Guess Who's Coming to Dinner (1967)

 
Genre: Drama/Komedi
Regi: Stanley Kramer
Manus: William Rose
Producent: Stanley Kramer
Land: USA
 
Joey Drayton och John Prentice träffades i Hawaii och blev blixtförälskade. Dom har bara känt varandra i tio dagar men har redan bestämt att dom ska gifta sig. Joey bjuder med sig John hem till hennes föräldrar så att dom får träffa varandra innan bröllopet, men problem uppstår då hon inte berättat en viktig detalj om Joey - att han är afroamerikan.
 
Tidigare under året 1967 hade Sidney Poitier lärt ungar hur man ska bete sig i den vuxna världen som Mark Thackeray i dramat To Sir, With Love, sedan örfilade han lite vett i USA och andra delar av världen som polisen Virgil Tibbs i den laddade thrillern  In the Heat of the Night. Han skulle också avsluta året med ännu en på den tiden väldigt aktuell skildring av rasförhållandena i USA som John Prentice i den kritikerrosade och 10-faldigt Oscarsnominerade dramakomedin Guess Who's Coming to Dinner.
 
 
Idag är det ingen stor sak, åtminstone inte för dom flesta i ett civiliserat land, om man skulle ta med sig hem någon med en hudfärg olik sin egna som man förälskat sig i, men på 60-talet och spänningarna i USA var det inget man gjorde lättvindigt. Rasismen var så utbred och ingrodd med Jim Crow-lagarna fullt synbar i backspegeln att ämnet var tabu i många hem, men Guess Who's Coming to Dinner tvingade ämnet att tas upp i hemmen runtom i USA, vid precis rätt tillfälle.
 
Giganterna Katherine Hepburn och Spencer Tracy spelar Joey Draytons föräldrar Christina och Matt. Välbärgade och en ingjuten del av den mycket progressiva staden San Franciscos sociala elit har dom slagits för jämlikhet mellan raserna, förmodligen främst på cocktailfester och donationer med checkhäften. När dottern Joey då kommer hem med en svart man som är en svärmorsdröm personifierad (stilig, trevlig, välutbildad, läkare) tvingas dom därför rannsaka sig själva och de fördomar som kan finnas långt ner i själen.
 
 
Men det är inte bara dom som ställs inför det här dilemmat. Efter att Joey bjudit in Johns föräldrar till middag hemma hos hennes föräldrar innan han hunnit berätta att hans nya kärlek är en vit kvinna blir även dom något paffa, något besvikna. Men besvikelsen hos samtliga föräldrar har mer att göra med oro än något annat. Oro över hur deras äktenskap kommer ses på av andra, mindre förstående. Oro över hur deras barn kommer få det.
 
Kanske lite förutsägbart är mammorna dom första att lugna ner sig och väljer att stå bakom sina barns nya förhållande, men gubbarna tar lite extra lång tid på sig. Case in point: Vid ett tillfälle ska Matt och Christina ta en glass och Matt vill beställa glassen han vet att att han gillar. Efter att ha smakat en sked inser han att han råkat beställa fel glass och vill göra om beställningen, men när servitrisen anländer har han ätit lite mer och säger att även om det inte var den glass han är van vid så var den jättegod ändå och är nöjd som det är. Inte ens det får den envisa gubben att koppla, gah!
 
 
Den mäktigaste scenen är den då John försöker förklara för sin pappa att saker och ting förändrats, att medan pappan tänker på sig själv som en "colored man" tänker John bara på sig själv som en man och därför inte vill sätta några gränser för sig själv, vilket man varit tvungen att göra förut som svart i USA.
 
Även om ämnet är väldigt seriöst är inte alltid tonen så, det är en mix av drama och komedi där rolig dialog överväger allvarligheterna med en liten marginal, men absolut inte så mycket att det blir tramsigt. Det är en fin balans filmen lyckas hålla. De allra flesta scenerna utspelar sig i paret Draytons hem, filmen får därför en intim och mysig känsla likt den man får när man ser på filmer som är baserade på pjäser.
 
