London 2018, dag 4: "I gotta find Bubba!"

 
Vi skämde bort oss lite på vår sista dag i London genom att sova ut till klockan 12. Vi hade inte mycket mer planerat för resan så det var en lugn dag vi hade framför oss. Efter att ha sett Dirty Dancing Sing-A-Long under vår andra kväll i stan fick vi syn på restaurangen Bubba Gump Shrimp Company, en restaurangkedja med Forrest Gump-tema som jag tidigare varit på i New York men längtat tillbaka till. Vi bestämde oss för att låta det bli sista middagen vi skulle ha i London och tog oss dit på eftermiddagen.
 
 
 
Det är en väldigt speciell restaurang, dekorerad till fullo med inramade foton, citat och artiklar från filmen, minst en TV som visar filmen non-stop dag ut och dag in, det finns till och med en presentaffär där man kan köpa saker som en kokbok, räkkramisdjur, t-shirts, glas, pennor, ja, lite allt möjligt. För en vanlig beundrare av filmen är det en minnesvärd upplevelse men för mig som ser den som en de absolut bästa filmer som gjorts och dessutom ser den varje år blir det inte mycket bättre.
 
 
 
Om jag hade bott i London hade jag ätit där säkert en gång i veckan och prövat allt på menyn. På tal om det så är maten djävulskt god, med ett stort sortiment på räkor, såklart, men även annat från havet och dessutom vanligt kött. Eftersom det inte lär bli så många gånger man äter där beställde vi två stora rätter med sammanlagt 6 olika räksorter och lite friterad fisk och åt av allt.
 
 
 
 
 
 
Med magarna fulla av räkor och hjärnorna fulla av Forrest Gump citat gick vi till Fopp, där vi varit ett par dagar tidigare, där jag gjorde mina sista filmköp för den här resan. Konstigt nog hade butiken flera av HMVs "exklusiva" släpp från Premium Collection serien, hur nu det går ihop, med samma reapris som på HMV (2 för 15 pund). Jag slängde på två såna åt en läsare och tillika filmsamlare som precis som jag känt smärtan av att punga upp med närmare 300 spänn för en film i denna serie via eBay. Sen blev det tre stycken fina titlar åt mig själv också:
 
Det jazziga dramat Paris Blues, med Paul Newman, Sidney Poitier och Joanne Woodward i huvudrollerna samt Robert Wise-regisserade noiren Odds Against Tomorrow, med Harry Belafonte och Robert Ryan i rollistan.
 
 
Och till sist Jules Dassins franska heistfilm Rififi. Den hade jag redan sett på HMV några dagar tidigare, men exemplaret där var utan booklet till skillnad från detta, så jag passade på medan den fortfarande finns att köpa i handel med booklet till.
 
 
Vi åkte sedan tillbaka till hotellet och passade på att ta en snabb tupplur eftersom vi fick veta att sista tåget in till centrala London gick redan strax innan midnatt. Väl där fick vi dessutom vänta tre timmar på att våran flygbuss skulle ta oss till Stansteds flygplats, där vårat flyg skulle ta oss hem en dryg timma senare. Inte så jättekul direkt, men att sjunga på The Contours låt Do You Love Me, som varit på repeat i mitt huvud sedan vi sett Dirty Dancing ett par dagar innan, höll mig något sysselsatt och på glatt humör.
 
Madame Tussaud's, Dirty Dancing Sing-A-Long, filmköp, Chevy Chase live, diverse turistattraktioner, god mat, en hel del alkohol och gott sällskap gjorde de här till ett av de trevligaste och mest minnesvärda av mina besök i staden. Tack för den här gången, London.
 
I'll be back.
 
Bubba - Bubba Gump - Bubba Gump Shrimp Company - Chevy Chase - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long - Do You Love Me - Fopp - HMV - Harry Belafonte - I'll Be Back - Joanne Woodward - Jules Dassin - London - Madame Tussaud's - New York - Noir - Odds Against Tomorrow - Paris Blues - Paul Newman - Premium Collection - Rififi - Robert Ryan - Robert Wise - Sidney Poitier - Stansted - The Contours

London 2018, dag 3: Heeere's Chevy!

