The Octagon (1980)

 
Genre: Action/Ninjasploitation
Regi: Eric Karson
Manus: Leigh Chapman
Producent: Joel Freeman
Land: USA
 
Handling?
 
Här har vi filmen som gjorde 80-talet betydligt mer underhållande! The Octagon kan ses som ninjafilmens ground zero, då det var den som startade vågen av ninjafilmer i Hollywood på 80-talet, med Cannon Films i spetsen som spottade ut klassiker efter klassiker med antingen Shô Kosugi eller Michael Dudikoff i huvudrollen. Som med allt annat här i livet var alltså Chuck Norris först, han hade dessutom Lee Van Cleef som sällskap!
 
 
Det finns folk som slösar bort sin värdefulla tid på saker som att finna sig själv, att försöka växa som person, att uppnå någon sorts inre harmoni mitt i livets kaos och annat trams. Jag har siktet ställt på större och viktigare frågor här i livet, som till exempel hur fan en ninjafilm med Chuck Norris och Lee Van Cleef i huvudrollerna kan suga så otroligt mycket åsneballe att den kunde vara en permanent och populär attraktion i Tijuana.
 
Norris output vid den här tiden i karriären hade hittills en ojämn kvalitet. 1977 kom den underhållande Breaker! Breaker!, 1978 kom usla Good Guys Wear Black, 1979 kom A Force of One som funkar, 1980 kom The Octagon som, ja, läs ovan. Inte heller hade han skägget vi alla förknippar honom med numera, som lyckades med att både få honom att se tuffare ut samt dölja lite av det stela intrycket hans skådespel har en förmåga att efterlämna. En respektingivande mustasch pryder dock hans överläpp och backas upp av att hans karaktär heter något så pang på rödbetan som Scott James, förmodligen för att John Smith redan var taget, eller något.

 
Jag har sett The Octagon 5-6 gånger nu (vi kommer till varför lite senare) och jag förstår fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Antingen är storyn så simpel att man måste vara Forrest Gump och valfri Anna Faris karaktärs avkomma för att hamna ett steg bakåt i människans evolution så att man är på samma nivå som manuset, eller så är den så extremt avancerad att man behöver både Stephen Hawking och Marie Curies gener i kroppen för att klura ut alltihopa. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det i filmen finns ett träningsläger som kallas The Octagon, där ninjor tränar upp terrorister i konsten om ninjutsu, vilket är bland det dummaste jag hört, så jag antar att det är Gump-Faris kombon man behöver.
 
Något annat jag inte förstår är varför James inre dialog (han tänker för sig själv av och till hela filmen) är i viskande form - och varför tankarna har ett eko som gör att varje ord yttras två, tre gånger. Jag vet att sportiga killar oftast inte direkt är Jeopardy-material, men så jävla tomt kan det väl ändå inte vara däruppe? Jag antar att det är en viss coolhetsfaktor dom hoppats på som dom misslyckades ganska rejält med, men vi kan väl sätta det i prov. Tycker-tycker-tycker ni-ni-ni det-det-det här-här-här låter-låter-låter coolt-coolt-coolt? Inte-inte-inte ens-ens-ens om-om-om ni-ni-ni tänker-tänker-tänker er-er-er det-det-det i-i-i en-en-en viskande-viskande-viskande röst-röst-röst? Trodde-trodde-trodde väl-väl-väl inte-inte-inte det-det-det.
 
 
År 1980 var spaghettiwestern-eran över sedan en tid tillbaka, så Van Cleef dök upp i tuffingroller i B-filmer lite överallt i världen och spelar här den hårda gubben med rätt svar på alla frågor - McCarn. Han går omkring med ett örhänge för att visa hur jävla lite han bryr sig vad andra tycker, alternativt hoppas han att någon lägger märke till smycket och säger något olämpligt så att han kan stryka över "döda någon" i sin att göra-lista för den dagen. McCarn är en skum typ med ett förflutet inom det militära, CIA, könsstudier eller något annat yrke där man lär sig konsten om tortyr och har en betydligt mindre men uppskattad roll än Norris. Tadashi Yamashita, känd från bland annat American Ninja, spelar James icke-biologiska bror och fiende och visar sig vara huvudtränaren av terroristninjorna, som för övrigt är ungefär lika imponerande när dom utför sina moves som Franco Nero är i Enter the Ninja.
 
