R.I.P. Bill Paxton

 
En nyhet som säkert nått alla vid det här laget är att birollslegendaren Bill Paxton gått bort efter komplikationer under en operation. Han blev endast 61 år gammal. 61! 
 
Bill Paxton var den sortens skådespelare vars rolltolkningar kunde stjäla showen från vem som helst och var nästan alltid en av höjdpunkterna i filmerna han var med i. Han gav alltid 100 procent och måste varit en fröjd att jobba med som regissör och motskådespelare. När jag var liten var Schwarzenegger kung, så min introduktion till Paxton var nog hans briljanta roll i True Lies som den sliskiga bilförsäljaren som försöker sätta på Arnolds fru. Twister är nog en av de filmer jag såg flest gånger på VHS under 90-talet, det är fortfarande en av mina favoriter i katastroffilmsgenren.
 
Bill Paxton har varit ett ständigt förekommande ansikte i mitt filmtittande sedan en väldigt ung ålder med roller i bland annat:
 
Weird Science
Commando
The Terminator
Aliens
Next of Kin
Navy Seals
Predator 2
Trespass
Tombstone
Vertical Limit
 
Mannen hade den tveksamma äran att ha dött på film i händerna av en terminator, en alien och en predator, vilket ni måste erkänna är lite coolt. Han förtjänade ett mycket längre liv än det han fick, inte att dö under kniven vid en sådan ung ålder.
 
Vila i frid, Bill.

End of the line, honkies! Vinnarna i tävlingen om Coffy!

 
Det är tyvärr dags att säga adjö till stora afros, färgglada pimpar, knarklangare, storbröstade hämnare och badass dudes för den här gången. Jag hoppas alla fått ut något av temaveckan, vare sig det varit en ögonöppnare för några eller att den enbart varit underhållande att följa. Jag själv har tyckt det varit roligt att skriva om genren som hållit mitt intresse uppe ända sedan jag först såg Shaft för närmare 17-18 år sedan, blaxploitation är en genre som jag alltid kommer propagera för här på bloggen.
 
Njutafilms ska ha ett stort tack för de fem exemplaren av Coffy mina läsare fått tävla om. Ni som inte vinner men ändå vill se filmen kan köpa den på bland annat Discshop, CDON och Kvarn Video. Nu ska vinnarna utses och det gör jag med hjälp av ett par brothas och en sistah.
 
Fred, Jim, Pam, Rudy, Richard - break it down to 'em!
 
 
 
 
 
 
Grattis till alla vinnare, era exemplar kommer skickas snabbare än "Hammer" tänder en av sina cigarrer. På kärt återseende!
 
Blaxploitation - Coffy - Njuta Films - Shaft

Willie Dynamite (1974)

 
Genre: Blaxploitation
Regi: Gilbert Moses
Manus: Ron Cutler
Producent: Robert Brown, Richard D. Zanuck
Land: USA
 
Williye Dynamite är en av New Yorks största hallickar som tänker göra allt i sin makt för att bli New Yorks störste. Hans konkurrenter, för att inte tala om polisen, har dock andra planer för Willie. Samtidigt får han dessutom motstånd av en socialtjänstekvinna som vill sätta stopp för både honom och hans konkurrenter.
 
"Undrar om det är så att även Willie Dynamite börjar med ett ledmotiv där det sjungs om hur badass han... jaha, där kom den."
 
Seven women in the palm of his hand, Willie D! 
Got a woman for every man, Willie D!
It's magic the way he runs his game, never treating two girls the same
Selling fantasies 'bout what you please, it's no different than any other industry
Willie! Oh, Willie D, Willie! Oh, Willie D
He's got to try to be number one, no time for kindness 'til his dream is done
He's commercialized and he's selling lives, making so much money he can't be satisfied
Willie! Oh, Willie D, Willie! Oh, Willie D
 
Det vore liksom inte en blaxploitationrulle om ingen sjöng om huvudkaraktären på ett glorifierande sätt, oavsett om det är en privatdetektiv (Shaft), prisjägare (Truck Turner), knarklangare (Super Fly) eller som i det här fallet - en hallick det handlar om. Shieeet, kolla bara på'n, klart han är värd ett eget ledmotiv!
 
 
Men, tro det eller ej, Willie Dynamite är allt annat än ett traditionellt alster i genren, vilket överraskade mig en aning. Det började visserligen som en med det gamla vanliga, men en bit in i filmen ändrar den ton. Det blev som mest uppenbart under en scen där New Yorks största pimpar träffas för att rösta om ett förslag till en pakt för att bli ogenomträngliga. Man går rummet runt för att rösta på förslaget och upp dyker en vit pimp man presenterar som... Milky Way.
 
