Mean Journey of Death

 
Minns ni i-landsproblemet jag nämnde för ett par månader sedan om det "hemska" valet filmsamlare ställs inför vid ett plötsligt inflöde av pengar? Det blev till slut blaxploitationrullarna Death Journey, Mean Johnny Barrows och Brotherhood of Death som valet föll på. De första två med Fred "The Hammer" Williamson i både huvudrollen och regissörsstolen! Dom kostade mig visserligen inte hela tusenlappen, men med frakten inräknad var det bara ett par hundralappar ifrån den summan.
 
Nej, det är oftast inte billigt att importera film, speciellt inte genrefilm släppta av nischade bolag som Code Red i USA. Det är ett litet slag mot plånboken man får ta som filmsamlare. Allt släpps inte i Europa och verkligen inte i Sverige, så det är ett slag jag tar med ett stort leende och sedan ber om mer.
Blaxploitation - Brotherhood of Death - Code Red - Death Journey - Fred "The Hammer" Williamson - Fred Williamson - I-landsproblem - Mean Johnny Barrows

The Search for Weng Weng blir bok!

 
Andrew Leavold, skaparen av The Search for Weng Weng, ska precis som han nämnde i min intervju med honom förra året släppa en bok för att komplettera filmen han spenderade sju år att göra. Den är full med både sånt som inte fick plats i dokumentären men också ny information och historier om den filippinska kultfiguren som han samlat på sig under de senaste fyra åren efter filmens release. På baksidan av boken står följande:

It sounds like the bizarre plotline of one of Leavold’s most favoured cult films, but in the case of his documentary feature The Search For Weng Weng (2013), reality does indeed kick fiction in the nuts, then runs between its legs.

With Weng Weng’s real story buried under more than thirty years of faulty memories, urban myths and forgotten pop culture, it seemed a Herculean task. Was he really a black belt, super-spy, stunt king, ladies’ man, living saint, and plaything of the Marcos family? What was his real name, how many films did he make, and was he possibly still alive?

It took Leavold seven years to complete the film, against seemingly impossible odds, and then screen the film all over the world, including Weng Weng’s front yard.

But that was just the start of the story.

This book is the definitive search for Weng Weng, an even wilder and woollier tale told by the film-maker himself, as he travels from Imelda Marcos’ birthday party to the poorest slums of Manila, on the trail of one the Philippines’ most unlikeliest heroes – and most heartbreaking stories.

Weng Weng’s tale of exploitation, greed, and fragile humanity is pieced together fragment by tantalizing fragment, all the while revealing a detailed, never-before-told history of the Filipino Action Film, as told by a cast of actors, stuntmen, Weng Weng’s family and colleagues, historians, midget waiters, and Imelda herself.

Plunging head-first into the heart and soul of the Philippines’ culture and history, Leavold also tells his own story of transforming his own life from fan to film-maker, all the while experiencing the most surreal adventure of a lifetime.

It’s part detective story and midget bio, part gonzo travelogue, part Filipino B Film history lesson, and part magical Quest for the Holy Grail – if the Grail is a two foot nine James Bond of the Philippines.

Boken dyker upp på Amazon i april, men kan du inte vänta går det att köpa ett limiterat, signerat och numrerat exemplar redan nu, det gör du lättast genom att kontakta Andrew på denna mejladress eftersom portot på hemsidan inte stämmer. Ni får dock skynda er på eftersom den är begränsad till endast 100 stycken! Här har ni den stolta författaren i en kort snutt där han öppnar paketet med de första tryckta exemplaren och berättar lite om boken:
 
 
Det Andrew syftar på med "See you on the road" är den bokturné han strax ska ut på i Australien, Asien och Europa där han kommer visa filmen, hålla ett föredrag efteråt och sedan signera böcker. I Europa är han redan klar för länder som Tyskland, Frankrike och våra grannar i Danmark. Normalt sett hade jag åkt till Danmark i brist på något som anordnas här, men eventet är runt samma tid som världens bästa uppföljare har världspremiär.
 
Har ni fortfarande inte sett The Search for Weng Weng eller For Y'ur Height Only gör det snarast, typ nu!
Andrew Leavold - For Y'ur Height Only - The Search for Weng Weng - Weng Weng

Enter the Ninja (1981)

 
Genre: Action
Regi: Menahem Golan
Manus: Dick Desmond
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
 
När jänkaren Cole avslutat sin ninjautbildning i Japan drar han till Filippinerna och besöker sin vän Frank, som han stred tillsammans med i Vietnam. Väl där visar det sig att den giriga miljonären Venarius vill ha marken Frank och makan Mary Ann äger, till varje pris. Han tar inte parets vägran på ett bra sätt och utsätter dom för diverse hemskheter, men Cole hjälper dom ta sig igenom dessa. Som sista utväg anställer han ninjan Hasegawa, som råkar vara Coles ärkerival från ninjautbildningen.
 
