Fulci gånger 3

 
Cat in the Brain är en märklig, personlig  och underhållande film av, med och om (typ) Lucio Fulci. Utgåvan ovan är från 88 Films och jag hade turen att hinna med min beställning innan den limiterade slipcovern (300 ex) såldes slut,, vilket den gjorde efter ett dygn. Bland extramaterialet får vi se Fabio Frizzi framföra musik från filmen under en av sina konserter samt en intressant dokumentär som behandlar Fulcis senare karriär.
 
88 Films - Cat in the Brain - Fabio Frizzi - Lucio Fulci

Fred "The Hammer" Williamson till Göteborg!

 
Som jag har väntat på det här.

Som. Jag. Har. Väntat. På. Det. Här.
 
SOM JAG HAR VÄNTAT PÅ DET HÄR!
 
Efter flertalet både mejl och kommentarer på Facebooksidan till Sci-fi World har min önskan äntligen gått i uppfyllelse - Fred "The Hammer" Williamson kommer till Sverige, för första gången i mässans historia! Det meddelade Jesper Isberg (anordnaren) sent igår kväll, blott ett dygn efter att jag suttit och googlat "Fred Williamson convention" för att se om han var bokad på någon mässa i typ England eller Tyskland, som jag lätt åkt på i såna fall. Nu kommer han alltså hit, blott en buss/tågfärd bort!
 
The Hammer är med på min lista över skådisar jag allra helst vill träffa, vi snackar Topp 5, så jag är så sjukt jävla peppad på det här. Det blir minst ett par autografer, ett på mitt samlarkort jag har på honom när han spelade i NFL för Oakland Raiders och ett foto han har med sig själv vid bordet. Allra mest ser jag dock fram emot att skaka hand och få ett foto tillsammans med blaxploitationgenrens största och coolaste stjärna!
 
Tre veckor kvar till den 17:e februari och ungefär så här lär jag se ut varenda gång jag kommer på att det faktiskt inte är en dröm att jag ska träffa The Hammer.
 
Blaxploitation - Fred "The Hammer" Williamson - Fred Williamson - Jesper Isberg - NFL - Oakland Raiders - Sci-fi World

An Evening With Comedy Legend Chevy Chase (London, 13/1 - 2018)

 
I slutet av oktober förra året fick jag veta att Chevy Chase skulle komma till London för ett event med namnet An Evening With Comedy Legend Chevy Chase. Det skulle anordnas av Rocco Buonvino Productions, vars An Evening With... events jag besökt ett par gånger tidigare, både när Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger tog sig till samma stad. Nu var det alltså Chevys tur, en annan 80-talsikon som var ständigt närvarande under min barn- och ungdom och fortfarande är en stor favorit. Saker som biljetter till eventet, flyget samt hotellrum var bara formaliteter. Jag var redan där i sinnet, nynnandes på Moon River med ihopdragen sfinkter.
 
 
När dom presenterade kvällens värd och namnet Mike Read yttrades hade jag ingen aning om vem det var, men när kvällen var över skulle namnet och nunan vara för evigt fastetsade i mitt minne. Vad menar jag med det? Det tar jag senare i recensionen. Efter ett litet montage med klipp från hans filmer presenterades Chevy till slut för publiken, på ett kanske lite ooriginellt men ändå uppskattat sätt: "He's Chevy Chase, I'm not" eller något i den stilen. En liten referens till catchphrasen som gjorde honom till en av USA:s mest kända ansikten i mitten på 70-talet med Saturday Night Live.
 
Publiken blev såklart vild när han äntrade scenen och jag var inget undantag, jag både applåderade och wooo:ade tillsammans med många andra. Då var mål ett för den här kvällen avklarat: Sitta i samma rum som Chevy fucking Chase - check!
 
 
Chevy såg betydligt bättre ut än han gjorde när han skapade rubriker efter ett framträdande vid Saturday Night Lives 40-årsfirande för några år sedan. Han var lite darrhänt, om det är åldern, det hårda partylivet i början av karriären som satt spår eller helt enkelt nervositet av att sitta framför tusentals förväntande fans vet jag inte. Han hade en t-shirt på sig med en bild på Paul Simon, med Chevy Chase skrivet ovanför bilden. Dagen innan gjorde han en intervju i brittisk TV med en annan t-shirt där hans namn stod ovanför en bild på Che Guevara. Subtil humor!
 
Det började på sämsta möjliga sätt, man hade tydligen glömt göra en ordentlig soundcheck så man hörde båda herrarna väldigt dåligt i flera minuter innan Chevy till slut frågade publiken om vi kunde höra honom tillräckligt bra, vilket vi lät dom veta att vi inte alls gjorde. Ljudsnubben gick sedan upp på scen och försökte fixa problemet, men fick till slut återkomma med en mikrofon till Chevy, som man därefter kunde höra utan problem. Han verkade ta det hela med en klackspark, som tur var.
 