 
Det enda riktiga klagomålet jag har är att medan vi förstår fullt ut varför Joey fallit för John - han ser bra ut, är charmig, principfast och har ett fascinerande jobb han både brinner för och är väldigt skicklig i, så får vi inte någon insyn i varför han fallit så hårt för Joey. Hon ser visserligen bra ut, men något djup i hennes karaktär får vi inte riktigt se. Det mest tydliga är att hon är något naiv, passande sett till åldern och hennes lyxiga uppväxt. Vi får väl helt enkelt lita på läkarens goda omdöme.
 
Spencer Tracys avslutande dialog på fem minuter är en av mina favoritscener och blev det sista vi skulle få se och höra från honom på celluloid, han dog endast 17 dagar efter att inspelningen var över. Han slutade i alla fall på topp då man har gjort en bra och på den tiden väldigt viktig film, som mycket välförtjänt under sitt 50-årsjubileum förra året valdes in i USA:s National Film Registry för bevaring.
 
Betyg:
 
Guess Who's Coming to Dinner - In the Heat of the Night - Jim Crow - Joey Drayton - John Prentice - Katherine Hepburn - Spencer Tracy - Stanley Kramer - To Sir, WIth Love - Virgil Tibbs - William Rose

To Sir, With Love (1967)

 
Genre: Drama
Regi: James Clavell
Manus: E.R. Braithwaite, James Clavell
Producent: James Clavell
Land: England
 
Mark Thackeray flyttar till England för ett lärarjobb där han får uppgiften att få pli på en stökig klass med ungdomar från East Ends slum.
 
To Sir, With Love var en liten engelsk film som tog alla med storm och blev en stor succé 1967. Columbia Pictures var så tagna på sängen över dess popularitet att dom gjorde en undersökning för att ta reda på varför. Svaret dom fick tillbaka var enkelt och egentligen ganska uppenbart: Sidney Poitier.
 
 
Egentligen vill Mark Thackeray inte jobba som lärare. Han är utbildad ingenjör, men jobbtillfällena är få så han tar lärarjobbet för att hålla sig själv flytande till dess att han får ett bättre erbjudande. Han är dock långt från medveten om vad som väntar honom, engelsmän/kvinnor - utan hyfs?! Finns verkligen såna? Ja, tydligen. Vem mer passad då att lära ungjävlarna lite hyfs än mannen som förmodligen till och med tömmer ändtarmen med sällan skådad elegans.
 
Ni känner kanske igen storyn i filmen? Förmodligen, Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer från 1995 är en snudd-på remake av To Sir, With Love med en betydligt mörkare ton. Thackeray löper ingen större risk att bli huggen i ryggen eller skjuten i en drive-by, men utsätts för en del hyss och odrägligt beteende som hade fått många att ge upp. Inte Thackeray, inte. Hur går han tillväga då? Well, han tar inte på sig en läderjacka och sätter upp fötterna på bordet. Han lär heller inte ut kampsport och ger eleverna ett oförtjänt högsta betyg. Hans lösning är simpel: Jag tänker behandla er som vuxna och förväntar mig att ni beter er som vuxna i utbyte, ya limey fucks.
 
 
Alla går med på det, förutom klassens tuffing, såklart, som Thackeray måste möta i en oförberedd boxningsmatch för att vinna hans respekt. Jag tänker inte avslöja hur det går, men allt jag lärt mig av boxning har jag lärt mig av Frank Drebin. Det var simplare tider, och på tal om det - fy fan vad 60-talig denna 60-talsfilm är. Få filmer skriker 60-talet lika mycket som To Sir, With Love, förmodligen eftersom den handlar först och främst om ungdomar med trendiga kläder, hårstilar och rockmusik med Beatles i spetsen. Dessa hemska, hemska Beatles. Filmen berör även rasfrågan, men ämnet är mer en underton än i de andra två filmerna Poitier gjorde samma år där rasfrågan är det centrala temat.
 
