Lo and Behold: Reveries of the Connected World (2016)

 
Genre: Dokumentär
Regi: Werner Herzog
Manus: Werner Herzog
Producent: Werner Herzog, Rupert Maconick
Land: USA
 
Werner Herzog tar oss igenom internets historia och hur det förändrat våran vardag och samhället i stort, på både gott och ont.
 
Det krävs inte mycket för mig att bli engagerad i en dokumentär gjord av den tyska mästerregissören Werner Herzog, allt jag behöver är att höra den där direkt igenkännbara karismatiska rösten på bruten engelska. Den karln skulle kunna göra en två timmar lång dokumentär med titeln Toapapper - Bra eller Anus? och jag skulle fortfarande sitta helt trollblindad. I Lo and Behold: Reveries of the Connected World har Herzog dock valt ett ämne som även om filmen varit gjord av någon annan skulle den fortfarande fångat mitt intresse.
 
 
Internet, liksom. Vem tilltalas inte av det ämnet i en tid där Tobbe inte kan gå ut och ta några öl med sina vänner utan att meddela världen om det med en massa halvtaskiga hashtags, när hans mamma går online för att kolla upp vad horoskopet har att säga om hennes liv denna vecka och när till och med hennes mamma Asta sitter på Facebook och gillar ett recept på vaniljbullar? Internet är en viktig och ständig faktor i vår vardag, men så har det ju inte alltid varit. Hur kom internet till och hur kommer det sig att det fick en sådan stor inverkan på våra liv?

Herzog tar med oss på den historiska resan om internets födsel och utveckling genom åren, från de rudimentära dagarna fram till idag när nästan allt verkar möjligt. Han intervjuar både personer som var med vid skapelsen och personer som idag utvecklar möjligheterna med internet ytterligare. Många pratar så kärleksfullt, passionerat och entusiastiskt om det att undertecknad, stolt ägare av en klingonsk ordbok som pryder bokhyllan här hemma, vissa stunder får ett sorts primitivt begär att skrika "NERDS!" likt karaktären Ogre i Revenge of the Nerds.
 
 
Bilar som kör av sig själva, gamers som löser svåra molekylära gåtor med hjälp av ett datorspel och på så sätt hjälpt forskningen av sjukdomar som AIDS och cancer göra framsteg, robotar som kan spela fotboll och som man förutspår ska kunna slå världsmästarna i fotboll år 2050. Internet - helt otroligt! Men Herzog visar oss också baksidan av myntet, som vi blir mer och mer medvetna om för varje dag som går. Vi hör ständigt om fall där personer begår självmord på grund av nätmobbning, hackare som kan göra livet surt för oskyldiga människor samt utsätta ett helt lands säkerhet för fara, internetmissbrukare som hellre spelar datorspel istället för att mata sina barn, övervakning som gjort att privatliv är något nästa generation får lära sig innebörden av genom att läsa historia i skolan.
 
En bild av vår värld som är ganska skrämmande målas upp. En värld där vi är helt beroende av våran teknik för att vardagen ska fungera. Vad händer om internet skulle sluta fungera utan någon som helst förvarning? Det är ett mardrömsscenario få kan tänka sig förrän det händer, men filmen hjälper oss med några exempel. Man skulle kunna göra en dokumentär om hur underbart internet är lika lätt som man skulle kunna göra en om alla dess baksidor. Herzog har här gjort vad en riktig dokumentärmakare ska - belysa båda sidor och sedan låta tittaren själv tänka efter var man står i frågan. Vissa kanske borde anteckna?
 
 
Herzog vet precis när han ska flika in under en intervju och ställa vettiga följdfrågor eller bara vara sådär härligt fyndig han ofta är. Lo and Behold: Reveries of the Connected World lyckas med det mesta, om inte allt en dokumentär ska för att lämna spår hos tittarna långt efter att filmen är slut. Den är informationsrik och aldrig tråkig, den underhåller men är samtidigt provokativ och ger utrymme för vidare debatt. Bravo, Werner!
 
