It (2017)

 
Genre: Skräck
Regi: Andy Muschietti
Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman
Producent: Roy Lee, Dan Lin
Land: USA
 
Den lilla staden Derry drabbas av en rad mystiska fall där barn har försvunnit under det senaste året, något som verkar hända staden vart 27:e år. Ett gäng vänner jobbar tillsammans för att få stopp på ondskan, vad Det nu än är.
 
Jag måste erkänna att även jag blev biten av It-flugan. Det har snackats om den så mycket och så länge på Facebook, diverse forum och bland vänner att det nådde mig till slut. Det fick bli ett biobesök för att stilla nyfikenheten, trots att jag verkligen ogillar att se skräckfilmer på bio efter flertalet misslyckade visningar på grund av tonåringar som skriker och hoppar till flera sekunder innan det skrämmande ens sker på duken. I torsdags trotsade jag fördomarna, köpte mig en biljett och satte mig i biomörkret, försiktigt optimistisk.
 
 
Filmen utspelas 1989 (Spoiler: så att del två kan utspela sig i nutid) och lyckas hyfsat bra med att måla upp bilden av en småstad på 80-talet med tidstypiska frillor, musik, referenser till AIDS-epidemin och en Gremlins poster uppsatt i pojkrummet. Jag hade gärna sett ett Nintendo 8-Bit och en ALF-docka smyga sig in, men icke! Den där mysiga småstadsvibben saknar jag dock, den kändes bättre och mer äkta i originalet.
 
Den sämst bevarade hemligheten i min vänskapskrets är att jag avskyr barnskådisar, åtminstone i dom allra flesta fallen. Jag kan inte förklara varför, vissa ungar vill man bara ge en rak höger när dom försöker sig på skådespelaryrket, medan andra ungar går hur bra som helst (Steven Spielberg kan det där med att anlita bra barnskådisar, med något undantag). Så filmen hade ett stort hinder att kliva över eftersom den är barncentrerad i dess dryga två timmar långa speltid. Jag kan inte påstå att jag knöt näven en enda gång under filmen, så barnen får ett godkänt betyg, men deras relation till varandra kändes inte lika genuin som i originalet. Det hade dock mer med manuset att göra än kemin mellan skådespelarna.
 
 
Karaktären filmen är byggd på då? Svensken Bill Skarsgård spelar clownen Pennywise och han var tyvärr bara OK i rollen. vilket den tappar en hel del på. Hans röst var inget vidare för karaktären han spelar och för att vara skrämmande behövde hans Pennywise hjälp av CGI, snabba klipp och hög musik, gärna plötslig sådan i kombination med dom snabba klippen för att få till alla jump scares. Det är i stor kontrast mot Tim Curry, som endast behövde lite make-up och väl användning av hans röst för att vara skrämmande när han spelade samma karaktär för 27 år sedan. Det räckte gott och väl och duger än idag.
 
Just jump scares finns det gott om för den som gillar såna, vilket jag i och för sig gör. Tyvärr har man valt att nöja sig med att i princip enbart köra på jump scares och väldigt lite annat för skräckälskaren som söker efter mer. Jag gillar det som sagt, men i lagom dos. En film som förlitar sig helt på den sortens underhållning är sällan särskilt minnesvärd och stannar liksom inte med en på samma sätt en riktigt obehaglig skräckis kan göra. Det andra utmärkande med It är att det slängs in en hel del humor. Jag kan förstå att man vill lätta upp stämningen lite emellanåt och humorn funkade många gånger, men i det här fallet blev det för mycket i slutändan.
 
 
It är två timmar och 15 minuter lång och det känns. Snittlängden för en skräckfilm är bra mycket kortare än så och man överdoserar därför publiken med allt. I början tyckte jag till exempel att det var alldeles för lite Pennywise, men mot slutet ändrades det till att jag kände raka motsatsen. It lyckas visserligen med att hålla mitt intresse uppe, dock skulle filmen må bra av att vara minst en kvart kortare, speciellt den tredje akten känns för lång. Många omtittar lär det inte bli, men jag blev underhållen - för stunden.
 
Betyg:
 
Andy Muschietti - Bill Skarsgård - CGI - Derry - Gremlins - Nintendo - Nintendo 8-Bit - Steven Spielberg - Tim Curry

Defiance (1980)

 
Genre: Action/Revenge/Drama
Regi: John Flynn
Manus: Thomas Michael Donnelly
Producent: Jerry Bruckheimer
Land: USA
 
Tommy är en sjöman som blir av med sitt jobb på en båt och måste stanna i New York i väntan på nytt jobb. Den temporära bostaden är i ett område som styrs av ett kriminellt gäng som terroriserar de boende, men Tommy är inte den som knuffas utan att knuffa tillbaka och det dröjer inte länge förrän helvetet brakar loss.
 
