I tomtens säck...

 
Ja, vad lämnade tomten för presenter under granen efter att han ätit upp sin gröt och pepparkakan Charlie gjorde iordning åt honom kvällen innan Julafton? James, som snart blir sex månader gammal fick mycket som lyser vid knapptryck och lite saker att tugga på för tänderna som är på väg att visa sig. Charlie fick bilar, bilar, merchandise från filmserien Bilar, lite mer bilar och sen bilar. Mamma fick Grey's Anatomy, Glee och andra, enligt pappa, tråkiga TV-serier.
 
Men, vad fick pappa då? Oftast görs en fet beställning på Discshop av frugan när det är dags att julhandla, men i år prövade vi något nytt. Hon fick välja filmer ur min önskelista på mitt Amazon UK konto, som skickades tillsammans med lite annan film jag hade i varukorgen. Filmerna hon valde:
 
 
Bird On a Wire: En något bortglömd film med stenhårda Mel Gibson och den alltid underhållande Goldie Hawn.
National Lampoon's Animal House: Confession time. Jag har aldrig sett den här filmen: Skämshatt på, men inte länge till!
 
 
Legacy of Rage: Brandon Lees första film där han har huvudrollen, ska bli kul att se igen då jag inte sett den sedan tiden jag hade den på VHS.
Dead Men Don't Wear Plaid: Steve Martin var populär hemma hos oss när jag var liten, men den här såg jag nog bara en gång och fattade ingenting. Det hade nog att göra med att jag då inte sett en enda noir, som den här filmen är en parodi på. Nu när jag sett min beskärda del är förväntningarna skyhöga!
 
 
Ip Man 1 & 2: Cine Asias fina utgåvor av Donnie Yens paradroll som Ip Man. Nu fattas bara del tre.
 
 
I Still Know What You Did Last Summer: Nu är den samlingen komplett. Det finns ingen trea.
 
Det var filmerna jag fick det här året. God fortsättning på er!
 
Animal House - Bilar - Bird on a Wire - Brandon Lee - Dead Men Don't Wear Plaid - Donnie Yen - Glee - God Fortsättning - Grey's Anatomy - I Still Know What You Did Last Summer - Ip Man - Ip Man 2 - Julafton - Legacy of Rage - National Lampoon's Animal House - Noir - Steve Martin

Dop

 
Igår döpte vi våran son, James. Dopet tog plats i den mycket vackra och mysiga S:t Olai kyrka, där vi även döpte Charles för nästan exakt två och ett halvt år sedan. Det var en snabb, men fin ceremoni med välspelad musik. Vi gjorde entré till Five For Fightings Superman (It's Not Easy), som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Vårat uttåg skedde dock till något helt annat, vilket torde göra det till det coolaste uttåget kyrkan någonsin bevittnat och således James till den tuffaste bebisen som någonsin döpts under kyrkans tak.
 
Charlie körde på samma tema, bärandes en vit skjorta och pappas fluga, som han vägrade ta av sig på hela dagen (han sov, på fullaste allvar, med skjortan och flugan på, den envisa ungen).
 
 
Efter ceremonin förflyttade vi oss till en lokal vi lånat för fest med smörgåstårta, tårta och paketöppnande innan vi begav oss hem igen, trötta men lyckliga och stolta över vår nydöpta son.
 
 
Tack till alla nära och kära som närvarade på James stora dag!
 
Dop - Five For Fighting - James Bond - Superman (It's Not Easy)

Fars dag-special - Three Men and a Baby (1987)

 
Genre: Komedi
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Jim Cruickshank, James Orr
Producent: Ted Field, Robert W. Cort
Land: USA
 
Peter, Michael och Jack lever det perfekta ungkarlslivet. Dom har tillfredsställande jobb och en stor lägenhet dom delar på, där det är fritt fram med stora fester och promiskuitet. En vacker morgon ställs dock deras liv upp och ner när en bebis lämnats utanför deras dörr med en lapp till den ovetande fadern Jack, som uppmanas ta hand om bebisen Mary. Samtidigt blir det ett missförstånd när männen får ett paket med heroin lämnade hos sig, vilket ett par knarklangare är väldigt angelägna att få lägga vantarna på.
 
Boys will be boys, baad boooys, baad boooys
Boys will be boys, baad boooys, baad boooys
 
Ja, denna 80-talskomedi tar sig faktiskt friheten att BÖRJA med ett tidstypiskt montage. I varje fall jag rycks med direkt och sätts i precis den rätta sortens stämning en sån här film ska skapa. Regissören Leonard "Spock" Nimoy visste hur han skulle få tittarna att känna, vilket är aningen ironiskt, nästan.
 
