Kung Kong

 
Nästa vecka har den senaste i en lång rad filmer om den obestridda kungen av filmapor premiär - Kong: Skull Island.  Filmen väcker vissa känslor, men framförallt många kära minnen hos mig. King Kong i sina olika former har trots allt varit närvarande i mitt filmtittande från när jag var en liten parvel till en fullt vuxen trettioplussare.
 
Mitt första minne av den stora apan är när jag gick i första klass och sov över hos min bästa vän. Alla i familjen hade gått och lagt sig medan vi fortfarande var uppe när det visade sig att King Kong Lives skulle gå på TV den kvällen, till vår stora förtjusning. Idag är den visserligen ökänd för sin uselhet, men för 25 år sedan med en sjuårings ögon var det en häftig upplevelse. Vi tyckte verkligen att den var aaaaasbra då, något liknande hade vi ju aldrig sett tidigare. När jag sedan såg den en andra gång nästan 20 år senare var det mycket av filmen jag fortfarande mindes, vissa scener som verkligen satt sig djupt i minnet.
 
 
Omkring tre år senare var jag och brorsan på besök hos farsan och fick äran att välja varsin film att hyra. Mitt val föll som sig brukar i den åldern på den film vars omslag var snyggast, häftigast och såg mest spännande ut. Illustrationen jag såg på hyrexemplaret kan man även se upphängt i Jerry Seinfelds vardagsrum i flera säsonger av TV-serien Seinfeld. Det är verkligen filmkonst när den är som allra bäst och kommer förr eller senare hamna på en av väggarna här hemma. Kan ni klandra 10-åriga mig eller den 30 år äldre stå-upp komikern för att ha fallit pladask för John Berkeys vackra filmkonst?
 
 
Den kvällen när vi alla fyra satt där i mörkret med chips i skålen och läsk i glasen med remaken av King Kong på TV:n var något alldeles speciellt. Sällan har jag varit så nöjd över ett val av film. Bara några veckor senare hittade jag den av ren slump på köpfilm i en låda med en massa filmer märkta med den magiska klisterlappen 1 för 59 kr, 2 för 99 kr. Som tur var hade jag pengar kvar från månadspengen och köpte den på plats, ivrig att ta mig hem för att se den igen. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag berättade för farsan att jag köpt filmen vi hade haft det så trevligt till vid besöket senast.
 
Dino De Laurentiis King Kong är fortfarande min favorit av alla filmer i serien. Det är kanske inte den bästa, men min favorit kommer den alltid vara. Jag har aldrig riktigt förstått den massiva kritik den fått under åren hur mycket jag än försökt putsa nostalgiglasögonen som täcker mina ögon vid varje omtitt. Enligt mig är det nästan en perfekt äventyrsfilm och VHS-bandet hade fått rulla fram och tillbaka många, många gånger innan det var dags för en ny, omstridd King Kong att göra entré.
 
 
10 år efter att jag blivit frälst av 1976 års King Kong var Peter Jacksons version storfilmen alla pratade om vintern 2005. Den var tamejfan överallt, Jackson var omåttligt populär och man ville se hur hans första film sedan den avslutade Sagan Om Ringen-trilogin skulle vara. Jag var skeptisk, trailern tilltalade mig inte så mycket med all CGI och inget kunde ju vara bättre än vad som tagit mig med storm 10 år tidigare. Men visst skulle den ses och visst skulle det ske på bio, så jag och brorsan bokade ett par biljetter några dagar efter premiären. Jag kommer aldrig glömma kvällen när vi begav oss till biografen, det var en av de vackraste kvällarna jag kan minnas. Luften var stilla och stora, vita snöflingor rörde sig sakta från den svarta himlen ner mot marken i denna ovanligt lugna och tysta kväll. Det låg något i luften, som om något speciellt skulle hända.
 