Höjdpunkten är nog avslutningsdansen där Thackeray släpper loss och, jag vet inte, antingen bekräftar eller krossar den där myten om svarta och dansande. You be the judge. Låten av Lulu som bär filmens titel hamnade högst upp på amerikanska Bilboardlistan det året och scenen där den sjungs kan kanske tyckas vara lite löjlig idag, men jag tycker den är fin och rörande, inte minst tack vare Poitiers övertygande skådespel när Thackeray blir överväldigad.
 
 
To Sir, With Love var starten på det som skulle komma att bli det förmodligen starkaste året en skådespelare haft nöjet att uppleva i Hollywood. Poitier följde upp den med In the Heat of the Night (5 Oscarsstatyetter, 7 nomineringar totalt) och Guess Who's Coming to Dinner (2 Oscarsstatyetter, 10 nomineringar totalt).
 
Inte det bästa Poitier gjorde under det magiska året, men definitivt bra och absolut värd en titt.
 
Betyg:
 
Beatles - Billboardlistan - Dangerous Minds - E.R. Braithwaite - Frank Drebin - Guess Who's Coming to Dinner - In the Heat of the Night - James Clavell - Lulu - Mark Thackeray - Michelle Pfeiffer - Sidney Poitier - To Sir, WIth Love

Shoot to Kill (1988)

 
Genre: Actionkomedi/Thriller
Regi: Roger Spottiswoode
Manus: Harve Zimmel
Producent: Daniel Petrie Jr., Ron Silverman
Land: USA
 
Ett misslyckat gisslandrama resulterar i en död juvelbutiksägare och en skurk som kommer undan med diamanter värda miljontals dollar. För att nå den kanadensiska gränsen antar han en annan persons identitet och ansluter sig till en vildmarksutflykt. FBI-agenten Warren Stantin får i uppdrag att bege sig ut på jakt efter mördaren ingen kan identifiera, men måste ta hjälp av vildmarksguiden Jonathan Knox.
 
Det här var Sidney Poitiers stora comeback efter en elva år lång frånvaro framför kameran, han hade inte gjort en film sedan 1977 års A Piece of the Action. Under tiden hade hans motspelare Tom Berenger blivit ett stort namn i Hollywood, nyligen Oscarsnominerad för sin roll i Plutonen. Under den skicklige regissören Roger Spottiswoodes vägledning skulle dom tillsammans försöka underhålla publiken. Lyckades dom?
 
 
Med storsuccéer som 48 Timmar och Dödligt Vapen hade buddy cop genren fått nytt liv och mycket riktigt använde man sig av det temat i Shoot to Killfullt ut. Det udda paret kunde inte vara mer udda. Stantin är svart, Knox är vit. Stantin är gammal, Knox är ung. Stantin är en civiliserad storstadsbo som gillar att gå på opera, äta på fina restauranger och har ingen som helst erfarenhet av livet i vildmarken, Knox är en ociviliserad, snudd på eremit vars tankar på att "äta ute" är att göra upp en eld och grilla pungråtta till middag. Som ni säkert listat ut är han inte alls van eller intresserad av livet i storstan. Dessa två helt olika herrar slår ihop sina kunskaper och erfarenheter för att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål - ta fast mördaren och rädda gisslan, som råkar vara Knox flickvän.
 
Jag gillar att man inte bara gjort en ren buddy cop film, hur mycket jag än gillar den sortens filmer. Man har kombinerat det med fish-out-of-water temat också och låter både Stantin och Knox vara fisken på land i andra respektive tredje akten av filmen. Poitier är ju elegans personifierad och Berenger har den där djuriska personligheten, så man kunde inte gjort ett bättre jobb när filmen skulle rollsättas. Det blir många skratt när den eleganta helt plötsligt blir en kluns i vildmarken och måste ta vildens varenda ord till hjärtat för att överleva, medan vilden blir överväldigad i storstan och får lyssna på storstadsgrabben och hans många år som en lagens man för att kunna rädda hans flickvän.
 
