Eeek! Temaveckan är över! Vilka vann tävlingen?

 
Hepp! Då var denna temavecka över. Fan vad snabbt tiden går när man har roligt och deadlines att passa. Tack alla läsare som följt veckan och stort tack till den mest underbara kvinna jag aldrig haft nöjet att träffa - Dee Wallace!
 
Rekordmånga var med och tävlade om de tre exemplar av The Howling som skulle hitta nya hem, men vilka vann?
 
Take it away, guys!
 
 
Grattis till er!
 
Om tiden (och livet) tillåter är temaveckan tillbaka inom en väldigt snar framtid. Tjo!
Dee Wallace - The Howling

Critters (1986)

 
Genre: Skräck/Komedi
Regi: Stephen Herek
Manus: Domonic Muir, Stephen Herek
Producent: Rupert Harvey
Land: USA
 
Jorden får besök av ett gäng små, håriga och hungriga rymdvarelser som kallas Krites. Dom landar i en amerikansk småstad där dom snart börjar stilla sin hunger med boskap och människor. Tätt efter dom är två utomjordiska prisjägare vars uppdrag är att utplåna dessa parasiter. Mitt bland allt detta är familjen Brown, vars liv är i fara när deras hus blir omringat av de hungriga små rymdvarelserna.
 
Små, glupska och våldsamma varelser blev populärt på film i USA på mitten av 80-talet. Först ut var Gremlins, sen kom Empire Pictures Ghoulies, sen var det dags för Critters att ta över biograferna innan Munchies och Hobgoblins avrundade årtiondets minimonster. Men en sak vill jag klargöra innan jag börjar recensionen: Critters är INTE en knock-off på Gremlins! Filmens manus skrevs och köptes av New Line Cinema en bra tid innan Gremlins ens var påtänkt. Regissören och manusförfattaren Stephen Herek baserade manuset på en mardröm han hade som liten. Så, nu har vi det uppklarat.
 
 
Kritesen är små och håriga rymdvarelser med vassa tänder som tar sig fram snabbast genom att rulla och kan även skjuta iväg giftpilar. Självklart är det en småstad som skriker Amerika lika mycket som äppelpaj dom landar i, ett klassiskt upplägg inspirerat av sci-fi och monsterfilmerna från 50-talet. Precis som dom filmerna utsöndrar Critters en känsla mer än något annat - mys! Det är något speciellt med amerikanska småstäder med deras klara himlar, öppna landskap, helylliga invånare med vissa småstadsoriginal, ett idylliskt samhälle som vänds upp och ner på en kvart av något så trivialt som en rymdinvasion. Nästan hela filmen utspelas dessutom under kvällstid, vilket gör det så mycket mysigare.
 
 
Familjen som utsätts för det mesta och värsta är familjen Brown, bestående av principfasta pappan Jay, mamman Helen (spelad av skrikdrottningen Dee Wallace i toppform som vanligt), dottern April som mer än något annat vill bli av med oskulden med en ung Billy Zane, och sonen Brad med slangbellan nära till hands, redo för rackartyg. Farmen dom bor på drivs av pappan med hjälp av lokalfyllot och konspirationsteoretikern Charlie och staden beskyddas av sheriffen Harv, spelad av karaktärsskådisen M. Emmet Walsh som inte gjort en dålig roll i hela sin karriär. Ug och Lee heter filmens andra utomjordingar och är prisjägare med uppdrag att ta död på varenda Krite. För att kunna smälta in bättre på planeterna dom besöker har dom möjligheten att ändra utseende på kommando, vilket leder till ett par roliga scener.
 
 
Något man lyckats jävligt bra med i Critters är att göra varenda karaktär omtyckbar på ett eller annat sätt, dom är så där småstadscharmiga. Det är ingen jag vill ska få möta ett dystert öde av att bli uppäten av de lurviga rymdvarelserna, inte ens Billy Zane. Karaktärerna känns verkliga och jag hejar på dom, men eftersom det delvis är en skräckfilm så måste någon sätta livet till. Sorry, Billy boy. No penis for you, April!
 
