Sargad (2017)

 
Genre: Skräck/Revenge/Swedesploitation
Regi: Andres R. Ramos
Manus: Sarah Giercksky
Producent: Sarah Giercksky, Xander Turian m.fl
Land: Sverige
 
Elina och hennes familj återvänder till sitt gamla hus ute på landet för att sprida den bortgångna pappans aska. Men allt är inte sig likt i det lilla samhället och tre bröder med ett gemensamt förflutet med Elinas familj tar död på deras planer, bokstavligt talat.
 
Har man gillat skräckfilm sedan unga år och haft ett intresse av film är chansen stor att man någon gång drömt, tänkt, planerat, försökt göra sin egen skräckfilm tillsammans med ett gäng vänner. Ofta kommer man inte längre än till planeringsstadiet innan livet kommer i vägen och gör det svårt att få något gjort. Sarah Giercksky & co hade också dessa drömmar och efter mycket planerande åkte dom ut för att senare komma hem med en film "in the can", bara det är beundransvärt och visar prov på ett sällsynt driv och engagemang.
 
 
Det är alltså en independentfilm, gjord på en väldigt liten budget av folk vars kärlek för diverse genrefilm förmodligen överstiger erfarenheten framför och bakom kameran. Det är viktigt att ha i åtanke när man ser (och i det här fallet recenserar) Sargad.
 
Just den här kärleken för genrefilm fullkomligt genomsyrar produktionen, som tar hjälp av flera grundpelare och klyschor som både bär och för filmen vidare. Vi har karaktärer man stör sig på och bara vill se dö, överspelande hillbillies med en fetish för flanell och förmodligen även kusiner, en hämnande hjältinna och (välgjord) gore. Vi får till och med den obligatoriska sexscenen, en ganska mild sådan mellan Elina och hennes barndomsvän Oliver, vars nakna stjärt kanske får lite för mycket screen time beroende på vem du frågar (#NoHomo).
 
 
Sarah Giercksky, som bortsett från att ha huvudrollen även skrivit filmens manus och är medproducent kan sin publik, till den grad att man nästan blir manipulerad. Med det menar jag att det är fullkomligt omöjligt att inte ge filmen minst ett godkänt betyg när den innehåller en scen där hjältinnan skär itu kuken på en våldtäktsman - och sedan häftar ihop den igen, vilket ackompanjeras av ett djävulskt och hånfullt skratt. Briljant! Utan tvekan filmens höjdpunkt.
 
Det är något märkligt tillfredsställande och underhållande att se en kvinna gå loss och döda män på film på diverse brutala sätt, vare sig det är Pam Grier, Meiko Kaji eller i det här fallet Sarah Giercksky. Jag kan inte förklara varför eller var det kommer ifrån, men inget säger female empowerment mer än en kvinna med ett vasst föremål i handen, täckt i andra mäns blod. Jag är inte ensam, som tur är, då subgenren rape revenge som Sargad drar mycket inspiration från har många fans. Sick fucks, the lot of us.
 
 
Skådespeleriet är inte det bästa, det är man dock van vid när man ser den här sortens filmer och när det är dags för det viktigaste, payback time, övertygar Giercksky. Ljud och ljus är lite off i vissa scener, det är några luckor i manuset och jag hade gärna sett lite mer gore. Men när allt är sagt och gjort - vem fan bryr sig? Jag har precis fått se en kuk skäras itu och häftats ihop igen. Jag kan till och med bortse från att Elina i en scen felaktigt kallar Polisskolan för Polishögskolan. Allt är förlåtet.
 
Betyg:
 
Andres R. Ramos - Independentfilm - Meiko Kaji - Pam Grier - Polisskolan - Rape Revenge - Sarah Giercksky - Sargad - Swedesploitation - Xander Turian

Fars dag-special - Three Men and a Baby (1987)

 
Genre: Komedi
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Jim Cruickshank, James Orr
Producent: Ted Field, Robert W. Cort
Land: USA
 
Peter, Michael och Jack lever det perfekta ungkarlslivet. Dom har tillfredsställande jobb och en stor lägenhet dom delar på, där det är fritt fram med stora fester och promiskuitet. En vacker morgon ställs dock deras liv upp och ner när en bebis lämnats utanför deras dörr med en lapp till den ovetande fadern Jack, som uppmanas ta hand om bebisen Mary. Samtidigt blir det ett missförstånd när männen får ett paket med heroin lämnade hos sig, vilket ett par knarklangare är väldigt angelägna att få lägga vantarna på.
 
Boys will be boys, baad boooys, baad boooys
Boys will be boys, baad boooys, baad boooys
 
Ja, denna 80-talskomedi tar sig faktiskt friheten att BÖRJA med ett tidstypiskt montage. I varje fall jag rycks med direkt och sätts i precis den rätta sortens stämning en sån här film ska skapa. Regissören Leonard "Spock" Nimoy visste hur han skulle få tittarna att känna, vilket är aningen ironiskt, nästan.
 