 
För att vara (nästan) helt ärlig hade Chevy kunnat sitta på soffan och käkat chips i mikrofonen i en timma och jag hade fortfarande kommit ut från arenan nöjd. "Såg du hur han åt chipsen?! Genialt!" Men ändå, jag hade önskat mig en mycket, mycket bättre värd än den vi fick med Mike Read. Herrejävlar, vad fan sysslade karln med, egentligen? Han spenderade oförskämt många minuter på att fråga saker som var antingen ointressanta för alla inklusive Chevy själv eller saker Chevy inte mindes eller gett en andra tanke åt förut. Många frågor handlade om hans korta musikkarriär och vad som "could have been" om han fortsatt med musiken och spelade dessutom upp korta snuttar från en skiva hans band släppte.
 
Han frågade också om Chevys familjeträd, så långt bak som till 1620 och om han går omkring och tänker på samt är stolt över sitt äldre släktled. Sen kom frågor om engelsk fotboll, hans tennisspelande och knark. Ja, sen får vi ju inte glömma när han drog fram en gitarr och bad Chevy sjunga lite av en låt från Three Amigos! som han knappt mindes. Just när jag som mest satt och önskade att någon skulle be Read have a coke, a smile and shut the fuck up skrek någon i publiken "Mike Read, you're a twat!", något vi i publiken instämmande klappade och skrattade åt.
 
 
Visst fick vi ta del av vissa intressanta och roliga anekdoter från Chevys liv och karriär, men man hade kunnat få ut så jävla mycket mer än vad Read lyckades med. Saturday Night Live nämndes knappt och Community inte alls, det var heller ingen längre stund som spenderades med att diskutera några av hans mest kända filmer och roller. Det känns ju givet att man ska ge Fletch och Ett Päron Till Farsa-filmerna lite mer utrymme än några meningar. Absolut ingenting om hans karriär på 90-talet nämndes, inte Nothing But Trouble, Memoirs of an Invisible Man eller ens hans ökända försök till en talk show med The Chevy Chase Show. Det var ju liksom det vi tagit oss dit för, vissa av oss längre än andra, för att höra Chevys reflektioner över sin 40+åriga karriär. Toppen, botten, missarna. Professionell komiker som han ändå är lyckades Chevy vara rolig och få oss att skratta även under de bisarra frågorna, ibland verkade till och med han undra vad fan denna värd från helvetet höll på med.
 
Kvällens andra segment, publikens frågor, kändes ofta mer genomtänkta och relevanta. På tidigare An Evening With... events har publiken fått ställa sig i kö i vissa delar av salongen i hopp om att få fråga gästen något. Den här gången ändrade dom dock på upplägget och Rocco Buonvino Productions bad fansen skicka sina frågor till dom, där några skulle bli utvalda att ställas till Chevy av Read. Tidigare events har plågats av dåliga frågor som redan ställts och besvarats av gästerna i var och varannan intervju sedan urminnes tider, önskemål om att få skaka hand med gästen i fråga och så vidare. Dessutom var man tidigare nästan tvungen att ha turen att sitta nära där man kunde ställa sig i kö för att få en chans att fråga något. Därför tycker jag detta var ett mycket bättre och mer rättvist upplägg. Jag tog chansen och, trots att jag lovat mig själv att jag skulle sitta en kväll och klura ut en massa frågor, skickade ett gäng frågor först morgonen vi skulle ta planet till London. Trots det blev hela fyra frågor utvalda att besvaras av Chevy. Ena, som ni kommer få höra, hoppades över eftersom dom redan berört ämnet tidigare under kvällen. Så det blev tre frågor till slut, som ni kan lyssna på nedan (credit går till Marc Hockley som lät mig använda hans ljudinspelning, då det jag spelade in var i sämre skick):

 
Jag vet inte om det var Read som inte kunde läsa (hade ju varit lite ironiskt roligt) eller om han eller någon annan beslutade sig för att ändra på min fråga, men den första frågan i klippet är inte korrekt ställd. Min fråga var vilken av alla skådespelare han jobbat med som fått honom att skratta mest, vilket istället ändrades till vilken av Storbrittaniens skådespelare som fått Chevy att skratta mest. Så, två och en halv fråga? Aja, det var fler än någon annan och det var jävligt kul att få höra mitt namn nämnas för Chevy, som sedan besvarade mina frågor. Utan tvekan kvällens höjdpunkt, det hade det varit även om Read gjort ett bättre jobb tidigare under kvällen.
 
En kväll spenderad i Chevy Chases närvaro ska inte vara något annat än en toppenkväll och få ett toppenbetyg, men Mike Read drar ner betyget avsevärt. Kvällen hade varit nästintill olidlig om det inte vore för huvudpersonens naturliga charm och humor.
 