 
Så ja, lite dödsfall blir det ju trots allt för att vi ska uppleva att dom utgör ett hot trots deras storlek och minst sagt säregna beteende. För om det är något Krites är skyldiga till mer än något annat så är det att vara roliga. Sättet dom äter, grimaserar, rullar, hoppar, pratar(!) på får en att dra på smilbanden mycket under filmen. Snudd på fulsöta är dom också, därför äger jag två stycken själv. Så, trots lite våld är Critters en film som aldrig tar sig själv på allvar, inte ens lite.
 
 
Det är bröderna Chiodo som skapat Kritesen, samma trio som gjorde de minnesvärda mördarclownerna i B-filmsklassikern Killer Klowns From Outer Space några år senare. Det är alltså inga datoranimerade effekter involverade, inte ens till den megastora Kriten mot slutet. Istället är det mycket välgjorda animatroniska dockor som får liv i de små rackarna. Jag älskar verkligen deras design och olika egenskaper, dom är ett av mina favoritmonster på film och har sedan länge skrivit in sig i populärkulturen.
 
 
Critters är tamejfan underhållning från första minuten till den sista, den har så mycket glimt i ögat att man riskerar bli blind och är så charmig att även den stelaste av Bergmanakademiker inte kan rå för att ryckas med. Critters  har åldrats otroligt bra och är en av de filmer jag ser varje år, utan undantag. Jag kan bara inte få nog av dom små rackarna.
 
Betyg:
 
 
*Batteries Not Included - Billy Zane - Chiodo - Chiodo Brothers - Critters - Dee Wallace - Domonic Muir - Ghoulies - Gremlins - Hobgoblins - Killer Klowns from Outer Space - Krites - Rupert Harvey - Stephen Herek - The Munchies

Cujo (1983)

 
Genre: Skräck
Regi: Lewis Teague
Manus: Don Carlos Dunaway, Lauren Currier
Producent: Daniel H. Blatt, Robert Singer
Land: USA
 
En stor Sankt Bernard blir biten av en fladdermus och får rabies. Detta gör honom spritt språngande galen och inte minst våldsam, vilket Donna Trenton och hennes son Tad får erfara när dom terroriseras av hunden medan dom är fasta i en bil.
 
Djurskräck har gett oss många underhållande filmer, vissa riktigt jävla bra. Hitchcock skapade väl mer eller mindre subgenren med Fåglarna, men det var först när Steven Spielberg gjorde Hajen det kom en våg (ba-rum-dum tisch!) av djurskräckisar som försökte toppa varandra i blod, kreativitet och absurda val av djur. Vi fick filmer om bland annat grizzlybjörnar, råttor, alligatorer, apor, späckhuggare och som i det här fallet mannens bästa vän - hunden.
 
 
Filmen börjar med att visa oss familjen Trenton, bestående av pappan Vic, mamman Donna och sonen Tad. En till synes perfekt familj som har allt och lite till. Några minuter efter introduktionen får vi se hur frugan, spelad av Dee Wallace, är otrogen med den lokala snickaren Steve, som spelas av hennes riktiga make Christopher Stone. Till skillnad från Vic osar verkligen Steve eau de douchebag, vilket han senare i filmen visar sig vara då han våldför sig på henne och vandaliserar deras hem för att hon har mage nog att neka honom fler utflykter till den köttsliga varianten av Disneyland. Men, men, att hon varit otrogen får vi en förklaring till i efterföljande scen då det - och hör här, är tyst vid matbordet, varpå Vic påpekar att det varit väldigt dåligt med konversationen dom emellan den senaste tiden. Amen dåså, då är det ju fritt fram att stilla sina lustar med första bästa alternativ... Så här långt i filmen verkar Cujo vara den mest sympatiska karaktären.
 
Det är ett ganska långsamt uppbyggande, lite likt en katastroffilm där vi introduceras för sidokaraktärer som inte är alltför intressanta och vars syfte är att antingen skapa lite halvtaskig drama eller stå till tjänst genom att dö när katastrofen blir verklighet. Cujos rabies gör honom till slut rabiat (I'm here all week!) och då börjar dödsfallen äntligen komma. Men det är bara ett par skitstövlar som skulle göra sig bra i reklam för wife beaters som sätter livet till. Så näe, än är han helt reko i mina ögon, hundfan.
 