Ett annat problem filmen har är att den är alldeles för lång, den hade mått bra av att kortas ner cirka 20 minuter. 104 minuter lång är den för att vara exakt (ja, jag räknade ner minuterna) med många sega stunder full av dåligt skådespeleri, assisterat av ett ännu sämre manus. Ett perfekt exempel är när, i en av sina många inre dialoger, James säger att det måste vara ninjor som ligger bakom det bakhåll han precis sparkat sig ur, samtidigt som han påpekar att dom ju inte existerar längre, att det inte kan vara ninjor. Idiot-idiot-idiot.
 
 
Med allt detta sagt, varför har jag än en gång genomlidit filmen i all sin uselhet? Jo, för att de sista 20 minuterna gör det värt besväret. Det säger faktiskt en hel del eftersom det tar oförlåtliga drygt en timma och 20 minuter innan vi kommer till den gloriösa sista striden, där vi äntligen får pang för våra pengar. Norris tar sig in i Octagon och fullkomligt slaktar ninjor till höger och vänster med fötter, nävar, knivar, svärd, vatten och svärdhölje till hjälp. Han blir som en martial arts version av Jason Voorhees och får jobbet gjort by any tools necessary. Det är vackert nog att rädda filmen från ett bottenbetyg, men det är inte på något sätt en bra film.
 
Betyg:
 
A Force of One - Action - American Ninja - Anna Faris - Breaker! Breaker! - Cannon Films - Chuck Norris - Enter the Ninja - Eric Karson - Forrest Gump - Franco Nero - Good Guys Wear Black - Jeopardy - Joel Freeman - Lee Van Cleef - Leigh Chapman - Marie Curie - Michael Dudikoff - Ninja - Ninjasploitation - Scott James - Sho Kosugi - Spaghettiwestern - Stephen Hawking - Tadashi Yamashita - The Octagon - Tijuana

King Kong Lives (1986)

 
Genre: Action/Äventyr
Regi: John Guillermin
Manus: Ronald Shusett, Steven Pressfield
Producent: Martha De Laurentiis, Dino De Laurentiis, Ronald Shusett
Land: USA
 
Kong överlevde sitt fall från World Trade Center och har varit i koma i 10 år när han ska få ett nytt hjärta, men det saknas blod för att han ska kunna överleva operationen. Tur då att äventyraren och hunken Hank Mitchell stöter på en KVINNLIG gigantisk apa... i Borneo! Hon skyndas till Kong för en blodtransfusion, men dom underskattar vad hormoner kan göra med gorillor och snart är dom på fri fot med militären hack i häl!
 
King Kong lever, tydligen - och det gör även dess rykte som franchisens i särklass sämsta film. Är den verkligen så illa? Är det åtminstone so-good-it's-bad underhållning De Laurentiis bjuder oss på? Well, it ain't pretty.
 
Här ligger jag och är mer medvetande än dom som skrev filmen.
 
Oh for fuck's sake, man hittade alltså en annan gigantisk gorilla på en ö som inte varit avskiljd från resten av världen sedan urminnes tider - Borneo, really?! Det förklaras av Hank med en throwaway line på ett cocktailparty om att dom misstänker att öarna suttit ihop för länge sedan. Men Hank, infödingarna med pil och båge du stötte på var mer av den... gulbruna sorten och hade ögon som... inte var särskilt runda, medan infödingarna på Skull Island är svarta. Hur går det ihop?
 
Men för att återgå till mer allvarliga saker ett tag, APETITS! Det är alltså en hona man hittar i Borneo, vilket man snabbt ser eftersom APETITS! Hon får namnet Lady Kong, som om hon inte har en egen personlighet (fucking monkeyarchy) och förflyttas till USA där hon hamnar i Amy Franklins kapabla händer. Linda Hamilton spelar den självsäkra kardiologen med vad jag antar är en inriktning på gigantiska primater. Jävla jänkare, always prepared.
 
 
Saker går bra vid operationen men åt helvete när gorillorna känner av varandras närhet och lusten att föröka sig nästan blir lika stor som den ständiga lusten manusförfattarna hade att dra ännu en lina av kokset som onekligen låg i skrivbordslådan när dom skrev det här manuset. Det är nu filmen börjar kännas alltmer skum. Man är ju så van att se Kong enbart lusta efter en motvillig andra part och sedan döda människor, dinosaurier och förstöra hus, så att se Kong och Lady Kong flörta, reta varandra och rent allmänt vara gullegulliga känns bara fel, även om man gläds åt att han äntligen får doppa efter 53 år och fem filmer.
 
