Shaft (1971)

 
Genre: Blaxploitation
Regi: Gordon Parks
Manus: Ernest Tidyman, John D.F. Black
Producent: Joel Freeman
Land: USA
 
Privatdetektiven John Shaft tar motvilligt sig an ett fall av Harlems största gangster vid namn "Bumpy" Jonas, vars dotter blivit kidnappad. Shafts uppdrag är att finna den skyldige och föra dottern tillbaka, men blir snart varse om att det är något "Bumpy" utelämnat när han blev anlitad. Men vad - och varför?
 
När Sweet Sweetback's Baadasssss Song kom 1971 fullkomligt exploderade en ny genre i Hollywood – Blaxploitation. Den svarta publiken kunde äntligen betala en biobiljett med sina hårt förtjänade pengar för att få se afroamerikanska hjältar på stora duken. Tidigare fick man vända sig till filmer med Sidney Poitier, vilket inte är illa pinkat, men blaxploitationfilmerna erbjöd en annan sorts hjälte, i många fall antihjältar, som den svarta publiken skrek efter i det rådande politiska klimatet i USA på 70-talet.

Det som utmärker blaxploitationgenren i stort bortsett från soul- och funkmusiken är de bristfälliga manusen, den låga budgeten, överskådespelandet (eller enbart dåliga), den ständigt vita, onda mannen som skurk och att bland annat regin samt klippningen inte alltid är av högsta grad, experimentell kanske andra hade valt att kalla det. Endast fyra månader efter Sweet Sweetback's premiär och innan genren hunnit få sin identitet kom Shaft och satte genast en standard som efterföljande filmer i genren alltid försökte mäta sig med, men aldrig (i mitt tycke) riktigt lyckades nå.
 
 
Shaft stod för mer än bara underhållning för stunden, det är en genuint bra film som är skickligt regisserad, har en huvudrollsinnehavare i Richard Roundtree som utstrålar karisma samtidigt som han är en bra skådespelare, manuset är starkt och lämpligt färskt på vissa punkter. Slutligen är det Grammy, Golden Globe samt Oscarbelönade soundtracket av Isaac Hayes perfekt och satte faktiskt även det standarden för soundtracks i genren.

Shaft är så mycket mer än bara en blaxploitationfilm, det är i många avseenden lika mycket en film noir, med alla intriger, mysterier, gangstrar och typiska scenval som definierar den genren. I centrum för allt detta har vi den hårdkokte detektiven med uppdrag att lösa fallet samtidigt som han på bästa sätt försöker hålla sig inom lagens ramar, men tar steget utanför lagen när det behövs. En Humphrey Bogart på 70-talet, hatten och trench coaten är borta och har ersatts med ett afro samt skinnjacka, samtidigt som attityden har skruvats upp några snäpp.
 
 
Vad kan man säga om Isaac Hayes soundtrack till filmen som inte redan sagts många, många gånger innan? inte mycket, jag kan bara ställa mig i kören bland alla som hyllar hans bidrag till filmmusikens värld. Ledmotivet är nog det coolaste jävla ledmotivet som någonsin satts på papper och spelats in. Jag får gåshud varje gång man får höra det i början av filmen samtidigt som vi för första gången får syn på Shaft, gåendes längs New Yorks gator. Med hjälp av ledmotivet behöver vi egentligen inte någon annan introduktion av karaktären, vi får veta exakt vem han är. Hans namn är Shaft och är en svart privatdetektiv, en sexmaskin åt alla kvinnor och skulle riskera sitt liv för sin broder. Han blir inte rädd och hoppar av ett fall när faran lurar i alla hörn, det sägs att han är en hååååård jäv..., Han är en komplicerad man och den enda som förstår honom är hans kvinna.
 