Efter att ha spenderat nästan tre timmar i biomörkret började till slut eftertexten rulla och hela publiken i salongen började helt plötsligt applådera för fullt. Applådera! Idag händer det väl varannan visning med alla filmer gjorda för att stryka fanboysen medhårs (lookin' at you, Marvel), men då, 2005, hörde det absolut inte till vanligheterna. Det hade aldrig tidigare hänt under en biovisning jag varit på, men jag var glad över att det hände just den här gången, för det var bland det bästa och klart maffigaste jag någonsin sett på bio. Drygt 11 år senare är det fortfarande den bästa bioupplevelse jag någonsin haft (delat med premiären av rebooten till Star Trek år 2009, i en salong full av likasinnade Trekkies.) Jag såg den en gång till några dagar senare när jag tvingade med mig min dåvarande flickvän och nuvarande fru att se den.
 
 
Den stora apan hade gjort det igen, jag var som frälst på nytt och köpte genast på mig ett par filmtidningar med stora reportage om nya King Kong, samt flera actionfigurer som kommit ut i samband med filmen och skulle få pryda en av mina filmhyllor. Versionen från 1976 är som sagt min favorit, men bäst tycker jag ändå att 2005 års version är. När jag 2008 skaffade min första plasma-TV med Full HD och ville ha något riktigt fett att inviga den med föll valet på just King Kong från 2005 på DVD. När jag fem år senare skaffade en ännu större plasma-TV var det bara att dra till Media Markt för att uppgradera min DVD av densamme till Blu-ray, som nya TV:n invigdes med samma kväll. Jag tar för givet att tids nog när en 4K TV köps så blir det samma film på nya formatet vid invigningen.
 
Men för att gå tillbaka i tiden igen till 2005 var det något väldigt tydligt som var fel och behövde rättas till - jag hade ju fortfarande inte sett originalet från 1933! För att casha in på den nya filmen släpptes originalet på nytt i en specialutgåva med snyggt slipcover, där man också fick den färglagda versionen. Jag önskade mig den i julklapp av flickvännen, men suget på att se den var så stort att 20-åriga jag lyckades övertala henne om att få öppna presenten tidigare så att jag kunde stilla min nyfikenhet och äntligen se filmen som startade det hela.
 
 
Nu på senare år har jag också sett Japans tolkningar av den gigantiska apan med de två Kaiju-rullarna King Kong Vs. Godzilla och King Kong Escapes. Självklart helt andra sorts filmer i jämförelse, men riktigt underhållande ändå med sin egna charm.
 
 
 
I år firar alltså jag och Kong 25 år tillsammans, något mer passande än att få se en ny film i serien finns ju inte. Jag är försiktigt optimistisk och hoppas dom gör något riktigt bra utav det, speciellt med tanke på att det redan nu är bestämt att han i nästa film för en andra gång i sitt cinematiska liv kommer få möta Godzilla i en episk kamp mellan de två absolut största monstren som någonsin funnits på film.
 
I sann Hollywood-anda släpps nu flera Kong-filmer för första gången i flertalet länder i samband med att nya går upp på bio världen över, vilket fått mig att äntligen kunna uppgradera några av mina DVD:er till Blu-ray. Så räkna med flera Kong-relaterade inlägg de närmaste veckorna, inte minst nästa söndag då Kong: Skull Island recenseras här på bloggen!
 
Dino De Laurentiis - Jerry Seinfeld - John Berkey - King Kong - King Kong Escapes - King Kong Lives - King Kong Vs. Godzilla - Kong: Skull Island - Peter Jackson - Sagan om Ringen - Seinfeld

Vanity (Denise Matthews)

 
Vanity, eller Denise Matthews som hon egentligen hette, började sin karriär som modell i Kanada, USA och Japan i slutet av 70- och början på 80-talet. 1980 gjorde hon långfilmsdebut med en biroll i slashern Terror Train och hade även huvudrollen i erotikfilmen Tanya's Island. Samma år träffade hon och började dejta artisten Prince, som gav henne den centrala rollen i en ny kvinnlig pop & funktrio som Prince skapat. Han ville först ge henne artistnamnet Vagina, men när hon tvärvägrade det kom dom fram till Vanity istället och namnet på bandet blev Vanity 6, där siffran står för antalet bröst kvinnorna i gruppen hade sammanlagt. Prince var en underlig prick.
 