 
Efter att ha regisserat kassasuccéerna Star Trek III: The Search for Spock samt Star Trek IV: The Voyage Home (som dessutom är två av dom bästa Trek-rullarna enligt mig) fick Nimoy för första gången chansen att regissera en film han inte hade någon roll i. Att det blev en komedi passade honom bra då det var just humorn i The Voyage Home som gjorde den så omåttligt populär. Eftersom han själv tillhört en av TV och filmhistoriens mest kända och framgångsrika trios med Star Trek (Kirk, Spock & McCoy) visste han dessutom förmodligen en sak eller två om hur man får en trio att fungera och bli minnesvärd.
 
Han fick en jackpot, för filmen är verkligen perfekt rollbesatt. De tre huvudrollsinnehavarna Tom Selleck, Steve Guttenberg och Ted Danson spelar väldigt bra ihop och har en sån där speciell kemi som man känner att man nästan kan ta på. Jag köper dom med hull och hår som ungkarlar med noll koll på hur man tar hand om en bebis. Dessutom, kan det bli mer 80-tal än en trio med Thomas Magnum, P.I., Carey Mahoney och Sam Malone? Typ inte, och det ger filmen en härlig känsla och mig som tittare trygghet, man vet liksom att man kommer få ett perfekt sagoslut och några catchiga låtar, inklusive minst ett extra montage på köpet. Den perfekta 80-talsupplevelsen.
 
 
Lite udda och unikt är att det man bygger upp till, filmens stora showdown mellan de nyblivna papporna och knarklangarna, avhandlas relativt tidigt. Så tidigt att ett nytt problem, den själviska mamman som vill ta hand om dottern igen långt bort från de tre nyblivna hjältarna, hinner uppstå och tas itu med under slutet av filmen innan man får det där tidigare nämnda sagoslutet. Filmen är inte lång, men det känns ändå inte som att man jäktat någon del i filmen. På dryga en timme och 40 minuter lyckas den med att introducera oss för huvudkaraktär man fattar tycke för, ge oss roliga fish out of water-scener, skapa ett hot mot nya familjen i och med knarklangarna, lugnet efter stormen i form av ett (till) montage samt mammans change of heart innan vi får sagoslutet. Med gott om skratt, lite drama, en hel del myspys och feelgoodkänsla får Three Men and a Baby mig att återvända år efter år.
 
Under förra årets Fars dag-special kunde ni läsa om att jag bjöd in två av mina närmaste vänner till en filmkväll med temat "pappor", detta i samband med att jag berättade att jag skulle bli pappa för första gången. Dad var som vissa av er kanske minns en av de tre filmerna vi såg då - Three Men and a Baby stod också på schemat. Jag valde den inte bara för att den är rolig och har en passande titel, framförallt visar den alla möjliga situationer man som nybliven förälder känner igen sig i, hur förberedd man än tror sig vara. Den visar också på ett bra sätt att hur mycket man än må ha trivts i sitt tidigare liv, då när man hade mer frihet, går det inte upp mot glädjen man får av att vara med och få forma ett annat liv.
 
 
Jag må sakna tiden då jag kunde ta ett par bärs när jag än kände för det, att kunna snitta en film om dagen, spontansex, lugna middagar med frugan och ha grabbkvällar lite oftare - men att vara en närvarande pappa till mina två söner betyder så mycket, mycket mer och ger mig en helt annan sorts glädje.
 
Betyg:
 
 
Glad fars dag till alla pappor där ute som gör ett otroligt bra och viktigt jobb!
 
Carey Mahoney - Leonard Nimoy - Magnum, P.I. - McCoy - Mr. Spock - Sam Malone - Star Trek III: The Search for Spock - Star Trek IV: The Voyage Home - Steve Guttenberg - Ted Danson - Thomas Magnum - Three Men and a Baby - Tom Selleck

It (2017)

 
Genre: Skräck
Regi: Andy Muschietti
Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman
Producent: Roy Lee, Dan Lin
Land: USA
 
Den lilla staden Derry drabbas av en rad mystiska fall där barn har försvunnit under det senaste året, något som verkar hända staden vart 27:e år. Ett gäng vänner jobbar tillsammans för att få stopp på ondskan, vad Det nu än är.
 
Jag måste erkänna att även jag blev biten av It-flugan. Det har snackats om den så mycket och så länge på Facebook, diverse forum och bland vänner att det nådde mig till slut. Det fick bli ett biobesök för att stilla nyfikenheten, trots att jag verkligen ogillar att se skräckfilmer på bio efter flertalet misslyckade visningar på grund av tonåringar som skriker och hoppar till flera sekunder innan det skrämmande ens sker på duken. I torsdags trotsade jag fördomarna, köpte mig en biljett och satte mig i biomörkret, försiktigt optimistisk.
 