Vem tror ni mer sitter i rummet då, om inte den pimpigaste pimpen av dom alla - King George! Ok, det är väl kanske inte just King George, men nog fan är det Robert DoQui som spelade King George i Coffy till min stora glädje. Här är han alltså en pimp igen och underhållande som vanligt, dock i en mindre roll som pimpen Baylor. Utstyrseln är väl inte lika extravagant i jämförelse, men ändå pimpigt värre.
 
 
I och med Milky Ways presentation antar Willie Dynamite alltså en komisk ton, inte en övervägande sådan, men där är den lika säkert som finnen i röven som gör sig påmind så fort man sätter sig ner, med skillnaden att humorn är välkommen.
 
Som om inte det vore nog går Willie Dynamite både som film och karaktär igenom en metamorfos till. I den tredje akten när saker och ting börjar hetta till rejält och det går åt pipan för vår huvudpimp antar filmen en mycket allvarlig ton, till slut blir det på gränsen till ett starkt drama - med ett budskap i en fin förpackning med rosett och hela faderullan. Qu'est-ce que c'est?!  Ja, det är verkligen en hybrid vi ser, Willie vägrar placeras i något fack.
 
 
Det är ett beundransvärt försök, men jag är inte säker på att jag köper transformation Willies karaktär går igenom fullt ut, det kändes lite för hastigt, kanske är det så att jag behöver se filmen igen eftersom jag bara sett den en gång. Men det är inte det enda problemet, den känns även seg emellanåt, en känsla som sällan kommer över mig när jag gör ett kärt besök i den här genren. Den bitvisa känslan av seghet vägs dock till viss del upp av en underhållande scen där Willie jagas på New Yorks gator i vad som verkar pågå i en evighet - på ett bra sätt. J.J. Johnsons musik till Willie Dynamite håller till skillnad från filmen en jämn nivå och är som ett soundtrack till en blaxploitationrulle bör vara. 
 
Det här var Roscoe Ormans blott andra roll precis i början av sin karriär. Han gjorda inga fler avstamp i blaxploitationgenren hur bra han än var i sin första huvudroll, däremot har han gjort sig känd (och förmögen) i rollen som Gordon i Sesame Street, en roll han haft i 43 (!) år nu. Andra noterbara är Thalmus Rasulala (säg det snabbt tre gånger efter varann) som åklagaren ute efter att sätta dit våran Willie D, dock inte lika hårt som socialtjänstekvinnan Cora, spelad av Diana Sands. Hon gör utan en stunds tvekan filmens bästa insats, tyvärr var hon inte vid liv tillräckligt länge för att se den gå upp på bio, då hon gick bort i cancer några månader innan premiären, endast 39 år gammal.
 
 
Det är med blandade känslor jag sätter ett betyg, det kanske ändras efter en eller ett par omtittar. Willie Dynamite sträcker sig över ett medelbetyg, men inte med mycket.
 
Betyg:
Blaxploitation - Coffy - Diana Sands - Gilbert Moses - J.J. Johnson - King George - Richard D. Zanuck - Robert Brown - Roscoe Orman - Sesame Street - Shaft - Super Fly - Thalmus Rasulala - Truck Turner - Willie Dynamite

Boss Nigger (1975)

 
Genre: Blaxploitation
Regi: Jack Arnold
Manus: Fred "The Hammer" Williamson
Producent: Jack Arnold, Fred "The Hammer" Williamson
Land: USA
 
Två afroamerikanska prisjägare anländer till en stad för att få betalt för en död skurk som hade ett pris på sitt huvud. Dom upptäcker snart att staden inte har någon sheriff och blir den nya lagen i staden innan vitingarna hinner säga "Now wait just one damn..."
 
Utifall det är några skitnödiga PK-poliser som finner titeln på filmen upprörande börjar den med ett meddelande från huvudrollsinnehavaren, manusförfattaren och producenten som lyder följande:

In 1972 I had just completed "The Legend of Nigger Charley" and "The Soul of Nigger Charley." I made this sequel that you are about to see. I used the "N" word to create sensationalism at the box office, and all three films were a success. You have to remember that all who used that word against me in those films regretted it. Enjoy the movie. I approve the title and the song with dialogue intact.
 
Fred "The Hammer" Williamson, 2008
 
Nu när vi har fått det ur vägen kan vi väl återgå till filmen i sig, shall we?
 