 
Gruppens självbetitlade skiva, som blev deras enda, sålde guld och innehöll hitsen Drive Me Wild, He's So Dull (som man även fick höra i den första Ett Päron till Farsa) och den allra kändaste - Nasty Girl, även den kunde man höra i en storfilm - Snuten i Hollywood. Frontkvinnan var en pionjär som överhettade TV-apparaterna i folks hem genom att sjunga provokativa låttexter (I need seven inches or more) och dansa i sina underkläder innan 80-talets största kvinnliga artist, Madonna, hann göra det till hennes grej. Alla som följde, Jennifer Lopez, Rihanna, Beyoncé m.fl har henne att tacka för att hon sparkade in dörren åt dom.
 
1983 prydde hon och Prince omslaget av Rolling Stone, men kort senare efter tre år tillsammans gjorde paret slut och hon valde samtidigt att hoppa av både gruppen Vanity 6 och filmen Purple Rain, där hon skulle haft den kvinnliga huvudrollen tillsammans med Prince. Rollen gick istället till Apollonia som också tog över hennes roll i gruppen, som istället fick namnet Apollonia 6. Dom gjorde inte mycket väsen av sig och släppte endast en skiva som få minns idag.
 
 
Men det var ingen större förlust för Vanity, filmerna hon skulle komma att göra var så jävla mycket bättre än Purple Rain och hon skrev snabbt kontrakt med skivjätten Motown Records, som hon spelade in två skivor för. Wild Animal kom 1984 och Skin on Skin kom två år senare. Hon jobbade på en tredje skiva på slutet av 80-talet men av någon okänd anledning blev den aldrig klar. I ett dammigt valv någonstans ligger alltså en bunt osläppta låtar av Vanity, jag hoppas verkligen de dyker upp någon dag.
 
Filmkarriären tog fart när hon fick huvudrollen i kultklassikern The Last Dragon från 1985. I filmen, som producerades av Motowns skapare Berry Gordy, spelar hon en älskvärd video jockey vars liv är i fara när hon vägrar spela en viss musikvideo. Till hennes undsättning kommer Leroy Green, en svart Bruce Lee. Precis som det låter är det en extremt underhållande rulle. 1986 gjorde hon två filmer, först kom Never Too Young to Die, en galet ostig 80-talsstänkare där hon spelade mot John Stamos och Gene Simmons. Årets andra film var 52 Pick-Up där hon hade en biroll som prostituerad. Det är en av få genuint bra filmer producerade av Cannon Films och hade Roy Scheider samt Ann-Margret i huvudrollerna.
 
 
1987 gjorde hon ett par gästinhopp i TV-serier och gjorde filmen Deadly Illusion tillsammans med Billy Dee Williams. 1988 kom hennes mest kända roll i den bästa actionfilm du (förmodligen) inte sett - Action Jackson. Hon spelade den knarkberoende sångerskan Sydney Ash och stal showen helt och hållet från en annan vacker kvinna som hade en roll i filmen - Sharon Stone. Det är svårt att följa ett sådant mästerverk och tyvärr blev det mest roller i TV-serier in på 90-talet. Hennes gästinhopp innefattar bland annat serierna Tales from the Crypt, Highlander, T and T, Silk Stalkings, Friday the 13th: The Series och Miami Vice. Hon gjorde några mindre kända filmer också, bland annat Night Caller, en otroligt usel film regisserad av Fred "The Hammer" Williamson där även Gary Busey och Peter Fonda på något sätt övertalades vara med på den hemska resan.
 
 
Men den sorgliga delen av hennes liv och karriär började långt innan roller i kvalitetsfilmer slutade erbjudas. Vanity var under långa perioder i sin karriär beroende av crack, vilket ledde till stora problem med sina njurar. Det beteende hon kunde uppvisa på grund av missbruket brände säkert några broar och ledde kanske till att karriären inte tog henne till de höjder hon annars kunnat nå. 1994 överdoserade hon och var nära på att mista livet, hennes läkare trodde först att hon bara hade tre dagar kvar att leva. Hennes njurar slutade nästan fungera helt och var därför tvungen att göra en njurtransplantation samt genomgå dialysbehandling fem gånger om dagen, livet ut.
 