 
Efter att ha regisserat kassasuccéerna Star Trek III: The Search for Spock samt Star Trek IV: The Voyage Home (som dessutom är två av dom bästa Trek-rullarna enligt mig) fick Nimoy för första gången chansen att regissera en film han inte hade någon roll i. Att det blev en komedi passade honom bra då det var just humorn i The Voyage Home som gjorde den så omåttligt populär. Eftersom han själv tillhört en av TV och filmhistoriens mest kända och framgångsrika trios med Star Trek (Kirk, Spock & McCoy) visste han dessutom förmodligen en sak eller två om hur man får en trio att fungera och bli minnesvärd.
 
Han fick en jackpot, för filmen är verkligen perfekt rollbesatt. De tre huvudrollsinnehavarna Tom Selleck, Steve Guttenberg och Ted Danson spelar väldigt bra ihop och har en sån där speciell kemi som man känner att man nästan kan ta på. Jag köper dom med hull och hår som ungkarlar med noll koll på hur man tar hand om en bebis. Dessutom, kan det bli mer 80-tal än en trio med Thomas Magnum, P.I., Carey Mahoney och Sam Malone? Typ inte, och det ger filmen en härlig känsla och mig som tittare trygghet, man vet liksom att man kommer få ett perfekt sagoslut och några catchiga låtar, inklusive minst ett extra montage på köpet. Den perfekta 80-talsupplevelsen.
 
 
Lite udda och unikt är att det man bygger upp till, filmens stora showdown mellan de nyblivna papporna och knarklangarna, avhandlas relativt tidigt. Så tidigt att ett nytt problem, den själviska mamman som vill ta hand om dottern igen långt bort från de tre nyblivna hjältarna, hinner uppstå och tas itu med under slutet av filmen innan man får det där tidigare nämnda sagoslutet. Filmen är inte lång, men det känns ändå inte som att man jäktat någon del i filmen. På dryga en timme och 40 minuter lyckas den med att introducera oss för huvudkaraktär man fattar tycke för, ge oss roliga fish out of water-scener, skapa ett hot mot nya familjen i och med knarklangarna, lugnet efter stormen i form av ett (till) montage samt mammans change of heart innan vi får sagoslutet. Med gott om skratt, lite drama, en hel del myspys och feelgoodkänsla får Three Men and a Baby mig att återvända år efter år.
 
Under förra årets Fars dag-special kunde ni läsa om att jag bjöd in två av mina närmaste vänner till en filmkväll med temat "pappor", detta i samband med att jag berättade att jag skulle bli pappa för första gången. Dad var som vissa av er kanske minns en av de tre filmerna vi såg då - Three Men and a Baby stod också på schemat. Jag valde den inte bara för att den är rolig och har en passande titel, framförallt visar den alla möjliga situationer man som nybliven förälder känner igen sig i, hur förberedd man än tror sig vara. Den visar också på ett bra sätt att hur mycket man än må ha trivts i sitt tidigare liv, då när man hade mer frihet, går det inte upp mot glädjen man får av att vara med och få forma ett annat liv.
 
 
Jag må sakna tiden då jag kunde ta ett par bärs när jag än kände för det, att kunna snitta en film om dagen, spontansex, lugna middagar med frugan och ha grabbkvällar lite oftare - men att vara en närvarande pappa till mina två söner betyder så mycket, mycket mer och ger mig en helt annan sorts glädje.
 
Betyg:
 
 
Glad fars dag till alla pappor där ute som gör ett otroligt bra och viktigt jobb!
 
Carey Mahoney - Leonard Nimoy - Magnum, P.I. - McCoy - Mr. Spock - Sam Malone - Star Trek III: The Search for Spock - Star Trek IV: The Voyage Home - Steve Guttenberg - Ted Danson - Thomas Magnum - Three Men and a Baby - Tom Selleck

Efter mörkret kommer ett leende

 
Det har varit en hemsk vecka för mig och min familj. Jag har valt att skriva följande inlägg både för min egen skull och för nära och kära, som kanske inte fått all information eftersom jag helt enkelt inte orkat ta det som hänt i detalj med allihopa.

Det hela började i onsdags förra veckan, då hade våran tre månader gamla son James blod i avföringen och hade två stora kräkningar inom loppet av några minuter. Han blev väldigt trött och huden var likblek. Jag åkte ambulans med honom till barnakuten där han genomgick en undersökning, men man inte hittade något fel. Han fick dricka lite vätskeersättning som han genast spottade ut, vi uppmanades att fortsätta försöka få honom att äta och fick sedan åka hem. När vi kom hem fick han sova, men på morgonen fick han 100 ml välling i sig som nästan omedelbart kom upp igen. När han några timmar senare kräktes och det som om upp var i orange färg var det bara att åka upp med honom till barnakuten igen.
 
