Halloween (2018)

 
Genre: Skräck/Slasher
Regi: David Gordon Green
Manus: David Gordon Green, Danny McBride (WTF?), Jeff Fradley
Producent: Malek Akkad, Bill Block, Jason Blum
Land: USA
 
Det har gått 40 år sedan Michael Myers terroriserade Haddonfield. Han har varit inlåst på psyket alla dessa år medan hans överlevande offer, Laurie Strode, inte direkt varit mentalt stabil efter händelsen hon heller. Lagom till Halloween ska han förflyttas till ett nytt psykhem - BIG MISTAKE! Ni vet vad som händer härnäst, men det gör även Laurie som förberett sig i 40 år på att få göra slut på den rena ondskan personifierad.
 
OBS! Spoilers kommer förekomma utav bara heeeeelvete, så håll er borta om ni är känsliga för såna fram tills ni sett filmen själva!
 
Det har blivit många vändor för Halloween. 10 filmer, fyra olika tidslinjer, fem om man räknar med fristående del 3. Först har vi 1, 2, 4, 5, 6, sen har vi 1, 2, 7, 8, sen har vi Rob Zombies två "filmer", och med denna har vi den fjärde tidslinjen som bara inkluderar originalet från 1978 och den här nya filmen. Min favorit har alltid varit den första tidslinjen, hur mycket skit vissa av filmerna än får så gillar jag alla dom på ett eller annat sätt. Normalt sett skulle jag störa mig på att den nya ignorerar alla andra uppföljare, men eftersom filmserien har fler tidslinjer än den moderna svenska familjen har plastismammor och pappor har jag slutat bry mig.
 
 
Så, 40 år har alltså gått och Michael Myers är gammal och grå, lite för synbart för min smak. Jag gillar inte att man får se så mycket av honom utan mask, även om dom försökt dölja de viktigaste bitarna. Hade hellre sett mer vinklar över axeln och sånt, för att behålla mystiken lite mer. Men han får ju till slut tag på masken, tack vare ett par hemska brittiska hobbyjournalister till karaktärer som försöker "nå" Myers på olika sätt och är så fulla av sig själva att dom tror att dom ska lyckas bättre än både Loomis och den nya tjommen som tagit över hans arbete, Dr. Sartain. Lyckas gör dom inte och mycket tacksamt faller dom båda för Myers (och åtminstone den här) tittarens ilska. Tack, Mike!
 
Laurie Strodes liv är emellertid dystert. Skild två gånger och så gott som ingen kontakt med dottern Karen, som hon haft ett ansträngt förhållande med ända sedan hon tappade vårdnaden om henne när hon var 12. Hon har i sin tur en dotter vid namn Allyson som kontakten är ungefär lika dålig med. Anledningen bakom allt drama? Hela Lauries liv har sedan den ödesdigra kvällen 1978 gått ut på att förbereda sig inför ett eventuellt möte med Myers, som hon vill ta död på en gång för alla. Dricker gör hon en del också, precis som hennes karaktär gjorde i 20 år senare. Men gissa vem som får upprättelse utan att på söderländskt vis demaaand satisfaction? Just det, Laurie! The koo-koo lady hade rätt hela jävla tiden när Myers till slut rymmer och börjar döda allt i sin väg.
 
 
Det jag rådiggar med 40 år senare-Myers är att han verkligen går tillbaka till sina rötter när han väl är ute och bara vill ägna tid åt det han älskar mest. Han beger sig till Haddonfield och börjar döda folk lite hipp som happ. Går in i ena huset, sen till det andra medan bodycounten blir högre och högre. Han skänker inte en tanke åt Laurie, hon var bara den som råkade komma undan 40 år tidigare, nu är hon en i mängden potentiella offer i den lilla staden. Nu är det 40 år senare-Laurie som är ute efter honom istället, som the baddest, one-chick hit squad that ever hit town!
 
Något jag ogillade ganska mycket och störde mig på är att det var väldigt många, säkert hälften om inte mer, mord som skedde off-camera. Vissa mord fick man endast höra medan andra döda kroppar bara dök upp lite tätt som tätt efter att dådet var gjort. Något enstaka mord man bara hör går väl an, för att dom ska få testa "Bilderna du får i huvudet är värre än det vi kunnat visa"-tesen, men dom körde den metoden för många gånger. Det är en slasherfilm, för helvete, inget jävla barnprogram. I slutändan föredrar jag att faktiskt SE när han slår den ont anande hemmafrun med hammare i kraniet 15 gånger, inte höra det och sedan se slutresultatet en snabbis. Ni kan ta ifrån mig tuttsekunder (inte en enda bortsett från en flashback till originalet), men ni får inte ta ifrån mig - MITT GORE!
 
