Rocky Balboa, Creed & Jag

 
Jag har aldrig sett fram emot en film lika mycket som jag såg fram emot Rocky Balboa för snart tolv år sedan. Att se Sylvester Stallone, en man jag dyrkat sedan 7 års ålder spela en av mina favoritkaraktärer på bio var och förblir jävligt stort. Hela vintern 2006/2007 handlade om den filmen - och att undvika spoilers eftersom vi i Sverige fick se den först en månad senare än jänkarna. Jag bestämde mig för att jag ville göra premiären ännu mer speciell än den redan var, detta genom att klä ut mig som Rocky som han var klädd mycket i del 1, 2, 5 och, skulle det visa sig, del 6.
 
 
Jag köpte ett par svarta byxor, svarta skor, handskarna, en hatt, lät göra en grå t-shirt med texten "Win Rocky Win" på, jag köpte till och med en studsboll. Jag hittade däremot ingen bra skinnjacka i stan, så jag tömde sparpengarna på bankkontot och satte mig tillsammans med min dåvarande flickvän och nuvarande fru på en buss till Stockholm för att hitta en fin, svart skinnjacka och hittade rätt på första butiken vi gick in i. Det här var i december, och väntan till slutet av januari var lång och smärtsam. Det blev många Rocky-maraton däremellan, passande nog fyllde jag dessutom år innan premiären och fick då alla fem filmer på DVD för första gången.
 
Dagarna innan premiären färgade jag till och med håret svart, vilket tog två försök med någon gör-det-hemma produkt. När premiärdagen till slut kom tog jag på mig hela outfiten och poserade för en massa kort, både hemma och vid biografen. Här är jag med biobiljetten i min hand, som jag stod först i kö för att köpa dagen då dom släpptes.
 
 
Det var den mest känslomässiga bioupplevelsen jag haft. Trots att vi bara var runt 20 stycken i biografen blev det bra stämning under slutfajten och när Rocky knockade Mason "The Line" Dixon applåderade alla i publiken. Mot slutet när Rocky hade sitt momentum skrek jag till och med rakt ut "All right Rock-o!" När filmen var över kändes livet komplett, nästan. Jag ville även se filmen på Sveriges största duk, därför åkte vi till Stockholm veckan senare och såg den där en gång till med samma outfit.
 
 
Spola fram till 2015 och jag var extremt besviken på Sly när han gick med på att vara med i Creed. Varför, liksom? Rocky Balboa avslutade karaktären perfekt och det fanns ingen anledning till att gå tillbaka och riskera förstöra något. Jag tvivlade aldrig på att filmen skulle vara bra, den kändes bara onödig, men gick såklart på premiären - med samma outfit som jag hade på mig nio år tidigare. Filmen visade sig vara bra och tog inte så mycket från slutet av föregångaren. Sly fick en Oscarsnominering (något han var mer förtjänt av i Rocky Balboa, men whatever) och förlorade eftersom livet inte är rättvist.
 
Nu har Creed II haft premiär, vilket förmodligen väldigt få känner till eftersom det knappt varit någon marknadsföring för den i det här landet, trots att våran egna Dolph Lundgren är tillbaka i sin mest kända roll. Trist!  Nåväl, jag hittade inte hela ensemblen på grund av en flytt, men jackan, t-shirten och hatten hängde med på ännu ett äventyr!
 
 
Nästan 12 år efter premiären av Rocky Balboa. Lite hårigare (på ansiktet, i alla fall), lite fetare och biljetten i mobilen istället för på papper. Time flies! Det kan mycket väl ha varit sista gången jag ser karaktären på stora duken, om man ska tro på vad Sly säger här. Men, men, han har pensionerat karaktären många gånger tidigare och alltid återkommit till den, så vi får se.
 
"Ain't nothin' over till it's over."
 
Creed - Creed II - Dolph Lundgren - Rocky Balboa - Sylvester Stallone

Tom Cruise, Frugan & Jag

 
Att se Tom Cruise senaste film tillsammans, helst på bio, har varit min och frugans grej ett tag nu. Jag tror det började med Världarnas Krig sommaren 2005, då hade vi varit tillsammans i knappt ett år. Egentligen är jag inget jättestort fan av Cruise, i alla fall inte det han gjorde under 80- och 90-talet (Top Gun är sjukt överskattad, fucking quote me), bortsett från några undantag, såklart (show me the moneeeey!). Men hans output sedan Minority Report (2002) och framåt har i överlag varit jävligt bra, med betoning på underhållande. Så vi har alltid sett hans nya filmer tillsammans, vilket är extra trevligt då vi ofta inte gillar samma sorts filmer.
 