När jag var liten hade vi hundratals VHS-band som morsan spelat in allt från 3-5 filmer på vardera (hon använde Long Play-funktionen på spelaren). "Gatans Kungar", som Defiance fick heta i Sverige, fanns dock inte skrivet på något av banden. Jag är inte helt hundra på varför, men jag gissar att det beror på att det helt enkelt inte behövdes då den till synes alltid gick på TV. Det var Kanal 5 som sände den gång på gång, på gång... på gång. Jag vill påstå att om man hade rätt ålder inne på 90-talet, ägde en TV och var nattmänniska finns det inte en chans, inte en enda jävla, att man inte sett Defiance åtminstone en gång i sitt liv. Slog man på TV:n en natt och tryckte på knappen med en femma var oddsen lika goda att man skulle få se Jan-Michael Vincents nuna som om man tryckte på knappen med en trea en vanlig vardagseftermiddag (eftersom TV-serien Airwolf, där han hade huvudrollen, jämt och ständigt sändes då under 90-talet). Nu när jag tänker efter känns Jan-Michael Vincent som en lika stor del av barndomen som Disneytajm, en tallrik Cocoa Puffs varje morgon innan skolan och bilden av en topless Pamela Anderson.
 
 
Defiance använder sig av det väldigt typiska och populära upplägget från westerngenren, där en främling dyker upp i ett litet samhälle med anständigt folk som har problem med kriminella och är i desperat behov av någon som kan stå upp mot dom och leda folket i en revolt mot avskummet. Vincent spelar den motvillige främlingen Tommy som bara vill sköta sitt skickligt och får bra uppbackning av bland annat Danny Aiello, Theresa Saldana och Art Carney, som utgör några av de vänliga, sympatiska karaktärerna i behov av hans hjälp.
 
Gänget som till slut ska få känna samhällets vrede är ganska typiska för den här sortens filmer och består av afroamerikaner, vita och latinamerikaner. Inte ens 80-talet kunde komma helt bort från PK-polisen som hade gjort en stor, brun sörja i byxorna om hudfärgen på gängmedlemmarna matchade varandra. Men tur är väl det, för tänk om vi gått miste om gängledaren Angel, onekligen en av filmens höjdpunkter. Han ser ut som en Prince-kopia, minus maskuliniteten.
 
 
Tommy startar en romans med Theresa Saldanas (också en trevlig person från barndomen i TV-serien Scali!) karaktär Marsha. Den fyller sitt syfte genom att dramat vrids upp några snäpp, Jan-Michael Vincent vinner stora hunkpoäng med flera scener utan något på överkroppen och karaktären Tommy får dessutom större anledning att leda folket i revolt mot gänget. Men det tar sin tid, herrejävlar vad många stackare det är som behöver bli nerslagna och rånade innan Tommy inser vad han måste göra. Inte för att han mest idkar samlag med Marsha för att sedan sitta och klia sig i arslet fram till revolten, han blir själv nerslagen och hotad flera gånger samt slår skiten ur gängmedlemmar med jämna mellanrum genom det mesta av filmens speltid. Dessutom får han tid över till att måla, så att vi vet att hans machismo endast matchas av hans känslighet. Droppen som får bägaren att rinna över kan ni som inte sett den säkert gissa er fram till eftersom Defiance inte är rädd för att använda sig av diverse klichéer, vilket ni kanske lagt märke till så här långt in i recensionen.
 
Jag har angett revenge som en av genrerna filmen tillhör, vilket jag inte tycker är långsökt men absolut debatterbart. Däremot vill jag påpeka att det inte alls är en lika hård eller rå ton i Defiance som i andra revengerullar från samma samt föregående årtionde. Jag skulle beskriva filmen som en korsning mellan Vigilante och ett av de många avsnitt ur The A-Team där dom får i uppdrag att stoppa lokala gäng som tagit över ett litet samhälle. Det blir en intressant mix som i mitt tycke fungerar bättre än det kanske bör.
 
 
Våldtäkter, pistolmord och grovt språk kan vi glömma. Defiance erbjuder betydligt mindre sleaze och istället mer cheese, fullbordat av en till årtiondet sett typisk catchig tune på slutet som får en att faktiskt må bra och dra på mungiporna lite, till skillnad från filmer som tidigare nämnda Vigilante, The Exterminator och Death Wish II där tittaren istället kan känna behövet att ta en dusch så fort eftertexten börjat rulla. Jag gillar faktiskt sleaze och cheese, så att man valt det senare till filmen funkar för min del eftersom det ändå är en hybrid av genrer, medan andra kanske ser den som för tam eller orealistisk. Jag blir i alla fall underhållen och känner mig nöjd med filmupplevelsen när den är slut.
 
