mycket mer jag skulle kunna få signerat och jag har många andra frågor på lager.
 
Enzo G. Castellari: Han satt och pratade i telefon vid två olika tillfällen då jag ville ta hans autograf, så jag fick vänta på att han pratat klart innan jag kunde gå fram. Tyvärr sa jag inte mycket alls, jag vet inte riktigt varför. Att jag gillar hans filmer kunde jag väl kläckt ur mig eller något. Istället tackade jag bara så mycket för autografen och skakade hand med honom. Photoshooten gick bra, han log stort och höll om min ena axel. Verkar vara en trevlig gubbe, tyvärr hade han ingen Q&A. Hans bås var nära Williamsons, så jag såg att de gamla vännerna växlade några ord med varandra vid minst ett tillfälle under mässan.
 
 
 
Insticket, signerat av både Fred "The Hammer" Williamson och Enzo G. Castellari
 
Steven Seagal: Mötet jag var överlägset mest orolig över inte skulle bli så minnesvärt, eller ännu värre - ge ett dåligt minne. Han är ju känd för att vara ganska svår att jobba med och lite självupptagen, men samtidigt har jag läst om hur han bjudit in fans backstage efter en konsert han haft med sitt band där dom fick ta kort med honom och få saker signerade. Så, jag hade ingen aning hur det skulle gå. När jag såg honom vid sitt bord så gav det mig samma känsla jag fick när jag såg Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger live. Känslan är lika svår att förklara som den är att glömma. Surrealistiskt, får jag nöja mig med, är det att stå några meter från en person vars filmer man sett hundratals gånger, vars filmaffischer och kalenderbilder man klädde pojkrummet med, vars benknäckande moves fick mig att börja träna Aikido. Surrealistiskt, och häftigt!
 
Hans kö var till en början lång, men eftersom det var så dyrt att få en autograf av honom fylldes inte kön på av nya personer hela tiden. Till min glädje såg jag innan jag ställde mig i kön själv att han pratade med fansen och skakade hand - något som ska vara självklart i de flesta fall, men vissa anordnare av events kan ha restriktioner på sånt när det är en väldigt populär gäst. Han lät till och med fansen ta kort på honom när han satt där, även det ovanligt när det är storgäster. Oftast finns det då en skylt där det står "No photographs allowed" eller liknande. Jag ställde mig till slut i kön och valde ett foto från Out for Justice att få signerat. Han hälsade på mig och frågade om jag ville ha signaturen i svart eller silver (något en gäst sällan frågar fansen om), jag bad om silver och han signerade kortet - tyvärr utan namn eftersom det tog för mycket tid, ännu en oskriven regel som gäller för många storgäster på mässor.
 
När han signerat klart sa jag att det var väldigt trevligt att ha fått träffa honom och att jag tagit mig ända från Sverige för nöjet, "Wow, that's amazing" svarade han ödmjukt. Jag frågade om jag fick ta ett kort, vilket han gick med på. Tanken var att ta ett kort där han höll upp autografen, men när han inte gjorde det ville jag inte vara jobbig och ta upp ännu mer tid genom att be honom göra det, så det fick bli som det blev. Självklart tryckte jag på någon annan knapp på mobilen än det var tänkt, så jag fick öppna kameran igen, vilket tog någon extra sekund. Lite stressad blev jag dessvärre av det hela, Steven fucking Seagal satt liksom och tittade på mig under hela tiden, så bilden jag till slut tog blev inte så fokuserad på grund av stressen.
 