Han har även blivit en mindre detalj till lite större händelser i vårat förhållande. När jag friade till min fru gjorde jag det efter att vi ätit middag och varit på bio. Filmen vi just sett var Oblivion, bara några månader efter att vi sett och förälskat oss i hans Jack Reacher. På vår smekmånad i Rom sommaren efter råkade hans senaste film, Edge of Tomorrow, vara bioaktuell, så vi såg den efter lite krångel med att hitta en biograf utan dubbning. Han känns därför, åtminstone för oss, på något sätt kopplad till vårat förhållande.
 
Utan min vetskap deltog frugan nyligen i en tävling i samband med Blu-ray släppet av hans senaste film, The Mummy. Som motivering skrev hon om just den här kopplingen Tom Cruise har till vårat förhållande. Priset man kunde vinna var en poster av samma film - signerad av Tom Cruise själv. Hon vann.
 
 
Hon nöjde sig inte med att överraska mig med en poster som en av världens största filmstjärnor någonsin signerat, hon köpte även filmen på Blu-ray åt mig.
 
 
Tack till världens bästa fru och mamma!
Edge of Tomorrow - Jack Reacher - Minority Report - Oblivion - The Mummy - Tom Cruise - Top Gun - Världarnas Krig

Kung Kong

 
Nästa vecka har den senaste i en lång rad filmer om den obestridda kungen av filmapor premiär - Kong: Skull Island.  Filmen väcker vissa känslor, men framförallt många kära minnen hos mig. King Kong i sina olika former har trots allt varit närvarande i mitt filmtittande från när jag var en liten parvel till en fullt vuxen trettioplussare.
 
Mitt första minne av den stora apan är när jag gick i första klass och sov över hos min bästa vän. Alla i familjen hade gått och lagt sig medan vi fortfarande var uppe när det visade sig att King Kong Lives skulle gå på TV den kvällen, till vår stora förtjusning. Idag är den visserligen ökänd för sin uselhet, men för 25 år sedan med en sjuårings ögon var det en häftig upplevelse. Vi tyckte verkligen att den var aaaaasbra då, något liknande hade vi ju aldrig sett tidigare. När jag sedan såg den en andra gång nästan 20 år senare var det mycket av filmen jag fortfarande mindes, vissa scener som verkligen satt sig djupt i minnet.
 
 
Omkring tre år senare var jag och brorsan på besök hos farsan och fick äran att välja varsin film att hyra. Mitt val föll som sig brukar i den åldern på den film vars omslag var snyggast, häftigast och såg mest spännande ut. Illustrationen jag såg på hyrexemplaret kan man även se upphängt i Jerry Seinfelds vardagsrum i flera säsonger av TV-serien Seinfeld. Det är verkligen filmkonst när den är som allra bäst och kommer förr eller senare hamna på en av väggarna här hemma. Kan ni klandra 10-åriga mig eller den 30 år äldre stå-upp komikern för att ha fallit pladask för John Berkeys vackra filmkonst?
 
 
Den kvällen när vi alla fyra satt där i mörkret med chips i skålen och läsk i glasen med remaken av King Kong på TV:n var något alldeles speciellt. Sällan har jag varit så nöjd över ett val av film. Bara några veckor senare hittade jag den av ren slump på köpfilm i en låda med en massa filmer märkta med den magiska klisterlappen 1 för 59 kr, 2 för 99 kr. Som tur var hade jag pengar kvar från månadspengen och köpte den på plats, ivrig att ta mig hem för att se den igen. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag berättade för farsan att jag köpt filmen vi hade haft det så trevligt till vid besöket senast.
 
