Pappas Listor #1: Filmer Som Får Mig Att Gråta

 
OBS! SPOILERS FÖREKOMMER!
 
Att skriva listor är lite av en hobby för mig, jag har gjort det så länge jag kan minnas - oftast då i anknytning till film. Därför kommer jag publicera många listor här på bloggen och tar hjälp av listboken jag köpte i Amsterdam. Dagens lista tyckte jag var ett intressant ämne att kicka igång den nya kategorin med. Ordet gråta är kanske att ta i, men samtliga filmer jag nämner lyckas alltid med att göra mig tårögd och ibland smiter även en eller två som rinner ner för kinderna. Som jag varnat om ovan förekommer det alltså spoilers i inlägget eftersom jag skriver vilka scener det är som framkallar dessa tårar, så om ni ser någon film i listan som ni inte sett och inte vill bli spoilade föreslår jag att ni hoppar till nästa film istället.

Nu kör vi!
 
Terminator 2: Judgment Day: När våran älskade T-800 åker ner mot sin död och använder sina sista kretsar åt att göra en tummen upp mot John Connor, som tidigare lärt honom varför man gör just det. Vackert!
 
 
Ghost: Sista scenen när Sam säger farväl till Molly. Om inte tårarna började rinna hos vissa fram till den 13:e september 2009 har dom säkert börjat göra det efter den 14:e september 2009, dagen då Swayze gick bort. Scenen är så mycket starkare nu, eftersom man kopplar hans sista stund och ord på jorden till honom personligen. Jag tänker numera inte bara på karaktären Molly, utan även hans fru Lisa Niemi när han säger att man får med sig kärleken när man beger sig till himlen. Det gör det hela mer rörande.
 
 
Forrest Gump: Oj, här har vi en tårdrypare av rang! Jag börjar nästan känna av tårarna redan när han berättar om första gången han träffade Jenny på skolbussen. Tårarna gör istället sin debut när Forrest sitter bredvid sin mamma på hennes dödsbädd och på ett så oskyldigt sätt frågar henne "What's my destiny, momma?" En annan scen är när Jenny är sjuk och Forrest berättar om allt vackert han sett under sitt liv, hon säger då att hon önskar hon varit med honom. Han svarar då helt enkelt "You were." Den tredje och sista scenen är när han står på Jennys grav och berättar om hur allt är med deras son och att han alltid finns nära om det är något hon behöver. Jävlar, bara att skriva om dessa tre scener får min syn att bli märkbart sämre...
 
 
It's a Wonderful Life: När George Bailey kommer hem i slutet av filmen och invånarna i staden samlats där för att donera pengarna han behövde till företaget och familjen.
 
 
Cast Away: Scenen där Wilson försvinner och det får Chuck Noland att bryta ihop totalt. Mig lämnar du aldrig, Wilson, hör du det?! Även scenen där han återförenas i regnet med sitt livs kärlek Kelly är rörande.
 
 
Rocky III: Rockys reaktion när tränaren Mickey dör och hela efterföljande montaget, ackompanjerat av Bill Contis Mickey's Theme, som jag tycker är en av filmvärldens genom tiderna mest vackert skrivna och framförda musik.
 
 
Griniga Gamla Gubbar: John Gustafson får en hjärtattack och rivalen Max Goldman kommer till undsättning. Sedan på sjukhuset när Max vill komma in på Johns rum frågar sjuksköterskan i receptionen om dom är familj eller vänner, Max tänker efter en stund och för första gången på 50 år kan han säga "Friends..."
 
 
Patrioten: När Benjamin Martin förlorar sin andra son i kriget, Gabriel. Få kan gråta lika uttrycksfullt och trovärdigt som Mel Gibson på film, det är svårt att inte ryckas med. Låt oss heller inte glömma när han tar farväl av sin yngsta dotter, som inte pratat med honom på väldigt länge. Till slut springer hon med tårar i ögonen och ropar bedjandes att han inte ska lämna henne.
 
 
Star Trek II: The Wrath of Khan: Kommentar är väl överflödig, men scenen där Kirk och Spock pratar med varandra, båda fullt medvetna om att Spock kommer dö, samt talet Kirk sedan håller på hans begravning.
 
 
Ben-Hur: När Judah Ben-Hur går in i grottan full med leprasjuka för att leta rätt på sin mamma och syster, och sedan bär ut mamman. Även filmens allra sista scen när han går upp för trappan och ser att mamman och systern är botade.
 
