Ennio Morricone Live - The 60 Years of Music Tour: Stockholm 28/11-2016

 
OBS: Tyvärr fick man inte ta med sig systemkameror till eventet, så bilderna jag kommer bjuda på är inte de bästa och några är från min vän Johans mobilkamera, som ofta fick bättre resultat än min digitalkamera. 
 
Det var en sju månader lång väntan som var över i måndags kväll när Ennio Morricone äntligen äntrade scenen till glädjen av drygt 8000 personer som trotsat en snöstorm för att ta sig till Globen. Han såg pigg ut, trots att han uppnått den mycket respektabla åldern 88. Han sa inte något till publiken utan vinkade bara lite innan han satte igång med showen.
 
Jag hade trott att han skulle starta med ett starkt, välkänt nummer, precis som John Carpenter gjorde på båda spelningarna jag var på tidigare i år där han började med ledmotivet till Escape from New York. Morricone valde istället att vänta med fyrverkerierna och dirigerade istället lite mindre kända låtar från filmer som Metti, Una Cera a Sena, The Best Offer och H2S. Det gjorde mig inte mycket, musiken var precis som det mesta han gjort mycket bra och framförallt vacker, dessutom troget det vi fått höra i filmerna i de flesta fallen. Värt att notera är att till skillnad från flera andra filmkompositörers liveframträdanden så var det inte några bildspel från filmerna som visades på storskärmarna, istället var det musikerna och Morricone själv vi fick se en närmre bild på. Det kändes passande i sammanhanget, faktiskt.
 
 
Minuterna rullade på och låt efter låt spelades utan att vi fick de där riktigt tunga numren. Det var nog en del i publiken som började känna sig lurade i tron om att de riktiga klassikerna skulle avlösa varandra. Jag kände på mig att folket skulle bli helt vilda när en storfavorit bland ledmotiven skulle göra sin debut. Till slut kom sopranen Susanna Rigacci, en gammal vapendragare till Morricone, ut på scen i en vacker röd klänning. Någonting stort var helt klart på gång, kanske var det Ecstasy of Gold som var näst på tur?
 
Det var det inte, men det började genast lukta krut när ledmotivet till Den Gode, den Onde och den Fule avfyrades till entusiastiska åskådare. Som jag förutspådde blev publiken helt vild och jag var inget undantag. Det klappades hårt och visslades även från flera håll. Lite ironiskt nog var det den låt jag tyckte var sämst framförd under hela konserten, sett till hur olikt det lät versionen vi fått höra i filmen alla dessa år. Men det var inte på något sätt dåligt och det som väntade runt hörnet kompenserade för det - med råge.
 
 
Susanna Rigacci fick ge ifrån sig sina första toner till den oerhört vackra Jill's Theme, som dessutom är min favorit, från filmen Once Upon a Time in the West som även den är en stor, stor favorit. Jag gav ifrån mig ett tyst (hoppas jag) "Oooohh" när jag fick höra inledningen till låten. Nu reste sig håren på mina armar och det var den mest emotionella stunden under konserten för min del. Så jävla bra, på alla sätt och vis.
 
Några låtar till spelades innan det var dags för en 20 minuter lång paus, eller intermission som det heter. Det är här vårat släkte inte gjorde mig besviken över de idéer vissa kan få. Tillbaka från pausen kommer flera personer med chipspåsar i hand. Chipspåsar! För det är visst inget som förhöjer känslan av att lyssna på vacker musik framförd live av en av världens högst ansedda orkestrar mer än att prassla med en påse och knapra på innehållet... Mamma mia!
 
 
När det väl satte igång igen blev det en fortsatt blandning mellan kända låtar och mindre sådana. Jag personligen önskar att det hade spelats musik från några fler filmer än de som man valt att framföra musiken från. Nu har ju Morricone komponerat musik till över 500 filmer de senaste 55 åren, så att göra alla nöjda med sina val av framföranden är ju helt omöjligt, men jag hade till exempel gärna hört något från The Untouchables eller Violent City och hört färre alster från både The Mission och The Red Tent, som fick tre vardera. Tyvärr fick vi inte ledmotivet från The Thing heller, vilket hade varit kul att jämföra med Carpenters version som jag fick höra på hans båda spelningar jag var på tidigare i år. Men, men, med många av mina favoriter framförda (inte minst Deborah's Theme från Once Upon a Time in America) ska jag inte klaga för mycket.
 