 
Dom flesta karaktärerna är sympatiska och välskrivna, speciellt Strode-kvinnorna och Karens man Ray. Dr. Loomis akademikern Dr. Sartain går väl an, men med hans karaktär kommer vad som får räknas som en twist, tydligen något varenda jävla film måste ha numera, och jag köper den inte riktigt. En psykiatriker som helt plötsligt får för sig att själv ta en annan person liv, till synes utan någon ånger alls, för att förstå sig på sin patient mer? Yeeeaaahhhh, no. I slutändan är twisten bara skapad som en plot convenience för att han ska köra Myers till Lauries hus. Även om sättet Myers nådde Laurie på var lamt är det under dessa sista 20 minuter filmen höjer sig ett snäpp. Finalen är riktigt jävla bra, gott om spänning med lite jump scares och så är det intensivt som fan.
 
Filmen har lite humor, men inte för mycket, tack och lov. Vi bjuds också på flera referenser till tidigare filmer, inte bara första. Lagom mycket fan service alltså, inte en fanboyhandtralla som Predators tvingade oss på. John Carpenter är tillbaka som kompositör tillsammans med sonen Cody och Daniel Davies, dom ger oss inget direkt nyskapande, däremot ett bra soundtrack som bygger på det ikoniska originalet riktigt väl.
 
 
Som ett stort fan av franchisen har förväntningarna varit skyhöga med all info vi fick precis innan filmen började spelas in, framförallt att Carpenter var tillbaka som kompositör och Jamie Lee Curtis stod framför kameran igen. Det är första Halloween jag genuint sett fram emot på 15 år, så den hade mycket att leva upp till. Helt ärligt talat hade jag nästan blivit nöjd så länge den inte sög, för de senaste 15 åren har verkligen inte varit någon storhetstid för franchisen. Lyckligtvis sög den inte på långa vägar och även om den inte levererade tillräckligt för att mäta sig med hypen som uppstod så levererade den tillräckligt för att göra mig rejält nöjd, både som biobesökare men framförallt som ett fan sedan 22 år tillbaka.
 
Betyg:
 
Bill Block - Cody Carpenter - Daniel Davies - Danny McBride - David Gordon Green - Dr. Loomis - Haddonfield - Halloween - Jason Blum - Jeff Fradley - John Carpenter - Laurie Strode - Malek Akkad - Michael Myers - Predators - Rob Zombie - Slasher

Seminarium - Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze

 
Den 7:e oktober tog jag tåget till Stockholm för att ta mig till biografen Zita, där jag skulle lyssna på Dianca London Potts, ditflugen från Brooklyn, och hennes seminarium Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze. som filmfestivalen Monsters of Film arrangerade i samarbete med The Miskatonic Institute of Horror Studies.
 
 
Med pressackrediteringen i hand gick jag in och satte mig i salongen, som var ungefär halvfull. Seminariet pågick i dryga två timmar och Dianca tog oss på en resa från 1910-talet till nutid, från 1915 års The Birth of a Nation till förra årets Get Out. Med hjälp av 100 års filmhistoria visar hon många exempel på hur Hollywood ofta använt svarta som verktyg för det okända, bland annat som innehavare av mörka krafter som voodoo. De gånger svarta inte är det onda tas förstås den gamla klyschan att svarta nästan alltid dör först upp, men även att svarta ofta bara finns till för att bistå den vita hjälten. Som exempel på det pratade hon bland annat väldigt mycket om Whoopi Goldbergs Oscarvinnande roll som sierskan Oda Mae Brown i Ghost, en film hon sa att hon var besatt av. Ditto, Dianca!
 