 
Dagen vi väntat på var äntligen här, då vi skulle ta oss till Eventim Apollo för att se komikern och legendaren Chevy Chase live på scen, där han först skulle intervjuas och sedan besvara frågor från publiken. Eftersom det inte började förrän 19:30 hade vi nästan hela dagen på oss till annat, så vi började med lite käk på hamburgerkedjan Five Guys. Precis som på Burger Shack kvällen innan var det väldigt gott, men kändes skumt och ovant att man inte kunde köpa en hel meny utan fick beställa allt för sig, pommes, läsk, burgare. Vinäger till pommesen är visst en grej där borta, men var inget stort fan av den kombon.
 
 
Ett av de ställen vi skulle till under resan som jag listade här var baren The Lamb Tavern, där ett känt slagsmål från John Wayne filmen Brannigan spelades in. Tyvärr, fick vi snart veta, var stället inte öpper på lördagar och söndagar. En bar som inte har öppet på lördagar och söndagar, vem fan hade kunnat förutspå det?! Stor besvikelse, men det är inte sista gången jag besöker London, så det får jag gottgöra vid nästa besök, så länge besöket inte bara är över en helg, obviously. Men, men, istället tog vi oss till en annan känd filminspelningsplats från samma film, nämligen Tower Bridge, som står värd för en minnesvärd biljaktsscen och överraskande nog en turistattraktion jag inte besökt tidigare.
 
 
 
 
Precis intill Tower Bridge ligger, såklart, Tower of London, som vi också passade på att beundra på avstånd. Lite extra kul och av personligt intresse är att B-filmskungen Roger Corman regisserade en film som utspelar sig just i Tower of London och bär dessutom samma namn. Det var en av många filmer han gjorde där Vincent Price hade huvudrollen, dock inte en av de bättre.
 
 
 
 
Vi rörde oss mot Eventim Apollo när det började närma sig showtime för An Evening With Comedy Legend Chevy Chase och inväntade insläppet genom att ta en öl på en näraliggande bar. Klockan 18:30 öppnade dom dörrarna och vi tog oss in kort senare. Det säljs alltid alkohol på dessa events i loungen, men jag köper aldrig något att dricka till då jag vill vara så klar i huvudet som möjligt när det drar igång. Till skillnad från tidigare An Evening With... events jag varit på så låg inget program väntandes på sittplatsen, nu tog dom istället 10 pund för ett program, men det var det ändå värt så jag köpte med mig ett hem efter att showen var slut. Eftersom det kommer en recension av framträdandet på bloggen snart vill jag inte gå in för mycket i detalj, jag nöjer mig med att säga att det var en trevlig upplevelse som dock kunde varit bättre.
 
 
Roligast av allt var dock, och ni som följde med mig på resan via Facebooksidan har säkert läst det redan, att intervjuaren Mike Read valde ut hela fyra av mina frågor för Chevy att besvara! Det blev bara tre i slutändan eftersom dom redan täckt ett ämne tidigare, men ändå. Fy fan va stort och vilken ära! Jag filmade när han svarade men bilden blev inget bra och ljudet bara sådär, men har hittat en lösning som gör att ni kommer få lyssna på frågorna och hans svar när recensionen läggs upp.
 
 
På glatt humör efter showen tog vi oss till våra hemtrakter i London igen och hittade ett karibbeanskt ställe som hade två drinkar till kostnaden av en. Vi passade på och tog ett par Strawberry Daiquiris och Bahama Mamas som förmodligen inte innehöll mer än någon ynka cl alkohol i varje. Gott, men gav inget buzz alls så vi gick till Sainsbury som hade öppet till 24 istället för att köpa hem lite till hotellet. Vi var precis innan stängningsdags och när vi skulle scanna in sista flaskan kom ett meddelande från apparathelvetet som sa att det var för sent att köpa någon alkohol vid det klockslaget och köpet avbröts. Inte ens det vi hunnit scanna in fick vi köpa, alltså blev det ingen mer alkohol den kvällen, hur mycket vi än letade efter ett annat ställe som hade öppet. Vilken dum jävla regel, buncha wankers! Det blev lite godis och Doritos istället och tidigt sänggående, vilket inte var helt fel eftersom den sista dagen, som ni kommer kunna läsa om imorgon, skulle bli lång.
 
An Evening With Comedy Legend Chevy Chase - Bahama Mama - Brannigan - Burger Shack - Chevy - Chevy Chase - Eventim Apollo - Five Guys - John Wayne - Mike Read - Roger Corman - Sainsbury - Strawberry Daiquiri - The Lamb Tavern - Tower Bridge - Tower of London - Vincent Price

London 2018, dag 2: "Nobody puts baby in a corner!"