Tack för skratten, Chevy. Mike Read, you are a twat!
 
Betyg:
 
An Evening With Comedy Legend Chevy Chase - Arnold Schwarzenegger - Chevy - Chevy Chase - Community - Ett Päron Till Farsa - Eventim Apollo - Fletch - Have a coke, a smile and shut the fuck up - London - Memoirs of an Invisible Man - Mike Read - Moon River - Nothing But Trouble - Rocco Buonvino Productions - Saturday Night Live - Sylvester Stallone - The Chevy Chase Show - Three Amigos

London 2018, dag 4: "I gotta find Bubba!"

 
Vi skämde bort oss lite på vår sista dag i London genom att sova ut till klockan 12. Vi hade inte mycket mer planerat för resan så det var en lugn dag vi hade framför oss. Efter att ha sett Dirty Dancing Sing-A-Long under vår andra kväll i stan fick vi syn på restaurangen Bubba Gump Shrimp Company, en restaurangkedja med Forrest Gump-tema som jag tidigare varit på i New York men längtat tillbaka till. Vi bestämde oss för att låta det bli sista middagen vi skulle ha i London och tog oss dit på eftermiddagen.
 
 
 
Det är en väldigt speciell restaurang, dekorerad till fullo med inramade foton, citat och artiklar från filmen, minst en TV som visar filmen non-stop dag ut och dag in, det finns till och med en presentaffär där man kan köpa saker som en kokbok, räkkramisdjur, t-shirts, glas, pennor, ja, lite allt möjligt. För en vanlig beundrare av filmen är det en minnesvärd upplevelse men för mig som ser den som en de absolut bästa filmer som gjorts och dessutom ser den varje år blir det inte mycket bättre.
 
 
 
Om jag hade bott i London hade jag ätit där säkert en gång i veckan och prövat allt på menyn. På tal om det så är maten djävulskt god, med ett stort sortiment på räkor, såklart, men även annat från havet och dessutom vanligt kött. Eftersom det inte lär bli så många gånger man äter där beställde vi två stora rätter med sammanlagt 6 olika räksorter och lite friterad fisk och åt av allt.
 
 
 
 
 
 
Med magarna fulla av räkor och hjärnorna fulla av Forrest Gump citat gick vi till Fopp, där vi varit ett par dagar tidigare, där jag gjorde mina sista filmköp för den här resan. Konstigt nog hade butiken flera av HMVs "exklusiva" släpp från Premium Collection serien, hur nu det går ihop, med samma reapris som på HMV (2 för 15 pund). Jag slängde på två såna åt en läsare och tillika filmsamlare som precis som jag känt smärtan av att punga upp med närmare 300 spänn för en film i denna serie via eBay. Sen blev det tre stycken fina titlar åt mig själv också:
 
Det jazziga dramat Paris Blues, med Paul Newman, Sidney Poitier och Joanne Woodward i huvudrollerna samt Robert Wise-regisserade noiren Odds Against Tomorrow, med Harry Belafonte och Robert Ryan i rollistan.
 
 
Och till sist Jules Dassins franska heistfilm Rififi. Den hade jag redan sett på HMV några dagar tidigare, men exemplaret där var utan booklet till skillnad från detta, så jag passade på medan den fortfarande finns att köpa i handel med booklet till.
 
 
Vi åkte sedan tillbaka till hotellet och passade på att ta en snabb tupplur eftersom vi fick veta att sista tåget in till centrala London gick redan strax innan midnatt. Väl där fick vi dessutom vänta tre timmar på att våran flygbuss skulle ta oss till Stansteds flygplats, där vårat flyg skulle ta oss hem en dryg timma senare. Inte så jättekul direkt, men att sjunga på The Contours låt Do You Love Me, som varit på repeat i mitt huvud sedan vi sett Dirty Dancing ett par dagar innan, höll mig något sysselsatt och på glatt humör.
 
Madame Tussaud's, Dirty Dancing Sing-A-Long, filmköp, Chevy Chase live, diverse turistattraktioner, god mat, en hel del alkohol och gott sällskap gjorde de här till ett av de trevligaste och mest minnesvärda av mina besök i staden. Tack för den här gången, London.
 
I'll be back.
 
Bubba - Bubba Gump - Bubba Gump Shrimp Company - Chevy Chase - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long - Do You Love Me - Fopp - HMV - Harry Belafonte - I'll Be Back - Joanne Woodward - Jules Dassin - London - Madame Tussaud's - New York - Noir - Odds Against Tomorrow - Paris Blues - Paul Newman - Premium Collection - Rififi - Robert Ryan - Robert Wise - Sidney Poitier - Stansted - The Contours