Nya Shaft - Can I dig it?

 
Bilden ovan ger mig gåshud. Richard Roundtree i en långrock igen spelandes mannen som är en sexmaskin åt alla kvinnor, mannen som skulle riskera sitt liv för sin broder, den coolaste jäveln av dom alla - John Shaft! Bilden är tagen från den nya filmen i Shaft-franchisen, som började spelas in tidigare i februari. Jag har länge tänkt skriva mina tankar om den nya rullen och nu när bilden ovan släppts känner jag att jag inte längre kan skjuta på det.
 
Y'all ready?
 
En ny Shaft har varit i planeringsstadiet i många år nu. När projektet såg ut att börja röra på sig på allvar gick rättighetsinnehavarna New Line Cinema ut och sa att det skulle göras en remake som skulle bli mer av en komedi, vilket möttes av en hel del kritik. Sen hörde vi inget mer på ett bra tag. Förra året tillsattes regissören Tim Story och filmen fick den hemska titeln Son of Shaft. Det är Samuel L. Jacksons Shaft, brorson till Roundtrees Shaft, vars son, spelad av Jessie T. Usher ska hänga med pappa och pappas farbror på farliga uppdrag. Borde inte titeln således vara Son of Nephew of Shaft? Antar att det inte var catchigt nog.
 
 
Story berättade att det skulle bli antingen en actionkomedi eller en komediaction, vilken faktor som skulle väga tyngst var han inte riktigt säker på. Just det är vad som gör mig jävligt orolig. Alla filmer i franchisen har hittills varit seriösa med viss humor i, jag vill absolut inte att det blir en fars med en massa gammal gubbe-skämt och annat trams på karaktärernas bekostnad. Roundtree och Jackson borde inte komma tillbaka i sina roller efter 19 års frånvaro bara för att användas i något som inte reflekterar anledningen till att det blev en franchise från första början, som hittills gett oss fyra filmer och en TV-serie samt gjort karaktären till en kultikon, blaxploitationgenrens största. Shaft är synonymt med coolhet, ta inte det ifrån honom.
 
You're daaaaamn right!
 
Så, valde dom att köra Son of...-vinkeln för att filmen från 2000 blev en så stor succé, var så jävla bra, uppnått kultstatus och numera är en film man bara måste ha sett? Nej, åldersgruppen filmen först och främst kommer rikta sig mot lär antingen inte ha sett den eller minnas den särskilt väl. Det blev en Son of... för att dom skulle ha en ursäkt att lägga till Jackson i rollistan eftersom han är ett av Hollywoods mest välbekanta ansikten med sitt snitt på 23 filmer om året och alla filmer i Marvel Cinematic Universe han varit med i. Billigt gjort, men det innebar ju även att dom ringde in Roundtree för en ny runda, så jag ska väl egentligen bara hålla käft och se nöjd ut.
 
You're daaaaamn right again, sonny!
 
Jag höll länge tummarna för en redig reboot av franchisen med helt nya ansikten - och då är jag den som oftast är negativt inställd till remakes och reboots. Det är sällan dom toppar eller ens kommer i närheten av originalen, som i många fall inte ens behöver göras om. Vissa saker ska man helt enkelt ge fan i. Shaft är dock en helt annan femma för mig. Jag har länge tyckt att varje generation förtjänar sin egna Shaft, precis som James Bond-filmerna anser jag att Shaft borde byta skådespelare med jämna mellanrum, medan karaktären fortsätter sina äventyr utan att man behöver göra om origin storyn.
 
Så har det inte riktigt blivit och kommer nog heller aldrig bli nu när vi får en tredje Shaft från samma blodlinje som delar rampljuset med de två äldre Shaft. Jag är helt OK med det och så länge den nya filmen inte blir för lättsam med mycket humor, framförallt på gubbarnas bekostnad, well, I can dig it.
 
Any questions?
Blaxploitation - James Bond - Jessie T. Usher - Marvel - Marvel Cinematic Universe - New Line Cinema - Reboot - Remake - Richard Roundtree - Samuel L. Jackson - Shaft - Son of Shaft - Tim Story

Cuz Carpenter

 
Jag äger redan John Carpenter's The Thing på vanlig Blu-ray samt Arrow Videos feta samlarutgåva som kom ut förra året. Eftersom det är John Carpenter var jag dock tvungen att även skaffa Shout! Factorys Collector's Edition släpp, då extramaterialet skiljer sig en del mellan utgåvorna. Sjukt läckert limiterat slipcover får man ju också, vilket Shout! Factory brukar ordna åt Carpenters filmer.
 
 
Arrow Video - John Carpenter - John Carpenter's The Thing - Shout! Factory

To readers, with love: Vinnarna i tävlingen om I Nattens Hetta!

 
Så har dagen kommit då vi tar farväl av ännu en temavecka. Jag hoppas att jag gjort fler medvetna, eller kanske påminda om Sidney Poitier och att ni fått tips på några bra filmer att se och återse med denna extremt talangfulla och historiskt viktiga människa. Mer Sidney åt folket! Tack till alla er läsare som följt med på resan, till Roger Spottiswoode för en fantastisk intervju, Studio S Entertainment för sponsringen av tävlingen och, såklart, mannen hela temaveckan handlat om - Sidney Poitier!
 
Nu ska vinnarna i tävlingen om I Nattens Hetta presenteras och jag tar hjälp av ingen mindre än MISTER Tibbs himself. Take it away, Virgil!
 