 
Jag skakade sedan hans hand och tackade så mycket innan jag gick därifrån, väldigt nöjd med att ha fått träffa en av mina största barndomsidoler och något överraskad över hans ganska mjuka handslag. Hans photoshoot skulle tyvärr inte visa sig vara en lika trevlig upplevelse. När vi stod i kö skrek en av dom som jobbade med photoshoots till alla i kön det jag befarat mest - inget handskak på bilderna, man fick heller inte prata med honom. Det är sällsynt, men även det här kan hända när det är en storgäst och kan antingen bero på att gästen är en diva eller att organisatören vill slussa igenom så mycket folk som möjligt, så snabbt som möjligt, för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
 
Det var lite lättande men tillika irriterande det sistnämnda. Det var den absolut sjukaste ruljansen jag någonsin sett, hört, läst, varit med om. Seagal satt på en stol, när det var min tur blev jag snabbt tillsagd att jag fick sätta mig. Jag hann inte ens dra på ett helt leende innan kortet togs och fotografen sa "beautiful" innan blixten ens blixtrat klart. Jag fick sedan snabbt som fan ställa mig upp igen och vinkades vidare av personen på andra sidan att röra på mig. Notera att det här var i Tyskland, så det hårda språket gjorde affären bara mycket värre. Bakom fotografen stod fyra maskiner som spottade ut bilderna på rullande band, så man fick dom direkt. Utan att överdriva skulle jag säga att jag satt ner i högst två sekunder, inte tillräckligt lång tid för att positionera mig som jag ville sitta och dra på ett leende. Ja, det är ett företag som vill tjäna pengar och det har jag full förståelse för, men vi som betalar gör det för att få en upplevelse och sedan ett foto som minne. Blir vi berövade av upplevelsen förstör det liksom själva grejen. Det var ingen jag träffade och pratade med som var nöjda över hur dom hanterade det, vilket bara lär skada mässan i längden. Det dom borde gjort var att göra photoshooten mer limiterad så att mer tid gavs till varje fan. Fotot blev hyfsat ändå, som tur är.
 
Men med det sagt så har jag inget att klaga på när det gäller Seagal, han skapade ögonkontakt när jag satte mig, hälsade, lutade till och med lite mot mig så vi kom närmare och tackade sedan när det var över. Hans Q&A lite senare var det mest välbesökta av alla under dagen och det var ingen brist på folk som ställde frågor. Hans svar var väldigt korta, men han var alltid trevlig och ödmjuk när han besvarade frågorna. Lite oväntar var han kritisk till många av sina filmer när någon frågade honom om vilken av hans filmer var sin favorit (svaret blev Fire Down Below som den miljönisse han är och Above the Law).
 
 
 
Rutger Hauer: Vilken mysgubbe! Väldigt pratglad och rolig. När jag förklarade att jag var svensk efter att ha sagt mitt namn som han skulle skriva på fotot berättade jag även att han var på den första mässan jag var på för 15 år sedan här i Sverige, en berättelse jag skrivit om här. Han blev road av min blunder och blev allvarlig för en stund och sa att tiden går förbi oss så fort. Jag sa att Liftaren (han kände till den svenska titeln!) och Blind Fury är två av mina favoritfilmer och frågade hur det var att jobba med Shô Kosugi. Han berättade att filmen redan var inspelad när skaparna bestämde sig för att slutet behövde en slutfajt, något han höll med dom om. När Kosugi var motståndaren trodde han inte att han skulle klara av det, "Yes you can!" hade Kosugi svarat och var väldigt motiverande och hjälpte honom mycket. Hauer sa också att han gjorde nästan allt svärdsvingande själv och att han var stolt över det faktumet, vilket jag sa att han borde vara.
 
 
 
 
 
 
Tyvärr hann jag inte gå på hans Q&A eftersom jag stod i kö till Steven Seagals photoshoot, det var den enda frågestunden jag missade på mässan, vilket är ganska bra gjort ändå.
 
 
Shô Kosugi: Jag tänkte spara det bästa till sist and boy did I ever! Fy fan vilken trevlig, ödmjuk och skön ninja! Jag fick först skriva mitt namn på en lapp själv eftersom hans assistent inte kunde stava det, sen började han signera det vackra fotot med en massa text, både på engelska och japanska för att sedan avsluta med att datera autografen! När han skrivit klart började jag prata med honom och nämnde att jag kommit ända från Sverige för att träffa honom, han tackade så mycket och önskade mig en säker resa hem. Jag frågade honom om hur det var att jobba med Hauer i Blind Fury, och han kunde inte sluta säga bra saker om honom, hur trevlig han är och att dom träffade varann innan mässan drog igång och pratade.
 