 
Filmen utspelas 1989 (Spoiler: så att del två kan utspela sig i nutid) och lyckas hyfsat bra med att måla upp bilden av en småstad på 80-talet med tidstypiska frillor, musik, referenser till AIDS-epidemin och en Gremlins poster uppsatt i pojkrummet. Jag hade gärna sett ett Nintendo 8-Bit och en ALF-docka smyga sig in, men icke! Den där mysiga småstadsvibben saknar jag dock, den kändes bättre och mer äkta i originalet.
 
Den sämst bevarade hemligheten i min vänskapskrets är att jag avskyr barnskådisar, åtminstone i dom allra flesta fallen. Jag kan inte förklara varför, vissa ungar vill man bara ge en rak höger när dom försöker sig på skådespelaryrket, medan andra ungar går hur bra som helst (Steven Spielberg kan det där med att anlita bra barnskådisar, med något undantag). Så filmen hade ett stort hinder att kliva över eftersom den är barncentrerad i dess dryga två timmar långa speltid. Jag kan inte påstå att jag knöt näven en enda gång under filmen, så barnen får ett godkänt betyg, men deras relation till varandra kändes inte lika genuin som i originalet. Det hade dock mer med manuset att göra än kemin mellan skådespelarna.
 
 
Karaktären filmen är byggd på då? Svensken Bill Skarsgård spelar clownen Pennywise och han var tyvärr bara OK i rollen. vilket den tappar en hel del på. Hans röst var inget vidare för karaktären han spelar och för att vara skrämmande behövde hans Pennywise hjälp av CGI, snabba klipp och hög musik, gärna plötslig sådan i kombination med dom snabba klippen för att få till alla jump scares. Det är i stor kontrast mot Tim Curry, som endast behövde lite make-up och väl användning av hans röst för att vara skrämmande när han spelade samma karaktär för 27 år sedan. Det räckte gott och väl och duger än idag.
 
Just jump scares finns det gott om för den som gillar såna, vilket jag i och för sig gör. Tyvärr har man valt att nöja sig med att i princip enbart köra på jump scares och väldigt lite annat för skräckälskaren som söker efter mer. Jag gillar det som sagt, men i lagom dos. En film som förlitar sig helt på den sortens underhållning är sällan särskilt minnesvärd och stannar liksom inte med en på samma sätt en riktigt obehaglig skräckis kan göra. Det andra utmärkande med It är att det slängs in en hel del humor. Jag kan förstå att man vill lätta upp stämningen lite emellanåt och humorn funkade många gånger, men i det här fallet blev det för mycket i slutändan.
 
 
It är två timmar och 15 minuter lång och det känns. Snittlängden för en skräckfilm är bra mycket kortare än så och man överdoserar därför publiken med allt. I början tyckte jag till exempel att det var alldeles för lite Pennywise, men mot slutet ändrades det till att jag kände raka motsatsen. It lyckas visserligen med att hålla mitt intresse uppe, dock skulle filmen må bra av att vara minst en kvart kortare, speciellt den tredje akten känns för lång. Många omtittar lär det inte bli, men jag blev underhållen - för stunden.
 
Betyg:
 
Andy Muschietti - Bill Skarsgård - CGI - Derry - Gremlins - Nintendo - Nintendo 8-Bit - Steven Spielberg - Tim Curry

Defiance (1980)

 
Genre: Action/Revenge/Drama
Regi: John Flynn
Manus: Thomas Michael Donnelly
Producent: Jerry Bruckheimer
Land: USA
 
Tommy är en sjöman som blir av med sitt jobb på en båt och måste stanna i New York i väntan på nytt jobb. Den temporära bostaden är i ett område som styrs av ett kriminellt gäng som terroriserar de boende, men Tommy är inte den som knuffas utan att knuffa tillbaka och det dröjer inte länge förrän helvetet brakar loss.
 
När jag var liten hade vi hundratals VHS-band som morsan spelat in allt från 3-5 filmer på vardera (hon använde Long Play-funktionen på spelaren). "Gatans Kungar", som Defiance fick heta i Sverige, fanns dock inte skrivet på något av banden. Jag är inte helt hundra på varför, men jag gissar att det beror på att det helt enkelt inte behövdes då den till synes alltid gick på TV. Det var Kanal 5 som sände den gång på gång, på gång... på gång. Jag vill påstå att om man hade rätt ålder inne på 90-talet, ägde en TV och var nattmänniska finns det inte en chans, inte en enda jävla, att man inte sett Defiance åtminstone en gång i sitt liv. Slog man på TV:n en natt och tryckte på knappen med en femma var oddsen lika goda att man skulle få se Jan-Michael Vincents nuna som om man tryckte på knappen med en trea en vanlig vardagseftermiddag (eftersom TV-serien Airwolf, där han hade huvudrollen, jämt och ständigt sändes då under 90-talet). Nu när jag tänker efter känns Jan-Michael Vincent som en lika stor del av barndomen som Disneytajm, en tallrik Cocoa Puffs varje morgon innan skolan och bilden av en topless Pamela Anderson.
 