 
Den Gröna Milen: Scenen där John Coffey ska avrättas. Paul tvekar att starta avrättningen och går sen fram för att skaka hand med Coffey precis innan, följt av avrättningen och fångvaktarnas miner under den.
 
 
My Girl: Jag har inte sett filmen på många, många år nu, men som yngre fick den mig alltid att fälla en tår eller två när Macaulay Culkins karaktär Thomas dör och pappan till Vada berättar det för henne. Scenen vid begravningen var också den sorglig. Nu när jag själv har en son kan jag tänka mig att scenerna skulle göra mig ännu mer ledsen.
 
 
Captain Phillips: Sista scenen när kaptenen får genomgå en läkarundersökning och till slut bryter ihop nu när faran äntligen är över. Hur i helvete Tom Hanks kunde gå miste om en Oscarnominering för sin rollprestation här är en gåta.
 
 
Det var alla filmer jag kunde komma på, men listan uppdateras om jag minns någon mer som jag glömt att inkludera, eller om jag helt enkelt ser en ny film som har samma inverkan på mig.
 
Saker den här listan lärt er:

1. Jag är en blödig jävel.
2. Tom Hanks kan göra mig tårögd lättare än en rejäl spark i skrevet.
Ben-Hur - Captain Phillips - Cast Away - Den Gröna Milen - Forrest Gump - Ghost - Griniga Gamla Gubbar - It's a Wonderful Life - Macaulay Culkin - Mel Gibson - My Girl - Patrick Swayze - Patrioten - Rocky III - Star Trek II: The Wrath of Khan - Terminator 2: Judgment Day - Tom Hanks

The Delta Force (1986)

 
Genre: Action
Regi: Menahem Golan
Manus: James Bruner, Menahem Golan
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
 
Ett gäng terrorister kapar ett plan på väg från Aten till New York. Med passagerarna som gisslan kräver dom att planet ska åka till Beirut och ger USA en lista på deras krav som måste mötas för att gisslan ska hållas vid liv. Jänkarna har andra planer och beordrar styrka Delta Force att sätta stopp för terroristerna.
 
Filmen börjar under ett uppdrag som går snett för styrka Delta Force, vilket gör Scott McCoy (Chuck Norris) fly förbannad på dom som godkände operationen och meddelar därför sin befälhavare Nick Alexander (Lee Marvin i karriärens sista roll) att han slutar. Här pryder Norris en mustasch istället för sitt sedvanliga skägg, som dock tillkommer senare i filmen. Hur annars ska vi som tittare förstå att det gått en tid från det här uppdraget till det vi kommer få följa senare i filmen?!
 
The Delta Force känns först som vilken Chuck Norris-film som helst, men tar sedan en snabb vändning. Efter öppningsscenen tar den en annan form och blir istället till en katastroffilm lik den mängd vi fick under 70-talet. Inttressant är att postern förstärker just denna bild genom att precis som posters från den genrens filmer från den eran radar upp ett gäng kända namn med tillhörande profilbilder längst ner. Men högst upp står ju Chucken och Lee med kulspruta och bazooka i händerna, vad är det för sorts film egentligen?
 
 
Svaret är både och. Det är en Chuck Norris-film och en katastroffilm. Tyvärr är den här minst sagt skumma blandning inte till dess fördel, man får ingen balans i det hela. Det finns inget mellanting och istället delas den upp i två delar - katastrof och Norris. Den första delen hade gott kunnat kortats ner något då den gör att filmen känns seg efter ett tag, med den typiska uppbyggnaden i en katastroffilm. Hade målet varit att göra det till en traditionell sådan hade det varit en sak, men eftersom det i grund och botten är en film man ser för Norris skull tappar den en del, då han är med väldigt lite under första timman.
 
Vissa av skådespelarna tar oss dock igenom denna del av filmen och gör situationen mycket bättre än den varit utan dom. Vi får bland annat avnjuta denna tid med Robert Forster, som spelar den muslimska terroristledaren på ett ej trovärdigt men ack så underhållande sätt. Kultskådisen och svensken Bo Svensson är piloten som ska ta planet till Beirut och George Kennedy spelar en katolsk präst med ett par groupies till nunnor som sällskap. Som sagt, så illa är det inte med dessa individer som underhåller en i väntan på att Norris ska dyka upp.
 