 
Men vänta! Det kommer mer. Det är inte bara Stantin och resten av gänget i vildmarksutflykten som inte vet hur mördaren ser ut - det gör inte vi heller! Det är en bra bit in i filmen vi först får veta vem det är som gömmer sig bland dom andra och man har lyckats bra med att inte göra det för tydligt då det finns ett bra urval av misstänkta. Kan det vara Andrew "Scorpio i Dirty Harry" Robinson? Clancy "Kurgan i Highlander" Brown? Richard "Mesiga snubben i DET" Masur? Eller kanske någon av dom andra?
 
I'll never tell...
 
 
Shoot to Kill bjuder som sagt på många skratt, den är stundtals väldigt lättsam. Poitier är som jag tidigare nämnde känd för sin elegans, pondusen den mannen besitter växer inte direkt på träd, varken i Hollywood eller någon annanstans. Har man inte sett Poitiers kollaborationer med Bill Cosby från 70-talet blir man därför förmodligen smått chockad över just hur bra han faktiskt är i såna här roller där han får använda sig av sin komiska timing, roliga ansiktsuttryck och ett helt annat kroppsspråk än vi är vana vid. Han är hysteriskt rolig i filmen och får bra uppassning av Tom Berenger som ofta får spela the straight man.
 
Men filmen har inga problem att skifta ton och blir allvarlig igen i ett nafs. Det är spännande i överlevnadsscenerna, brutalt när mördaren slår till och actionfyllt när dom har honom på kornet.
 
 
Så, för att summera har vi här alltså en buddy cop, fish-out-of-water och whodunit hybrid med en stor dos humor, spänning och action. Vi har två klockrena huvudrollsinnehavare, en skitbra skurk och övrigt starka birollsinnehavare, regisserade av en snubbe som verkligen vet hur man gör en underhållande film. Det blir fanimej inte mycket bättre än så här. Inte i det här hörnet av filmskapande i alla fall. Ett absolut måste.
 
Betyg:
 
 
Missa nu inte min intervju med regissören till denna film, Roger Spottiswoode, på torsdag!
48 Timmar - A Piece of the Action - Andrew Robinson - Bill Cosby - Buddy cop - Clancy Brown - Daniel Petrie Jr. - Dirty Harry - Dödligt Vapen - FBI - Fish-out-of-water - Harve Zimmel - Highlander - Jonathan Knox - Kirstie Alley - Kurgan - Plutonen - Richard Masur - Roger Spottiswoode - Ron Silverman - Scorpio - Shoot to Kill - Sidney Poitier - Tom Berenger - Warren Stantin - Whodunit

In the Heat of the Night (1967)

 
Genre: Drama/Thriller/Crime
Regi: Norman Jewison
Manus: Sterling Silliphant
Producent: Walter Mirisch
Land: USA
 
Medan polisen Virgil Tibbs väntar på sitt tåg hem till Philadelphia i den lilla staden Sparta, Mississippi blir en prominent affärsman mördad. Den lokala polisens fördomar gör honom till huvudmisstänkt, men när det kommer fram att han själv är polis får han motvilligt jobba tillsammans med lokalpolisen för att lista ut vem mördaren är.
 
Ett mord. Ett mysterium. Fördomar. Hat. Stolta män. Nya tider. En örfil. <----------- Ingredienserna till en av filmhistoriens mest viktiga filmer, där en enda oförglömlig scen signalerade till hela världen att USA var ett land i förändring sedan Civil Rights Act trädde i kraft 1964. The times they were a-changin'...
 
 
När jag tänker på In the Heat of the Night är det ett ord som poppar upp före alla andra: atmosfär. Det är få andra filmer som bygger upp atmosfären på ett så mästerligt sätt som man gjort här. Ett bra mordmysterium har alltid goda förutsättningar, men att låta det ta plats i södern och samtidigt slänga in en vältalig svart man som ska leda utredningen i mixen? Genialt. Man kan känna spänningarna i praktiskt taget varenda scen. Bakom varje ny ledtråd väntar en ny konfrontation, laddad med fördomar.
 