 
Höjdpunkten i filmen är den andra hälften, när mor och son är fast i bilen och Cujo, den stekheta värmen samt brist på vatten ständigt är ett hot mot deras överlevnad. Här blir det spännande, men bortsett från något jump scare vill jag inte påstå att Cujo riktigt lyckas skrämma mig. Det kanske är för att min generation är uppväxta med Beethoven-filmerna (del ett och två, inte de hemska uppföljarna med Judge Reinhold) och förväntar sig att Charles Grodin ska ploppa upp någonstans och skrika till Cujo att hålla käft. Istället är det stackars lilla Tad som mamma Donna ber hålla käft när han blir för tjatig i bilen, en reaktion av hennes karaktär som Dee Wallace sagt har upprört tittare genom åren. Hon har då förklarat att man nästan måste vara förälder själv för att förstå reaktionen, vilket jag är benägen att hålla med om.
 
Till skillnad från många andra djurskräckisar har man åtminstone gjort ett genuint försök att göra en bra film, istället för att sikta in sig på att enbart försöka underhålla på typiskt B-filmsmanér. Man började på rätt sätt genom att ge Dee Wallace huvudrollen, vilket hon tackade med genom att göra sitt livs roll (något hon höll med om när jag intervjuade henne). Hon är helt fantastiskt bra, men det hjälper bara en bit då filmen lämnar ganska mycket att önska. Om Cujo hade hållit samma klass som Wallaces skådespel hade filmen varit ett av flaggskeppen i den här subgenren. Men Cujo lyckas inte riktigt eftersom första halvan är för långsam och inte tillräckligt engagerande för att den andra, mer fartfyllda och betydligt mer underhållande halvan ska knyta ihop säcken på ett bra sätt.
 
 
Slutet är dessutom ganska uddlöst och väldigt plötsligt, ungefär som slutet på en science fiction-film från 50-talet när eftertexterna börjar rulla så fort det stora monstret/utomjordingen/förhistoriska djuret/gigantiska insekten som utsatts för radioaktivt avfall besegrats. Nu har jag inte läst boken, men en ständig kritik i filmer baserade på Stephen Kings böcker är att boken alltid är bättre och jag gissar på att fallet är så även här. Dee Wallace höjer betyget från underkänt till godkänt med hennes Oscarvärdiga rollprestation.
 
Betyg:
 
Christopher Stone - Cujo - Daniel H. Blatt - Dee Wallace - Djurskräckfilm - Djurskräckis - Don Carlos Dunaway - Fåglarna - Hajen - Hitchcock - Katastroffilm - Lauren Currier - Lewis Teague - Rabies - Robert Singer - Sankt Bernard - Stephen King - Steven Spielberg

Intervju med Dee Wallace

 
För snart två år sedan satt jag och frugan en kväll och kollade på TV-serien Supernatural tillsammans. Jag hade bara bloggat några månader då och hittills intervjuat två personer. Dee Wallace dök helt plötsligt upp i ett avsnitt och jag tänkte för mig själv att det vore väldigt roligt att intervjua henne. När avsnittet var över begav jag mig ut på internet och lyckades hitta ett sätt att kontakta henne. Jag skickade iväg ett mail med mina tankar kring en temavecka och frågade om det skulle vara möjligt att få intervjua henne. Någon dag senare fick jag ett trevligt mejl tillbaka där hon meddelade att hon gärna ställde upp på en intervju.
 
Det tog ett ganska bra tag innan intervjun blev av på grund av flera anledningar, livet, karriären och vissa onlinetjänster som inte alltid fungerar som dom ska. Men kontakten bröts aldrig helt och hon samt hennes assistenter var alltid trevliga och tilmötesgående. Dom skickade till och med varma hälsningar åt mig och min familj när våran son, James, opererades för invagination förra året. Till slut föll bitarna på plats och intervjun gjordes. Av allt att döma är Dee Wallace en oerhört jordnära och trevlig person som jag är väldigt glad över att ha fått intervjua här på bloggen. Trevlig läsning!
 
The Hills Have Eyes started it all for you in the horror genre. What was it like working with Wes Craven on his mere third feature? Did he show the makings of a great director?