 
Man väntar inte med att underhålla, det är en sak som är säker. Det första vi får se är ett gäng bankrånare som skryter över sitt byte i ena sekunden och i den andra skjuts det hål i samtliga av självaste Boss med kompanjon Amos, spelad av Williamsons eviga cinematiska högerhand, D'Urville Martin. När prisjägarna lämnat in döingarna för att få betalt säger Boss retsamt till stans sheriff:

"Yeah, sheriff, I wants to thank ya. Sorry we ain't got time to stay for supper, but we got us some more whities to catch."
 
Boss och Amos hoppar på sina hästar igen och då, DÅ sätter ett av de bästa ledmotiven någonsin igång. Sätt för fan på högtalarna nu, kära läsare, och lyssna på det här:
 
 
Om ditt liv inte förändrats nu när du hört ledmotivet vet jag inte vad jag ska säga. Själv ville jag göra en Frank Drebin från Nakna Pistolen 33 och leta upp ett galler, ta fram en kopp och dra den längs gallret skrikandes "KILL WHITEY! KILL WHITEY!" Oh, the power of music.
 
 
Fred "The Hammer" Williamson är lika klippt och skuren för den här rollen som Pam Grier var i Coffy. Richard Roundtree hade charmen och coolheten och Jim brown var hård som sten. Hammer är däremot en cocktail med alla tre ingredienser - en Molotov cocktail! Det krävs för rollen som Boss, en smooth talkin' badass som inte har några problem att kyssa en vit kvinna och lämna henne med orden "That's just to satisfy your curiosity." och slå skurkar på käften enbart när han inte känner för att döda någon eller har slut på kulor i sitt avsågade winchester gevär.
 
Den lilla staden hade sannerligen inte varit med om något liknande förut. Ett par afroamerikanska prisjägare som fullständigt tar över stället och genast inför nya regler (som att bötfälla eller låsa in personer som inte visar dom den respekt dom förtjänar), ber borgmästaren otåligt vänta på att dom äter klart sin frukost innan man kan prata affärer, matar fattiga indianer och tar det på borgmästarens nota (referens eller vänligt lånat från Clintans High Plains Drifter?) och galenheterna bara fortsätter.
 
 
Musiken är funkig som sig bör bara, bortsett från den instrumentala biten från ledmotivet som används friskt under filmens gång är övrig musik inte särskilt minnesvärd. Bra, men inget man minns långt efter att filmen är över. Det spelar ingen större roll ändå, kompositören Leon Moore hade kunnat göra det mest briljanta soundtracket någonsin, när eftertexten rullat hade man ändå gått omkring och visslat, nynnat eller sjungit (kanske tyst för sig själv beroende på sällskap) "He's so bad, they call him boss. He's the boss; boss nigger."
 
För övrigt är jag ledsen att behöva vara den som meddelar det för er som tänkt köpa soundtracket (alla som klickade på "Play" i klippet lite högre upp utgår jag från...) - det har ALDRIG släppts. Aldrig. Någonsin. Inte ens en jävla bootleg har jag lyckats Columb:at mig fram till. Vad fan är det för jävla värld vi lever i? En orättvis en, tydligen. Själva POSTERN annonserar ju för helvete att den ska släppas på både vinyl och kassett?! I demand satisfaction! Man, I be like...
 
 
Om ni fortfarande inte är sålda och förstått att ni måste få tag på ett ex snarast får jag väl påminna att det är självaste Jack Arnold som står för regin. Gillar man sci-fi från årtiondet då det var som allra bäst och charmigast (50-talet) slutade man nog läsa alldeles nyss eller vid början av recensionen och begav sig till Amazon för att klicka hem sig ett eget exemplar. Jack Arnold stod för en omänsklig mängd bra sci-fi rullar det årtiondet; It Came from Outer Space, Creature from the Black Lagoon och dess uppföljare, Tarantula samt The Incredible Shrinking Man, bland annat. Han har tagit med sig sin erfarenhet av att få ut det mesta av dollarn till det här projektet och gjort det bästa han kunnat med en budget som var väldigt liten. My hat's off to you, sir.
 
Ja, Boss Nigger är ren och skär underhållning, absolut inget mer, absolut inget mindre. Betyget skulle först hamna på 3,5, men en film som förändrat mitt liv på det sätt denna har förtjänar bättre än så. Tack för att du gjort mig till en bättre man, Boss Nigger!
 
Betyg:
 
Boss Nigger - Clintan - Coffy - Creature from the Black Lagoon - D'Urville Martin - Frank Drebin - Fred "The Hammer" Williamson - High Plains Drifter - It Came from Outer Space - Jack Arnold - Leon Moore - Nakna Pistolen 33 1/3 - Pam Grier - Tarantula - The Incredible Shrinking Man - The Legend of Nigger Charley - The Soul of Nigger Charley - Winchester