Goblin: Live at Kraken (Stockholm, 9/6 - 2017)

 
Sent, väldigt sent, närmare 23:15 på fredagskvällen äntrade Goblin scenen på Kraken i Stockholm. Det var första gången bandet någonsin stått på en scen på svensk mark. En trevlig bit Goblin-historia skrevs därmed framför ögonen på oss som närvarade på den här spelningen, hur nördigt det än må låta. Vi var några hundra i publiken i alla möjliga åldrar, jag skulle gissa på att folket var i allt från 20 upp till 60 års ålder, med en medelålder på kanske snäppet över 40. En härlig blandning var det i alla fall, många bärandes t-shirts med snygga tryck på, inte minst från Dario Argentos filmer som Goblin gjort en hel del musik till. Alla på topphumör och många med mer än ett par öl i kroppen, vilket skapade en härlig stämning genom hela konserten.
 
Det har funnits ett ofantligt antal olika uppsättningar av bandet genom åren, att läsa om dom alla på Wikipedia rekommenderas inte till den som vill undvika huvudvärk. Under den här Europaturnén är det dock inte mindre än fyra av de fem originalmedlemmarna som deltar; Maurizio Guarini, Massimo Morante, Fabio Pignatelli och Agostino Marangolo, endast Claudio Simonetti saknas. Keyboardisten Aidan Zammit gör övriga fyra sällskap som den femte goblinaren och visade sig vara en mycket kompetent ersättare.
 
 
När bandet kom ut välkomnades dom som gudar. Tja, varför inte. Det är få andra band/kompositörer vars musik har spelat en så stor roll i framgångarna till filmerna den använts i som i fallet med Goblin. Det är fullkomligt omöjligt att tänka på Dawn of the DeadDeep RedTenebrae med flera utan att samtidigt tänka på musiken i filmerna, dom går hand i hand likt få andra produktioner. Så ja, man är inte helt fel ute om man skulle offra en get, oskuld eller vad fan som helst i deras ära. Welcome to Sweden!
 
Dom kunde omöjligt ta miste på den förväntansfulla entusiasmen hos oss i publiken och öppnade starkt med den lite nyare, men mycket bra låten Magic Thriller från 2005 års comeback album BackToTheGoblin. Det var ett perfekt öppningsnummer som skapade bra drag direkt. Fokus på spelningen lades till en början på att spela flertalet låtar från albumen som gjorts vid sidan om det dom är kändast för - soundtracksen. Även om någon enstaka låt från ett soundtrack smög sig igenom hölls det hårt i de allra starkaste korten till senare under natten.
 
 
Av reaktionerna från oss i publiken att döma var det ett genidrag, för när det väl vankades filmmusik blev vi alla helt vilda. Hur bra och hur mycket vi än uppskattar all annan musik vi bjöds på under natten är det nog filmmusiken dom allra flesta i publiken brinner för mest, då man sannolikt upptäckt Goblin efter att ha sett en Dario Argento, George A. Romero eller till och med Luigi Cozzi-rulle. Man kan se allt som ledde till den rad ledmotiv vi skulle få höra som en timme av det bästa förspel vi någonsin upplevt, följt av full extas när de kända ledmotiven avlöste varandra.
 
Det började med Dawn of the Dead, där gitarristen Massimo Morante på gott humör bjöd på en liten zombie walk och låtsades ta några tuggor av basisten Fabio Pignatelli. När Aidan Zammit sedan tillkännagav att Tenebrae, min personliga favorit från bandet, stod näst på tur var det som om helvetet brakade loss i en nu-jävlar-blir-det-ös respons från publiken. Och fan vad bra det var, kvällens bästa enligt mig, även om nästa låt gjorde om möjligt publiken ännu vildare. Jag pratar förstås om Suspiria, fanfavoriten #1. Öset fortsatte därefter med ledmotivet till Deep Red, ett annat ess i rockärmen. Efter det tackade dom för sig till stora applåder, men självklart kom dom snabbt tillbaka till scenen för ett encorenummer; Zaratozom från Dawn of the Dead. Därefter gick dom av scenen - nu för sista gången, återigen till stora applåder av en mycket nöjd publik.
 