 
Om det är något som gjorde mig besviken var det att när hon kom till 70-talet och det jag mest såg fram emot - delen om blaxploitation, så var det väldigt kortfattat. Hon pratade lite om Blacula och Ganja & Hess, sedan nämnde hon några andra (Abby, Blackenstein, Sugar Hill) i förbifarten innan hon gick vidare till nästa punkt. Det kändes lite snopet eftersom blaxploitation-eran på 70-talet om något är ju då svarta verkligen fick en egen röst på film. Dom kanske inte alltid kom helt bort från vitas blickar eftersom många av filmerna skrevs, regisserades och producerades av vita, men det var ju en revolution utan dess like där svarta inte bara hade huvudrollerna, dom överlevde och segrade mot det onda, som ofta representerades av vita. Sugar Hill är ett bra exempel där man lyckats omvända rollerna. Här använder ett par svarta karaktärer sig av voodoo, men till skillnad från tidigare filmer är det är inget ont som vita ska besegra, den här gången är det svarta som använder det för att hämnas mot den onda, vita maffian.
 
 
 
Av och till under föreläsningen använder Dianca sig av citat från olika författare insatta i ämnet och olika klipp från filmer och serier för att bättre illustrera det hon pratar om. Hon lade mycket riktigt en hel del del tid på att prata om och visa klipp från förra årets stora överraskning Get Out innan hon avslutade seminariet med några sista ord.
 
Bortsett från något litet undantag där jag inte riktigt höll med eller såg vissa saker på ett annat sätt än henne så kändes hennes analyser klockrena och välgenomtänkta. Mitt mål med att gå på seminariet var att lära mig något nytt och det gjorde jag, så det var absolut värt tågresan upp från Norrköping. Tyvärr fick jag inte chansen att växla några ord med henne eller bara tacka för ett bra seminarium eftersom kvällens andra höjdpunkt, Sugar Hill på stor duk, började bara fem minuter efter att hon var färdig. Jag hoppades att hon också skulle se filmen eller i alla fall vara kvar i lokalerna tills dess att den var slut, men tyvärr hade hon gått tillbaka till sitt hotell när filmen var över.
 
 
Nåväl, jag ska inte klaga för mycket, att avsluta eftermiddagen efter ett bra seminarium med mycket möjligt den bästa av blaxploitation/skräck hybrider var inte helt fel. Marki Bay med hennes Evel Knievel outfit och Don Pedro Colleys överspelande som Baron Samedi gjorde sig extra bra på stor duk och får räknas som höjdpunkterna av en mycket trevlig, snudd på magisk filmvisning. Den känslan brukar infinna sig när man ser en gammal favorit på stor duk för första gången.
 
Stort tack till Monsters of Film för att jag fick ta del av både Dianca London Potts tankar och Sugar Hills underhållning via pressackreditering. Nu håller jag tummarna för att det blir fler blaxploitation skräckisar på framtida Monsters of Film-festivaler, då kan ni räkna med åtminstone en biljett såld till den föreställningen!
*Batteries Not Included - Abby - Baron Samedi - Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze - Blackenstein - Blacula - Blaxploitation - Dianca London Potts - Don Pedro Colley - Evel Knievel - Ganja & Hess - Get Out - Ghost - Monsters of Film - Oda Mae Brown - Sugar Hill - The Birth of a Nation - The Miskatonic Institute of Horror Studies - Whoopi Goldberg - Zita

Critters (1986)

 
Genre: Skräck/Komedi
Regi: Stephen Herek
Manus: Domonic Muir, Stephen Herek
Producent: Rupert Harvey
Land: USA
 
Jorden får besök av ett gäng små, håriga och hungriga rymdvarelser som kallas Krites. Dom landar i en amerikansk småstad där dom snart börjar stilla sin hunger med boskap och människor. Tätt efter dom är två utomjordiska prisjägare vars uppdrag är att utplåna dessa parasiter. Mitt bland allt detta är familjen Brown, vars liv är i fara när deras hus blir omringat av de hungriga små rymdvarelserna.
 
Små, glupska och våldsamma varelser blev populärt på film i USA på mitten av 80-talet. Först ut var Gremlins, sen kom Empire Pictures Ghoulies, sen var det dags för Critters att ta över biograferna innan Munchies och Hobgoblins avrundade årtiondets minimonster. Men en sak vill jag klargöra innan jag börjar recensionen: Critters är INTE en knock-off på Gremlins! Filmens manus skrevs och köptes av New Line Cinema en bra tid innan Gremlins ens var påtänkt. Regissören och manusförfattaren Stephen Herek baserade manuset på en mardröm han hade som liten. Så, nu har vi det uppklarat.
 
