Blackenstein (1973)

 
Genre: Blaxploitation/Skräck
Regi: William A. Levey
Manus: Frank R. Saletri
Producent: Frank R. Saletri
Land: USA
 
Eddie förlorar båda sina ben och armar i Vietnam, men tack vare flickvännen Winifred som känner den briljanta Dr. Stein får han tillbaka sina ben och armar. En avundsjuk labbassistent ställer dock till det och råkar göra honom till ett mördande monster - Blackenstein!
 
När Blacula kom år 1972 var det bara en tidsfråga innan Blackenstein skulle komma som ett brev på posten. Några tusen dollar spenderade och ett år senare var filmen redan uppe på biograferna och terroriserade folket i USA, nödvändigtvis inte på det bra sättet.
 
 
OK, jag ska vara ärlig, filmen förlorar mig redan vid titeln. Det finns ingen Dr. Blackenstein här som det fanns en Dr. Frankenstein i Frankenstein. Däremot finns det en Dr. Stein, en vit karl. Man verkar ha missat att klassikern från 1931 inte är döpt efter monstret, utan monstrets skapare, därav Frankensteins monster. I Blacula är det ju åtminstone en svart man som blir biten och döpt av Dracula. Det blir inte bättre att filmen går full retard med undertiteln The Black Frankenstein. MEN FÖR HELVETE! Nej, jag ger upp, fuck this.
 
Så, nu börjar vi om igen. Blackenstein, alltså. Bra titel om man bortser från missen, men annars då? Ja, jo, eh, mm. Jag gillar idén, jag gillar blaxploitation och jag gillar skräck, men jag är inte särskilt förtjust i slutresultatet den här gången. Det är definitvt ingen Blacula eller ens Dr. Black, Mr. Hyde. Budgeten man jobbat med är märkbart mager, vi snackar koncentrationsläger-mager. Jag vet, förlåt, det är inga vackra bilder man ser framför sig, men visst förstår ni nu just hur mager budgeten måste varit? Skriv ni en recension efter att ha sett den här filmen och se om ni är så jävla spralliga.
 
 
Ja, budgeten är alltså inte så stor. Man verkar ha lagt det mesta av den på en rökmaskin och elförbrukningen till den. Skådespelarna är för det mesta kassa, flera av dom har bara just den här filmen på sin filmografi, så det är kanske inte så konstigt. Mannen som spelar Eddie, Joe De Sue, är i och för sig så träig att han verkligen skiner när han väl får spela hjärndött monster. Filmen är klumpigt klippt av William A. Levey som också står för regin, men Blackenstein var hans debut både som regissör och klippare, så det är heller inte så konstigt och han skulle växa i båda fälten och bland annat göra Monaco Forever, Jean-Claude Van Dammes första talroll där han är creditad som Gay Karate Man. Det ni.
 
Jag vet inte hur det ligger till med musiken, antingen är den återanvänd via public domain eller snodd från en skräckfilm från 30/40-talet, eller så är musiken medvetet gjord att låta som en av dessa skräckfilmer, vilket är rätt snyggt gjort då man verkligen fått till den känslan, dock saknar jag lite soul & funk som brukar vara en del av soundtracket till en blaxploitationfilm. Musiken och den hyfsade mängden välgjort gore i filmen är dessvärre det enda den gjort rätt, mycket annat av kvalitet finns inte. OK, eftersom jag var ärlig tidigare ska jag vara det igen. Lite naket får vi också, den sortens nakenhet en heterosexuell man uppskattar. Inget som höjer betyget, men vad fan, det var jag ändå värd. Inte mycket manlig nakenhet för kvinnorna som kämpar sig igenom filmen, men lite manlig bringa får ni ändå, det är ni också värda.
 
 
Det värsta med filmen är ändå slutet. Egentligen ska man ju bara vara glad att eländet är över, men en något bättre final hade man önskat sig. Förmodligen står den för filmhistoriens största antiklimax. När monstren dör i gamla sci-fi och monsterfilmer från 30, 40 & 50-talet och eftertexten börjar rulla åtta hundradelar senare har man ju åtminstone fått se en gigantisk tarantula sprängas i bitar, myror eldas upp en masse eller utomjordingar skjutas ihjäl med laserstråle. Vad händer Blackenstein då?
 