 
Det var ett par låtar jag gärna hade hört som inte framfördes, bland annat från Phenomena och Contamination, men det är inte ens ett klagomål utan bara en liten fotnot. Det hade varit nästintill oförskämt att klaga över något när jag och så många andra bjudits på en spelning man aldrig kommer glömma. Den varade i över en och en halv timme men kändes mycket kortare än så, även om ryggen inte riktigt höll med när det var över. Tiden går onekligen snabbt när man njuter av bra musik framfört av ett band i världsklass.
 
Betyg:
 
 
Bravissimo, Goblin!
 
 
Efter spelningen var bandet generösa nog att stanna kvar för att signera åt folk som antingen haft med sig saker eller köpte något på plats. Jag köpte en t-shirt och en snygg plansch tryckt just för den här spelningen, som jag fick signerad av italienarna innan det var dags att ta sig hem igen med ännu en upplevelse rikare.
 
Agostino Marangolo - Aidan Zammit - BackToTheGoblin - Claudio Simonetti - Contamination - Dario Argento - Dawn of the Dead - Deep Red - Fabio Pignatelli - George A. Romero - Goblin - Kraken - Luigi Cozzi - Magic Thriller - Massimo Morante - Maurizio Guarini - Phenomena - Suspiria - Tenebrae - Wikipedia - Zaratozom

Rapid Fire (1992)

 
Genre: Action
Regi: Dwight H. Little
Manus: Alan McElroy
Producent: Robert Lawrence
Land: USA
 
Jake Lo blir vittne till ett mord när den italienska maffian och kinesiska tong startat ett krig mot varandra. Han blir FBI:s huvudvittne mot italienska maffiabossen Antonio Serrano, som i sin tur mutat FBI-agenter att ta död på Jake. På rymmen och osäker på vem han kan vända sig till blir han kontaktad av polisen Mace Ryan, vars team är ute efter tangs boss Kinman Tau. Mace övertygar Jake om att jobba tillsammans dom för att få stopp på både Serrano och Tau.
 
Pappa Bruce Lee hjälpte till att starta martial arts crazen som tog framförallt KIna med storm under 70-talet. Först på 80-talet med hjälp av Chuck Norris, ninjas och The Karate Kid nådde denna craze USA. Men, jag undrar om inte 90-talet är snäppet vassare när det kommer till martial arts orienterade filmer ändå, mycket tack vare all rövsparkande kvalitet Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme bidrog med då (båda slog igenom först på slutet av 80-talet). Sonen Brandon Lee var en del av genrens storhetstid under 90-talet i och med hans två bidrag med Showdown in Little Tokyo och just Rapid Fire. Öppningen är tidsenlig med en liten demonstration av huvudrollsinnehavarens grymma moves till passande musik och tillagda effekter för att göra det lite extra coolt. Det är visserligen inte Jeff Speakman som gör en massa katas i bar överkropp till Snaps I Got the Power, men ändå. Ah, ljuva 90-tal!
 
 
Det här var Brandons blott fjärde huvudroll och näst sista innan han skulle lämna oss alltför tidigt tack vare ett fuck-up hos prop departementet under inspelningen av The Crow. Måhända son till Bruce Lee, men Brandon är sin egen man med en egen stil och ville inte sättas i ett fack eller endast bli ihågkommen som sonen till en legendar, vilket är en av anledningarna till att han tackade nej till att spela sin pappa i filmen Dragon: The Bruce Lee Story. Däremot har man klämt in ett par referenser till Bruce ändå, bland annat när Mace ber Jake ta sina fists of fury någon annanstans när han stör under ett förhör.
 