 
 
 
Han fick syn på min Revenge of the Ninja t-shirt och gillade den tillräckligt mycket för att peka ut den till sin assistent. Det han sedan berättade var jag verkligen inte beredd på. Han sa att han hade en photoshoot senare, vilket jag sa att jag hade biljett till. Han berättade då att han skulle ha på sig en ninjadräkt under sessionen, komplett med ett svärd! Jag vill minnas att jag tog ett steg bakåt av chocken nyheten gav mig, så inihelvetes jävla coolt! Jag var alltså bara någon timme ifrån att ta kort med Den Eviga Ninjan - iklädd en ninjadräkt!
 
 
 
 
Jag tackade så mycket för allt och skakade hand en andra gång med honom - ett betydligt hårdare grepp än Seagal, för övrigt. Man blev verkligen glad av att prata med honom, han sken upp som en sol och var full av energi som smittade av sig. Jag gick därifrån med ett leende som satt kvar ett tag.
 
 
 
Mycket riktigt när det var dags för photoshoot hade han på sig en ninjadräkt, minus delen som täcker ansiktet. Han hälsade glatt på alla som skulle ta ett foto och frågade var och en hur vi ville ta fotot, om vi ville posera på något speciellt sätt. Många valde att ta en fajting pose, men jag nöjde mig med att hålla om hans ena axel och log medan han höll upp svärdet och såg allvarlig ut (ninjor kan ju inte le!). Kanske ett tråkig val, men jag skulle nog känna mig och se sjukt töntig ut i en fajting pose. Fotot blev bra så jag är nöjd. Det roliga tog dock inte slut här, jag hade fortfarande hans Q&A att se fram emot!
 
Även här briljerade han. Ninjadräkten var fortfarande på och han började med att demonstrera lite, både med och utan svärd. Jag fångade som tur var lite av det på film, vilket ni kan se nedan:
 
 
Sedan blev det frågor från publiken och jag var först upp med handen. Jag valde att fråga hur det var att jobba med Sam Firstenberg, något jag var extra nyfiken på eftersom Firstenberg berättade ganska mycket om hur det var att jobba med Kosugi i min intervju med honom förra året. En tysk som jag fått bekantskap med via Facebook fångade hela hans Q&A på film och lät mig klippa ut min fråga och ladda upp det på min Youtube-kanal och kan därför beskådas här:
 
 
Det var Kosugi, det. Jävlar vilken ödmjuk och härlig man, energifull som få. Mässan och helgens, äh va fan, ÅRETS höjdpunkt tillsammans med mina möten med Hammaren, såklart.
 
 
Schemat för dagen var så fullspäckat med autografer, Q&A:s och photoshoots att det inte var förrän runt 16 som jag kunde gå runt och kolla på alla försäljare av film och diverse merchandise. Jag var redan så sjukt nöjd med allt jag fått uppleva så eventuella köp var bara grädde på moset. Jag hade fått för mig att någon som varit på Weekend of Hell tidigare sa att det var mest fokus på gästerna och väldigt lite till försäljning av annat. Minnet lurar mig nog och det måste handlat om en annan mässa, för det fanns ofantligt mycket film och merchandise att köpa. Så mycket att det inte fanns en chans för mig att varken hinna eller orka gå igenom allt. Jag hade behövt en extra dag på mässan för att känna mig klar på den fronten. Men några köp blev det självfallet.
 
 
 
The Hound of the Baskervilles och The Count Yorga Collection var jag bara tvungen att plocka på mig då båda var utgångna förstautgåvor med booklets, vilket jag varit på jakt efter ett tag.
 
 
Death Force, filipinsk/amerikansk blaxploitation från 1978 med Cirio H. Santiago i regissörsstolen. En av FÅ filmer jag behövde på Blu-ray i genren för att vara komplett på den fronten.
 
 
Dr. Giggles är en av 90-talets bästa slashers med Larry Drake i huvudrollen! Limiterad utgåva med 3D slipcover.
 