Sidney Poitier spelar Virgil Tibbs, den svarta polisen som missar sitt tåg hem till Philadelphia för att hjälpa den vita polischefen Gillespie, spelad av Rod Steiger i förmodligen sitt livs roll (och han vann i princip varenda pris han blev nominerad för i rollen, bland annat en Oscar för Bästa Manliga Huvudroll). Filmen handlar lika mycket om karaktärerna som det stora mordmysteriumet. Det är två väldigt stolta och envisa män, båda med sina brister och oväntat många likheter som blir mer tydliga under filmens gång. Kemin mellan Poitier och Steiger är omöjlig att ta miste på.
 
 
Man har, till deras credit, undvikit att använda sig av den lättaste utgångspunkten där man målar upp en värld i svart och vitt där södernfolket är svettiga kusingiftare som är dom enda som går omkring med ilska och fördomar medan Tibbs är helt fri från såna tankar. Visst är han renare än dom flesta, bättre klädd, vältalig och briljant i sitt yrke, men i en av filmens mest minnesvärda scener visas det att även han har förutfattade meningar när han mer eller mindre bestämt sig för vem det är som måste vara mördaren: en vit, rik, mäktig man, vilket ger oss den här klassiska dialogen mellan Tibbs och Gillespie:
 
- I can pull that fat cat down, I can bring him right off this hill!
- Oh boy... Man, you're just like the rest of us, ain't ya?
 
 
Själva mordutredningen har många vändningar och misstänkta, både motiv och vem mördaren är förblir ett mysterium fram till filmens klimax, så spänningen släpper aldrig riktigt taget om en. Manuset är så välskrivet och rollprestationerna så galet bra att det fortfarande är spännande för mig att följa mordutredningen trots att jag sett den många gånger nu. Vissa mer lättsamma scener finns det däremot, bland annat med birollskungen Warren Oates i rollen som polismannen Sam Wood.
 
Roligast är dock en scen där Gillespie ska övertala Tibbs att stanna och hjälpa dom med mordutredningen, vilket han först nekar till fram tills att Gillespie skäller ut honom och hotar att ringa hans polischef i Philadelphia, som tidigare försäkrat honom om att Tibbs fanns till hans förfogande. Kroppsspråket Poitier använder sig av i den scenen när han skamset inser att han inte har något annat val än plocka upp väskan och följa med Gillespie tillbaka är så klockren och får mig alltid att skratta högt.
 
 
Det är så många bra scener i filmen att det är svårt att välja en favorit, men utöver de jag redan nämnt finns det två stycken som gått till filmhistorien och måste lyftas fram. Ena på grund av ett känt citat, andra på grund av en känd handling. Vi börjar med scenen som gav oss det ökända citatet:

- Virgil? That's a funny name for a nigger boy to come from Philadelphia. What do they call you up there?
- They call me MISTER Tibbs!
 
Och sedan, såklart, scenen som blivit så ikonisk att den fått sig en egen titel, "The Slap Heard Round the World". Där blir Tibbs örfilad av Endicott, den vita, rika och mäktiga mannen jag skrev om tidigare som han så gärna ville sätta dit för mordet. Tibbs svarar på örfilen med att ge honom en tillbaka, vilket praktiskt taget inte hade setts på vita duken runtom i USA tidigare. Att Tibbs skulle slå tillbaka var ett krav Poitier hade för att gå med på att göra filmen.
 
 
Snyggt filmad, underhållande, välskriven, gripande, extremt välspelad, tidlös. In the Heat of the Night är så nära perfektion en film kan komma och blir den första filmen som recenserats på den här bloggen att få det högsta betyget en film kan få.
 
Betyg:
 
 
Har du inte sett filmen, men gärna vill göra det? Har du sett filmen, men äger den inte? Nu på onsdag kan du vara med och tävla om ett exemplar då Studio S sponsrat temaveckan med inte mindre än fem stycken! Välkommen tillbaka och lycka till!
Civil Rights Act - Endicott - Gillespie - In the Heat of the Night - Mister Tibbs - Mr. Tibbs - Norman Jewison - Oscar - Philadelphia - Rod Steiger - Sam Wood - Sidney Poitier - Sparta, Mississippi - Sterling Silliphant - The Slap Heard Round the World - They Call Me Mister Tibbs! - Virgil Tibbs - Walter Mirisch - Warren Oates