Yes. From the very start. Wes was very quiet, but very focused and creative.
 
 
It’s hard to predict which movies will work and which ones won't. Did you suspect that this particular one had that extra something that could elevate it to what it's considered to be today - a highly revered horror classic?

It was a shock to everyone. We thought it was just....another horror film. See how much actors don’t know.
 
 
The Howling is widely regarded as one of the best werewolf movies ever and brought such a refreshing new take on the subgenre. Its success enabled it to become a franchise that spawned no less than seven sequels. What could you tell us about working with Joe Dante, and did you happen to run into his mentor Roger Corman, who had a cameo in the movie?

I adore Joe. Fun, creative, caring and brilliant. He took the film to a whole new creative level. Yes, I got to spend some moment with the great Roger Corman!
 
 
In the last scene of the movie, your character transform into a werewolf. Were you happy with the final look of the transformation? Because in my eyes it has always come off as looking more like a cute dog than a werewolf.

I thought it was creative. It is an animatronic and my only request was that she look more vulnerable than the others because she had fought so very hard against it for the good.
 
 
You starred in E.T., a phenomenon that went on to become one of the highest grossing movies of all time. Did that movie change the way you were able to go about your days? Was it hard for you to go to the store without being swarmed by fans wanting an autograph or people yelling "Phone home!"?

Ha! Not at all. Of course, it enlarged my popularity a lot, but it really didn’t change my life much, except that I was much more in demand.
 
 
Cujo is one of those movies people are familiar with even if they haven't seen it, thanks to the numerous references towards it whenever there's talk of a mean dog in a movie, TV-show or even real life. I think that's one of, if not the best performance of yours, where you put your maternal side to great use. Was it a particularly challenging part to play, having to spend all that time in a car and acting terrified of a rabid dog?

Cujo was, by far, the most difficult role I ever tackled. It is also my favorite. It was a challenge to play all that emotional range and keep it real and yet intense. And thanks for the compliment.
 
 
Roughly how many days did you spend in that car during the shooting of Cujo?

Too many! Over half the shoot.
 
Did you get to meet the author of the novel Cujo is based on, Stephen King? I know he has nice things to say about you, once mentioning that he feels you should have gotten an Oscar nomination for your work on that movie.

He was on the set the first day. I met him. Very nice, very quiet and unassuming. I liked him immediately.
 
 
One of my personal favorites of yours and in general in the horror genre is Critters. That seems to have been a fun movie to be a part of. Did you enjoy working on that movie?

Yes. We had lots of fun. We shot a lot of nights, which was challenging, but we all had fun doing it!
 
The Chiodo Brothers created the stars of the film, the Krites. What were your impressions of their creations and did you get to spend any time with the brothers on the set? Doing what they do for a living, I get the feeling they are quite the characters.

Yes, they are interesting characters! Of course they were on set, wrangling the little suckers. Rolling them onto the set, actually. Sometimes it was hard to stay in the drama and not crack up.
 
 
For what looks like to have been a fairly complicated movie to shoot, I think first-time director Stephen Herek did a very good job, succeeding in creating a horror movie vibe and injecting just the right amount of humor to it. Did other, more experienced crew and members of the cast give him some guidance during the shoot, or was he just a natural?

Wow. I have no idea. I just remember feeling I was in very good hands and he knew what he was doing. 
 
 
Your son in the movie, played by Scott Grimes, was the only family member who appeared in the sequel. Were you ever in talks of returning for another installment?

I was approached, I think, but chose to decline.
 
 
Your career is filled with varied roles in lots of different genres in movies and on TV, but you are most known for your work in horror movies, where you’ve no doubt become an icon. Taking guest spots on horror-themed shows like Grimm and Supernatural and cameos like the one in Abominable all these years later, it seems like you've embraced it. Are you indeed comfortable with the status you've earned among the genre's fans?

I am proud to be a scream queen, baby! Love to do the emotional stuff!
 
 
You've been fortunate enough to work with a lot of talented directors in your career, including some of the biggest names in Hollywood. Which one did you learn the most from about filmmaking and is there a director you've yet to work with that you'd really like to?