 
Dag 2 i London skulle bli den mest fullspäckade av våra dagar där. Vi började med en redig English breakfast, som egentligen ska se ut så här:
 
 
Men eftersom jag inte äter bönor, ägg eller svamp ser min tallrik alltid ut så här:
 
 
Det var hursomhelst gott och mättande, det samt apelsinjuicen hjälpte till mot den lilla huvudvärk jag vaknade med efter att ha varit uppe lite för länge med lite för mycket alkohol i kroppen på så få timmars sömn jag hade fått dagen innan. På schemat denna eftermiddagen var att besöka HMV, Fopp och Forbidden Planet för att köpa film och kanske något annat. Vi anlände till HMV först och det var där jag handlade det allra mesta i filmväg på den här resan. 
 
Jag började med att komplettera en trilog med Ip Man 3:
 
 
Sedan köpte jag den 31:a filmen i Godzilla-serien, Shin Godzilla, som jag velat se i över ett och ett halvt år och som ÄNTLIGEN fått ett bra släpp i Europa! Så fucking hypad på denna, speciellt med tanke på skitfilmen gjord två år innan.
 
 
Efter det blev det en del köp av HMV:s exklusiva Premium Collection serie. När jag köpt hem filmer i denna serie tidigare har det kostat runt 300 kr med frakt från privatsäljare på eBay, eftersom HMV själva inte skickar till Sverige. Under min visit var dom precis inne i ett erbjudande jag var tvungen att utnyttja så mycket jag kunde: 2 för 15 pund!
 
Det blev totalt åtta stycken och hade jag haft mer plats över i väskan hade det blivit betydligt fler. Eftersom det "bara" blev åtta fick jag välja med omsorg, så valen föll på följande:
 
Ett par hårdkokta thrillers med stenhårda män i huvudrollerna, Point Blank med Lee Marvin och The Yakuza med Robert Mitchum.
 
 
Komedimusikalen Little Shop of Horrors och 50-tals sci-fi/monsterklassikern Them!
 
 
Sen ordnade jag en liten Steve Guttenberg fix med ett köp av Diner.
 
 
Till sist blev det tre stycken riktiga klassiker i gangstergenren med James Cagneys The Public Enemy och White Heat, samt Edward G. Robinsons Little Caesar.
 
 
Sedan gick vi till Fopp där jag undersökte lite vilka filmer jag skulle kunna komma tillbaka och köpa en annan dag, då min pålitliga Arrow Video väska var nästintill full och vädret inte tillräckligt bra för att släpa på massa film med endast en plastpåse som skydd. Bara någon minuts gång därifrån låg ett annat av de mål jag hade med resan - Forbidden Planet.
 
 
 
Tyvärr, och detta sved något otroligt, hade dom lagt ner filmförsäljningen nästan helt och hållet bortsett från anime. Det fanns heller inget av det jag var ute efter som jag kollat upp på deras hemsida innan resan, bland annat några Pop! Vinyls fanns på listan. Jag nöjde mig därför med lite Superman grejer till äldsta sonen Charles, som börjat fatta tycke för Kryptons son och gett honom namnet "Supermannen", hur mycket jag än insisterar på att han heter Superman eller Stålmannen.
 
 
Shoppingen var klar för dagen och vi gick för att ta något att dricka. Passande nog hittade vi ett ställe som hette The Diner, så ett foto på mig hållandes Blu-ray exemplaret av filmen med (nästan) samma namn var ett måste.
 
 
Sedan åkte vi tillbaka till hotellet för att lämna allt som handlats samt vila lite innan det var dags för en av resans absoluta höjdpunkter - Dirty Dancing Sing-A-Long!
 
 
Vi underskattade lite hur lång tid det skulle ta för oss att nå The Prince Charles Cinema, men det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle missa att se Dirty Dancing på den stora duken i ett event som detta, så vi pungade upp med pengar till en taxi som tog oss dit i precis rätt tid. De två cider vi tänkte svepa innan föreställningen hann vi ju inte riktigt med men dom kom med oss in utan problem och dracks på plats istället. Fucking tourists. Vi satt längst bak med bra syn över allt galet som skulle hända i den fullsatta biosalongen under kvällen. Det var väldigt stränga order om att man inte fick filma eller ta kort under visningen, det var till och med en kvinna som lös på folk som gjorde detta med en ficklampa för att påvisa att det inte var OK. Lika bra det, hade ändå inte känt för eller ens kommit på tanken att dokumentera något under visningen, vi skulle vara både för jävla berusade och inne i galenskapen för att ens ge det en tanke.
 