När spelningen närmade sig sitt slut låtsades Morricone om att allt var över och lämnade scenen flera gånger. Vid varje tillfälle fick han stående ovationer av oss i publiken, varpå han då kom tillbaka och dirigerade några låtar till. Den mest populära, som han dessutom i mitt tyckte borde avslutat med var självklart Ecstasy of Gold. Han tog än en gång hjälp av Susanna Rigacci och gjorde det till kvällens näst bästa framförande. Efter sin fjärde encore kom han till slut inte tillbaka något mer. Lite snopet sa han inte något till publiken under hela spelningen, som varade över två timmar. Åtminstone ett "Mille grazie!" hade varit kul att få höra från honom, men jag kommer leva gott på minnena av enbart musiken ett bra tag framöver.
 
Betyg:
 
 
Ancora, Ennio!
 
60 Years of Music Tour - Den Gode, Den Onde och Den Fule - Ecstacy of Gold - Ennio Morricone - Escape from New York - Globen - H2S - Jill's Theme - John Carpenter - Metti, Una Cera a Sena - Once Upon a Time in America - Once Upon a Time in the West - Susanna Rigacci - The Best Offer - The Mission - The Red Tent - The Thing - The Untouchables - Violent City

Shut Yo Mouth!

 
But I just bought Shaft!
 
I min recension av Shaft avslutar jag inlägget med att visa upp min samling av Shaft-trilogin på snap case och skrev att när samtliga filmer i serien finns på Blu-ray skulle en uppgradering ske. Uppföljarna finns fortfarande inte på formatet, men som ni ser har jag ändrat mig angående väntandet. Jag hade helt missat att filmen även var släppt i Frankrike under deras Warner Blu-Line serie som alltid kommer med snyggt slipcover. Så fort jag såg den visste jag att jag inte kunde vänta längre och igår kom skönheten hem!
 
Hoppas Warner Bros. får tummen ur röven och släpper Shaft's Big Score! samt Shaft in Africa på Blu-ray snart så att samlingen blir komplett.
Shaft - Shaft in Africa - Shaft's Big Score! - Warner - Warner Bros.

Pappas Listor #2: Favoritduos

 
Jag kommer i denna lista fuska lite, tanken är ju att man ska lista filmer med ett par karaktärer som bildar en minnesvärd duo man gillar väldigt mycket, men jag kommer även lista några av mina favoriter när det gäller radarpar. Det var nödvändigt eftersom dessa radarpar gjort så många bra, minnesvärda filmer tillsammans spelandes olika karaktärer att listan annars skulle överflödas med deras filmer. Listan är inte presenterad i rangordning.
 
Här kommer dom!
 
Jack Lemmon & Walter Matthau: När jag var 11-12 år gammal på besök hos min pappa fick jag äran att välja en av filmerna som skulle hyras på närmaste hyrvideobutik en kväll. Jag fick upp ögonen för en viss titel som skulle visa sig vara källan till många skratt här i livet. Filmen var Griniga Gamla Gubbar och både Jack Lemmon och Walter Matthau har varit två av mina favoritskådisar ända sedan dess och är utan tvekan även mitt favoritradarpar inom film. Sammanlagt gjorde dessa herrar hela 11 filmer tillsammans från 1966 års The Fortune Cookie till 1998 års The Odd Couple II. Dom hade en naturlig kemi och spelade av varandra så skickligt att man inte förvånas ett dugg över att dom var mycket goda vänner i verkliga livet. Mina personliga favoriter är båda delarna i The Odd Couple och Griniga Gamla Gubbar. Tyvärr är dom inte längre vid liv, Matthau dog år 2000 och Lemmon följde bara ett år senare.
 
 
Gene Wilder & Richard Pryor: Vad jag kan minnas är detta det första radarpar jag introducerades för på film, då Hör Upp, Blindstyre! och Dårfinkarna rullades om och om igen i våran VHS-spelare som små. Dom gjorde fyra filmer tillsammans, allt började med Silver Streak som kom ut 1976 och slutade med Another You från 1991, som fick den svenska titeln Se Upp Igen, Blindstyre, vilket får folk än idag att tro att det en uppföljare till Hör Upp, Blindstyre! Även om dom inte var bästa vänner i verkliga livet passade dom varandra som handen i handsken framför kameran och gjorde i mitt tycke tre riktigt bra filmer tillsammans, det är deras sista kollaboration jag inte tycker är så minnesvärd. Richard Pryor gick bort 2005 och Gene Wilder som dem flesta vet gick bort för bara några månader sedan.
 
 
Martin Riggs & Roger Murtaugh (Dödligt Vapen 1-4): Det bästa jävla exemplet på innebörden av termen buddy cop som finns och vars succé gjorde det till en stor grej i actiongenren. Duon är perfekta tillsammans i filmerna där humorn är lika naturlig som actionscenerna är välgjorda. Första Dödligt Vapen är en av de bästa actionfilmerna som gjorts, något vi har Mel Gibson och Danny Glover att tacka för. Dom är goda vänner, fortfarande.
 