Det var något väldigt fel med James, han var ännu mer olik sig själv och log inte något längre, vilket han annars oftast gör endast vid lite ögonkontakt. På barnakuten gjorde man alla möjliga tester och mätningar på honom, utan att hitta något fel. Den här gången blev han dock inlagd över natten och vi fick förse honom med vätskeersättning, med samma effekt som kvällen innan. Den nya läkaren vi fick träffa trodde att det förmodligen bara handlade om en vanlig förkylning eller en liten infektion i kroppen och att vi inte hade något att oroa oss över.
 
Men vi var oroliga. Vi ville bara se honom le igen, först då skulle vi känna oss säkra på att allt var bra. Något leende kom aldrig och James blev inte bättre, han var så svag att han inte ens reagerade något när han blev stucken av en spruta.
 
 
På natten till fredag bestämdes det att man skulle försöka sondmata James. När även det kom upp igen kom det snart en ny läkare som undersökte James och upptäckte ett avvikande ljud när han lyssnade på magen. Man gjorde valet att röntga hans mage och där såg man problemet - James hade råkat ut för invagination, där en bit av tunntarmen hade åkt in i tjocktarmen, vilket är anledningen till att han inte kunde behålla någon mat. Läkarna gjorde ett försök att ordna upp det med ett enklare ingrepp, men när det inte gick beslutade man snabbt att vi fick åka upp till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm där James skulle opereras. Vi blev prioritet ett och ambulansen transporterade mig med James i famnen i 120 km/h. Jag hade ögonkontakt med honom hela vägen, men ändå inte. Han kollade på mig men var liksom inte riktigt där.
 
När vi anlände fick han först dropp då han behövde mer vätska i kroppen för att klara av operationen, som läkarna sa var en vanlig operation. Än en gång sade man till oss att vi inte behövde vara oroliga, men det är man såklart ändå som förälder när ens barn behöver ett kirurgiskt ingrepp.
 
 
När han fått tillräckligt mycket vätska i kroppen blev vi körda in till operationssalen i en väldans fart. När vi anlände togs James ur min famn i sådan hast att jag inte fick chansen att sätta läpparna på hans panna och säga att allt skulle bli bra. Att se min ängel ligga där på det stora operationsbordet med sladdar överallt på hans lilla kropp medan jag eskorterades ut var det svåraste och mest hemska jag varit med om i mitt liv. Det spelar ingen roll hur stark man är eller tror att man är, i den situationen reduceras man till en emotionell röra.
 
Operationen skulle ta minst ett par timmar och vi togs till ett rum där vi fick äta lite mat. Vi fick rådet att försöka få lite sömn i väntan på att höra från kirurgen. Det var lättare sagt än gjort, speciellt med endast en säng i rummet, men vi var båda så trötta, psykiskt mer än fysiskt, att vi lyckades sova åtminstone en timma.
 
 
Efter ungefär tre timmar knackade kirurgen på och gav oss nyheterna vi längtat efter att få höra. Operationen gick bra utan några komplikationer. Han hade dock lite vätska i lungorna så han fick spendera natten på intensiven istället för på uppvakningsavdelningen, När han vaknade skulle vi få träffa honom, men det kunde dröja ett tag. Drygt sex timmar senare fick vi samtalet att vi kunde få komma upp och träffa honom. Han var trött och lite orolig, inte riktigt sig själv än - men viktigast av allt var han utom fara. Vi var lättade och glada, nu lades fokus på tillfrisknandet.
 
 
Vi fick ta ner James till vårat rum några timmar senare, han skulle behöva vara kvar upp till en vecka för att han skulle få komma igång och äta själv utan komplikationer. Dom första dagarna kräktes han galla, det var väntat och för att få honom att må mindre illa drogs gallan upp via en sond så fort han visade tecken på illamående. Till slut kom det ingen mer galla och han var så stabil att läkarna tyckte att en av oss kunde åka hem till Norrköping igen för att ta hand om våran äldsta son, Charlie, som min mamma samt min brors familj ställt upp och passat åt oss under tiden på sjukhusvistelserna både i Norrköping och Stockholm. Vi kom fram till att det var bäst att jag skulle åka hem först medan min fru, som varit en riktig klippa under allt som hänt, stannade kvar med James.
 
Bara en timma innan jag skulle ta taxin till Centralstationen fick jag den bästa möjliga avskedspresenten från James, något jag inte hade sett på nästan en vecka och som tog bort all oro jag hade kvar i kroppen - ett leende.
 
 
Min fru och James kom hem några dagar senare. Allt är bra med vår familj igen och vardagen har gått tillbaka till det normala.
 
Jag vill passa på att tacka alla som ställt upp, hört av sig eller på annat sätt låtit oss veta att vi funnits med i deras tankar, det har värmt enormt mycket under en svår period för vår familj. Ett stort tack riktas också till all personal som tog hand om oss både på Vrinnevisjukhuset och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, alla var helt fantastiska vilken avdelning vi än var på. Tack vare er kan vår son le igen.