När vi gick in i salongen fick vi en påse med lite grejer som publiken skulle använda till vissa scener i filmen och innan den började gick en kvinna upp på scen och berättade hur det går till på en Sing-A-Long visning och instruerade oss när vi skulle ta fram grejerna från påsen och vad vi skulle göra med dom. Bland annat fick vi en ballong som skulle blåsas upp och bäras på som en melon som i en scen i filmen, ett drinkparaply vi skulle hålla över huvudet i scener där det regnar, en kondom vi skulle vifta med och skrika något jag inte minns just nu under en scen och en party popper man skulle avfyra när Johnny Castle lyfter Baby i filmens klassiska avslutningsdans.
 
 
Det var också vissa saker vi skulle ropa/skrika mot skärmen under visningen. Bland annat när Swayze syntes skulle vi skrika "Woooooo!", vid varje lyft skulle vi skrika "Wiiiiii!", Schumacher paret skulle vi kalla "Thiefs!" och hotellägarens son Neill Kellerman skulle vi skrika "Loser!" åt. När Baby dök upp i scener skulle vi göra två saker, ena var att säga "Awwwww", eftersom hon är så söt och oskyldig. Det andra vi skulle göra var något som kändes extremt ytligt och i dålig smak, och det säger jag inte för att även jag är en ättling till Cyrano de Bergerac.
 
Hon påpekade att Jennifer Grey, som spelar Baby, hade en väldigt stor näsa och att vi därför skulle göra ett tecken med fingrarna att hon hade det efter att vi var klara med att säga "Awwwww". Det är nog inte för långsökt att anta att det i salongen med hundratals kvinnor och en handfull män fanns en och annan som varit eller fortfarande är osäker i sitt utseende, så att uppmana publiken att göra en sån gest kändes väldigt opassande. Att just denna känsla av osäkerhet fick Grey att faktiskt operera näsan, vilket till slut bara skadade både hennes karriär och självkänsla, gör saken ännu värre. Som tur var såg jag inte en enda i publiken som gjorde något mer än att bara ge ifrån sig ett "Awwwww". Lite stolt över publiken blev jag och som jag senare under visningen skulle skrika mot skärmen, "It's OK, Baby!"
 
 
Det var mycket att komma ihåg och hon pratade säkert i 15 minuter innan hon gick vidare med cosplaytävlingen, där de fyra med bästa filminspirerade utklädsel röstades fram baserat på publikens ropande. Det sista vi uppmanades att göra innan det äntligen var dags för filmen att sätta igång var det allra viktigaste - drick så mycket ni vill, sjung med och dansa gärnet! Jag är verkligen inte den som gillar att dansa, alls, känner mig bara dum. Men med två stora cider sänkta medan kvinnan gick igenom hur saker skulle gå till och faktumet att alla bjöd lite på sig själva hjälpte mig att släppa hämningarna och jag hade inte längre något emot att röra på höfterna. Jag är tydligen en jävel på att dansa, eller så var det så att jag dansade jävligt dåligt, jag minns inte riktigt med all adrenalin och alkohol som levde sitt egna liv i kroppen. Men KUL hade vi! Drickan fylldes på flera gånger i baren utanför salongen och blåsan tömdes bara för att fyllas lika snabbt.
 
Fy fan vad snabbt tiden gick, filmen kändes som en halvtimma lång med allt som hände runtomkring. Jag fick in lite bra, spontana repliker jag skrek mot skärmen också, som verkade uppskattas av den gladaste publiken jag någonsin varit en del av. Några alster är t. ex när Babys pappa skällde ut henne och jag skrek "Don't put baby in a corner!", när Johnny Castle slogs skrek jag "Yeah, Road House!" och min största stund kom när jag under en scen med Swayze i bild skrek "We love you, Patrick!" Det som verkligen sålde det sistnämnda var att min röst helt oplanerat gav vika under första ordet jag skrek, vilket gjorde att jag lät som en finnig tonåring som precis hamnat i målbrottet. Publiken trodde kanske att jag skrek det ironiskt, men jag fucking älskar ju Patrick Swayze.
 