Militären sätts in och tillfångatar Lady medan Kong tros vara död (igen) men är trots allt vid liv (igen). Här hoppar filmen ett år eller hur länge det nu är medan karaktärerna jobbar för att få tillgång till Lady, vilket militären hittills vägrat dom. Under tiden som gått har Lady slutat äta medan Kong gömt sig i ett träsk och ätit sig mätt på alligatorer, klumpigt illustrerat genom att använda sig av bebis alligatorer för att slippa göra några större specialeffekter. Budgeten som rapporterats vara allt mellan 10-18 miljoner dollar vetefan vad den gick till...
 
 
Det är helt bisarrt att kunna skriva följande och mena det, men trots att han tidigare varit med på äventyr i den galna japanska kaiju-genren där han bland annat slagits mot Godzilla i King Kong Vs. Godzilla och en gummig robotversion av sig själv i King Kong Escapes är King Kong Lives den konstigaste av alla King Kong-filmer som gjorts. Ibland är den underhållande konstig, ibland bara allmänt konstig och den är aldrig ens bra av ren olycka.
 
Den största synden filmen begår är dock att den är så jävla förglömlig. Jag har sett den säkert 4-5 gånger nu och varje gång jag ser den igen har jag glömt nästan allt som händer i filmen. En King Kong-film ska vara som ett event. Originalet är en eventfilm. Första remaken är en eventfilm. Andra remaken är en eventfilm. King Kong Lives bara är och ler hånandes mot mig för att den trots alla sina brister har en plats i mitt hjärta eftersom det var den första film med den stora gorillan jag såg vid 7 års ålder, vilket fört oss till den här temaveckan 26 år senare.
 
 
Lite tröst kan man få av filmen eftersom det ju visar sig att Kong trots allt inte dog efter händelserna i remaken från 1976, men det förstörs liksom när man bestämt sig för att döda honom på slutet här istället. Men han hann åtminstone avla av sig och få en son innan det var dags att sexuellt trakassera blondiner i himlen. Kanske, om filmen inte totalfloppat med dryga 4 miljoner dollar i intäkter, hade samma gäng bakom denna gett oss en andra Son of Kong? Och folk säger att det inte finns någon Gud...
 
Ett bottenbetyg blir det ändå inte tack vare John Scotts grymma score, välgjorda apdräkter, huvudrollsinnehavare som gör bättre ifrån sig än filmen förtjänar och framförallt - APETITS!
 
Betyg:
 
Amy Franklin - Apetits - Borneo - Dino De Laurentiis - Hank Mitchell - John Guillermin - John Scott - King Kong - King Kong Escapes - King Kong Lives - King Kong Vs. Godzilla - Lady Kong - Linda Hamilton - Martha De Laurentiis - Ronald Shusett - Son of Kong - Steven Pressfield - World Trade Center

King Kong (1976)

 
Genre: Äventyr
Regi: John Guillermin
Manus: Lorenzo Semple Jr.
Producent: Dino De Laurentiis
Land: USA
 
En expedition på jakt efter olja på en mystisk ö man tror är obebodd visar sig vara något helt annat. Urbefolkningen på ön dyrkar en gud dom kallar Kong, och kidnappar en kvinna från expeditionen, Dwan, för att offra henne. Men vem fan är Kong och varför har man byggt en 20 meter hög mur för att hålla honom avgränsad från resten av ön?
 
Innan jag börjar recensera - hur jävla SNYGG är inte postern ovan?! Am I right? Eh? Bland de snyggaste posters som någonsin suttit utanför en biograf, och låtsas inte som något annat! Samma konstverk av John Berkey prydde omslaget till en VHS jag såg i en hyrvideobutik för dryga 20 år sedan och var det som fick mig välja den att hyra, vilket ledde till en oförglömlig filmkväll och min kärlek till den stora gorillan officiell.
 