År 1980 kom The Octagon med Chuck Norris i huvudrollen och introducerade ninjorna för västvärlden, det var början på en ninja craze som skulle vara årtiondet ut och kulminerades med Teenage Mutant Ninja Turtles. Men även om Norris var den som öppnade dörren så var det Menahem Golan, Yoram Globus och deras Cannon Films som stormade den och lämnade dörren vidöppen efter att ha släppt denna, Revenge of the Ninja, Ninja III: The Domination samt Michael Dudikoff ledda franchisen American Ninja. Med facit i hand är det bara att böja sig ner på knä och sätta pannan mot mattan. Tack, Golan & Globus!
 
 
Mannen som skrev storyn till filmen och tillika kampsportare, Mike Stone, var också huvudrollsinnehavaren till en början. Men efter ett par dagar stod det klart att han inte kunde skådespela för fem öre, med tanke på Cannons ofta låga krav på skådespeleri säger det väl en del. Därmed behövde dom snabbt ordna med en ersättare och tacka fan för att Franco Nero var i Filippinerna som gäst under en filmfestival, där man året senare introducerade Weng Weng till världen. Han kunde inte ett skvatt kampsport, men vem fan behöver det om man heter Franco Nero? Shô Kosugi, som först bara skulle vara en bakgrundsninja av någon dum anledning, imponerade så klart stort i början av inspelningen och fick därför en befordran till att spela Neros främsta fiende, Hasegawa.
 
Det här var, roligt nog, den första ninjafilmen jag såg. Det skedde under en övernattning hos en kompis när vi gick i första eller andra klass. Det dröjde säkert tio år innan jag skulle se den igen, men mindes den då väldigt väl. En bättre introduktion till ninjan kan man knappast få än uppvisningen av Kosugi under förtexten, där han iklädd sin svarta ninjadräkt gör alla möjliga moves med alla tänkbara ninjavapen.
 
 
I vanlig ordning sparas det verkligen inte på krutet med Golan & Globus vid rodret, vi får genast följa Cole på sin utbildnings sista dag, då han ställs mot alla ninjor i klanen ute i djungeln. Han klarar det såklart galant och är en färdigutbildad ninja, redo att ta över världen så länge det finns skuggor att gömma sig i. Hasegawa är dock inte nöjd över det här, när det ska skålas för västerlänningens framgångar vägrar han att dricka sin sake och deklarerar minsann att Cole "is no ninja!" Men Hasegawa har fel, för Cole ÄR en ninja. Cole är faktiskt vad fan han än vill vara, med den mustasch mannen pryder är det svårt att neka honom något.
 
Nero är dubbad och får en röst som inte liknar hans riktiga ett dugg, dessutom med en überamerikansk accent, vilket gör det hela roligare. Här är jag dock lite kluven. Vad hade varit bäst, den dubbade Joe American-rösten som inte passar in på den Nero man känner, eller att Nero får köra sin egna röst med den tillhörande knackliga engelskan, till karaktären som ska vara lika amerikansk som våta t-shirtar och Budweiser? Jag gav det en stunds tanke innan jag drogs tillbaka in i filmen igen genom att se honom i sin vita ninjadräkt, med konturerna av mustaschen svårare att gömma än en morgonbånge i ett par tighty whities. Kolla bara på den!
 
 
JAG SA KOLLA PÅ DEN!
 
 
Nero är som sagt ingen kampsportare, så när det är någon avancerad move karaktären gör i ett slagsmål är det en body double (oftast före detta huvudrollsinnehavaren Mike Stone, men i vissa scener ska till och med Sho Kosugi ha hoppat in i den vita ninjadräkten!), men det förlåter vi eftersom det är hyfsat snyggt gjort och inte övertydligt i många av scenerna. Mannen som vill ta död på Cole mer än någon annan, Venarius, spelas av Christopher George och är härligt over the top, han passar in väl bland övriga minnesvärda skurkar i Cannons filmer. Han kan heller ingen kampsport men pungar istället upp med en flygbiljett till Japan åt sin assistent som sedan kommer tillbaka med Hasegawa.
 