 
Defiance använder sig av det väldigt typiska och populära upplägget från westerngenren, där en främling dyker upp i ett litet samhälle med anständigt folk som har problem med kriminella och är i desperat behov av någon som kan stå upp mot dom och leda folket i en revolt mot avskummet. Vincent spelar den motvillige främlingen Tommy som bara vill sköta sitt skickligt och får bra uppbackning av bland annat Danny Aiello, Theresa Saldana och Art Carney, som utgör några av de vänliga, sympatiska karaktärerna i behov av hans hjälp.
 
Gänget som till slut ska få känna samhällets vrede är ganska typiska för den här sortens filmer och består av afroamerikaner, vita och latinamerikaner. Inte ens 80-talet kunde komma helt bort från PK-polisen som hade gjort en stor, brun sörja i byxorna om hudfärgen på gängmedlemmarna matchade varandra. Men tur är väl det, för tänk om vi gått miste om gängledaren Angel, onekligen en av filmens höjdpunkter. Han ser ut som en Prince-kopia, minus maskuliniteten.
 
 
Tommy startar en romans med Theresa Saldanas (också en trevlig person från barndomen i TV-serien Scali!) karaktär Marsha. Den fyller sitt syfte genom att dramat vrids upp några snäpp, Jan-Michael Vincent vinner stora hunkpoäng med flera scener utan något på överkroppen och karaktären Tommy får dessutom större anledning att leda folket i revolt mot gänget. Men det tar sin tid, herrejävlar vad många stackare det är som behöver bli nerslagna och rånade innan Tommy inser vad han måste göra. Inte för att han mest idkar samlag med Marsha för att sedan sitta och klia sig i arslet fram till revolten, han blir själv nerslagen och hotad flera gånger samt slår skiten ur gängmedlemmar med jämna mellanrum genom det mesta av filmens speltid. Dessutom får han tid över till att måla, så att vi vet att hans machismo endast matchas av hans känslighet. Droppen som får bägaren att rinna över kan ni som inte sett den säkert gissa er fram till eftersom Defiance inte är rädd för att använda sig av diverse klichéer, vilket ni kanske lagt märke till så här långt in i recensionen.
 
Jag har angett revenge som en av genrerna filmen tillhör, vilket jag inte tycker är långsökt men absolut debatterbart. Däremot vill jag påpeka att det inte alls är en lika hård eller rå ton i Defiance som i andra revengerullar från samma samt föregående årtionde. Jag skulle beskriva filmen som en korsning mellan Vigilante och ett av de många avsnitt ur The A-Team där dom får i uppdrag att stoppa lokala gäng som tagit över ett litet samhälle. Det blir en intressant mix som i mitt tycke fungerar bättre än det kanske bör.
 
 
Våldtäkter, pistolmord och grovt språk kan vi glömma. Defiance erbjuder betydligt mindre sleaze och istället mer cheese, fullbordat av en till årtiondet sett typisk catchig tune på slutet som får en att faktiskt må bra och dra på mungiporna lite, till skillnad från filmer som tidigare nämnda Vigilante, The Exterminator och Death Wish II där tittaren istället kan känna behövet att ta en dusch så fort eftertexten börjat rulla. Jag gillar faktiskt sleaze och cheese, så att man valt det senare till filmen funkar för min del eftersom det ändå är en hybrid av genrer, medan andra kanske ser den som för tam eller orealistisk. Jag blir i alla fall underhållen och känner mig nöjd med filmupplevelsen när den är slut.
 
För er som kunde relatera till recensionens första paragraf rekommenderar jag att se filmen igen om det var ett tag sedan senast. När jag i dagarna såg om den för första gången sedan 90-talet var det som ett kärt återseende av en god vän man inte träffat på ett bra tag. Ni som inte tidigare sett den, gör det och stifta bekantskap med en sann svensk 90-talsrelik.
 
Betyg:
 
Airwolf - Art Carney - Cheese - Cocoa Puffs - Danny Aiello - Death Wish II - Defiance - Disneytajm - Gatans Kungar - Jan Michael Vincent - Jan-Michael Vincent - Jerry Bruckheimer - John Flynn - Pamela Anderson - Sleaze - The A-Team - The Exterminator - Theresa Saldana - Vigilante