I samma veva med överdosen blev hon pånyttfödd kristen och återgick till sitt riktiga namn, Denise Matthews. Hon ville inte längre kännas vid hennes tid som Vanity och tog inte emot pengar som kom hennes väg för saker hon gjort de åren. Enligt egen utsago ska hon ha slängt runt 1000 videoband med inspelningar av hennes intervjuer, musikvideos och annat och klippte dessutom av alla band från nöjesindustrin hon hade kvar från den tiden. Hon spenderade mycket av sin resterande tid med att åka runt och hålla tal i olika kyrkor som evangelist.
 
 
2010 släppte hon memoaren Blame it on Vanity: Hollywood, Hell and Heaven. Tyvärr trycktes den endast i en extremt liten upplaga som såldes slut för länge sedan, vilket lett till att om man vill ha boken måste man punga upp med tusentals kronor på grund av giriga svin på eBay och Amazon.
 
 
Den 15:e februari 2016 förlorade Denise till slut kampen mot hennes njurkomplikationer och gick bort, hon blev bara 57 år gammal. Hennes gamla flamma Prince följde drygt två månader senare. Något jag ångrar djupt är att jag aldrig tog chansen att kontakta henne när hon var vid liv, om än bara för att tacka henne för all underhållning hon gett mig under åren. Enligt allt jag läst om hennes sista år ska hon ha varit väldigt vänlig mot fans som mejlade eller skrev till henne på Facebook (gav ofta ut hennes nummer/ringde upp dom själv). Av någon dum anledning sköt jag alltid på det, som är så vanligt att man gör med allt möjligt här i livet. Sen var det helt plötsligt för sent.
 
Denise Matthews var en bländande vacker kvinna som hade det där lilla extra många andra saknar och kunde gått väldigt långt i karriären med rätt personer vid sin sida. Att fallet inte blev så kan jag leva med, vetandes att hon fann ro och glädje i sin tillvaro långt innan hon togs ifrån oss.
 
Denise Matthews, AKA Vanity
1959-2016
R.I.P.
 
*Batteries Not Included - 52 Pick-Up - Action Jackson - Apollonia - Apollonia 6 - Beyoncé - Billy Dee Williams - Blame it on Vanity: Hollywood, Hell and Heaven - Denise Matthews - Drive Me Wild - Ett Päron Till Farsa - Fred "The Hammer" Williamson - Friday the 13th: The Series - Gary Busey - He's So Dull - Highlander - Jennifer Lopez - Madonna - Miami Vice - Motown Records - Nasty Girl - Never Too Young to Die - Night Caller - Peter Fonda - Prince - Purple Rain - Rihanna - Rolling Stone - Silk Stalkings - Skin on Skin - Snuten i Hollywood - T and T - Tales from the Crypt - Tanya's Island - Terror Train - The Last Dragon - Vanity - Vanity 6 - Wild Animal

Patrick Swayze

 
Nu har jag inte varit singel på sisådär 12 år, men om jag hade varit det och en dejt velat se en romantisk film hade Patrick Swayze varit min räddare i nöden, varje gång. De filmer med romantiska inslag han gjorde gick inte bara att se på, dom var bra, mycket tack vare honom. Jag hade lätt kunnat plocka fram Dirty Dancing eller Ghost och varit inne i filmen lika mycket, om inte mer, än henne. Om hon hellre velat se något med action i hade jag än en gång vänt mig till Swayze och med lätthet kunnat välja fritt mellan kvalitetsfilmer som Road HousePoint Break, Red Dawn eller Next of Kin. Om hon mot förmodan inte gillat några av filmvalen hade det besparat oss en massa tid då vi aldrig kunnat ha någon framtid tillsammans. Men risken för det hade varit minimal, dejter där en Patrick Swayze-film setts har ju ökat befolkningsmängden mer än regniga dagar under en campingsemester.
 
När jag var liten tålde jag faktiskt inte Swayze. Det hade absolut ingenting med honom att göra egentligen, eller hans filmer för den delen, som jag då sett väldigt få av. Det var bara det att jag rent instinktivt hade något emot skådespelare av den typen jag ansåg att han, Tom Cruise, Christian Slater med flera tillhörde. Jag såg dom väl endast som pretty boys och det hela bottnade kanske i osäkerheten hos en spinkig, blek liten unge som inte ens fyllt 10. Nu har det gått över 20 år och osäkerheten är sedan länge borta samtidigt som Swayze har kommit att bli en stor favorit här hemma. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på att han inte längre finns bland oss. Ord kan inte beskriva hur mycket jag respekterar och uppskattar den talangfulla människa han var.
 