Dino De Laurentiis King Kong är fortfarande min favorit av alla filmer i serien. Det är kanske inte den bästa, men min favorit kommer den alltid vara. Jag har aldrig riktigt förstått den massiva kritik den fått under åren hur mycket jag än försökt putsa nostalgiglasögonen som täcker mina ögon vid varje omtitt. Enligt mig är det nästan en perfekt äventyrsfilm och VHS-bandet hade fått rulla fram och tillbaka många, många gånger innan det var dags för en ny, omstridd King Kong att göra entré.
 
 
10 år efter att jag blivit frälst av 1976 års King Kong var Peter Jacksons version storfilmen alla pratade om vintern 2005. Den var tamejfan överallt, Jackson var omåttligt populär och man ville se hur hans första film sedan den avslutade Sagan Om Ringen-trilogin skulle vara. Jag var skeptisk, trailern tilltalade mig inte så mycket med all CGI och inget kunde ju vara bättre än vad som tagit mig med storm 10 år tidigare. Men visst skulle den ses och visst skulle det ske på bio, så jag och brorsan bokade ett par biljetter några dagar efter premiären. Jag kommer aldrig glömma kvällen när vi begav oss till biografen, det var en av de vackraste kvällarna jag kan minnas. Luften var stilla och stora, vita snöflingor rörde sig sakta från den svarta himlen ner mot marken i denna ovanligt lugna och tysta kväll. Det låg något i luften, som om något speciellt skulle hända.
 
Efter att ha spenderat nästan tre timmar i biomörkret började till slut eftertexten rulla och hela publiken i salongen började helt plötsligt applådera för fullt. Applådera! Idag händer det väl varannan visning med alla filmer gjorda för att stryka fanboysen medhårs (lookin' at you, Marvel), men då, 2005, hörde det absolut inte till vanligheterna. Det hade aldrig tidigare hänt under en biovisning jag varit på, men jag var glad över att det hände just den här gången, för det var bland det bästa och klart maffigaste jag någonsin sett på bio. Drygt 11 år senare är det fortfarande den bästa bioupplevelse jag någonsin haft (delat med premiären av Rocky Balboa och rebooten till Star Trek år 2009, i en salong full av likasinnade Trekkies.) Jag såg den en gång till några dagar senare när jag tvingade med mig min dåvarande flickvän och nuvarande fru att se den.
 
 
Den stora apan hade gjort det igen, jag var som frälst på nytt och köpte genast på mig ett par filmtidningar med stora reportage om nya King Kong, samt flera actionfigurer som kommit ut i samband med filmen och skulle få pryda en av mina filmhyllor. Versionen från 1976 är som sagt min favorit, men bäst tycker jag ändå att 2005 års version är. När jag 2008 skaffade min första plasma-TV med Full HD och ville ha något riktigt fett att inviga den med föll valet på just King Kong från 2005 på DVD. När jag fem år senare skaffade en ännu större plasma-TV var det bara att dra till Media Markt för att uppgradera min DVD av densamme till Blu-ray, som nya TV:n invigdes med samma kväll. Jag tar för givet att tids nog när en 4K TV köps så blir det samma film på nya formatet vid invigningen.
 
Men för att gå tillbaka i tiden igen till 2005 var det något väldigt tydligt som var fel och behövde rättas till - jag hade ju fortfarande inte sett originalet från 1933! För att casha in på den nya filmen släpptes originalet på nytt i en specialutgåva med snyggt slipcover, där man också fick den färglagda versionen. Jag önskade mig den i julklapp av flickvännen, men suget på att se den var så stort att 20-åriga jag lyckades övertala henne om att få öppna presenten tidigare så att jag kunde stilla min nyfikenhet och äntligen se filmen som startade det hela.
 
 
Nu på senare år har jag också sett Japans tolkningar av den gigantiska apan med de två Kaiju-rullarna King Kong Vs. Godzilla och King Kong Escapes. Självklart helt andra sorts filmer i jämförelse, men riktigt underhållande ändå med sin egna charm.
 
 
 
I år firar alltså jag och Kong 25 år tillsammans, något mer passande än att få se en ny film i serien finns ju inte. Jag är försiktigt optimistisk och hoppas dom gör något riktigt bra utav det, speciellt med tanke på att det redan nu är bestämt att han i nästa film för en andra gång i sitt cinematiska liv kommer få möta Godzilla i en episk kamp mellan de två absolut största monstren som någonsin funnits på film.
 