 
Regissören till en av Fred "The Hammer" Williamsons senaste filmer, Atomic Eden, var också på plats på mässan för att promota filmen. Jag hade väntat på att den ska släppas på Blu-ray ett tag efter att ha sett trailern, men hade inte sett något tecken på att en sådan fanns. Med sig hade däremot regissören två limiterade utgåvor i en Blu-ray/DVD kombo som Mediabook, så tji fick jag! Jag är inget fan av Mediabooks, alls, men det var allt som fanns på Blu-ray, dessutom limiterad till endast 500 exemplar, så jag köpte givetvis den jag tyckte var snyggast och en annars trevlig konversation med regissören slutade ganska pinsamt. Den pinsamma delen lät ungefär följande:
 
- Do you want me to sign it?
- Yeah, sure, you can sign it.
- It will cost 10 more euros.
- Uhhhhmmmmmm no, that's OK.
- OK.
 
Alltså för fan, han får ju säga direkt att han kan signera den för 10 extra euro istället för att först fråga om jag vill ha den signerad och sedan säga att det kostar mera. All ära åt en snubbe som regisserat en film med Williamson i huvudrollen, men det är även den enda långfilm han regisserat och inte mycket tyder på att den är ett mästerverk. Att då ta 10 euro för en signatur när jag redan betalat en jävla massa för filmen (35 euro) känns lite magstarkt. Nästan lite lättad att jag inte bad om att få ta ett kort med honom eftersom han kanske hade velat ta betalt för det med. Aja, Williamson-samlingen har fått sig ett tillskott i alla fall!
 
 
Gladast av allt jag fick med mig hem från mässan måste ändå vara den här belgiska postern:
 
 
Jag samlar endast på svenska blaxploitation posters, men gjorde faktiskt ett undantag den här gången. Dels för att det tekniskt sett inte är en blaxploitationfilm alls, då den gjorde 1982, men framförallt för titelns skull. Originaltiteln är One Down, Two to Go, men i Belgien döptes den alltså om till Black Warriors: Les 4 Justiciers.(Svarta Krigare: De 4 Hämnarna/Medborgargarderna). Stenhårt! Den här jäkeln ska ramas in och få en speciell plats någonstans i filmrummet.
 
Runt 17:20 kände jag mig färdig och hämtade ut min tröja och jacka och gick tillbaka till hotellet, som låg några hundra meter från mässan. Om känslan innan en mässa är hemsk är känslan efter den totala motsatsen, något som stämde extra mycket i det här fallet. Med väskan full av autografer och foton, ett gäng filmer, en cool poster och massa nya, goda minnen kunde jag inte vara något annat än lyrisk - och helt jävla utmattad! Det är absolut en mässa jag vill tillbaka till, så jag hoppas på en stark line-up av gäster i en nära framtid.

Vielen dank!
Above the Law - Aikido - Atomic Eden - Black Warriors - Black Warriors: Les 4 Justiciers - Blaxploitation - Blind Fury - Bo Svensson - Cirio H. Santiago - Coffy - Count Yorga - Death Force - Dr. Giggles - Early Bird - Enzo G. Castellari - Fire Down Below - Fred "The Hammer" Williamson - Fred Williamson - Inglorious Bastards - Jim Brown - Jim Kelly - King Cobra - Larry Drake - Les 4 Justiciers - Liftaren - Night Caller - Ninja - Old School Gangstas - One Down, Two to Go - Original Gangstas - Out for Justice - Pam Grier - Q&A - Revenge of the Ninja - Richard Roundtree - Ron O'Neal - Rutger Hauer - Sam Firstenberg - Shaft - Sho Kosugi - Slaughter - Steven Seagal - Studio S - Super Fly - Take a Hard Ride - The Count Yorga Collection - The Hound of the Baskervilles - The Inglorious Bastards - Three the Hard Way - Vanity - Weekend of Hell

Auf Wiedersehen!

 
Tiden har äntligen kommit för mig att hoppa på planet till Tyskland för första gången på 10 år. Jag är tillbaka med bilder och berättelser från helvetesmässan från himlen tidigt nästa vecka, om tid tillåter.
 
Vi ses då!
Tyskland

London 2018, dag 4: "I gotta find Bubba!"