 
Kritesen är små och håriga rymdvarelser med vassa tänder som tar sig fram snabbast genom att rulla och kan även skjuta iväg giftpilar. Självklart är det en småstad som skriker Amerika lika mycket som äppelpaj dom landar i, ett klassiskt upplägg inspirerat av sci-fi och monsterfilmerna från 50-talet. Precis som dom filmerna utsöndrar Critters en känsla mer än något annat - mys! Det är något speciellt med amerikanska småstäder med deras klara himlar, öppna landskap, helylliga invånare med vissa småstadsoriginal, ett idylliskt samhälle som vänds upp och ner på en kvart av något så trivialt som en rymdinvasion. Nästan hela filmen utspelas dessutom under kvällstid, vilket gör det så mycket mysigare.
 
 
Familjen som utsätts för det mesta och värsta är familjen Brown, bestående av principfasta pappan Jay, mamman Helen (spelad av skrikdrottningen Dee Wallace i toppform som vanligt), dottern April som mer än något annat vill bli av med oskulden med en ung Billy Zane, och sonen Brad med slangbellan nära till hands, redo för rackartyg. Farmen dom bor på drivs av pappan med hjälp av lokalfyllot och konspirationsteoretikern Charlie och staden beskyddas av sheriffen Harv, spelad av karaktärsskådisen M. Emmet Walsh som inte gjort en dålig roll i hela sin karriär. Ug och Lee heter filmens andra utomjordingar och är prisjägare med uppdrag att ta död på varenda Krite. För att kunna smälta in bättre på planeterna dom besöker har dom möjligheten att ändra utseende på kommando, vilket leder till ett par roliga scener.
 
 
Något man lyckats jävligt bra med i Critters är att göra varenda karaktär omtyckbar på ett eller annat sätt, dom är så där småstadscharmiga. Det är ingen jag vill ska få möta ett dystert öde av att bli uppäten av de lurviga rymdvarelserna, inte ens Billy Zane. Karaktärerna känns verkliga och jag hejar på dom, men eftersom det delvis är en skräckfilm så måste någon sätta livet till. Sorry, Billy boy. No penis for you, April!
 
 
Så ja, lite dödsfall blir det ju trots allt för att vi ska uppleva att dom utgör ett hot trots deras storlek och minst sagt säregna beteende. För om det är något Krites är skyldiga till mer än något annat så är det att vara roliga. Sättet dom äter, grimaserar, rullar, hoppar, pratar(!) på får en att dra på smilbanden mycket under filmen. Snudd på fulsöta är dom också, därför äger jag två stycken själv. Så, trots lite våld är Critters en film som aldrig tar sig själv på allvar, inte ens lite.
 
 
Det är bröderna Chiodo som skapat Kritesen, samma trio som gjorde de minnesvärda mördarclownerna i B-filmsklassikern Killer Klowns From Outer Space några år senare. Det är alltså inga datoranimerade effekter involverade, inte ens till den megastora Kriten mot slutet. Istället är det mycket välgjorda animatroniska dockor som får liv i de små rackarna. Jag älskar verkligen deras design och olika egenskaper, dom är ett av mina favoritmonster på film och har sedan länge skrivit in sig i populärkulturen.
 
 
Critters är tamejfan underhållning från första minuten till den sista, den har så mycket glimt i ögat att man riskerar bli blind och är så charmig att även den stelaste av Bergmanakademiker inte kan rå för att ryckas med. Critters  har åldrats otroligt bra och är en av de filmer jag ser varje år, utan undantag. Jag kan bara inte få nog av dom små rackarna.
 
Betyg:
 
 
*Batteries Not Included - Billy Zane - Chiodo - Chiodo Brothers - Critters - Dee Wallace - Domonic Muir - Ghoulies - Gremlins - Hobgoblins - Killer Klowns from Outer Space - Krites - Rupert Harvey - Stephen Herek - The Munchies

Cujo (1983)

 
Genre: Skräck
Regi: Lewis Teague
Manus: Don Carlos Dunaway, Lauren Currier
Producent: Daniel H. Blatt, Robert Singer
Land: USA
 
En stor Sankt Bernard blir biten av en fladdermus och får rabies. Detta gör honom spritt språngande galen och inte minst våldsam, vilket Donna Trenton och hennes son Tad får erfara när dom terroriseras av hunden medan dom är fasta i en bil.
 
Djurskräck har gett oss många underhållande filmer, vissa riktigt jävla bra. Hitchcock skapade väl mer eller mindre subgenren med Fåglarna, men det var först när Steven Spielberg gjorde Hajen det kom en våg (ba-rum-dum tisch!) av djurskräckisar som försökte toppa varandra i blod, kreativitet och absurda val av djur. Vi fick filmer om bland annat grizzlybjörnar, råttor, alligatorer, apor, späckhuggare och som i det här fallet mannens bästa vän - hunden.
 