 
Ray Tango & Gabriel Cash (Tango & Cash): En till 80-talare med buddy cop tema som ville casha in på föregående duos succé. Sylvester Stallone är något felcastad som den torra, kostymbärande brottsbekämparen Ray Tango medan Kurt Russell är som gjord för att spela den snabbkäftade snuten med glimten i ögat Gabriel Cash. En mycket underhållande film med många sköna scener och dialog typisk för årtiondet den är gjord.
 
 
Philo Beddoe & Clyde (Den Vilda Fighten & Nu Fightas Vi Igen): Clintan teamar ihop med en orangutang i två filmer och slår skiten ur folk. Behöver något mer verkligen tilläggas? Nej.
 
 
Julius & Vincent Benedict (Twins): Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito som tvillingar? Briljant! På sitt första försök i genren gjorde Arnold en av 80-talets bästa komedier, som dessutom var den första film i hans karriär att spela in över 100 miljoner dollar på biograferna i USA. Helt underbar fish out of water-film som tål att ses om och om igen.
 
 
Terence (Mario Girotti) Hill & Bud (Carlo Pedersoli) Spencer: Med över 20 filmer tillsammans räknas nog dessa herrar som den mest lyckade duon på film någonsin - internationellt sett. Dom var omåttligt populära i en stor mängd länder, däribland Sverige. Däremot slog dom aldrig igenom på riktigt i USA, något vi kanske ska vara glada för. En ren Hollywood-produktion med Hill och Spencer hade bara känts fel. Det ska vara europeiskt, lite B, dubbat och dumt. Dom förblev bästa vänner fram till Bud Spencers död i somras.
 
 
Daniel LaRusso & Mr. Miyagi (The Karate Kid I-III): Den ultimata mästare-elev relationen fångad på film. Vem blir inte berörd av Mr. Miyagis omhändertagande av den mobbade nykomlingen Daniel? Han ger honom självförtroende, livsläxor, vänskap och lär honom dessutom sparka röv! Duon förblir synonymt med film från 80-talet och får ses som ikoner från samma period. Trots den stora åldersskillnaden mellan de både blev de goda vänner och Ralph Macchio fick äran att hålla talet på Noriyuki "Pat" Moritas begravning. "Pat" nominerades till en Oscar för sin insats som Mr. Miyagi i den första delen.
 
 
Link Stuart & Kuroda Jubie (Blodröd Sol): Om denna duo inte redan gjort en film tillsammans hade det nog varit den team-up jag allra helst hade velat se efter en Bronson-Eastwood film. Men livet är faktiskt så härligt att vi har fått en film med Charles Bronson och Toshirô Mifune tillsammans. Resultatet i denna western där väst möter öst är en av 70-talets bästa och mest underhållande filmer i genren. Duon har bra kemi och bjuder på både skratt och action. Cowboyen och samurajen talar inte samma språk i filmen och kunde inte prata med varann utan tolk på riktigt heller, då Mifune inte kunde engelska och Bronson inte japanska. Det är en väldigt intressant duo, för om det är någon som var större i Japan än Mifune på 70-talet var det just Bronson, som var omåttligt populär, vilket man bland annat kan se här.
 
 
Elwood P. Dowd & Harvey (Harvey): Ingen lista om favoritduos är komplett utan dessa två herrar. James Stewart var en så himla bra skådis att han fick en Oscarsnominering i filmen där hans motspelare är en osynlig kanin. Upplägget är ju klockrent och det är en alldeles underbart fin film med vackert budskap som jag tycker att alla bör se. Det är verkligen en oförglömlig duo.
 
 
Då var listan klar för den här gången Jag kan säkert ha glömt någon duo som förtjänar en plats på listan, om så är fallet uppdateras listan vid ett senare tillfälle.

Är det någon duo i min lista som stämmer överens med mina läsares? Vilka är era favoritduos?
Another You - Arnold Schwarzenegger - Blodröd Sol - Bud Spencer - Charles Bronson - Clint Eastwood - Daniel LaRusso - Danny DeVito - Danny Glover - Den Vilda Fighten - Dårfinkarna - Dödligt Vapen - Elwood P. Dowd - Gene Wilder - Griniga Gamla Gubbar - Harvey - Hör Upp, Blindstyre! - Jack Lemmon - James Stewart - Japan - Mel Gibson - Mr. Miyagi - Noriyuki "Pat" Morita - Nu Fightas Vi Igen - Ralph Macchio - Richard Pryor - Se Upp Igen Blindstyre - Silver Streak - Sylvester Stallone - Tango & Cash - Terence Hill - The Fortune Cookie - The Karate Kid - The Odd Couple - Toshirô Mifune - Twins - Walter Matthau