 
Den här filmens soundtrack är det perfekta exemplet på hur versatil en av mina favoritkompositörer, Alan Silvestri, är. Musiken är helt och hållet elektroniskt och osar av 80-tal. Det är fullkomligt omöjligt att lyssna på musiken i den här filmen och tänka sig att det är samma man som gjorde musiken till filmer som Back to the Future, Forrest Gump och Cast Away. Han skulle ha kunnat bidra med musiken under taget namn och inte en jävel hade sett en koppling, någonstans. Men är musiken i sig något att hänga i granen?
 
Jag hade önskat mig lite mer variation under actionscenerna, som endast använder sig av ledmotivet varje gång det händer något, utan undantag. Det är visserligen ett helt underbart ledmotiv som jag ofta har på i högtalarna och är dessutom perfekt att använda sig av om man behöver ett snabbt egoboost. Men det känns nästan som att den ökända snåljåpen till regissör och tillika ägare av Cannon Films, Menahem Golan kapat budgeten på musiken till filmen och tyckt att det räckt med enbart ledmotivet till actionscenerna. Trots att den spelas till döds vickar jag alltid på tårna i takt med musiken så fort den sätter igång, så jag ska väl kanske inte klaga. Övrig musik är bra och lyckas bland annat med att framhäva den ofta spända tonen i scenerna under filmens första hälft på ett utmärkt sätt.
 
 
När styrka Delta Force med McCoy i täten gör väsen av sig på allvar känner man sig lite lättad. Det blir en helt annan film och nu är det McCoy & Co mot terroristerna som gäller, med ledmotivet i bakgrunden som sällskap genom hela resan. Samspelet mellan McCoy och Alexander är underhållande och när terroristerna tas om hand är det mycket välgjort med praktiska effekter och häftiga stunts i fokus, här sparar inte Golan på krutet! Det kan dock bli för mycket även av det goda. Den ena actionsekvensen avlöser den andra så många gånger att man till slut börjar kolla på klockan.
 
Tidigare skrev jag att den första delen av filmen hade mått bra av att kortas ner, det hade även den andra delen gjort. The Delta Force är tyvärr alldeles för lång för sitt eget bästa, nästan lite för ambitiös i det den vill uppnå. Normalt är en två timmar lång Norris-film en våt dröm för en fanatiker som mig, men inte här, inte när vi haft en timmes gisslandrama innan han fått göra entré på allvar. Förspel i all ära, men en timmes lång sådan gör att man bara vill få gjort ett par bra moves innan man packar ihop och lägger sig för kvällen.
 
Men Golan hade kunnat filma nästan allt med locket för linsen och filmen hade fortfarande varit sevärd om han kommit på blundern precis i tid för att filma den absolut bästa sekvensen, typ någonsin. Jag pratar om när McCoy tar en hoj och genskjuter terroristerna med hjälp av den. Hojen är beväpnad med missiler (både fram och bak!) som han avfyrar på terroristerna som är dumma nog att komma hans väg. Så jävla badass.
 
 
The Delta Force är som sagt en blandad kompott. Första delen är bitvis seg men räddas lite av skådespelarnas insatser medan den andra delen är actionfylld till den grad att det blir lite för mycket mot slutet. Det är den där satans hojen och Robert Forster som höjer betyget över medel.
 
Betyg:
 
Action - Alan Silvestri - Back to the Future - Bo Svensson - Cannon Films - Cast Away - Chuck Norris - Forrest Gump - George Kennedy - Katastroffilm - Lee Marvin - Menahem Golan - Robert Forster

Pappa Går På Loppis #2

 
Jag har inte varit på loppis i vad som känns som en evighet. Jobbet och vädret har denna sommar gått ihop och fullständigt demolerat mina loppis-lördagar. Idag stod planeterna dock i en rät linje då både vädret var fint och jag inte hade något jobb inbokat, så det var bara att kravla sig upp kl. 08 för att göra sig redo. Det visade sig vara en alldeles utmärkt dag att vara på loppisen eftersom det denna gång fanns många försäljare med ett hav av filmer att gå igenom. Sett till antalet filmer jag kom hem med är det årets bästa loppis. Ovan är första delen av köpen jag gjorde.
 