Nu har jag tänkt spoila skiten ur slutet för er, så ni som inte sett den och envist bestämt er att en dag genomgå helvetet personligen och inte vill veta något, (what the fuck is wrong with you?!), sluta genast läsa! Ödet Blackenstein går till mötes efter att han slitit itu runt 10 pers med sina bara händer är att ett par hundar blir för mycket för honom att klara av, dom biter honom till döds och delvis äter upp kvarlevorna. Roll credits. What?! Mothaf....
 
 
Betyg:
 
(I've Had) The Time of My Life - Blackenstein - Blacula - Blaxploitation - Dr. Black, Mr. Hyde - Frank R. Saletri - Frankenstein - Jean-Claude Van Damme - Joe De Sue - Monaco Forever - The Black Frankenstein - William A. Levey

Blacula (1972)

 
Genre: Blaxploitation/Skräck
Regi: William Crain
Manus: Joan Torres, Raymond Koenig
Producent: Joseph T. Naar
Land: USA
 
Dömd att leva många livstider av hunger instängd i en kista släpps Blacula loss i 70-talets Los Angeles för att sprida terror i stan.
 
Ett år efter födseln av blaxploitationgenren kom Blacula som ett blixtnedslag och gav den en ny spin med en injektion av skräck i mixen. Man började inte på en liten skala heller, utan drog till med vampyrtema direkt och en koppling till den kändaste vampyren av dom alla - Dracula, för att ge oss en av genrens bästa, roligaste och kultigaste titlar någonsin!
 
 
Man har gjort ett väldigt intressant val genom att börja filmen med att humanisera dess antagonist. Det är den afrikanska prinsen Mamuwalde från Abani som besöker Greve Dracula i Transsylvanien för ett nobelt syfte, han vill be om hjälp för att få ett slut på slavhandeln. Den vita jäveln har såklart, som alltid, andra planer och förvandlar Mamuwalde till en vampyr, lämnar hans fru att svälta till döds och låser in honom i en kista för att för evigt leva i hunger. För att strö ytterligare salt i såren tar han sig friheten att döpa honom, dessutom på ett väldigt humoristiskt sätt med teatraliska övertoner när han yttrar följande:
 
You shall pay, black prince. I shall place a curse of suffering on you that will doom you to a living hell. A hunger, a wild, gnawing animal hunger will grow in you. A hunger for human blood. Here you will starve for an eternity, torn by an unquenchable lust. I curse you with my name. You shall be... BLACULA!
 
Worst. Host. Ever.
 
 
Men tji skulle Dracula få, för 200 år senare när han gått och dött av arga rumänska bybor med högafflar och eldfacklor (jag vägrar tro att Van Helsing hade missat kolla varenda kista i slottet) medan Blacula legat i säkert förvar i kistan har grevens tillhörigheter köpts upp av ett par homosexuella antikbutiksägare från Los Angeles. Kistan är inget undantag och snart är Blacula fri att dricka allt blod staden har att erbjuda, åtminstone för en stund. Mannen som axlat Blaculas mantel heter William Marshall, en man så lång, ståtlig, vältalig och med ett sådant djup i rösten och en sådan närvaro att han får Christopher Lee att se ut och låta som en finnig skolpojke i målbrottet med oskulden i behåll i jämförelse.
 
Filmens hjälte, Dr. Gordon Thomas, går emot allt sunt förnuft och kommer till slutsatsen att en vampyr är lös på Los Angeles gator. Han spelas av den enda mannen i historien som kunnat stoltsera med att ha det coolaste för OCH efternamnet - Thalmus Rasulala. Namnen är så jävla badass att jag tänker skriva dom igen, Thal-mus Ra-su-la-la. Det är alltså självaste Cool Breeze som tar sig an Blacula. Hur fan ska man kunna välja vem man ska heja på?!
 