Jag vill lyfta fram mannen i rollen som gangstern "Bumpy" Jonas, som spelas av ingen mindre än Moses Gunn. Gunn skulle komma att bli en av de mest prominenta afroamerikanska skådespelarna under 70- & 80-talet och gör väldigt bra ifrån sig här. Han har ett väldigt intressant ansikte, ett sånt som Sergio Leone skulle älska, och gör sig bra i roller som denna där han får spela allt från kall, beräknande och hänsynslös till bekymrad fader. Det var en mångsidig, talangfull skådespelare som gick bort alldeles för tidigt, blott 64 år gammal.
 
 
Jag kan tycka att filmens slut känns lite för abrupt, men på något sätt passande ändå. Alla filmer behöver inte en stor final där hela helvetet brakar loss, med flera dussin döda och explosioner till höger och vänster. Shaft är trots allt en relativt liten film som känns större än vad den egentligen är tack vare talangen både bakom och framför kameran.
 
Shaft var den första tå jag doppade i ett hav av blaxploitationfilmer, som fallet nog är för många. Idag, ungefär 16-17 år senare har jag sett en ansenlig mängd filmer i denna evigt charmiga genre. Trots detta finns det ingen film som tagit mig med storm på samma sätt som Shaft gjorde, den där sena vardagskvällen jag först såg den på SVT1. Vissa filmer har kommit nära, men den supercoola privatdetektiven är obesegrad herre på täppan och lär så förbli.
 
Betyg:

 
Jag äger de vackra och smått sällsynta snapcase-utgåvorna av trilogin som gavs ut på DVD här i Sverige i början av 2000-talet. Det är tyvärr bara den första som släppts på Blu-ray än så länge, men när alla finns på formatet kommer en efterlängtad och välbehövlig uppgradering ske i samlingen. Jag har också soundtracket till första filmen på CD i snygg digipak.
 
Blaxploitation - Humphrey Bogart - Isaac Hayes - Moses Gunn - Richard Roundtree - Shaft - Sweet Sweetback's Baadasssss Song

Pappa Går På Loppis #1

 
Om det är något jag älskar så är det att gå på loppisar. Känslan när man är på väg till en loppis är unik. Man har väntat hela veckan på denna morgon och bett till högre makter att dåligt väder inte ska förstöra den. Man är förväntansfull och på bra humör, redo att göra fynd. När man anländer och ser ett hav av försäljare blir man alldeles varm i hjärtat. Innan skattjakten börjar ser man till att meddela sina knän om all stryk de kommer ta, eftersom filmerna alltsomoftast ligger i en kartong på marken i fullständigt kaos på grund av lata försäljare - eller stolpskott till kunder.

Numera är priset allra oftast 5-10 kr styck om det är en DVD och runt 20 kr om det är en Blu-ray som är till salu. När loppisar var som allra bäst för några år sedan kunde jag komma hem med 20-30 stycken DVD-filmer på en bra dag, men sedan jag inriktat mig mer på Blu-ray så har köpen tyvärr minskat rejält. Det är väldigt få som säljer film på Blu-ray, så en bra dag ser numera istället ut som bilden ovan visar, runt fem filmer. På bilden ser ni dagens inköp, filmer jag känner att jag inte nödvändigtvis måste ha på Blu-ray.

- Braindead är en klassiker från tidiga tonåren, något som måste stå i hyllan.
- Langoliers har jag inte sett, men även om filmer/miniserier baserade på böcker av Stephen King sällan är jättebra så är det oftast intressant att se på åtminstone en gång.
- Idle Hands är en film som jag konstigt nog aldrig ägt tidigare. Mycket underhållande film som man gärna ser tillsammans med ett par vänner.
- 9½ Weeks gör att jag får en ny genre i samlingen representerad, då det är den första erotikfilmen jag har. Nu är samlingen indelad i 40 stycken genrer och subgenrer.
- Bangkok Hilton har jag heller aldrig sett, men jag är en sucker för miniserier och den här ska enligt alla vänner och familjemedlemmar som sett den vara riktigt bra.
 