- Jakten på den Försvunna Lampan har jag inte sett sedan jag var liten, men Knatte, Fnatte och Tjatte var det bästa jag visste som barn när det var Disneydags.
- A Muppet Christmas: Letters to Santa har jag inte sett tidigare, men blir kul att se till jul.
- Getting Even with Dad minns jag som en smått rolig, lättsam familjefilm. Köpte den mest för att jag gillar Ted Danson.
- Kung Ralph var en film som vi såg massvis med gånger som små, men jag har aldrig ägt den på något köpfilmsformat tidigare. Ett givet köp.
Första Divisionen är en svensk krigsfilm från 1941 som jag varken har sett eller ens hört talas om, faktiskt. Att ha en svensk krigsfilm i samlingen lockade så mycket att det blev ett köp, hoppas den är något att ha.
 
Kom även hem med följande filmer:
 
 
- Class of Nuke 'Em High måste vara det mest oväntade filmköp jag någonsin gjort på en loppis. Hur många i Sverige har en Troma-film i samlingen? Hur många av dom väljer sen att sälja den? Utan tvekan dagens bästa köp och ett välkommet tillskott till min Troma-sektion, som för tillfället är väldigt liten.
- Fantomen har jag sedan en tid tillbaka varit nyfiken på, men är samtidigt inte en film jag aktivt försökt att få tag på. När jag nu hittade den för en tia kände jag att det var dags att ge den en chans. Billy Zane som Fantomen kan ju inte vara alltför illa, eller?
- Captain America: The First Avenger och Resident Evil: Afterlife är inga stora favoriter, men för tio kronor
styck och dessutom i 3D på Blu-ray fick det bli ett köp av båda.
 
Nu när september närmar sig och höstvädret är på ingång är det snart slut med säsongen för utomhusloppisar, så vi får se om det blir någon mer sådan i år för min del.
Captain America - Class of Nuke 'Em High - Disneytajm - Fantomen - Mupparna - Resident Evil - Ted Danson - Troma

Play It Again, John!

 
När jag tidigare i år fick höra att John Carpenter skulle göra en spelning i Köpenhamn blev jag helt lyrisk. Efter Alfred Hitchcock är han utan tvekan min favoritregissör. Musiken han gjorde till de flesta av sina filmer tillsammans med Alan Howarth är dessutom helt underbar, så han är även en av mina favoritkompositörer. Jag behövde inte ens tänka på saken, come hell or high water - jag skulle dit! Inom kort bokades bästa tillgängliga biljetter, flyg, flygbuss och hostel. Jag och en vän åkte på en måndag och kom hem dagen därpå, så det var verkligen en blixtvisit.
 
Ungefär en månad efter att ha bockat av ännu en av mina högsta drömmar som film- och filmmusikälskare fick jag veta att Carpenter bokat in en ny spelning på sin turné, denna gång i vårt avlånga land i staden Malmö den 31:a augusti. Vissa hade kanske muttrat lite bittert om den onödiga kostnaden man lagt på att åka utomlands när man kunde sett honom billigare här i Sverige. Jag blev bara helt lyrisk igen, det betyder ju att jag får se honom en gång till! Dessutom kan jag köpa på mig lite mera merchandise än det jag fick med mig hem efter förra konserten. Då nöjde jag mig med en t-shirt:
 
 
 
Jag var lite sen att boka mina biljetter eftersom jag väntade på klartecken från ett par vänner som var osäkra på om dom skulle med eller inte. Dagen innan jag bokade var bästa lediga platserna på rad nio, längst åt höger. När biljetterna äntligen skulle bokas efterföljande dag log dock filmgudarna mot mig. Någon hade avbokat sin biljett, som nu var up for grabs. Detta innebar att istället för att hamna på rad nio sitter jag nu på rad tre, nästan i mitten!
 
 
Denna gång åker jag ner med Filmfetts egna Markus och möter upp med andra halvan av den bloggen, Robin, i Malmö. Där ska vi tillsammans se John Carpenter på Slagthuset, dricka öl och snacka Carpenter hela natten lång på hotellrummet. När vi återvänt från konserten kommer jag skriva en recension samt bjuda på lite bilder från spelningen och på det jag köpte med mig hem.
 
Är det måhända några andra kollegor i filmbloggandet eller läsare som också ska se John Carpenter kommande onsdag?
Alan Howarth - John Carpenter