Konsten att skapa mer plats för sina nördiga ägodelar

 
Det finns få saker jag finner lika stimulerande som att pyssla med mitt filmrum. Det må se ut som om det är färdigt, men är inte det på långa vägar. Man kan alltid göra förändringar och förbättra saker. Min specialitet är att få ut så mycket som möjligt av ytan jag har att jobba med, finns det plats som inte utnyttjas rätt ser jag till att ändra på det samtidigt som jag undviker att göra det för plottrigt. Kolla bara på fönsterbrädan i rummet, det finns ingen som helst anledning till att den ska stå där helt tom, och inte fan ska det stå några blommor där, heller.
 
Före:
 
 
Efter:
 
 
Nu till ett dilemma jag tampats med ett tag. Mina filmer står i ett gäng Billy bokhyllor och för att få maximalt utrymme för film har jag köpt en överhylla till varje. Det som tidigare var toppen av bokhyllan blir då till ett extra hyllplan att ha sina filmer på, vilket gör att man får man ut cirka 50 stycken filmer till per hylla. Problemet är att överhyllan är rätt så hög, vilket gör gapet mycket större än mellan övriga hyllplan.

Övriga hyllplan:
 
 
Överhyllan:
 
 
Skillnaden är tydligt stor och ser bara fel ut i mina ögon. Jag skulle kunna använda det extra utrymmet överhyllan skapar åt att ha fler samlarutgåvor av den större sorten där istället för de 50 extra filmerna, men jag har valt att prioritera antalet filmer per Billy istället, vilket gjort att problemet kvarstått. Vad ska man då göra? För snart en månad sedan prövade jag med att sätta ett hyllplan ovanför filmerna i överhyllan. Det lämnade ett utrymme på cirka 11 centimeter, dessvärre inte mycket att jobba med. Jag lekte med tanken att ha filmer liggandes där istället, typ vissa filmserier skulle då få en egen plats högst upp. Tyvärr ser det bara för jävligt ut om man skulle ha det så:
 
 
Så vad har man då kvar för alternativ? Actionfigurer! Men då är ju storleken ett fortsatt problem. Actionfigurer i storleken 10 cm finns det väldigt få av, åtminstone till filmer jag gillar och som jag tycker ser bra ut. Det skulle dessutom behövas en hel del, uppåt tio stycken per hylla och eftersom det är väldigt högt upp (en bra bit över två meter) skulle dom behöva vara lätt igenkännbara.
 
Det kändes hopplöst, men sen kom jag att tänka på att jag hade ett par figurer av en viss sort. Jag tyckte inte vidare mycket om dom och trodde inte att dom skulle få plats, men tog ändå ut en ur sin originalförpackning (denna nörd anser att figurer ska vara ute ur förpackningen i de allra flesta fallen) och prövade att sätta in en i hyllan. Success! Det blev verkligen perfekt, med någon centimeter to spare.
 
De figurer jag syftar på är dom jag gissar på att ni alla känner till vid det här laget - Funkos Pop! Vinyls. Om inte får ni ett smakprov på hur dom kan se ut här:


Jag har sedan slutet av oktober börjat samla på dessa och ju fler jag införskaffat, desto mer gillar jag dom. Jag uppskattar att det läggs så mycket tanke till detalj, om man bortser från ansiktena. Min Clark Griswold figur har till exempel sin julbonus i bröstfickan, hur fyndigt är inte det? Eftersom ansiktena på figurerna oftast är ointetsägande läggs mycket vikt just på karaktärernas utstyrslar och accessoarer, något dom alltid lyckas klockrent med. Trots den höga höjden är det därför lätt att se vilka filmer/filmserier figurerna kommer ifrån i de allra flesta fallen, precis som jag ville ha det! Sen gillar jag att deras stora huvuden gör att dom matchar varandra trots de olika utstyrslarna.
 
Nu till resultatet! Alltså...
 
Problem:
 
 
Lösning:
 
 
Testa er själva! Känner ni igen varje karaktär och tillhörande film/filmserier?
 
En annan positiv sak med Pop! Vinyls är ju att det finns en sådan ofantlig mängd figurer att välja mellan och det är ständigt fler som kommer, vilket är viktigt för egen del då jag behöver 30 stycken till för att fylla de resterande hyllorna. Som en vis skotte sade i en grymt underskattad film, som även blev hans sista:
 
"The game is on!"
 
Funko - Pop! - Pop! Vinyls