Här utstrålar han självförtroende framför kameran, sett både till skådespeleriet och allt pang-pang samt pow-pow. Hans karaktär Jake Lo är ung, självsäker och kanske lite arrogant, men sympatisk. Han behärskar flera olika sorters martial arts och använder sig av det för att ta sig ur alla möjliga situationer, relativt lätt många gånger. Ändå finns där en oskyldighet som jag köper, exempelvis när han precis tagit livet av en FBI-agent med en grillgaffel eller skjutit sin första maffiamedlem. Han gör det inte iskallt som Bronson eller Clintan och heller inte med glimten i ögat som Willis eller Schwarzenegger. Istället ser han helt förstörd ut och gör sig sedan av med pistolerna som om dom vore besudlade.
 
 
Man klämmer in inte mindre än tre skurkar; maffiabossen Serrano, spelad av Nick Mancuso, tong ledaren Kinman Tau av Tzi Ma och den köpte FBI-agenten Stuart av Raymond J. Barry. Det imponerande är att alla tre är minnesvärda på sina egna sätt och det blir inte för mycket av den ena eller den andra (eller tredje). Powers Boothe jämnar ut oddsen lite som den besatta polisen Mace, förmodligen den första roll jag såg den nyligen bortgångna skådespelaren i och fortfarande den jag förknippar honom mest med, hur jävla klockren han än var i Deadwood. Damn you, childhood!
 
 
Man behöver aldrig rulla på tummarna i väntan på nästa shootout eller fajt, dom rullar på bra genom hela filmen i en välbalanserad mix. Gällande fajterna är det oftast mano a mano-stuket men det blir även lite Jackie Chan-iga moves. Det är välkoreograferat om än inget speciellt, men Brandon sköter sin del snyggt och trovärdigt, vilket inte är illa för en person som sade sig hata att träna och som såg till att endast göra det en gång i veckan. Höjdpunkten är när han möter en henchman, såklart spelad av henchmannarnas henchman - Al Leong!
 
Christopher Youngs musik är alldeles underbar, många gånger vacker tack vare användandet av flöjter. Jag är en sucker för flöjter, och jag är fullkomligt medveten om hur gay det låter. Annars är det mycket blueskänsla i musiken, en trevlig mix som utgör bra lyssning på egen hand med.
 
 
Seagal och Van Damme var storstjärnor när den här gjordes och det fanns plats för fler på toppen i kategorin actionhjälte/rövsparkare, åtminstone tyckte många i Hollywood det när man försökte hitta "nästa stora stjärna". Dessa försök gav oss bland annat Brian Bosworth, tidigare nämnda Jeff Speakman och Olivier Gruner. Brandon var inget undantag och det är tydligt att man gjort allt för att lyfta honom till A-laget med Rapid Fire efter den misslyckade (boxoffice mässigt) Showdown in Little Tokyo. Han får ta av sig tröjan, spöa alla som kommer sin väg, skjuta skurkar, åka motorcykel, göra coola grejer i slow-motion och ligga. Till och med i den obligatoriska sexscenen ligger allt fokus på honom, hans sexpack, ja, till och med röven gör entré.
 
Det är ett tappert försök man gjort, Rapid Fire är en solid actionrulle, även om den inte når upp till det bästa Seagal och Van Damme kom ut med samma årtionde. Jag tycker dock att Brandon Lee hade det rätta virket för att bli en av dom stora, men i och med hans död endast året senare kommer man tyvärr inte längre än shoulda, coulda, woulda...
 
Betyg:
 
Al Leong - Antonio Serrano - Arnold Schwarzenegger - Brandon Lee - Brian Bosworth - Bruce Lee - Charles Bronson - Christopher Young - Chuck Norris - Clintan - Deadwood - Dragon: The Bruce Lee Story - Dwight H. Little - Fist of Fury - Henchman - I Got the Power - Jake Lo - Jean-Claude Van Damme - Jeff Speakman - Kinman Tau - Mace Ryan - Maffia - Nick Mancuso - Ninja - Olivier Gruner - Powers Boothe - Raymond J. Barry - Robert Lawrence - Showdown in Little Tokyo - Snap - Steven Seagal - The Crow - The Karate Kid - Tong - Tzi Ma - Willis

Live and Let Die (1973)

 
Genre: Spionfilm/Blaxploitation
Regi: Guy Hamilton
Manus: Tom Mankiewicz
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman
Land: England
 
James Bond får i uppdrag att undersöka varför tre MI6 agenter blivit mördade på tre olika ställen på väldigt kort tid. Sökandet tar honom till New Orleans och en viss Mr. Big, vars huvudsakliga inkomst kommer från heroinet han producerar. Inte länge till, om James Bond får säga sitt!
 