 
Jag börjar rysa av välbehag bara några minuter in i filmen, när John Barrys musik drar igång samtidigt som båten Petrox Explorer lämnar hamnen och sätter sikte mot den mystiska ön, täckt av dimma i hundratals år utan avbrott. Man känner liksom att det är ett stort äventyr man ska med på. Briefingen Charles Grodins karaktär Fred Wilson ger bemanningen på skeppet om ön är en av filmens bästa scener och drar upp spänningen några snäpp. I samma scen när Jeff Bridges karaktär Jack Prescott crashar briefingen och läser upp några okända och skrämmande faktan och tidigare loggar om den mystiska ön dras spänningen upp till farliga nivåer.

Under båtresan introduceras vi även till karaktären Dwan, spelad av Jessica Lange i sin långfilmsdebut, som attraherar alla på fartyget och snart även en viss gigantisk gorilla. Hon kommer ombord som överlevande från en lyxyacht som sänktes på grund av en explosion, en explosion hon undkom genom att gå upp på däck eftersom hon vägrade sitta med alla andra gäster och titta på Deep Throat. Jag hade sååååå dött om jag varit på den yachten. Handen upp alla läsare som vet med er att ni också hade sprängts i bitar om ni varit på samma yacht? You fucking liars...
 
 
När dom väl når ön efter dryga halvtimman möts dom av en gigantisk mur som sträcker sig till synes genom hela ön, både charmigt och riktigt snyggt uppvisat med hjälp av en matte painting. Muren finns där för att hålla någonting utestängt från resten av ön, men vad? Som tur är hörs snart trumspelande från ett primitivt folk som är i full gång med en ceremoni där en oskuld ska offras till något eller någon dom kallar "Kong". Mystiken tätnar, men än får vi inte en glimt av vad det är som gömmer sig bakom muren, istället försöker infödingarna som nu fått syn på inkräktarna erbjuda dom sex av deras kvinnor i utbyte mot Dwan, som på grund av sin vita hudfärg ses som mer exotisk jämfört med dom betydligt mörkare infödingarna och därför, hoppas dom, mer åtråvärd i Kongs ögon.
 
"Ni social justice warriors snackar om vita privilegier... men ni skulle bara veta hur det känns när en vit kvinna offras till Kong på grund av sin vita hy. Atchoo."
 
Brunkräm - Vid första tecken på vithet. Finns receptfritt på apotek. (Ni som inte förstår referensen är antagligen födda på tidigt 90-tal eller senare).
 
 
När kapitalismen inte fungerar för de stackars infödingarna blir dom fullblodiga socialister och snor istället Dwan mot hennes vilja. Nu ska hon offras till deras gud och vi får äntligen se filmens egentliga huvudperson - Kong! Det går nästan exakt 50 minuter av filmens speltid innan vi får se filmhistoriens mest kända gorilla, men det är inte en enda tråkig stund fram till det stora avslöjandet. Uppbyggnaden är mästerlig och förstärks av Barrys musik som verkligen går igenom hela registret. Han lyckas förmedla spänning, äventyr, rädsla, skönhet och mystik samtidigt som den är mäktig som fan. Musiken är verkligen perfekt rakt igenom och kan inte hyllas nog, ett av mina favoritscores någonsin.
 
 
Jag gillar Kongs utseende i remaken. Det är en bra gorilladräkt gjord av apdräktkungen Rick Baker, som även är personen inuti dräkten. Jag kan dock förstå besvikelsen hos publiken när filmen först kom, eftersom producenten Dino De Laurentiis hade lovat en 12 meter lång, fullt fungerande mekanisk Kong i filmen. Visserligen byggde dom en 12 meter lång Kong för nästan två miljoner dollar, men den var allt annat än fungerande och användes till slut endast i 15 sekunder av filmen där inte mycket rörelse krävdes av den. Aja, löftet om en sån och den gigantiska marknadsföringen inför filmen satte nog tillräckligt många rumpor i biografstolarna för att det ska ha varit värt ett försök. Ett par gigantiska mekaniska händer lyckades man trots allt bygga med bra slutresultat.
 
 
Kong tar med sig Dwan till sitt hem i djungeln och även om hon absolut är berättigad att #metoo:a gorillan är han här inte enbart ett monster som i originalet. Han är öm, åtminstone så öm han kan vara mot henne och har inga planer på att äta upp henne eller göra henne något illa, mer än själva fångenskapen och att få en liten kik på hennes byst. Hon fattar till slut tycke för honom, om än bara lite, men det kanske helt enkelt är ett fall av Stockholmssyndromet? Njae, det är nog den gigantiska ormen han slåss mot (som ersätter T-Rexen i originalet av förståeliga skäl) och räddar henne från som får henne över till hans sida.
 