I sann Hollywood-anda släpps nu flera Kong-filmer för första gången i flertalet länder i samband med att nya går upp på bio världen över, vilket fått mig att äntligen kunna uppgradera några av mina DVD:er till Blu-ray. Så räkna med flera Kong-relaterade inlägg de närmaste veckorna, inte minst nästa söndag då Kong: Skull Island recenseras här på bloggen!
 
Dino De Laurentiis - Jerry Seinfeld - John Berkey - King Kong - King Kong Escapes - King Kong Lives - King Kong Vs. Godzilla - Kong: Skull Island - Peter Jackson - Rocky Balboa - Sagan om Ringen - Seinfeld

Vanity (Denise Matthews)

 
Vanity, eller Denise Matthews som hon egentligen hette, började sin karriär som modell i Kanada, USA och Japan i slutet av 70- och början på 80-talet. 1980 gjorde hon långfilmsdebut med en biroll i slashern Terror Train och hade även huvudrollen i erotikfilmen Tanya's Island. Samma år träffade hon och började dejta artisten Prince, som gav henne den centrala rollen i en ny kvinnlig pop & funktrio som Prince skapat. Han ville först ge henne artistnamnet Vagina, men när hon tvärvägrade det kom dom fram till Vanity istället och namnet på bandet blev Vanity 6, där siffran står för antalet bröst kvinnorna i gruppen hade sammanlagt. Prince var en underlig prick.
 
 
Gruppens självbetitlade skiva, som blev deras enda, sålde guld och innehöll hitsen Drive Me Wild, He's So Dull (som man även fick höra i den första Ett Päron till Farsa) och den allra kändaste - Nasty Girl, även den kunde man höra i en storfilm - Snuten i Hollywood. Frontkvinnan var en pionjär som överhettade TV-apparaterna i folks hem genom att sjunga provokativa låttexter (I need seven inches or more) och dansa i sina underkläder innan 80-talets största kvinnliga artist, Madonna, hann göra det till hennes grej. Alla som följde, Jennifer Lopez, Rihanna, Beyoncé m.fl har henne att tacka för att hon sparkade in dörren åt dom.
 
1983 prydde hon och Prince omslaget av Rolling Stone, men kort senare efter tre år tillsammans gjorde paret slut och hon valde samtidigt att hoppa av både gruppen Vanity 6 och filmen Purple Rain, där hon skulle haft den kvinnliga huvudrollen tillsammans med Prince. Rollen gick istället till Apollonia som också tog över hennes roll i gruppen, som istället fick namnet Apollonia 6. Dom gjorde inte mycket väsen av sig och släppte endast en skiva som få minns idag.
 
 
Men det var ingen större förlust för Vanity, filmerna hon skulle komma att göra var så jävla mycket bättre än Purple Rain och hon skrev snabbt kontrakt med skivjätten Motown Records, som hon spelade in två skivor för. Wild Animal kom 1984 och Skin on Skin kom två år senare. Hon jobbade på en tredje skiva på slutet av 80-talet men av någon okänd anledning blev den aldrig klar. I ett dammigt valv någonstans ligger alltså en bunt osläppta låtar av Vanity, jag hoppas verkligen de dyker upp någon dag.
 
Filmkarriären tog fart när hon fick huvudrollen i kultklassikern The Last Dragon från 1985. I filmen, som producerades av Motowns skapare Berry Gordy, spelar hon en älskvärd video jockey vars liv är i fara när hon vägrar spela en viss musikvideo. Till hennes undsättning kommer Leroy Green, en svart Bruce Lee. Precis som det låter är det en extremt underhållande rulle. 1986 gjorde hon två filmer, först kom Never Too Young to Die, en galet ostig 80-talsstänkare där hon spelade mot John Stamos och Gene Simmons. Årets andra film var 52 Pick-Up där hon hade en biroll som prostituerad. Det är en av få genuint bra filmer producerade av Cannon Films och hade Roy Scheider samt Ann-Margret i huvudrollerna.
 