 
Vi skämde bort oss lite på vår sista dag i London genom att sova ut till klockan 12. Vi hade inte mycket mer planerat för resan så det var en lugn dag vi hade framför oss. Efter att ha sett Dirty Dancing Sing-A-Long under vår andra kväll i stan fick vi syn på restaurangen Bubba Gump Shrimp Company, en restaurangkedja med Forrest Gump-tema som jag tidigare varit på i New York men längtat tillbaka till. Vi bestämde oss för att låta det bli sista middagen vi skulle ha i London och tog oss dit på eftermiddagen.
 
 
 
Det är en väldigt speciell restaurang, dekorerad till fullo med inramade foton, citat och artiklar från filmen, minst en TV som visar filmen non-stop dag ut och dag in, det finns till och med en presentaffär där man kan köpa saker som en kokbok, räkkramisdjur, t-shirts, glas, pennor, ja, lite allt möjligt. För en vanlig beundrare av filmen är det en minnesvärd upplevelse men för mig som ser den som en de absolut bästa filmer som gjorts och dessutom ser den varje år blir det inte mycket bättre.
 
 
 
Om jag hade bott i London hade jag ätit där säkert en gång i veckan och prövat allt på menyn. På tal om det så är maten djävulskt god, med ett stort sortiment på räkor, såklart, men även annat från havet och dessutom vanligt kött. Eftersom det inte lär bli så många gånger man äter där beställde vi två stora rätter med sammanlagt 6 olika räksorter och lite friterad fisk och åt av allt.
 
 
 
 
 
 
Med magarna fulla av räkor och hjärnorna fulla av Forrest Gump citat gick vi till Fopp, där vi varit ett par dagar tidigare, där jag gjorde mina sista filmköp för den här resan. Konstigt nog hade butiken flera av HMVs "exklusiva" släpp från Premium Collection serien, hur nu det går ihop, med samma reapris som på HMV (2 för 15 pund). Jag slängde på två såna åt en läsare och tillika filmsamlare som precis som jag känt smärtan av att punga upp med närmare 300 spänn för en film i denna serie via eBay. Sen blev det tre stycken fina titlar åt mig själv också:
 
Det jazziga dramat Paris Blues, med Paul Newman, Sidney Poitier och Joanne Woodward i huvudrollerna samt Robert Wise-regisserade noiren Odds Against Tomorrow, med Harry Belafonte och Robert Ryan i rollistan.
 
 
Och till sist Jules Dassins franska heistfilm Rififi. Den hade jag redan sett på HMV några dagar tidigare, men exemplaret där var utan booklet till skillnad från detta, så jag passade på medan den fortfarande finns att köpa i handel med booklet till.
 
 
Vi åkte sedan tillbaka till hotellet och passade på att ta en snabb tupplur eftersom vi fick veta att sista tåget in till centrala London gick redan strax innan midnatt. Väl där fick vi dessutom vänta tre timmar på att våran flygbuss skulle ta oss till Stansteds flygplats, där vårat flyg skulle ta oss hem en dryg timma senare. Inte så jättekul direkt, men att sjunga på The Contours låt Do You Love Me, som varit på repeat i mitt huvud sedan vi sett Dirty Dancing ett par dagar innan, höll mig något sysselsatt och på glatt humör.
 
Madame Tussaud's, Dirty Dancing Sing-A-Long, filmköp, Chevy Chase live, diverse turistattraktioner, god mat, en hel del alkohol och gott sällskap gjorde de här till ett av de trevligaste och mest minnesvärda av mina besök i staden. Tack för den här gången, London.
 
I'll be back.
 
Bubba - Bubba Gump - Bubba Gump Shrimp Company - Chevy Chase - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long - Do You Love Me - Fopp - HMV - Harry Belafonte - I'll Be Back - Joanne Woodward - Jules Dassin - London - Madame Tussaud's - New York - Noir - Odds Against Tomorrow - Paris Blues - Paul Newman - Premium Collection - Rififi - Robert Ryan - Robert Wise - Sidney Poitier - Stansted - The Contours