Chocolate (2008)

 
Genre: Martial Arts/Action
Regi: Prachya Pinkaew
Manus: Napalee, Chookiat Sakveerakul
Producent: Prachya Pinkaew, Tech Akarapol, Panna Rittikrai
Land: Thailand
 
Zin tillhör den thailändska maffian men gör misstaget att förälska sig i Masahi, en medlem i den rivaliserande japanska Yakuza. Masahi blir bortjagad från landet och tvingas lämna Zin, som är gravid med deras dotter. Zen, som dottern döps till, är inte som andra barn och behöver alltid ses över, men när hennes mamma blir sjuk i cancer måste hon tillsammans med vännen Mangmoon inkassera pengar som folk är skyldiga Zin från när hon fortfarande var medlem i maffian.
 
Kampsport på film har alltid varit en stor favorit hos mig. Det var västvärldens produktioner som jag bekantade mig mest med som liten, där bland annat Steven Seagal, Jean-Claude Van Damme, Chuck Norris och Jeff Speakmans filmer gjorde VHS-spelaren varm. Konsumtionen av österländsk kampsportsfilm begränsades till Bruce Lee och Jackie Chan, innan Jet Li gjorde intåg under tonåren och vidgade intresset åt det hållet. Efter att ha sett film av denna sort i runt 25 år nu råder det för mig inga tvivel om att Asien är där kampsportfilmen görs bäst. Det är alltid där man tar steget längre och tänjer på gränserna, blåser nytt liv i genren med jämna mellanrum på olika och underhållande sätt.
 
 
Inom genren finns vissa subgenres och här har vi en som jag, i brist på ett officiellt namn, kallar för handikampsportsfilm - kampsportsfilmer där huvudkaraktären lider av någon form av handikapp, antingen mental eller kroppslig. För att nämna några exempel gav Kina oss en enarmad svärdsmästare i The One-Armed Swordsman, Filippinerna gav oss den 84 cm långa Weng Weng och Japan har den blinda svärdsmästaren Zatoichi. Med Chocolate har Thailand gett oss en autistisk rövsparkare, Zen, spelad av JeeJa Yanin. Här snackar vi progressivitet!
 
 
Zens dagar består av att äta choklad (på liknande sätt Jackie Chan slänger i sig tuggummin i bland annat Armour of God), fånga bollar som kastas mot henne i hög fart av åskådare i utbyte mot växelpengar för det lilla tricket, samt att titta på filmer med Bruce Lee, Jackie Chan och Tony Jaa, vars moves hon sedan memorerar in i minsta lilla detalj. Hon får snart en ny hobby när hon och bästa vännen börjar leta upp personer som är skyldiga hennes cancersjuka mamma pengar, och slår skiten ur dom som vägrar betala tillbaka (spoilervarning: inte en jävel ger henne några pengar frivilligt). Dom första fightscenerna blev jag dessvärre inte så imponerad över, dom kändes för tydligt koreograferade. Efter att ha läst lite om filmen tror jag det kan bero på att dessa egentligen skulle vara i split screen, med scener från ett par Bruce Lee och Jackie Chans filmer där dom sparkar röv i ena rutan, som Zen återskapar i den andra rutan mot hennes motståndare. Det hade varit coolt att se och förmodligen gjort scenerna mycket bättre, men rättighetsproblem satte stopp på det, dessvärre.
 
Koreografin blir bättre och bättre ju längre in i filmen vi kommer och blir till slut helt jävla bananas, i samma anda som en annan film regissören tidigare regisserat, The Protector med Tony Jaa. Eftersom det är en thailändsk film är det mycket influenser från hemortens Muay Thai i koreografin, vilket innebär många tillfällen då Zens knä får presentera sig för motståndares huvuden. Knät kommer i alla möjliga vinklar och från olika positioner, uppifrån, nerifrån, höger, vänster och rakt på nosen på stackarna. Vackert! Det är en speciell känsla när man får se bad guys få ett hårt knä i ansiktet, det ger en sorts njutning endast ljudet av en avbruten arm från Seagal kan matcha. Can you dig it?
 