 
Vackra Vonetta McGee spelar Mamuwaldes fru Luva och Blaculas nya kärleksintresse Tina, hans döda fru reinkarnerad. Så slående är liknelsen att han mer än allt annat vill ha henne vid sin sida igen och inte klarar av att förlora henne en gång till. Hon är en ständig påminnelse för oss tittare att Blacula är mer än bara ett typiskt filmmonster, det finns ett djup där som tilltalar mig betydligt mer än genomonda eller samvetslösa monster. Hans vampyrism är inget han valt eller omfamnar, Mamuwalde finns därinne och visar sig flertalet gånger under filmen, 
 
Det är ett bra tempo genom hela filmen, som skickligt blandar blaxploitation och skräck samtidigt som man gett den en härlig känsla av detektivgenren som var omåttligt populär på TV under 70-talet med serier som Columbo, Cannon och Kojak i rutan. Lite humor får vi också, som när Blacula går in på en bar och beställer en Bloody Mary..
 
I kill in more ways than one...
 
Det är lätt att avfärda en film med en titel som Blacula på förhand, men det roligaste med filmen är faktiskt titeln, så den som förväntar sig en skrattfest lär bli missnöjd. Blacula är stundtals överraskande välgjord och för det mesta seriös, mycket tack vare tyngden de två huvudrollsinnehavarna William Marshall och Thalmus Rasulala för med sig, dessutom hade man en något högre budget än de flesta andra filmer i blaxploitationgenren hade att jobba med. Det har blivit en av genrens största klassiker av god anledning.
 
 
Betyg:
 
Abani - Blacula - Blaxploitation - Bloody Mary - Cannon - Columbo - Cool Breeze - Deckare - Dracula - Joan Torres - Joseph T. Naar - Kojak - Luva - Mamuwalde - Raymond Koenig - Rumänien - Thalmus Rasulala - Transsylvanien - Vonetta McGee - William Crain - William Marshall

The Predator (2018)

 
Genre: Action/Sci-fi
Regi: Shane Black
Manus: Fred Dekker, Shane Black
Producent: John Davis
Land: USA
 
En predator landar på jorden, igen, jagad av en annan predator. Han skadas, förs bort av ondskefulla jänkarmilitärer för analysering. Resten får ni veta i recensionen nedan, som är full av spoilers.
 
Den stora frågan alla ställde sig inför den här filmen - kan den suga lika hårt som Predators? Kan den vara lika värdelös, lika efterbliven, lika tidsstjälande? Kan även den här delen i stackars Predator-franchisen få mig att bli bajsnödig, spyfärdig, ge mig huvudvärk och göra mig självmordsbenägen på en och samma gång? Det ska ju inte vara möjligt, eller?
 
 
Det tar sex minuter innan vi får första referensen till originalet, om vi inte räknar med musiken, då snackar vi kanske tre sekunder. Likt ett barn som följer ens förälders varje steg när man är på besök hos främmande är det lite sött till en början, men om personen är 1,80 lång med basröst som Paul Robeson och skogshuggarskägg är beteendet inte längre sött, vilket det heller inte är när kompositören Henry Jackman följer originalets fotsteg hela filmen. "Meh, det är ju en homage, höjjödu!" Nej, det är ett billigt trick som ska få oss fans att tänka tillbaka till en bra film och glömma att det vi nu ser på är en stinkande skithög. Predators gjorde samma sak och det funkade inte.
 
Visste ni förresten att predators kan skapa maskhål i rymden, så att dom kan ta genvägar till planeter? Det kan dom tydligen enligt den nya rullen, med lite eld runt maskhålet också så att det ska se sådär coolt ut, ni vet. Våran hjälte den här gången är en hård snubbe som vet att han är så hård att han inte bryr sig om någonting, inte ens om sin autistiske son som han knappt träffar. Äh, han har ju en sånadära 3-dagars skäggstubb och säger saker som "Shut the fuck up" en gång i kvarten och håller pistolen på ett coolt sätt, honom måste vi ju heja på!
 