Året var 1973 och två år hade gått sedan Sean Connery återvänt en sjätte och sista gång som James Bond för en rekordhög lön med Diamonds Are Forever. Det var nu dags att hitta en ny Bond och valet föll på Roger Moore, som med sju säsonger av Helgonet och en säsong av Snobbar Som Jobbar bakom sig var ett spännande val. Men kunde han verkligen axla rollen alla förknippat med Connery i så många år? För att stilla oron valde man att casha in på den nya blaxploitationgenren, som var glödhet efter succéer med bland annat Shaft, Super Fly och Trouble Man genom att göra en Bondfilm delvis riktat mot den afroamerikanska publiken. Resultatet blev Live and Let Die, den konstigaste Bondfilm som dittills hade gjorts innan man 8 år senare valde att casha in på ett annat fenomen, Star Wars, och då kontra med Moonraker.
 
 
Dom gick verkligen all out med nämnda undertemat, den är en så viktig del i filmen att jag är beredd att kalla det för en blaxploitationfilm lika lätt som jag är beredd att kalla det en spion eller Bondfilm, och jag tar an alla (i en vänlig debatt) som inte håller med. Man har tillkallat genreveteranerna Yaphet Kotto, Julius Harris och Gloria Hendry, använder sig av platser som Harlem, New Orleans samt en ö i Karibien och musiken låter stundtals som om det är taget ur en av Shaft-filmerna. Ja, det och att Bond kallas för bland annat stupid mutha, honky och baby av diverse afroamerikanska karaktärer. Jag satt och höll tummarna för att någon även skulle kalla honom för en jive turkey, men det hände aldrig. Fan!
 
Det finns dock ett ganska stort undantag som går emot allt genren upprättades för att bekämpa - hjälten som står kvar segrandes när röken lagt sig är en vit man. En vit priviligerad man, till råga på allt. Men nu ska vi inte vara SÅ petiga. Man har trots allt inte bara mixat en av mina favoritkaraktärer på film med en av mina favoritgenrer. Man har lyckats göra det på ett mycket bra och underhållande sätt. Briljant. Fucking briljant.
 
 
Men det är som sagt lika mycket en spion och Bondfilm. Vi har fortfarande coola gadgets (bland annat en klocka med magnetfunktion som Bond kan dra ner dragkedjor på klänningar med), jakter på både land och vatten, Bondbrudar samt katt och råtta-lekar i överflöd. Just antalet gånger Bond blir tillfångatagen för att senare fly igen måste slå något rekord i den här filmen. Jag fick det till hela fyra gånger, shit pommes frites! Bond skulle må bra av att dricka färre martinis och ha sex med färre rykheta brudar och istället spendera lite tid på att lära sig konsten om ninjutsu. Om inte annat för hjärtats skull, det kan inte vara bra för blodtrycket att vara så nära döden gång på gång igen.
 
Mitt i centrum för allt har vi, såklart, James Bond, nu i ny tappning i form av Roger Moore. Det jag alltid älskat med Moore i rollen som Bond är hur han lyckades göra rollen till sin egen med en liten extra dos humor samtidigt som han behöll karaktärens viktigaste delar. Jag gillar George Lazenby och Timothy Dalton, men dom känns ofta lite för lika Sean Connerys Bond, på både gott och ont. Moore erbjöd publiken något helt annat på ett sätt bara han kunde och det är inget mindre än beundransvärt hur han lyckades göra sig så bekväm i rollen direkt trots Connerys stora skugga och publikens tvekan på någon ny i rollen.
 