 
 
 
 
 
Grattis till er alla! Temaveckan är tillbaka i mars eller april med flera recensioner, en tävling och en intervju. Tack för den här gången!
 
You take care now, ya hear?
 
I Nattens Hetta - Mister Tibbs - Roger Spottiswoode - Sidney Poitier - Studio S - Studio S Entertainment

Guess Who's Coming to Dinner (1967)

 
Genre: Drama/Komedi
Regi: Stanley Kramer
Manus: William Rose
Producent: Stanley Kramer
Land: USA
 
Joey Drayton och John Prentice träffades i Hawaii och blev blixtförälskade. Dom har bara känt varandra i tio dagar men har redan bestämt att dom ska gifta sig. Joey bjuder med sig John hem till hennes föräldrar så att dom får träffa varandra innan bröllopet, men problem uppstår då hon inte berättat en viktig detalj om Joey - att han är afroamerikan.
 
Tidigare under året 1967 hade Sidney Poitier lärt ungar hur man ska bete sig i den vuxna världen som Mark Thackeray i dramat To Sir, With Love, sedan örfilade han lite vett i USA och andra delar av världen som polisen Virgil Tibbs i den laddade thrillern  In the Heat of the Night. Han skulle också avsluta året med ännu en på den tiden väldigt aktuell skildring av rasförhållandena i USA som John Prentice i den kritikerrosade och 10-faldigt Oscarsnominerade dramakomedin Guess Who's Coming to Dinner.
 
 
Idag är det ingen stor sak, åtminstone inte för dom flesta i ett civiliserat land, om man skulle ta med sig hem någon med en hudfärg olik sin egna som man förälskat sig i, men på 60-talet och spänningarna i USA var det inget man gjorde lättvindigt. Rasismen var så utbred och ingrodd med Jim Crow-lagarna fullt synbar i backspegeln att ämnet var tabu i många hem, men Guess Who's Coming to Dinner tvingade ämnet att tas upp i hemmen runtom i USA, vid precis rätt tillfälle.
 
Giganterna Katherine Hepburn och Spencer Tracy spelar Joey Draytons föräldrar Christina och Matt. Välbärgade och en ingjuten del av den mycket progressiva staden San Franciscos sociala elit har dom slagits för jämlikhet mellan raserna, förmodligen främst på cocktailfester och donationer med checkhäften. När dottern Joey då kommer hem med en svart man som är en svärmorsdröm personifierad (stilig, trevlig, välutbildad, läkare) tvingas dom därför rannsaka sig själva och de fördomar som kan finnas långt ner i själen.
 
 
Men det är inte bara dom som ställs inför det här dilemmat. Efter att Joey bjudit in Johns föräldrar till middag hemma hos hennes föräldrar innan han hunnit berätta att hans nya kärlek är en vit kvinna blir även dom något paffa, något besvikna. Men besvikelsen hos samtliga föräldrar har mer att göra med oro än något annat. Oro över hur deras äktenskap kommer ses på av andra, mindre förstående. Oro över hur deras barn kommer få det.
 
Kanske lite förutsägbart är mammorna dom första att lugna ner sig och väljer att stå bakom sina barns nya förhållande, men gubbarna tar lite extra lång tid på sig. Case in point: Vid ett tillfälle ska Matt och Christina ta en glass och Matt vill beställa glassen han vet att att han gillar. Efter att ha smakat en sked inser han att han råkat beställa fel glass och vill göra om beställningen, men när servitrisen anländer har han ätit lite mer och säger att även om det inte var den glass han är van vid så var den jättegod ändå och är nöjd som det är. Inte ens det får den envisa gubben att koppla, gah!
 
 
Den mäktigaste scenen är den då John försöker förklara för sin pappa att saker och ting förändrats, att medan pappan tänker på sig själv som en "colored man" tänker John bara på sig själv som en man och därför inte vill sätta några gränser för sig själv, vilket man varit tvungen att göra förut som svart i USA.
 
Även om ämnet är väldigt seriöst är inte alltid tonen så, det är en mix av drama och komedi där rolig dialog överväger allvarligheterna med en liten marginal, men absolut inte så mycket att det blir tramsigt. Det är en fin balans filmen lyckas hålla. De allra flesta scenerna utspelar sig i paret Draytons hem, filmen får därför en intim och mysig känsla likt den man får när man ser på filmer som är baserade på pjäser.
 
 
Det enda riktiga klagomålet jag har är att medan vi förstår fullt ut varför Joey fallit för John - han ser bra ut, är charmig, principfast och har ett fascinerande jobb han både brinner för och är väldigt skicklig i, så får vi inte någon insyn i varför han fallit så hårt för Joey. Hon ser visserligen bra ut, men något djup i hennes karaktär får vi inte riktigt se. Det mest tydliga är att hon är något naiv, passande sett till åldern och hennes lyxiga uppväxt. Vi får väl helt enkelt lita på läkarens goda omdöme.
 
Spencer Tracys avslutande dialog på fem minuter är en av mina favoritscener och blev det sista vi skulle få se och höra från honom på celluloid, han dog endast 17 dagar efter att inspelningen var över. Han slutade i alla fall på topp då man har gjort en bra och på den tiden väldigt viktig film, som mycket välförtjänt under sitt 50-årsjubileum förra året valdes in i USA:s National Film Registry för bevaring.
 
Betyg:
 
Guess Who's Coming to Dinner - In the Heat of the Night - Jim Crow - Joey Drayton - John Prentice - Katherine Hepburn - Spencer Tracy - Stanley Kramer - To Sir, WIth Love - Virgil Tibbs - William Rose