 
Jag gillar verkligen idén att ha en rövsparkande hjältinna med autism, en korsning mellan Rain Man och Ong Bak, men med en betydligt sötare huvudrollsinnehavare i Jeeja Yanin, som för övrigt övertygar i sin första roll. Det är hennes karaktärs väg att gå från autistiskt barn i behov av tillsyn alla tider på dygnet till hänsynslös rövsparkerska som gör filmen, mycket mer är det inte att skriva hem om, eller jo! Lönnmördartransorna får väl också ses som ett hyfsat originellt koncept, för att inte tala om minnesvärt. Man får komma ihåg att filmen trots allt är inspelad i Thailand...
 
Betyg:
 
 
Sword Drop.
 
Armour of God - Bruce Lee - Chocolate - Chuck Norris - Filippinerna - Jackie Chan - Japan - Jean-Claude Van Damme - JeeJa Yanin - Jeff Speakman - Jet Li - Kina - Martial arts - Mic Drop - Muay Thai - Ong Bak - Prachya Pinkaew - Rain Man - Steven Seagal - Thailand - The One-Armed Swordsman - The Protector - Tony Jaa - Weng Weng - Zatoichi - Zen

Guess Who's Coming to Dinner (1967)

 
Genre: Drama/Komedi
Regi: Stanley Kramer
Manus: William Rose
Producent: Stanley Kramer
Land: USA
 
Joey Drayton och John Prentice träffades i Hawaii och blev blixtförälskade. Dom har bara känt varandra i tio dagar men har redan bestämt att dom ska gifta sig. Joey bjuder med sig John hem till hennes föräldrar så att dom får träffa varandra innan bröllopet, men problem uppstår då hon inte berättat en viktig detalj om Joey - att han är afroamerikan.
 
Tidigare under året 1967 hade Sidney Poitier lärt ungar hur man ska bete sig i den vuxna världen som Mark Thackeray i dramat To Sir, With Love, sedan örfilade han lite vett i USA och andra delar av världen som polisen Virgil Tibbs i den laddade thrillern  In the Heat of the Night. Han skulle också avsluta året med ännu en på den tiden väldigt aktuell skildring av rasförhållandena i USA som John Prentice i den kritikerrosade och 10-faldigt Oscarsnominerade dramakomedin Guess Who's Coming to Dinner.
 
 
Idag är det ingen stor sak, åtminstone inte för dom flesta i ett civiliserat land, om man skulle ta med sig hem någon med en hudfärg olik sin egna som man förälskat sig i, men på 60-talet och spänningarna i USA var det inget man gjorde lättvindigt. Rasismen var så utbred och ingrodd med Jim Crow-lagarna fullt synbar i backspegeln att ämnet var tabu i många hem, men Guess Who's Coming to Dinner tvingade ämnet att tas upp i hemmen runtom i USA, vid precis rätt tillfälle.
 
Giganterna Katherine Hepburn och Spencer Tracy spelar Joey Draytons föräldrar Christina och Matt. Välbärgade och en ingjuten del av den mycket progressiva staden San Franciscos sociala elit har dom slagits för jämlikhet mellan raserna, förmodligen främst på cocktailfester och donationer med checkhäften. När dottern Joey då kommer hem med en svart man som är en svärmorsdröm personifierad (stilig, trevlig, välutbildad, läkare) tvingas dom därför rannsaka sig själva och de fördomar som kan finnas långt ner i själen.
 
 
Men det är inte bara dom som ställs inför det här dilemmat. Efter att Joey bjudit in Johns föräldrar till middag hemma hos hennes föräldrar innan han hunnit berätta att hans nya kärlek är en vit kvinna blir även dom något paffa, något besvikna. Men besvikelsen hos samtliga föräldrar har mer att göra med oro än något annat. Oro över hur deras äktenskap kommer ses på av andra, mindre förstående. Oro över hur deras barn kommer få det.
 