 
Filmen börjar med att visa oss familjen Trenton, bestående av pappan Vic, mamman Donna och sonen Tad. En till synes perfekt familj som har allt och lite till. Några minuter efter introduktionen får vi se hur frugan, spelad av Dee Wallace, är otrogen med den lokala snickaren Steve, som spelas av hennes riktiga make Christopher Stone. Till skillnad från Vic osar verkligen Steve eau de douchebag, vilket han senare i filmen visar sig vara då han våldför sig på henne och vandaliserar deras hem för att hon har mage nog att neka honom fler utflykter till den köttsliga varianten av Disneyland. Men, men, att hon varit otrogen får vi en förklaring till i efterföljande scen då det - och hör här, är tyst vid matbordet, varpå Vic påpekar att det varit väldigt dåligt med konversationen dom emellan den senaste tiden. Amen dåså, då är det ju fritt fram att stilla sina lustar med första bästa alternativ... Så här långt i filmen verkar Cujo vara den mest sympatiska karaktären.
 
Det är ett ganska långsamt uppbyggande, lite likt en katastroffilm där vi introduceras för sidokaraktärer som inte är alltför intressanta och vars syfte är att antingen skapa lite halvtaskig drama eller stå till tjänst genom att dö när katastrofen blir verklighet. Cujos rabies gör honom till slut rabiat (I'm here all week!) och då börjar dödsfallen äntligen komma. Men det är bara ett par skitstövlar som skulle göra sig bra i reklam för wife beaters som sätter livet till. Så näe, än är han helt reko i mina ögon, hundfan.
 
 
Höjdpunkten i filmen är den andra hälften, när mor och son är fast i bilen och Cujo, den stekheta värmen samt brist på vatten ständigt är ett hot mot deras överlevnad. Här blir det spännande, men bortsett från något jump scare vill jag inte påstå att Cujo riktigt lyckas skrämma mig. Det kanske är för att min generation är uppväxta med Beethoven-filmerna (del ett och två, inte de hemska uppföljarna med Judge Reinhold) och förväntar sig att Charles Grodin ska ploppa upp någonstans och skrika till Cujo att hålla käft. Istället är det stackars lilla Tad som mamma Donna ber hålla käft när han blir för tjatig i bilen, en reaktion av hennes karaktär som Dee Wallace sagt har upprört tittare genom åren. Hon har då förklarat att man nästan måste vara förälder själv för att förstå reaktionen, vilket jag är benägen att hålla med om.
 
Till skillnad från många andra djurskräckisar har man åtminstone gjort ett genuint försök att göra en bra film, istället för att sikta in sig på att enbart försöka underhålla på typiskt B-filmsmanér. Man började på rätt sätt genom att ge Dee Wallace huvudrollen, vilket hon tackade med genom att göra sitt livs roll (något hon höll med om när jag intervjuade henne). Hon är helt fantastiskt bra, men det hjälper bara en bit då filmen lämnar ganska mycket att önska. Om Cujo hade hållit samma klass som Wallaces skådespel hade filmen varit ett av flaggskeppen i den här subgenren. Men Cujo lyckas inte riktigt eftersom första halvan är för långsam och inte tillräckligt engagerande för att den andra, mer fartfyllda och betydligt mer underhållande halvan ska knyta ihop säcken på ett bra sätt.
 
 
Slutet är dessutom ganska uddlöst och väldigt plötsligt, ungefär som slutet på en science fiction-film från 50-talet när eftertexterna börjar rulla så fort det stora monstret/utomjordingen/förhistoriska djuret/gigantiska insekten som utsatts för radioaktivt avfall besegrats. Nu har jag inte läst boken, men en ständig kritik i filmer baserade på Stephen Kings böcker är att boken alltid är bättre och jag gissar på att fallet är så även här. Dee Wallace höjer betyget från underkänt till godkänt med hennes Oscarvärdiga rollprestation.
 
Betyg:
 
Christopher Stone - Cujo - Daniel H. Blatt - Dee Wallace - Djurskräckfilm - Djurskräckis - Don Carlos Dunaway - Fåglarna - Hajen - Hitchcock - Katastroffilm - Lauren Currier - Lewis Teague - Rabies - Robert Singer - Sankt Bernard - Stephen King - Steven Spielberg