Kärleksintresset Jack, nästan lika hårig som Kong, räddar till slut Dwan och tar med henne tillbaka till lägret. Här ska väl egentligen filmen vara slut, men när det står klart att oljan Petrox Corporation ville ha av ön inte riktigt är användbar olja ännu bestämmer sig Wilson istället att tillfångata Kong för att använda honom som marknadsföringsploj för oljebolaget i sann amerikansk anda. Störst är alltid bäst!
 
 
Det bär av till New York där saker såklart inte går som det ska, Kong bryter sig loss från den bur han sattes i och beger sig ut på storstadens gator i jakt på Dwan, som han mirakulöst får syn på inne i en sylta och snor med sig henne igen till höga höjder. Här ersätts Empire State Building från originalet av World Trade Center, där den slutgiltiga uppgörelsen sker. Om 2005 års final är den mest hjärtskärande är det här den absolut brutalaste. Det är väldigt grafiskt när Kong tar emot skottsalvor av miniguns från flera helikoptrar innan han faller till sin död. Damned dirty humans!
 
 
Nostalgibrillorna är av, jag har slängt dom på marken och stampat på dom ett par gånger och jag kan fortfarande inte förstå varför så många avfärdar 1976 års King Kong som enbart en dålig remake. Det är ju för bövelen en nästintill perfekt äventyrsfilm med lagom mycket humor (Grodins Wilson är hysteriskt roligt egocentrisk), perfekt tempo, sympatiska karaktärer och framförallt har den hjärta. Jag bryr mig verkligen om Kong och vill inte att han ska dö, vilket gör slutet så kraftfullt här jämfört med originalet, där han bara var ett monster. Jag förstår det bara inte. "Dito!" tänker säkert många av er. Touché, kära läsare, touchë. Meanwhile...
 
Betyg:
 
Charles Grodin - Damned Dirty Humans - Deep Throat - Dino De Laurentiis - Dwan - Empire State Building - Fred Wilson - Gorilla - Jack Prescott - Jeff Bridges - Jessica Lange - John Barry - John Berkey - John Guillermin - King Kong - Lorenzo Semple Jr. - New York - Petrox - Petrox Corporation - Petrox Explorer - World Trade Center

King Kong Escapes (1967)

 
Genre: Kaiju/Äventyr
Regi: Ishirô Honda
Manus: Takeshi Kimura
Producent: Tomoyuki Tanaka, Arthur Rankin Jr.
Land: Japan/USA
 
När det står klart att Kong roboten som ondskefulla geniet Dr. Who byggt inte klarar av att gräva efter det radioaktiva ämnet X kidnappar han istället Kong från Mondo Island för att tvinga honom göra grovjobbet. Han kidnappar också löjtnant Susan Watson, hennes pojkvän örlogskapten Akira Takarada och befälhavaren Carl Nelson. När Kong flyr får Mechani Kong i uppdrag att stoppa honom, vilket leder till en episk fajt mellan kött och stål som Tokyo sent kommer glömma!
 
29 år efter USA:s kanske kändaste filmmonsters debut tog han sig an japans kändaste filmmonster Godzilla i King Kong Vs. Godzilla. Japanerna blev så fästa vid honom att han fick huvudrollen i sin egen film fem år senare med King Kong Escapes, vilket tyvärr blev hans sista insats i den japanska kaiju genren.
 
 
Det är minst sagt en annorlunda Kong jämfört med i originalet, från stop motion till en tydlig man i dräkt, som man dessutom kan se dragkedjan till i flera scener. Men det är ett slag man får ta om man ska ta sig an kaijufilmer. Personligen tycker jag det är charmigt, vilket är ett passande ord att använda till mycket i filmen och hela genren under den här tidsperioden i övrigt. Tydliga men imponerande byggda sets - charmigt. Miniatyrmodeller av fartyg och skepp inspelade i någon pool - charmigt. Dålig dubbning - charmigt. Dockor Kong håller som ska likna Susan Watson men ändrar färg från rött till blont i vissa shots - charmigt... och lite klantigt.
 