Det här är en bild på allt vi skulle använda oss av under visningen, dock tagen efter att den var slut så det mesta är använt. Självklart fick allt följa med hem som ett minne av denna oförglömliga kväll.
 
 
Efter visningen var vi hungriga, så det blev en frunktansvärt god (och dyr!) burgare på Burger Shack. Eftersom det bara var en burgare och ingen meny till blev vi hungriga snart igen så vi hamnade till slut på en skum kinesisk restaurang som hade öppet till 04:30. Där åt vi en trerättersmiddag och fick för första gången smaka på en kinesisk öl med namnet Tsingtao. Den smakade väl sådär.
 
 
Vi begav oss sedan hemåt och avslutade natten med en flaska rött vin, som smakade oväntat gott utspätt med lite Cherry Coke. Jag tror klockan var 05:38 när jag gick in till mitt rum igen för att sova. En mycket lyckad dag, kväll och natt. En redogörelse med bilder från dag 3 i London dyker upp på bloggen imorgon!
Arrow Video - Burger Shack - Cherry Coke - Cyrano de Bergerac - Diner - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long - Edward G. Robinson - England - English breakfast - Fopp - Forbidden Planet - Godzilla - HMV - Ip Man 3 - James Cagney - Jennifer Grey - Johnny Castle - Lee Marvin - Little Caesar - Little Shop of Horrors - London - Nobody puts baby in a corner - Patrick Swayze - Point Blank - Pop! Vinyls - Premium Collection - Road House - Robert Mitchum - Shin Godzilla - Steve Guttenberg - Stålmannen - Superman - The Prince Charles Cinema - The Public Enemy - The Yakuza - Them! - Tsingtao - White Heat

London 2018, dag 1: House of Wax

 
Redan på torsdagen, två dagar innan vi skulle se Chevy Chase på Eventim Apollo, anlände vi i England. Efter lite snabbt sökande insåg vi att istället för att ta oss till London Victoria via flygbussbolaget Stansted Express och invänta några timmar på att få checka in på vårat hotell, kunde vi hoppa av en hållplats tidigare, där det bara var några minuters gång till ett av våra mål den här resan - Madame Tussaud's. Vi var dock lite hungriga så innan vi gick dit åt vi mat på en näraliggande pub, där jag för första gången prövade på en Engelsk paj och drycken Shandy, en mix av öl och juice. Pajen var sådär, men Shandyn var to die for.
 
 
 
 
Tussaud's var mindre kul att köa till, det tog säkert 45 minuter att få komma in till det något hutlösa priset 35 pund! Men när vi väl kom in såg vi till att vi fick valuta för pengarna, så det blev en hel del bilder och selfies med några av världens största stjärnors vaxdockor. Först ut var några riktigt klassiska skådespelare.
 
 
 
 
 
Tom Cruise är ju något av en favorit, Emils sambo hatar honom dock så han tog tillfället i akt att ta en minnesvärd bild.
 
 
 
Dom hade ett Kong: Skull Island display med en stor animatronisk Kong som jag nu inser att jag även borde filmat för att ge arbetet rättvisa.
 
 
 
E.T.!
 

 
Det var ju Martin Luther King Jr. Day i USA häromdagen...
 
 
Dom hade gjort det riktigt snyggt i inredningen där deras Alfred Hitchcock stod, tyvärr var själva vaxdockan en av dem sämsta vi såg under dagen.
 
 
 
 
 
John Waynes vaxdocka hade jag redan sett i New York, men var glad att se den även i London då jag inte fick en bild med mig och The Duke vid tidigare besöket.
 
 
Överlägset mest populär av alla vaxdockor vi såg som folk ville ta selfies med var USA:s 45:e president, Donald Trump.
 
 
När vi var klara med Tussaud's checkade vi in på vårat hotell och vilade några timmar. Eftersom vi inte hade sovit något det senaste dygnet tog vi det lugnt på kvällen och nöjde oss med att köpa lite alkohol som förbrukades i hotellrummet medan vi gjorde upp planer för morgondagen, som ni kommer få läsa om och se bilder från imorgon.
 
Alfred Hitchcock - Chevy Chase - Donald Trump - E.T. - Eventim Apollo - House of Wax - John Wayne - Kong: Skull Island - London Victoria - Madame Tussaud's - Shandy - Stansted - Stansted Express - The Duke - Tom Cruise