Kanske lite förutsägbart är mammorna dom första att lugna ner sig och väljer att stå bakom sina barns nya förhållande, men gubbarna tar lite extra lång tid på sig. Case in point: Vid ett tillfälle ska Matt och Christina ta en glass och Matt vill beställa glassen han vet att att han gillar. Efter att ha smakat en sked inser han att han råkat beställa fel glass och vill göra om beställningen, men när servitrisen anländer har han ätit lite mer och säger att även om det inte var den glass han är van vid så var den jättegod ändå och är nöjd som det är. Inte ens det får den envisa gubben att koppla, gah!
 
 
Den mäktigaste scenen är den då John försöker förklara för sin pappa att saker och ting förändrats, att medan pappan tänker på sig själv som en "colored man" tänker John bara på sig själv som en man och därför inte vill sätta några gränser för sig själv, vilket man varit tvungen att göra förut som svart i USA.
 
Även om ämnet är väldigt seriöst är inte alltid tonen så, det är en mix av drama och komedi där rolig dialog överväger allvarligheterna med en liten marginal, men absolut inte så mycket att det blir tramsigt. Det är en fin balans filmen lyckas hålla. De allra flesta scenerna utspelar sig i paret Draytons hem, filmen får därför en intim och mysig känsla likt den man får när man ser på filmer som är baserade på pjäser.
 
 
Det enda riktiga klagomålet jag har är att medan vi förstår fullt ut varför Joey fallit för John - han ser bra ut, är charmig, principfast och har ett fascinerande jobb han både brinner för och är väldigt skicklig i, så får vi inte någon insyn i varför han fallit så hårt för Joey. Hon ser visserligen bra ut, men något djup i hennes karaktär får vi inte riktigt se. Det mest tydliga är att hon är något naiv, passande sett till åldern och hennes lyxiga uppväxt. Vi får väl helt enkelt lita på läkarens goda omdöme.
 
Spencer Tracys avslutande dialog på fem minuter är en av mina favoritscener och blev det sista vi skulle få se och höra från honom på celluloid, han dog endast 17 dagar efter att inspelningen var över. Han slutade i alla fall på topp då man har gjort en bra och på den tiden väldigt viktig film, som mycket välförtjänt under sitt 50-årsjubileum förra året valdes in i USA:s National Film Registry för bevaring.
 
Betyg:
 
Guess Who's Coming to Dinner - In the Heat of the Night - Jim Crow - Joey Drayton - John Prentice - Katherine Hepburn - Spencer Tracy - Stanley Kramer - To Sir, WIth Love - Virgil Tibbs - William Rose

To Sir, With Love (1967)

 
Genre: Drama
Regi: James Clavell
Manus: E.R. Braithwaite, James Clavell
Producent: James Clavell
Land: England
 
Mark Thackeray flyttar till England för ett lärarjobb där han får uppgiften att få pli på en stökig klass med ungdomar från East Ends slum.
 
To Sir, With Love var en liten engelsk film som tog alla med storm och blev en stor succé 1967. Columbia Pictures var så tagna på sängen över dess popularitet att dom gjorde en undersökning för att ta reda på varför. Svaret dom fick tillbaka var enkelt och egentligen ganska uppenbart: Sidney Poitier.
 
 
Egentligen vill Mark Thackeray inte jobba som lärare. Han är utbildad ingenjör, men jobbtillfällena är få så han tar lärarjobbet för att hålla sig själv flytande till dess att han får ett bättre erbjudande. Han är dock långt från medveten om vad som väntar honom, engelsmän/kvinnor - utan hyfs?! Finns verkligen såna? Ja, tydligen. Vem mer passad då att lära ungjävlarna lite hyfs än mannen som förmodligen till och med tömmer ändtarmen med sällan skådad elegans.
 