 
En rolig likhet jag lade märke till i Connery och Moores debutfilmer i rollen som Bond är att båda får något otrevligt insläppt i rummen dom hyrt - ett försök av skurken att döda Bond genom att få det se ut som en olycka. I Dr. No är det en spindel och i Live and Let Die är det en orm. Sätten dom går tillväga för att ta död på inkräktaren kunde inte vara mer talande för hur olika dom gick in i sina roller. Connery går på kraft och mosar spindeln med hjälp av botten av sin sula cirka 5-6 gånger. Moore, däremot, sprutar aftershave som han sedan sätter eld på via sin cigarr och bränner ihjäl ormen. Han återgår sedan till att applicera aftershaven och njuta av cigarren.
 
Bondbrudarna består av Gloria Hendrys Rosie, som alltid kommer vara ihågkommen för den mycket tidiga och viktiga rasöverskridande kyssen tillsammans med Roger Moore under en tid då det verkligen inte var vanligt, och Jane Seymour i en tidig roll som mediumet Solitaire. Skurkarna spelas av Yaphet Kotto vars karaktär bär det antagligen mycket passande namnet Mr. Big, Julius Harris är en minnesvärd henchman vid namn Tee Hee och Geoffrey Holder, vars Baron Samedi använder voodoo till hjälp.
 
 
Med Moore i rollen tillkom som sagt även lite mer humor, men det går nästan överstyr under en båtjakt när Sheriff Pepper, spelad av karaktärsskådisen Clifton James, gör sitt första av två framträdanden i en Bondfilm. Visst är han rolig och minnesvärd, men man glömmer för en kort stund vad det är man kollade på från första början. Något jag dock inte får nog av är härliga meningsutbyten, där favoriten är när Bond och Rosie precis haft sex och han hotar att döda henne om hon inte berättar vad hon döljer för honom:
 
Rosie: But you couldn't. You wouldn't. Not after what we just done.
Bond: Well, I certainly wouldn't have killed you before.
 
Oh, James, you devil!
 
 
Den väldigt viktiga Bondlåten framförs av Paul McCartneys band Wings och är bra, så bra att den nominerades till en Oscar för bästa Bästa Originalsång, vilket var första Bondlåten att få den nomineringen. George Martin tog tillfälligt över rodret från John Barry som kompositör och blandar skickligt den typiska stilen Barry skapade till filmserien med ett mer afroamerikanskt sound, typiskt för blaxploitationgenren.
 
Vi får se kanske det mest spektakulära sätt en Bondskurk någonsin dött på i Live and Let Die, med en alldeles underbar kommentar från Bond efteråt: He always did have an over-inflated opinion of himself. Ni som inte sett filmen eller inte minns kan säkert gissa er till ungefär vad som skedde precis innan. Några minuter senare hinner han också slänga en armprotes från ett tåg efter en liten dispyt med en viss henchman och när Solitaire undrar vad han håller på med säger han, på det där speciella sättet endast Moore kunde: Just being disarming, honey.
 
 
Det gjordes bättre Bondfilmer både före och efter Live and Let Die, men den står sig bra och lyckas alltid underhålla. Viktigast av allt är att det var en riktigt bra start för Roger Moore i rollen som James Bond - en roll han för all framtid skulle förknippas med och spela i ytterligare sex filmer.
 
Betyg:
 
Albert R. Broccoli - Baron Samedi - Blaxploitation - Clifton James - Dr. No - Geoffrey Holder - George Lazenby - George Martin - Gloria Hendry - Guy Hamilton - Harry Saltzman - Helgonet - James Bond - Jane Seymour - John Barry - Julius Harris - Live and Let Die - Moonraker - Mr. Big - Paul McCartney - Roger Moore - Sean Connery - Shaft - Sheriff Pepper - Snobbar Som Jobbar - Solitaire - Star Wars - Super Fly - Tee Hee - Timothy Dalton - Tom Mankiewicz - Trouble Man - Voodoo - Wings - Yaphet Kotto

Hans Zimmer Live on Tour (Stockholm, 18/5 - 2017)

 
Hans Zimmer, en av världens absolut största filmkompositörer, gjorde i torsdags ett stopp i Stockholm under sin världsturné för en spelning på Ericsson Globe. Med sig hade han över 70 musiker, samtliga fullt redo att ge den nästan fullsatta arenan en sjuhelvetes show. Det är just själva showen jag hört så mycket om, att se Hans Zimmer live skulle visst vara något alldeles speciellt, mer av ett event än det annars kan bli av en konsert där filmmusik står på programmet. Det tog inte lång tid förrän jag fick det bekräftat, det här var inte vilken konsert som helst.
 