Susan Watson är alltså Kongs stora kärleksintresse i den här filmen och spelas av före detta modellen Linda Miller som gör ett sympatiskt och gott intryck i sin filmdebut. Den andra jänkaren i filmen, Carl Nelson, spelas av Rhodes Reason och övertygar som den typiska tuffa hjälten i äventyrsfilmer från den här perioden, stilig, stor, fåordig, djup röst och mer amerikansk än äppelpaj. Normalt sett är tokenjänkarna i kaijufilmer verkligen plågsamt urusla, så Miller och Reason är ett litet plus i kanten här.
 
 
Det mest intressanta med King Kong Escapes är att man mixat traditionell japansk monsterfilm med spiongenren, som var väldigt populärt på 60-talet med TV-serien The Man from U.N.C.L.E. och högaktuella Bondfranchisen, vars popularitet skapat den helt nya genren eurospy. Därför är det passande att Mie Hama som spelade Bondbruden Kissy Suzuki i You Only Live Twice från samma år spelar den lömska Madame Piranha, på uppdrag av sitt lands regering för att få det ondskefulla geniet Dr. Who, briljant spelad av Hideyo Amamoto, att få fram tillräckligt mycket av det farliga ämnet X, så att dom ska kunna ta över världen.
 
Ämnet X hittar man långt under ytan i Nordpolen och för att få tag i det har Dr. Who byggt en robot baserat på ritningar av Kong som fått namnet Mechani Kong. När roboten inte klarar av arbetet blir det en tur till Mondo Island för att tvinga den äkta varan att göra hans smutsjobb, vilket Kong till en början gör - under hypnos! Men innan vi kommer så långt får Kong upp ögonen för Watson när hon och övriga besättningen besöker ön. Där blir dom vittnen till en inte så episk kamp mellan Kong och en Gorosaurus, som avslutas med en liten vink till originalet då han bryter av käken på dinosaurien.
 
 
Som sig bör finns många kopplingar till Godzilla och andra kaijufilmer, framförallt tre herrar som ofta kollaborerade. Regissören är Ishirô Honda, mest känd för att ha gjort den absolut första Godzilla och många andra filmer i genren. Mannen som spelar Kong är ingen mindre än Haruo Nakajima, som spelade Godzilla i karaktärens 12 första filmer samt flera andra stora monster. Musiken står favoriten Akira Ifukube för, han gjorde musiken till bland annat flera Zatoichi-filmer och till den första samt många andra Godzilla-filmer, vilket innebär att han skapade karaktärens kända ledmotiv som använts friskt i franchisens 64-åriga liv. Den mannen kunde göra vacker musik likt få andra, dom där satans stråkarna alltså, dom kan framkalla både gåshud och tårar.
 
Jag älskar designen till Mechani Kong, det är verkligen synd att vi inte fick se mer av den eller japanska versionen av Kong i fler filmer. Visst är Kongs utseende komiskt, bortsett från den tidigare nämnda tydliga dragkedjan har han ögonen halvöppna nästan hela tiden vilket får det att se ut som han festat med Grateful Dead några gånger för mycket (jag har varit i Amsterdam, I know that look...), men det är som sagt en del av charmen. Dom ställs mot varandra i en underhållande slutfajt som förstås delvis äger rum på en stor byggnad, ännu en liten vink till originalet.
 
 
Det är nog inte populärt att säga det jag nu tänker säga med tanke på alla originella kaijukaraktärer som inte är lånade från USA, som Gamera, Mothra och Daimajin, men King Kong Escapes är tamejfan en av mina favoritfilmer i genren. Det är inget jag säger bara för att jag älskar Kong som karaktär. Jag blir bara genuint glad när jag ser den. Jag älskar miljöerna, dräkterna, dubbningen, modellerna, storyn, musiken, hela paketet.
 
Aishiteru, Kingu Kongu No Gyakushû!
 
Betyg:
 
Akira Ifukube - Amsterdam - Arthur Rankin Jr - Carl Nelson - Dr. Who - Eurospy - Godzilla - Gorosaurus - Grateful Dead - Haruo Nakajima - Ishiro Honda - James Bond - Kaiju - King Kong Escapes - King Kong Vs. Godzilla - Kingu Kongu No Gyakushû - Kissy Suzuki - Linda Miller - Mecha Kong - Mechani Kong - Mie Hama - Mondo Island - Rhodes Reason - Stop Motion - Susan Watson - Takeshi Kimura - The Man from U.N.C.L.E. - Tomoyuki Tanaka - You Only Live Twice - Zatoichi - Äventyr