Men, jag kan ju göra ett försök...
 
 
Året var 1985 när han slog igenom med den episka miniserien Nord och Syd, men det var två är därpå när han dansade sig in i hjärtat hos varenda könsmogen kvinna i hela världen som Johnny Castle i Dirty Dancing. Med en blygsam budget på 6 miljoner dollar blev filmen en stor hit som drog in sammanlagt 213 miljoner dollar världen över. Populariteten visste inga gränser och han blev en världsstjärna över en natt. Han följde upp succén med en rad underhållande actionfilmer samt ett drama; Steel Dawn, Tiger Warsaw, Next of Kin och kultklassikern Road House, Den sistnämnda är en stor, stor favorit hos mig som ni lär få läsa mer om här på bloggen. Det var även den som gjorde att han nästan gick miste om rollen i den mest framgångsrika filmen han skulle komma att göra under hela sin karriär. Skaparna av den kommande filmen Ghost var på jakt efter deras manliga huvudrollsinnehavare och Patrick Swayze var ett av namnen det talades om, så dom gick och såg den då bioaktuella Road House. Det var väl inte riktigt vad dom hade hoppats på och regissören Jerry Zucker ska ha sagt "Aldrig i helvete att Swayze får huvudrollen" när dom lämnade biografen.
 
 
Swayze hade läst manuset och fullkomligt älskade det, han ansåg att det var en film som behövdes i Hollywood, där det mesta som gjorde väsen av sig på vita duken då handlade om att spränga saker och döda folk. Han fick mer eller mindre tvinga sig in på en provspelning och när den väl var över satt alla i rummet med tårar rinnande längs kinderna. Han fick rollen på platsen och Ghost spelade in 505 miljoner dollar världen över med en budget på 22 miljoner dollar, vilket inte bara gör den till hans största succé, utan en av de mest inkomstbringande filmerna i Hollywoods historia. Än en gång var han namnet på allas läppar och befäste sin plats som en ikon i populärkulturen. Antalet referenser och parodier på den ökända kärleksscenen i filmen är otalig och det är dessutom numera fullkomligt omöjligt att inte tänka på Ghost när man hör den klassiska låten Unchained Melody.
 
 
Året senare kom en film där precis som fallet med Road House blivit en kultklassiker - Point Break. På något sätt fick Swayze spela den naturliga surfaren i en film som också hade Keanu Reeves i en av huvudrollerna. Bara det är ganska imponerande. Dramat City of Joy från 1992 var ett passionsprojekt och när den inte slog högt varken hos publik eller många kritiker tog han det hårt, men som en sann vinnare studsade han snart tillbaka igen. I filmen To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar, från 1995 spelar han en drag queen och bar kvinnokläder med tillhörande make-up i nästan hela filmen. En modig roll att ta i en väldigt minnesvärd film som samtidigt visade att han inte tog sig själv på för stort allvar.
 
 
1998 kom Black Dog, en cool och actionladdad film där hans karaktär tvingas köra en lastbil full med illegala vapen för att rädda sin familj, med sångaren Meat Loaf som den underhållande skurken. Det är någonstans här i karriären som han tröttnade på mentaliteten i Hollywood och föredrog att ta roller i filmer som inte bara var tänkta som stora blockbusters. Han hade varit en leading man i över 10 år och ville pröva på något nytt, vem kan klandra honom för det? Detta bidrog till en hel del intressanta val av roller efter millennieskiftet, inte minst i filmer som Donnie Darko och Keeping Mum. Swayze avslutade med flaggan i topp när han fick spela huvudrollen i TV-serien The Beast. Han hyllades för sin insats och flera kritiker ansåg att det var hans livs bästa rollprestation. Värt att notera är att det mesta av TV-serien spelades in efter att han fått sin diagnos, så han var fullkomligt medveten om chanserna att det kunde vara den sista karaktären han någonsin skulle spela. Tyvärr blev ju fallet så och serien på 13 avsnitt var det sista vi fick se med Patrick Swayze.
 