 
Resten av gänget vi får följa, militärer med psykologiska problem, är väl ganska okejiga, men deras ständiga gnabb och säregna personligheter ger filmen lite för mycket humor. Den funkar visserligen emellanåt, men hade varit bättre i betydligt mindre doser. I det här gänget med misfits finns en man jag hyser stor respekt för, Thomas Jane, MIN Punisher. Här spelar han en väldigt udda typ med tourettes. Jag gillar karaktären, men det jag funderar på mest är hur jävla mycket bättre filmen varit om han fått spela hjälten istället för sopan från Narcos. Oh well...

Olivia Munn spelar biologen Casey som när den tillfångatagna predatorn vaknar till liv och dödar allt och alla framför hennes ögon plockar upp ett gevär och börjar jaga predatorn, för det är precis så en biolog skulle agera. Självsäker med vapnet är hon också och hon hoppar dessutom på en buss körandes i full fart, som hon lyckas hålla sig kvar på. Tack, Shane Black, din woke-iga, "I'm With her"-t-shirtbärande jävel, jag är fullständigt medveten om att kvinnor minsann kan dom också, men labbrockbärande biologer kan det inte.
 
 
Ja, det är alltså Shane Black som inte bara skrivit den här filmen (tillsammans med Fred Dekker som skrev ett av 80-talets mest fyndiga manus med Night of the Creeps), han har även regisserat den. Det svider i ögonhålorna, antingen av den starka lukten av dynga som gör sig påmind när jag skriver om filmen eller så är det tårarna som hålls inne med all kraft och viljestyrka jag har i kroppen, för jag vill verkligen gråta när samma man som skrev manusen till Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och Long Kiss Goodnight på senare år gått ner sig så mycket att han både skrivit och regisserat den här och Iron Man 3. Vad fan hände?
 
Något hemskt, garanterat, för vi slipper inte undan referenser till varken Arnies "You're one ugly motherfucker" eller "Get to the chopper"-repliker. Precis vad filmen behövde - mer referenser! Då kanske vi liksom glömmer att twisten i filmen är att predators (som för övrigt i filmen fått namnet Predator av de ondskefulla jänkarmilitärforskarna, meta ju, höhö) börjat syssla med genmodifiering genom att samla in prima exemplar av arter från alla möjliga sorts planeter för att uppgradera sig själva och bli ännu bättre jägare. Japp, predators i labbrockar med provrör i ena handen och andra handens pekfinger och tumme med ett stadigt grepp om hakan var precis den bilden jag ville få av det här ikoniska filmmonstret.
 
 
Predatorn som landade på jorden visar sig förresten vara en rasförrädare och kom till våran planet för att varna oss om vad hans sort har för planer.

*räcker upp en hand*
 
- Men om handära predatorn i labbet är så god och riskerade sitt liv för att varna oss människor, varför dödade han då typ 30 pers i det där labbet och ytterligare 20 till som stod i hans väg för att sedan rymma?
 
Om ni inte redan gissat det får vi alltså även här en tre meter lång superpredator som är typ ostoppbar, fram tills att våran hjälte dödar honom, såklart. MEN, inte förrän vi får en konversation med subtitles mellan de två olika predators OCH superpredatorn snackar dessutom senare engelska med människorna med hjälp av en översättare. Jag skrattade ungefär lika mycket som jag gör när Godzilla snackar med Anguirus i Godzilla Vs. Gigan. Som om det inte var illa nog, SOM OM DET INTE VAR ILLA NOG förvandlar dom mot slutet hela jävla filmen till skrämselpropaganda för global uppvärmning. Människorna i filmen siar om att vi bara har två, kanske EN generation kvar på jordklotet innan människan är utrotad och att predators då vill bo här i det sköna klimatet vi hemska människor på planeten orsakat. BITCH, ARE YOU FOR REAL?!
 
 
Det jag hatar mest med The Predator och alla filmer av denna sort är hur dom tar oss fans för dreglande, in-public byxsmekande, ja-sägande idioter. Låt mig förklara mer ingående:

 
Men faktumet att jag gillar, äh, fucking älskar filmer likt dom ovan gör mig inte till en idiot, enligt en ny studie gör det mig snarare till ETT FUCKING GENI!
 