Nästa loppisrunda sker i Amsterdam, då jag ska dit nästa vecka. Jag håller tummarna på att hitta något riktigt obskyrt, typ en byst av nationalidolen Rutger Hauer. Man får väl drömma?
Braindead - Idle Hands - Loppis - Loppmarknad - Stephen King

Blue Undergrounds Zombie Flesh Eaters

 
För 14 år sedan såg jag Lucio Fulci's Zombie Flesh Eaters för första gången. Jag och en vän hade varit i en hyrvideobutik som hade en kista full med köpfilmer där priset var 2 för 99 kr. Vi köpte en vardera, jag tog Rawhead Rex och han tog Zombie Flesh Eaters. När kvällen var över och vi hade sett båda filmer kunde vi konstatera två saker:

1. Rawhead Rex var väldigt underhållande, en gömd skatt.
2. Zombie Flesh Eaters var bland det sämsta skit vi någonsin sett.

Ingen av oss förstod varför den blivit en av de mest beryktade filmerna i genren och kände oss lurade. När jag berättade om denna åsikt till en annan, Fulci-frälst vän fick jag en utskällning som hette duga. Vi hade visst sett en sönderklippt VHS, jag tror det kan ha varit ett House of Horror-släpp, flera av er läsare vet nog vad det innebär. Han hade själv råkat köpa en kopia av den en gång i tiden och slängt den så fort han insåg misstaget. Den klippta versionen gav inte en riktig bild på filmens kvalitet och jag blev beordrad att se den oklippta så fort som möjligt.

Det dröjde säkert 5-6 år innan jag såg den oklippt och visst, det var precis som han hade sagt en stor skillnad. Från att ha varit något av det sämsta vi sett så blev det en väldigt bra och sevärd zombierulle. Efter George A. Romeros originaltrilogi (Night, Dawn & Day of the Dead) är det nog den jag gillar mest i genren och häromdagen fick jag hem Blue Undergrounds fina 2-discare av filmen på Blu-ray. Den är laddad med en stor mängd extramaterial, bland annat en introduktion till filmen av Guillermo del Toro.

Blue Underground är ett fint amerikanskt bolag som specialiserar sig på kult och exploitationfilmer. Jag har flera av deras släpp sedan tidigare i samlingen och man blir alltid glad av att lägga till en ny som denna!
 
Blue Underground - George A. Romero - Guillermo del Toro - Lucio Fulci - Rawhead Rex - Zombie Flesh Eaters

Jane Fonda I String


Kan alla som sett VHS:en ovan (eller en annan workout-VHS med Jane Fonda) hemma hos sig eller en släkting någon gång under sin barn- eller ungdom vara snälla och räcka upp en hand?
 
Jag gissar på att många läsare virtuellt räckte upp en hand precis. En svensk familjs hem var tamejfan inte komplett utan ett av Jane Fondas många workout band under 80- och 90-talet, dom var verkligen överallt där det bodde en kvinna på över 30, gärna närmare 40. Det är kanske inte så konstigt, vilken kvinna skulle inte vilja se lika fit ut som Jane Fonda gjorde när hon var i 50-årsåldern? För att citera Ron Burgundy: ”Don't act like you're not impressed!
 
En stor dos av nostalgi svepte över mig när jag för ett par månader sedan såg ett brittiskt Jane Fonda workout band på en loppis. Jag mindes dom ju så väl från barndomen. Känslan av nostalgi satt kvar när jag kom hem och snart insåg jag att min filmsamling inte är värd namnet om jag inte hade VHS-bandet som definierade min barndom. Jag började leta efter ett svenskt Jane Fonda-band lika ivrigt som David Banner letade efter ett botemedel för att slippa se ut som en grön Lou Ferrigno så fort han blev arg. Jag drog i några trådar och kammade äntligen hem bandet som inledde dagens blogginlägg.
 
Jag må inte ha en fungerande VHS-spelare att spela bandet på, men nu står åtminstone allt rätt till här i världen igen.
 
Jane Fonda - VHS