För er som kunde relatera till recensionens första paragraf rekommenderar jag att se filmen igen om det var ett tag sedan senast. När jag i dagarna såg om den för första gången sedan 90-talet var det som ett kärt återseende av en god vän man inte träffat på ett bra tag. Ni som inte tidigare sett den, gör det och stifta bekantskap med en sann svensk 90-talsrelik.
 
Betyg:
 
Airwolf - Art Carney - Cheese - Cocoa Puffs - Danny Aiello - Death Wish II - Defiance - Disneytajm - Gatans Kungar - Jan Michael Vincent - Jan-Michael Vincent - Jerry Bruckheimer - John Flynn - Pamela Anderson - Sleaze - The A-Team - The Exterminator - Theresa Saldana - Vigilante

Hercules (1983)

 
Genre: Fantasy
Regi: Luigi Cozzi
Manus: Luigi Cozzi
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: Italien/USA
 
Kung Minos försöker ta över världen med hjälp av trollkvinnan Circe. Den grekiska guden Hercules, son till Zeuz, ska dock göra allt i sin makt för att sätta stopp för Minos ondskefulla planer.
 
Det börjar väl låta som en gammal vinylskiva med hack i om man läst mina recensioner av Starcrash och Contamination, men även det här får väl räknas lite som en cash in på en stor kassasuccé från föregående år - Conan the Barbarian. Skillnaden här är dock att det inte är ett italienskt påhitt, istället är det israeliska kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus från Pappa Älskar Film-favoriten Cannon Films som snabbt som fan slog till medan publiken fortfarande ville ha äventyr med svärd och sandaler. Och ja, who ya gonna call? Luigi Cozzi, AKA Lewis Coates, samt en viss annan kille med italienskt ursprung...
 
 
Kusinerna synade De Laurentiis Arnold Schwarzenegger och höjde med ett annat populärt muskelknippe - Lou Ferrigno, precis färdig med den omåttligt populära TV-serien The Incredible Hulk. Det är väl inget snack om saken att Cannon Films förlorade den handen, Lou är liksom ingen Arnold. Men jag förstår tankesättet och det fanns trots allt ingen mer kvalificerad än honom att få rollen som Hercules, eftersom det här var precis innan inoljade bringor och skrämmande stora biceps blev riktigt populärt i Hollywoods actionfilmsfabrik.
 
Ferrigno är dubbad och jag vet inte om det gör filmen mer eller mindre underhållande än om han haft sin egen röst, knappast passande en grekisk gud. Klart är åtminstone att den är minst lika underhållande som dubbningen på Schwarzenegger i hans debutfilm Hercules in New York. På tal om den åh så underhållande skitfilmen finns en annan rolig parallell mellan den och Ferrignos Hercules. Båda tampas nämligen (och vinner) mot en björn i sina respektive filmer, men här är det minsann Ferrigno som tar hem spelet. Han nöjer sig inte med att bara vinna över björnen, han plockar upp den och slänger ut fanskapet i rymden!
 
 
Oj, fel klipp!
 
 
Japp, Ferrigno har inte kastat en björn långt åt helvete bara en gång, utan två! Mig veterligen är han den enda skådespelaren som kan sätta det på sin meritlista, men rätta mig om jag har fel (gärna med bilder och videos, rubbet!)
 
Även om det är en cash in på Conan the Barbarian så tar likheterna snabbt slut när man tar bort svärd, sandaler och inoljad muskelknutte i huvudrollen ur ekvationen. Det tål fan att sägas hur många gånger som helst; Luigi Cozzi kan man ALDRIG sätta i ett fack. Han gör tillräckligt mycket av det producenterna vill ha med på ytan för att få stjärtar i biosätena, men väl där tas man på en åktur man förmodligen inte räknat med - eller kommer glömma.
 
 
Det där med att kasta björnen ut i rymden var liksom bara uppvärmningen. Han plockar också upp en trästock för att mota bort åtta stycken motståndare under ett kraftprov, slåss mot gigantiska laserskjutande robotar i typisk Ray Harryhausen stil i stop motion, blir stor som en jätte och flyttar på några klippor lika lätt som Ferrigno bänkpressar hundra kilo IRL och skapar på så sätt två nya världsdelar. Det finns fler exempel, många fler, men ni förstår poängen. Det är dessutom en specialeffekt i var och varannan scen, med tillhörande (charmig) ljudeffekt som lät utdaterade till och med när filmen gjordes. Pino Donaggios musik är pampigt värre och passar bra in i den episka sagan om Hercules kamp för planeten, även om ledmotivet kan spelas lite väl många gånger under speltiden.
 