 
Jag tänker liksom inte suga någons kuk för en snabb fanboyfix i form av ett par illa placerade referenser, coola prylar och flashiga effekter till bekant musik. Om någon däremot gör ett nytt verk i en älskad franchise som står bra på sina egna ben utan att den tar för mycket från sina föregångare samtidigt som den ändå respekterar dess rötter och inte går för långt åt ena eller andra hållet, I'll lick the shaft, cradle the balls and swallow the fucking gravy.
 
Den här filmens enda bedrift är att den inte riktigt är lika dålig som Predators. Grattis, pappskallar. Dra åt helvete. Pappa out.
 
Betyg:
 
Alan Silvestri - Anguirus - Den Siste Scouten - Dödligt Vapen - Fred Dekker - Get to the chopper - Godzilla - Godzilla Vs. Gigan - Iron Man 3 - John Davis - Long Kiss Goodnight - Narcos - Night of the Creeps - Ninja - Olivia Munn - Predator - Predators - Shane Black - The Predator - The Punisher - Thomas Jane - You're one ugly motherfucker

The Nun (2018)

 
Genre: Skräck
Regi: Corin Hardy
Manus: Gary Dauberman
Producent: James Wan, Peter Safran
Land: USA
 
Berättelsen om hur nunnan från The Conjuring 2 blev nunnan från Conjuring 2. Typ så.
 
Även om konkurrensen inte varit så stor så är The Conjuring-filmerna något av det bästa jag sett i skräckfilmsgenren på senare år och spin-offen Annabelles filmer har också varit helt OK, så jag såg något fram emot The Nun trots att jag var tveksam på att kärringen förtjänade en egen spin-off.
 
 
Jag kan ju börja med att jag inte fick så jättestora förhoppningar av filmen när det visar sig att den utspelar sig i Rumänien. För ni minns väl vad jag tycker om filmer som spelas in i Rumänien? Men vad fan, det är åtminstone ingen DTV-produktion som det oftast handlar om när man beger sig till det landet för att göra film. Tyvärr, skulle det visa sig, började jag snart önska att det var en halvtaskig DTV-film jag såg på, då hade jag åtminstone bättre förstått varför den brister på nästan alla punkter.
 
Till skillnad från föregångarna i filmserien lyckas The Nun inte så bra med filmens huvudsyfte - att skrämmas. Man ser nästan alla hoppa-till moment långt i förväg och det är samma tricks som körs hela tiden. Det blir tjatigt i längden och framförallt gör det filmen tråkig, en känsla som förstärks av tre ointressanta karaktärer vars öden jag skiter fullständigt i; en Antonio Banderas-inspirerad präst, en kvinna som snart ska bli nunna och en annan snubbe som ger dom lift till klostret och hänger kvar, av någon anledning.
 
 
Den här snubben som ska ge dom lift är en sjukt störande karaktär. En osympatisk horbock som stöter på den stackars kvinnan som strax ska bli nunna och ska agera som någon slags comic relief med töntiga kommentarer som ska vara roliga, för det är visst precis vad den här filmen behöver, av någon oförklarlig anledning. Det blir heller inte bättre när nunfan börjar droppa Freddy Krueger-esque repliker, som när hon tar tag i horbocken och ordagrant säger "Tomorrow, a village will be missing its idiot". S-e-r-i-ö-s-t.
 
Jag tittar på klockan flera gånger under filmen, drar ett par stora suckar och kommer till och med på mig själv att dra fram mobilen ur fickan för att Facebook:a lite. Jag ville verkligen att den skulle vara slut långt innan eftertexten började rulla. Det är ingen urusel film, den är mest tråkig och förutsägbar, vilket gör filmupplevelsen betydligt svårare att ta sig igenom. Jag vet inte hur man lyckats fucka upp så hårt, men jag gissar på att det har att göra med regissören Corin Hardy som inte hade mycket på meritlistan att tala om innan han fick det här giget.

 
Betyg:
 
 
Filmen finns att köpa på bland annat Discshop, CDON och Ginza.
Annabelle - Antonio Banderas - Corin Hardy - Freddy Krueger - Gary Dauberman - James Wan - Peter Safran - Rumänien - The Conjuring - The Conjuring 2 - The Nun