 
Efter öppningsnumret, en blandning av musik från Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes och Madagascar gick Zimmer fram till mikrofonen och pratade med publiken för första gången denna kväll, det är något han gjorde med jämna mellanrum - ett trevligt och ofta humoristiskt avbrott från det intensiva hålligånget på scen.
 
När han sedan drog igång musik från filmen Crimson Tide blev jag lite uppspelt. Inte för att jag tycker det är ett av hans bättre verk, utan för att det inte kändes alltför långsökt att vi då också skulle få höra lite musik ur The Rock, en personlig favorit. Jag hade fel, men överlevde kvällen ändå, han gav tid åt de allra flesta av mina favoriter trots allt. När den mycket versatila kompositören inte spenderade tiden vid pianot hade han antingen en elgitarr eller något annat ur en rad instrument han behärskar i sina händer. Zimmer, visade det sig, är inte bara en filmkompositör, han är en rockstjärna! Men han var inte ensam; cellisten, violinisterna, sångarna, alla på scen är rockstjärnor den här turnén.
 
 
Något överraskande stod nämligen inte Zimmer alltid i fokus, han delade mer än gärna på applåderna och ropen av beundran. De gånger han inte skämtade med publiken och delade personliga minnen bakom vissa musikstycken tog han tillfället i akt att dela med sig just hur mycket han uppskattar, respekterar och älskar sina medmusiker, varav flera fick komma fram och ställa sig bredvid honom medan han överöste dom med komplimanger. Han verkar vara en extremt ödmjuk och trevlig snubbe, den där Hans, för att inte tala om sympatisk. Mest anmärkningsvärd av alla som fick stå i centrum för en stund var cellisten Tina Guo. Att se henne spela skiten ur sin cello och fullkomligt göra den till sin bitch när hon rockade loss till musik från Pirates of the Caribbean var bland det sexigaste jag någonsin fått bevittna!
 
 
Vissa lugnare låtar spelades, bland annat från Gladiator och Man of Steel, men det var oftast fullt ös de gånger musiken ger rum för det. Tillräckligt mycket ös att jag flera gånger undrade om jag inte gjorde ett misstag när jag tidigare tackat nej till dom där öronpropparna som såldes för 10 kr utanför entrén. Eftersom fokus lagts på att amplifiera musiken så ofta händer det att originalmusiken tar lite stryk. Låtarna man vill höra som man minns dom låter helt plötsligt annorlunda. Var man ställer sig inför det är upp till var och en, i mitt fall var det bara någon enstaka gång jag hellre velat ha det mer troget originalet, men oftast gick det hur bra som helst. Steget känns inte alltid så långt, för om det är någon kompositör vars musik många gånger lutar åt det tyngre hållet är det trots allt Hans Zimmer.
 
Efter ungefär två timmar på scen, när musiken från Interstellar precis spelats klart tackade han och bandet för sig. Men vänta, inget från Inception? Encore! Encore! Encore! Visst kom han upp på scenen igen och spelade då flera bitar från just Inception och avslutar såklart, mycket passande, genom en mycket intim stund med publiken till det vackra Time vid pianot. En perfekt avslutning på en nästintill perfekt kväll.
 
 
Vare sig man kom för musiken men stannade för showen eller vice versa spelar ingen roll. Underhållen blev man så det räckte och blev över av musik i världsklass och en välproducerad show utan motstycke.
 
Betyg:
 
 
Vielen dank, Hans!
Crimson Tide - Driving Miss Daisy - Ericsson Globe - Ericsson Globe - Gladiator - Hans Zimmer - Inception - Interstellar - Madagascar - Man of Steel - Pirates of the Caribbean - Sherlock Holmes - The Rock - Tina Guo