 
1987 gjorde hon ett par gästinhopp i TV-serier och gjorde filmen Deadly Illusion tillsammans med Billy Dee Williams. 1988 kom hennes mest kända roll i den bästa actionfilm du (förmodligen) inte sett - Action Jackson. Hon spelade den knarkberoende sångerskan Sydney Ash och stal showen helt och hållet från en annan vacker kvinna som hade en roll i filmen - Sharon Stone. Det är svårt att följa ett sådant mästerverk och tyvärr blev det mest roller i TV-serier in på 90-talet. Hennes gästinhopp innefattar bland annat serierna Tales from the Crypt, Highlander, T and T, Silk Stalkings, Friday the 13th: The Series och Miami Vice. Hon gjorde några mindre kända filmer också, bland annat Night Caller, en otroligt usel film regisserad av Fred "The Hammer" Williamson där även Gary Busey och Peter Fonda på något sätt övertalades vara med på den hemska resan.
 
 
Men den sorgliga delen av hennes liv och karriär började långt innan roller i kvalitetsfilmer slutade erbjudas. Vanity var under långa perioder i sin karriär beroende av crack, vilket ledde till stora problem med sina njurar. Det beteende hon kunde uppvisa på grund av missbruket brände säkert några broar och ledde kanske till att karriären inte tog henne till de höjder hon annars kunnat nå. 1994 överdoserade hon och var nära på att mista livet, hennes läkare trodde först att hon bara hade tre dagar kvar att leva. Hennes njurar slutade nästan fungera helt och var därför tvungen att göra en njurtransplantation samt genomgå dialysbehandling fem gånger om dagen, livet ut.
 
I samma veva med överdosen blev hon pånyttfödd kristen och återgick till sitt riktiga namn, Denise Matthews. Hon ville inte längre kännas vid hennes tid som Vanity och tog inte emot pengar som kom hennes väg för saker hon gjort de åren. Enligt egen utsago ska hon ha slängt runt 1000 videoband med inspelningar av hennes intervjuer, musikvideos och annat och klippte dessutom av alla band från nöjesindustrin hon hade kvar från den tiden. Hon spenderade mycket av sin resterande tid med att åka runt och hålla tal i olika kyrkor som evangelist.
 
 
2010 släppte hon memoaren Blame it on Vanity: Hollywood, Hell and Heaven. Tyvärr trycktes den endast i en extremt liten upplaga som såldes slut för länge sedan, vilket lett till att om man vill ha boken måste man punga upp med tusentals kronor på grund av giriga svin på eBay och Amazon.
 
 
Den 15:e februari 2016 förlorade Denise till slut kampen mot hennes njurkomplikationer och gick bort, hon blev bara 57 år gammal. Hennes gamla flamma Prince följde drygt två månader senare. Något jag ångrar djupt är att jag aldrig tog chansen att kontakta henne när hon var vid liv, om än bara för att tacka henne för all underhållning hon gett mig under åren. Enligt allt jag läst om hennes sista år ska hon ha varit väldigt vänlig mot fans som mejlade eller skrev till henne på Facebook (gav ofta ut hennes nummer/ringde upp dom själv). Av någon dum anledning sköt jag alltid på det, som är så vanligt att man gör med allt möjligt här i livet. Sen var det helt plötsligt för sent.
 
Denise Matthews var en bländande vacker kvinna som hade det där lilla extra många andra saknar och kunde gått väldigt långt i karriären med rätt personer vid sin sida. Att fallet inte blev så kan jag leva med, vetandes att hon fann ro och glädje i sin tillvaro långt innan hon togs ifrån oss.
 
Denise Matthews, AKA Vanity
1959-2016
R.I.P.
 
*Batteries Not Included - 52 Pick-Up - Action Jackson - Apollonia - Apollonia 6 - Beyoncé - Billy Dee Williams - Blame it on Vanity: Hollywood, Hell and Heaven - Denise Matthews - Drive Me Wild - Ett Päron Till Farsa - Fred "The Hammer" Williamson - Friday the 13th: The Series - Gary Busey - He's So Dull - Highlander - Jennifer Lopez - Madonna - Miami Vice - Motown Records - Nasty Girl - Never Too Young to Die - Night Caller - Peter Fonda - Prince - Purple Rain - Rihanna - Rolling Stone - Silk Stalkings - Skin on Skin - Snuten i Hollywood - T and T - Tales from the Crypt - Tanya's Island - Terror Train - The Last Dragon - Vanity - Vanity 6 - Wild Animal