 
Swayze var en man med många talanger, Det tog inte slut vid skådespelandet och dansandet, mannen kunde ju både skriva och komponera musik samt sjunga häcken av sig! Jag älskar att sätta på superhiten She's Like the Wind, som nådde en förstaplats på U.S. Billboard Hot Adult Contemporary Tracks och tredjeplats på U.S. Billboard Hot 100, för mina vänner. Alla har hört den förut, men inte en enda har hittills lyckats klura ut vem det är som sjunger låten när jag ställt frågan. När jag säger att den är från soundtracket till Dirty Dancing brukar det väcka en "A-ha"-känsla hos dom. När jag sedan säger att Patrick Swayze är den som sjunger tappar alla hakan. Det har undgått alla, av någon anledning. Det undgick även mig ett bra tag innan jag "hittade" Swayze.
 
Det är inte bara den filmen han gjorde musik till, han bidrog med två låtar till Road House; den poppiga Raising Heaven (in Hell Tonight) och rockiga Cliff's Edge. Senare samma år gjorde han även den vackra låten Brothers om brödraskap till filmen Next of Kin, eller Dirty Fighting som den hysteriskt roligt och typiskt nog fick heta här i Sverige. Hela 14 år senare var nästa och sista gång han bidrog med låtar till ett soundtrack. Det blev två stycken till One Last Dance, filmen hans fru Lisa Niemi skrev, regisserade, producerade och hade huvudrollen i tillsammans med sin man. Låtarna var When You Dance och Finding My Way Back.
 
 
Det var våren 2008 som världen fick veta att Swayze fått diagnosen cancer. Tyvärr var det en av de mest dödliga formerna han drabbats av - bukspottkörtelcancer. Han kämpade tappert och levde längre än många med den diagnosen gör. Till slut gick det inte längre bekämpa cancern och efter en 20 månader lång kamp gick Patrick Swayze bort den 14:e september 2009. Han blev endast 57 år gammal och hade så mycket kvar att ge här i livet.
 
Swayzes storhetstid sträckte sig från början av 80-talet till mitten av 90-talet. Han var under flera år onekligen en av världens största stjärnor och utnämndes även till världens sexigaste man. Trots alla framgångar behöll han fötterna på jorden och enligt många som jobbat med och känt honom ska han ha varit en av de snällaste människorna i branschen. Han förblev gift med flickan han träffade när han var blott 15 år gammal, ett äktenskap som höll i 34 år ända fram till hans död. Den bästa manusförfattaren i Hollywood skulle inte kunna skriva om ett förhållande lika vackert som det Patrick och Lisa hade.
 
 
Patrick Swayze var en underskattad skådespelare med en mångsidighet värd att notera. Han visade sig vara en dansare i världsklass med Dirty Dancing och kunde sparka röv med dom bästa i Road House. Han kunde få oss att gråta med Ghost och att vilja leva som surfande bankrånare med Point Break. Manlig vänskap har sällan varit så vacker och trovärdig som den hans karaktär Orry Main delade med George Hazard i Nord och Syd och han var även en sjuhelvetes kvinna i To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar. Han levererade repliker som får kvinnor att smälta än idag med "Nobody puts baby in a corner!" och "Ditto" i spetsen med samma övertygelse som han får testosteronhalten att öka med stenhårda repliker som "Pain don't hurt" och "You're too stupid to have a good time!". Det fanns en intensitet i hans skådespel som få andra jag bevittnat kunnat matcha.
 
Om han fortfarande hade varit vid liv skulle han fylla 64 år idag. Det här inlägget är min hyllning till denna underbara man vars hjärta enligt all utsago var lika stort som sin talang och vilja här i livet.

Tack för alla minnen, Patrick!
 
Black Dog - City of Joy - Dirty Dancing - Donnie Darko - Ghost - Keeping Mum - Lisa Niemi - Next of Kin - Nord och Syd - One Last Dance - Patrick Swayze - Point Break - Road House - She's Like the Wind - Steel Dawn - The Beast - Tiger Warsaw - To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar

Shô Kosugi - Den Eviga Ninjan!