Bästisen Frank spelas något minnesvärt av Alex Courtney och hans fru Mary Ann spelas av Susan George, mest känd från Sam Peckinpahs Straw Dogs. Här skapas lite av en konstig och ovälkommen kärlekstriangel som börjar och avslutas på kanske fem minuter. Den fyller liksom inte någon funktion alls. Herrarna Golan & Globus slänger ju gärna in vissa scenarier i sina filmer som en ursäkt för att publiken ska få se lite naket och hade fallet varit så här hade det varit en annan sak, men vi får inte ens en sexscen utav det hela. Det enda kärlekstriangeln uppnår är att Cole sjunker lite i ögonen på en genom att ligga med bästisens fru. Mary Ann lägger jag ingen skuld på, att säga nej till Franco Nero är nog svårare än att bli antagen och sedan klara av en ninjautbildning, men Cole? Bastardo!
 
- Åh, där är mustaschen igen, allt är glömt!
 
 
Det är ett par scener som är varandras motpoler på ett så hysteriskt roligt sätt att dom bara måste nämnas. Tidigare nämnde jag ju att Kosugi uppvisar en massa ninjamoves med diverse vapen under förtexten. Ett av vapnen är en nunchaku, som han slänger omkring sig i 110 km/h med 100% säkerhet. I en scen lite senare står Cole på Franks gräsmatta utan något på överkroppen och övar också på sina moves med en nunchaku, med den alltför tydliga skillnaden att han inte har någon som helst vana och därmed rör sig lika sakta och ograciöst som Godzilla på Tokyos gator.
 
Manuset är föga förvånande lite taffligt. Favoriten är när Cole får frågan om vem han ska döda härnäst och svarar på det här viset:
 
"My friend, a ninja doesn't kill. He eliminates and only for defensive purposes."
 
What the everloving fuck? Kan väl bara anta att historieböcker inte ingick i den där ninjautbildningen...
 
 
Menahem Golan valde att själv regissera produktionsbolagets blott tredje film, men var ingen gröngöling då han regisserat ett par dussin filmer tidigare, varav många i hemlandet Israel. Han är en väldigt kompetent regissör som inte gör varken mer eller mindre än det publiken förväntar sig av den här sortens produktioner. Underhåll, underhåll, underhåll var mantrat och det lyckades han banne mig med här med hjälp av ett tjugotal ninjadräkter, ett halvtaskigt manus, exotiska filmplatser och gott om fightingscener med ett stort urval ninjavapen. Det gjordes visserligen bättre ninjafilmer senare, inte minst av Cannon Films själva, men Enter the Ninja var ett bra omen på vad som komma skulle.
 
 
Betyg:
 
Alex Courtney - American Ninja - Budweiser - Cannon Films - Christopher George - Chuck Norris - Enter the Ninja - Filippinerna - Franco Nero - Godzilla - Golan & Globus - Hasegawa - Japan - Menahem Golan - Michael Dudikoff - Mike Stone - Mustasch - Ninja - Ninja III: The Domination - Nunchaku - Revenge of the Ninja - Sam Peckinpah - Sho Kosugi - Straw Dogs - Susan George - Teenage Mutant Ninja Turtles - The Octagon - USA - Vietnam - Weng Weng - Yoram Globus

R.I.P. Tomas Milian

 
För bara två dagar sedan, i onsdags, skrev jag ett inlägg om några poliziotteschirullar i min samling. Tråkigt nog visade det sig att Tomas Milian, huvudrollsinnehavaren i två av dessa filmer, gick bort samma dag. Han blev 84 år gammal. Sammanträffanden suger verkligen ibland. 
 
Tomas Milian hade kubanskt, amerikanskt och italienskt påbrå. Han studerade metodskådespelandets konst under Lee Strasberg i New York och gjorde snabbt succé i italienska genrerna spaghetti western (The Big Gundown, Django Kill... If You Live, Shoot!, Tepepa, Compañeros m.fl) och poliziotteschi (The Tough Ones, The Cynic, the Rat and the Fist, The Cop in Blue Jeans, Syndicate Sadists m.fl) och var även med i bland annat Lucio Fulcis giallo Don't Torture a Duckling. Han återvände senare till USA, där han hade roller i storfilmer som JFK, Amistad och Traffic samt hade roller i TV-serier som Miami Vice och Oz. Det var en mycket begåvad man vars påtagliga närvaro i italiensk genrefilm säkrat en plats i många fans hjärtan.
 
Addio, Tomas.
Amistad - Compañeros - Django - Django Kill... If You Live, Shoot! - Don't Torture a Duckling - Giallo - Italien - JFK - Lucio Fulci - Miami Vice - Poliziotteschi - Spaghetti Western - Syndicate Sadists - Tepepa - The Big Gundown - The Cop in Blue Jeans - The Cynic, the Rat and the Fist - The Tough Ones - Tomas Milian - Traffic