OMG. Sooo many directors I would love to work with. And I REALLY want to work with Anthony Hopkins! As far as learning, it would have to be Blake Edwards, whom, I did 10 with.
 
You've recently produced your first full length feature, the horror movie Red Christmas, which you also star in. What's the story behind that and could you tell us a little bit about the movie?

I was actually gifted that credit because of my input on the film. Thank you, Craig Anderson. I can’t give away the story! Go see it. If you are a horror fan, you’re gonna love this very original film.
 
 
How would you describe working on a Hollywood movie backed by a big studio with a big budget compared to working on an independent one? Is it more of a team effort when working on a smaller movie?

Of course. Sometimes I think the big budget movies take almost TOO much time. But really, it depends on the mood of the set, and that is set by the director.
 
Based on the fan mail you receive, the interactions you have with fans on conventions and what they want you to sign for them, which movie seems to be the most popular one?

It’s a toss-up between Cujo, E.T., and The Howling.
 
 
So, you've come up against deranged, cannibal serial killers, outer space creatures, werewolves, Bigfoot and an alligator, to name a few. What kind of horror movies do you personally like? What scares Dee Wallace?

The world. What we are doing to ourselves through the lack of love. Nothing is more terrifying that man’s inhumanity against man.
 
What is your opinion on the horror movie genre today compared to when you started out in the 70's and 80's?

There aren’t many real horror films with detailed stories and defined characters. Call them slasher films. And those you can’t compare to the real deal.
 

Out of all the roles you've played in movies and on TV, can you name one or a few performances that you're particularly proud of and why?

Cujo, hands down. A movie of the week called Texas Cadet Murders, and Red Christmas.
 
Your daughter, Gabrielle, seems to be following in your footsteps. Not only is she a working actress, she also does a lot of work in the same genre you've made such a big mark in. Did she always want to become an actress like her mom?

Yep. Definitely started in the womb.
 
 
My final acting-related question for you is simply; how would you like to be remembered as an actress?

TRUTHFUL.
 
 
One part of your life that people may not know about is that you have another career as a healer. Could you tell us more about that and how it got started?

It began in my acting studio, when my husband Chris dies. I asked for a way to heal ourselves, and information started pouring in. I am a channel, and reach into people’s energy to uncover their blocks so they can move forward.
 
Dee tillsammans med hennes dåvarande make Christopher Stone 
 
Depression is still something a lot of people are not comfortable talking about, whether it's themselves or a friend or loved one suffering from it, so I really respect the fact that you talk a lot about the importance of peoples' self-worth, that we have to love ourselves. Have you always had good self-esteem and that positive outlook on life?

Pretty much. That being said, I work on loving myself more every day!
 
Dee med BuppaLaPaloo, den interaktiva teddybjörnen hon skapade för att hjälpa barn få ökat självförtroende och känna sig älskade.
 
Being a very busy woman, working both on film and TV, how do you manage to make time for your other career? Do you sometimes have to turn down parts in order to make room for your work as a healer, or does your film and TV-career always come first?

No. I hold the intention for it all to work out, and it does. I also love everything I do, so it isn’t work!
 
 
Finally. is there something else you'd like to share with my readers? Any lesson or words of wisdom? The floor is yours.

Just that we are the only ones in our way. We literally fight against what we say we want. Sometimes it’s our upbringing and our little child says,” No! You can’t do that.” Wherever it comes from, our job/opportunity is to integrate ourselves so ALL of us want to come on board and play.
 
Stort tack till Dee för intervjun! För att läsa mer om Dee, hennes karriär som helare, ta reda på hennes framtida events eller köpa en av hennes böcker kan du göra det på hennes hemsida, IAmDeeWallace.com.
Abominable - Anthony Hopkins - Bigfoot - Blake Edwards - Chiodo - Chiodo Brothers - Christopher Stone - Craig Anderson - Critters - Cujo - Dee Wallace - Dee Wallace-Stone - E.T. - Gabrielle Stone - Grimm - Joe Dante - Krites - Oscar - Phone home - Red Christmas - Roger Corman - Scott Grimes - Stephen Herek - Stephen King - Supernatural - Texas Cadet Murders - The Hills Have Eyes - The Howling - Wes Craven