Om jag skulle nämna Shô Kosugi i ett samtal med någon och får frågan vem det är (en resonabel fråga då han knappast är ett känt namn i de flesta kretsar), hade jag beskrivit honom på följande vis...

Ta Charles Bronson, raka av mustaschen, sätt en ninjadräkt på honom och byt ut pistolen mot en kaststjärna så har du Shô Kosugi. Om personen hade ställt följdfrågan vem Charles Bronson är hade jag nog fällt en tår för personen, alternativt bara gått därifrån. Men där har ni det i alla fall - Shô Kosugi är japans och ninjans svar på Charles Bronson! Till skillnad från myten kring att Bronsons karaktärer efter Death Wish alltid var ute efter hämnd stämmer det i 90% av fallen när det kommer till en film med denna herre i huvudrollen. Det är en jävligt otursförföljd ninja.

 
Att ninjafilmer blev en stor grej och att Kosugi ens kan nämnas i ett samtal idag har vi ingen annan än Chuck Norris att tacka för. Det var när han tampades med en massa ninjas i filmen The Octagon från 1980 som en ninja craze startade i Hollywood och som höll i sig till slutet av samma årtionde. Det var lite som fallet med alla tiggare här i Sverige, helt plötsligt var dom överallt! Ninjamanin korsade Atlanten och stormade även in i lilla Sverige, där man kunde köpa kaststjärnor av plast i leksaksaffärerna, se Shogun på TV och hyra Mats Helges numera kultförklarade rulle The Ninja Mission i närmaste hyrvideobutik. Sen finns det väl ingen 80-talist i landet som inte växte upp med Teenage Mutant Ninja (eller Hero, som det ändrades till här i Europa) Turtles?


B-filmskungarna Cannon Films var tidiga med att utnyttja det vinnande konceptet och gjorde snabbt en film som kom ut 1981 med namnet Enter the Ninja, eftersom Enter the Dragon med Bruce Lee blev så populär 8 år tidigare. Huvudrollen gav dom till Franco Nero (ja, allvarligt) och konturen av hans mäktiga mustasch syns ständigt genom ninjadräkten. Men det som stal showen i Enter the Ninja, förutom den roliga dubbningen av Nero, var huvudskurken Hasegawa, som spelades av en viss nykomling vid namn Shô Kosugi. På meritlistan hade han några statistroller, varav en i Gudfadern del II, samt några hundra vunna kampsportsmästerskap. Han skulle först bara spela en i raden av bakgrundsninjas som Nero skulle ta död på, men imponerade så mycket tidigt under inspelningen att han fick spela huvudskurken istället.


Tacka fan för det, för Cannon skrev genast kontrakt med honom och han fick huvudrollen redan i sin nästa (och enligt många hans absolut bästa) film; Revenge of the Ninja, som kom två år senare. Något som ofta glöms bort när man pratar om den filmen är dess plats i filmhistorien som den första amerikanska film någonsin att ha en japansk skådespelare i huvudrollen. Det ska Cannon ha cred för. Från och med nu var han även ansvarig för martial arts koreografin till de flesta av sina filmer, eftersom ingen kunde Ninjutsu lika väl som Kosugi. Med sig på äventyret tog han sina två söner, Kane och Shane, som sparkade röv med pappa Shô i flertalet filmer.

Han följde upp Revenge of the Ninja med sex stycken gästinhopp som skurk i ninjaserien The Master, med Lee Van Cleef i huvudrollen som ännu en mustaschprydd ninjamästare (jag är seriös även denna gång) som tar sig an en ung elev. 1984 tog relationen med Cannon Films slut med ett stort jävla pang och en cool eyepatch i den fristående uppföljaren Ninja III: The Domination . Filmen nämns ofta som en blandning av Exorcisten, Flashdance och en ninjafilm. Jag kan väl skriva under på det, den är verkligen helt sanslöst galen och upplevelsen av de öppnande 10-15 minuterna går inte beskriva, man måste se det med egna ögon för att tro på det. Sen borde man stänga av filmen, för bättre än så kan filmen omöjligt bli.
 