Ni känner kanske igen storyn i filmen? Förmodligen, Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer från 1995 är en snudd-på remake av To Sir, With Love med en betydligt mörkare ton. Thackeray löper ingen större risk att bli huggen i ryggen eller skjuten i en drive-by, men utsätts för en del hyss och odrägligt beteende som hade fått många att ge upp. Inte Thackeray, inte. Hur går han tillväga då? Well, han tar inte på sig en läderjacka och sätter upp fötterna på bordet. Han lär heller inte ut kampsport och ger eleverna ett oförtjänt högsta betyg. Hans lösning är simpel: Jag tänker behandla er som vuxna och förväntar mig att ni beter er som vuxna i utbyte, ya limey fucks.
 
 
Alla går med på det, förutom klassens tuffing, såklart, som Thackeray måste möta i en oförberedd boxningsmatch för att vinna hans respekt. Jag tänker inte avslöja hur det går, men allt jag lärt mig av boxning har jag lärt mig av Frank Drebin. Det var simplare tider, och på tal om det - fy fan vad 60-talig denna 60-talsfilm är. Få filmer skriker 60-talet lika mycket som To Sir, With Love, förmodligen eftersom den handlar först och främst om ungdomar med trendiga kläder, hårstilar och rockmusik med Beatles i spetsen. Dessa hemska, hemska Beatles. Filmen berör även rasfrågan, men ämnet är mer en underton än i de andra två filmerna Poitier gjorde samma år där rasfrågan är det centrala temat.
 
Höjdpunkten är nog avslutningsdansen där Thackeray släpper loss och, jag vet inte, antingen bekräftar eller krossar den där myten om svarta och dansande. You be the judge. Låten av Lulu som bär filmens titel hamnade högst upp på amerikanska Bilboardlistan det året och scenen där den sjungs kan kanske tyckas vara lite löjlig idag, men jag tycker den är fin och rörande, inte minst tack vare Poitiers övertygande skådespel när Thackeray blir överväldigad.
 
 
To Sir, With Love var starten på det som skulle komma att bli det förmodligen starkaste året en skådespelare haft nöjet att uppleva i Hollywood. Poitier följde upp den med In the Heat of the Night (5 Oscarsstatyetter, 7 nomineringar totalt) och Guess Who's Coming to Dinner (2 Oscarsstatyetter, 10 nomineringar totalt).
 
Inte det bästa Poitier gjorde under det magiska året, men definitivt bra och absolut värd en titt.
 
Betyg:
 
Beatles - Billboardlistan - Dangerous Minds - E.R. Braithwaite - Frank Drebin - Guess Who's Coming to Dinner - In the Heat of the Night - James Clavell - Lulu - Mark Thackeray - Michelle Pfeiffer - Sidney Poitier - To Sir, WIth Love

Shoot to Kill (1988)

 
Genre: Actionkomedi/Thriller
Regi: Roger Spottiswoode
Manus: Harve Zimmel
Producent: Daniel Petrie Jr., Ron Silverman
Land: USA
 
Ett misslyckat gisslandrama resulterar i en död juvelbutiksägare och en skurk som kommer undan med diamanter värda miljontals dollar. För att nå den kanadensiska gränsen antar han en annan persons identitet och ansluter sig till en vildmarksutflykt. FBI-agenten Warren Stantin får i uppdrag att bege sig ut på jakt efter mördaren ingen kan identifiera, men måste ta hjälp av vildmarksguiden Jonathan Knox.
 
Det här var Sidney Poitiers stora comeback efter en elva år lång frånvaro framför kameran, han hade inte gjort en film sedan 1977 års A Piece of the Action. Under tiden hade hans motspelare Tom Berenger blivit ett stort namn i Hollywood, nyligen Oscarsnominerad för sin roll i Plutonen. Under den skicklige regissören Roger Spottiswoodes vägledning skulle dom tillsammans försöka underhålla publiken. Lyckades dom?
 