Full är den också med ostig dialog och överskådespelande som tas till helt nya höjder i form av William Bergers kung Minos och ett tappert försök av Sybil Dannings Adriana, detta i kontrast till Ferrignos stela Hercules, dubbad och allt, gör meningsutbytena oslagbara. Det är en flippad film man verkligen, som så många gånger när det kommer till Luigi Cozzis verk, måste se för att förstå just hur flippad den faktiskt är.
 
 
Hercules är en galet underhållande film så länge man inte tar den seriöst. Det är den sortens film som helst ska ses i sällskap med ett par vänner, gärna med lite alkohol till för ännu bättre effekt. Eller så ser man den med sina småttingar, som förmodligen tycker det är den coolaste film dom någonsin sett.
 
Betyg:
 
Arnold Schwarzenegger - Cannon Films - Conan - Conan the Barbarian - De Laurentiis - Hercules - Hercules in New York - Lewis Coates - Lou Ferrigno - Luigi Cozzi - Menahem Golan - Ray Harryhausen - Starcrash - Sybil Danning - The Incredible Hulk - William Berger - Yoram Globus

Contamination (1980)

 
Genre: Sci-fi/Skräck
Regi: Luigi Cozzi
Manus: Luigi Cozzi
Producent: Claudio Mancini
Land: Italien/Västtyskland
 
Ett skepp anländer i New York med en död besättning och ett gäng mystiska ägg ombord vars ursprung är okänt. Dessa ägg exploderar vid rätt temperatur och allt med en puls dör vid kontakt med äggets innehåll. En före detta astronaut, en polis och en agent får i uppdrag att spåra äggens ursprung.
 
1978 gjorde Luigi Cozzi Starcrash, en påstådd rip-off på föregående årets största kassasuccé Star Wars. 1980 skulle han upprepa det med att göra Contamination, en påstodd rip-off på en annan storfilm som kom det föregående året - Ridley Scotts Alien. Ja, italienare är ena listiga jäklar som gillar att casha in på andras succéer. Men till Luigi Cozzis försvar, även denna gång under det anglifierade namnet Lewis Coates, är det bara en rip-off på ytan, som till exempel postern ovan som har titeln Alien Contamination och kanske en annan liten detalj...
 
 
Jag lovar och svär, utöver postern och äggen enligt bilden ovan finns det inga mer likheter. Visst är det en utomjording med även här, men det är så vanligt på film och den skiljer sig så mycket både till utseendet och sitt syfte att jag vägrar bocka av det i samma kolumn. Nej, Contamination kanske inte är världens mest originella film, men det är ingen Alien rip-off och därmed basta! Bortsett från några flashbacks utspelar sig hela filmen på våran planet i nutid (eller dåtid för oss nu, då), alltså inte på ett gigantiskt rymdskepp eller någon avlägsen planet som postern kanske får oss att tro först.
 
Den börjar i staden många italienproducerade filmer spelades in - New York, med ett skepp som kom lastat med en jävla massa ägg som dom ni just fått se. Det är riktigt snygg design på äggen för övrigt, med ett kusligt tillhörande ljud och ljus, även goreeffekterna som deras kläckningar skapar när innehållet når en människa är snyggt. Att människorna som exploderar till synes blivit dubbelt så tjocka sekunderna innan för att dölja innehållet som ska komma ut kan jag förlåta. Det är slutresultatet som räknas.
 
 
Karaktärerna är kanske inte dom mest spännande att följa och skådespelarnas insatser når inga högre höjder. Det är ganska mycket snack, spekulation och resande fram och tillbaka mellan dom coola äggen och exploderande bukarna, vilket drar ner tempot emellanåt och slutligen även betyget. Lyckligtvis har inga mindre än proggrockarna Goblin gjort musiken och levererar ett mycket bra soundtrack på sedvanligt vis med deras speciella sound som höjer filmen lite, även vid de segare stunderna.
 
Det är mycket i Contamination som för tankarna till 50-talets sci-fi filmer, vilket Cozzi berättade om i min intervju med honom. Den mycket välrefererade planeten Mars är där äggen kommer ifrån, mind control används och spelar en stor roll i filmens handling och designen av monstret känns väldigt inspirerat från det magiska årtiondet när sci-fi var som bäst. Att Cozzi lyckas göra en personlig hyllning till sin favoritgenres storhetstid samtidigt som han ger den modernare publiken det dom vill ha med goreeffekter och allt är värt att poängtera. Det är en ganska konstig mix som ändå fungerar.
 
 
I slutändan väger det positiva absolut upp mot det negativa, men inte tillräckligt mycket för att betyget ska bli mer än en bit över medel.
 
Betyg:
 
Alien - Alien Contamination - Contamination - Goblin - Lewis Coates - Luigi Cozzi - New York - Ridley Scott - Star Wars - Starcrash