Cannon var inte det enda filmbolaget som kunde göra ninjafilmer, så Kosugi fortsatte att förgylla filmvärlden med hjälp av andra B-filmsbolag och gjorde två ninjafilmer till det följande året; 9 Deaths of the Ninja och Pray for Death. Han fick sedan för sig att pröva på lite mer mainstreamig action och gjorde Rage of Honor, en löjligt underhållande film där han spelar en DEA-agent som bland annat använder sig av kaststjärnor som exploderar vid kontakt med stackaren i andra änden. Tacka Kosugi för den idén, han hade titeln Special Weapons Designer för Rage of Honor. I en intervju för inte så länge sedan nämnde Kosugi att han senare insåg att det kanske vore för det bästa om han höll sig till ninjafilmer ändå, att ha ninjarollen som ”sin” grej var trots allt inte så pjåkigt.

Innan han skulle göra den sämsta filmen i sin karriär var han 1988 med i komedifilmen Aloha Summer, regisserad av Tommy Lee Wallace, som är känd för att ha spelat Michael Myers i första Halloween och sedan regisserat bland annat Halloween III: Season of the Witch och miniserien DET,


Nu till hans i särklass sämsta film, Black Eagle. Låt mig först vara tydlig med att jag är ett stort fan av Jean-Claude Van Damme och självklart även Kosugi. Så hur fan kan det bli en så dålig produkt med båda B-filmshjältarna i en och samma film? Det ska ju bara inte vara möjligt. Ändå sitter jag här nu och gör samhällstjänsten att varna folk från att se denna rulle. Om ni inte är speciellt förtjusta i Van Damme, Kosugi eller dåliga James Bond rip-offs, håll er för helvete borta från Black Eagle! Den är tråkig och inspirationslös, till och med fightingscenerna mellan hjälten Kosugi och skurken Van Damme lämnar mycket att önska, vilket är den största synden man kan begå i en sådan här film. Ni har blivit varnade...


Den eviga ninjan rundade av 80-talet med ett snabbt men minnesvärt inhopp som en sword-for-hire skurk som slåss till döden mot Rutger Hauer i förmodligen den bästaste filmen som någonsin gjorts, någonsin; Blind Fury. När 90-talet knackade på dörren var inte ninjan lika intressant längre. Konceptet var lika urvattnat som superhjältefilmer är idag. Det enda intressanta han gjorde på 90-talet var att göra en film som jag skulle göra ohederliga saker för att få släppt på DVD eller Blu-ray. Filmen heter Journey of Honor och Christopher Lee, John Rhys-Davies samt framförallt TOSHIRÔ MIFUNE har roller i filmen! Jag får ont i huvudet bara av tanken på hur awesome det måste vara att se dom två i samma film. Toshirô och Shô, hur skulle det någonsin kunna slå fel? Oh, wait...


Har ni måhända prövat ninjaspelet Tenchu som släpptes till PlayStation på slutet av 90-talet? Då är det pappa Shô och sonen Kanes rörelser ni utfört, dom var nämligen spelets motion capture-skådisar. Only a ninja can play a ninja!

Det skulle dröja 24 år innan vi fick se Kosugi som ninja igen efter 1985 års Pray for Death. Warner Bros. gjorde det enda rätta och övertalade honom att göra comeback i subgenren som var på uppsving mot slutet av 2000-talet. Resultatet blev Ninja Assassin från 2009, som var ett tappert försök att blåsa liv i de svartklädda ninjorna igen. Det har tillkommit fler liknande filmer sedan dess, som till exempel Scott Adkins Ninja och Ninja: Shadow of a Tear (där sonen Kane också medverkar), men någon riktig comeback fick inte ninjan och filmerna besitter inte samma charm som den vi blev bortskämda med i 80-talets ninjafilmer.


I skrivande stund har Kosugi inte gjort någon mer film sedan 2009. Han har uttryckt önskan om att samla ihop pengar till ett drömprojekt; en episk ninjafilm tillsammans med sin son Shane som han själv skrivit manuset till. Om det någonsin händer vet vi inte, men i väntan på nyheter om projektet har vi många underbara rullar att sysselsätta oss med.
 
Dômo arigatô gozaimasu, Shô!

Charles Bronson - Jean-Claude Van Damme - Ninja - Rutger Hauer - Sho Kosugi