 
Med storsuccéer som 48 Timmar och Dödligt Vapen hade buddy cop genren fått nytt liv och mycket riktigt använde man sig av det temat i Shoot to Killfullt ut. Det udda paret kunde inte vara mer udda. Stantin är svart, Knox är vit. Stantin är gammal, Knox är ung. Stantin är en civiliserad storstadsbo som gillar att gå på opera, äta på fina restauranger och har ingen som helst erfarenhet av livet i vildmarken, Knox är en ociviliserad, snudd på eremit vars tankar på att "äta ute" är att göra upp en eld och grilla pungråtta till middag. Som ni säkert listat ut är han inte alls van eller intresserad av livet i storstan. Dessa två helt olika herrar slår ihop sina kunskaper och erfarenheter för att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål - ta fast mördaren och rädda gisslan, som råkar vara Knox flickvän.
 
Jag gillar att man inte bara gjort en ren buddy cop film, hur mycket jag än gillar den sortens filmer. Man har kombinerat det med fish-out-of-water temat också och låter både Stantin och Knox vara fisken på land i andra respektive tredje akten av filmen. Poitier är ju elegans personifierad och Berenger har den där djuriska personligheten, så man kunde inte gjort ett bättre jobb när filmen skulle rollsättas. Det blir många skratt när den eleganta helt plötsligt blir en kluns i vildmarken och måste ta vildens varenda ord till hjärtat för att överleva, medan vilden blir överväldigad i storstan och får lyssna på storstadsgrabben och hans många år som en lagens man för att kunna rädda hans flickvän.
 
 
Men vänta! Det kommer mer. Det är inte bara Stantin och resten av gänget i vildmarksutflykten som inte vet hur mördaren ser ut - det gör inte vi heller! Det är en bra bit in i filmen vi först får veta vem det är som gömmer sig bland dom andra och man har lyckats bra med att inte göra det för tydligt då det finns ett bra urval av misstänkta. Kan det vara Andrew "Scorpio i Dirty Harry" Robinson? Clancy "Kurgan i Highlander" Brown? Richard "Mesiga snubben i DET" Masur? Eller kanske någon av dom andra?
 
I'll never tell...
 
 
Shoot to Kill bjuder som sagt på många skratt, den är stundtals väldigt lättsam. Poitier är som jag tidigare nämnde känd för sin elegans, pondusen den mannen besitter växer inte direkt på träd, varken i Hollywood eller någon annanstans. Har man inte sett Poitiers kollaborationer med Bill Cosby från 70-talet blir man därför förmodligen smått chockad över just hur bra han faktiskt är i såna här roller där han får använda sig av sin komiska timing, roliga ansiktsuttryck och ett helt annat kroppsspråk än vi är vana vid. Han är hysteriskt rolig i filmen och får bra uppassning av Tom Berenger som ofta får spela the straight man.
 
Men filmen har inga problem att skifta ton och blir allvarlig igen i ett nafs. Det är spännande i överlevnadsscenerna, brutalt när mördaren slår till och actionfyllt när dom har honom på kornet.
 
 
Så, för att summera har vi här alltså en buddy cop, fish-out-of-water och whodunit hybrid med en stor dos humor, spänning och action. Vi har två klockrena huvudrollsinnehavare, en skitbra skurk och övrigt starka birollsinnehavare, regisserade av en snubbe som verkligen vet hur man gör en underhållande film. Det blir fanimej inte mycket bättre än så här. Inte i det här hörnet av filmskapande i alla fall. Ett absolut måste.
 
Betyg:
 
 
Missa nu inte min intervju med regissören till denna film, Roger Spottiswoode, på torsdag!
48 Timmar - A Piece of the Action - Andrew Robinson - Bill Cosby - Buddy cop - Clancy Brown - Daniel Petrie Jr. - Dirty Harry - Dödligt Vapen - FBI - Fish-out-of-water - Harve Zimmel - Highlander - Jonathan Knox - Kirstie Alley - Kurgan - Plutonen - Richard Masur - Roger Spottiswoode - Ron Silverman - Scorpio - Shoot to Kill - Sidney Poitier - Tom Berenger - Warren Stantin - Whodunit