Betyg:
 
 
Lo and Behold: Reveries of the Connected World kan ni se följande tid under Norrköping Filmfestival Flimmer:

2:a oktober kl. 18:00
Flimmer - Internet - Klingonsk - Lo and Behold: Reveries of the Connected World - Norrköping Filmfestival Flimmer - Ogre - Revenge of the Nerds - Werner Herzog

Born to Be Blue (2015)

 
Genre: Drama/Biopic
Regi: Robert Budreau
Manus: Robert Budreau
Producent: Robert Budreau, Leonard Farlinger, Jennifer Jonas, Jake Seal
Land: Kanada/England
 
Vi får följa den legendariska jazzmusikern Chet Baker med flickvännen Jane i sin strävan att få en andra chans i livet efter en rad missöden, både personliga och professionella.
 
Born to Be Blue börjar ganska fräckt genom att få tittaren tro att den, likt så många andra biopics som kommit innan ska ta upp den tidigare delen av huvudpersonens liv och karriär, i det här fallet jazzlegendaren Chet Baker. Men en intressant filmad scen tidigt i filmen vänder dock på upplägget och helt plötsligt är vi med Chet när han försöker kravla sig upp från botten av sin karriär, dit han hamnat på grund av sitt heroinmissbruk. Det tidigare livet han levt gör vi oss inte bekanta med mer än via dialog och några få utvalda tillbakablickar. En biopic film som helt och hållet valt att skippa huvudpersonens sedvanliga väg till berömmelse och istället tar vid någonstans i mitten när det är som värst och ska bli bättre igen, är en välbehövlig dos frisk luft i genren.
 
 
Det är Ethan Hawke vi ser i rollen som Chet, en man som aldrig varit en favorit hos mig. Samtidigt är han heller inte en skådespelare jag direkt har något emot. Han har liksom alltid bara funnits där - bra, men ingen toppenskådis vars filmer jag aktivt försöker se. Ointressant är nog ett något passande ord för att beskriva min syn på Ethan Hawke. I Born to Be Blue är han dock allt annat än ointressant och ger vad som måste vara en av hans absolut bästa rollprestationer i karriären, en väldigt jämn insats där han tagit manus och personen han spelar till hjärtat och aldrig spelar över.
 
Den otroligt vackra och talangfulla Carmen Ejogo, som jag först fick upp ögonen för i filmen Metro spelar den nya flamman och är kryckan som hindrar Chet från att falla tillbaka i gamla vanor. Hon håller jämna steg med Hawke och med roller som denna och den hon hade i Selma hoppas jag på fler starka roller från hennes sida i framtiden. Deras fiktiva förhållande (Janes karaktär är baserad på flera av hans flickvänner) och Chets väg tillbaka in i rampljuset går hand i hand genom hela filmen. Tillsammans bildar dom ett något omaka men ändå trovärdigt par som man ständigt håller tummarna för ska lyckas uppnå sina drömmar.
 
 
Jag vågar påstå att det är en direkt fördel om den som tittar på filmen kan uppskatta, eller åtminstone tåla jazzmusik. Det är väldigt mycket jazzande under den 97 minuter långa speltiden, vilket det bör vara i en biopic om en jazzmusikers liv. Vi får höra det både på scen under de många framföranden av Chet men även i bakgrunden under hela filmen. Har man inte ett öra för jazz kan upplevelsen därmed bli något mer påfrestande än önskvärt. Jag som gillar gammal jazz fick däremot stundtals en sån där mysig känsla av att sitta på någon sylta med ett överflöd av röklukt och ett glas whisky i handen. Härligt!
 
 
Regissören Robert Budreau har tidigare även gjort en kortfilm om Chet Baker från 2009 med namnet The Deaths of Chet Baker. Det märks att det här är ett passionsprojekt för honom, han har även skrivit samt varit med och producerat filmen. Vi får se ett mänskligt porträtt om en person som är lika full med brister som han är med passion för musiken. Regin är vördnadsfull och han tar inte den enkla vägen till tittarens känslor som annars är standard i genren. Det är som om han sett Walk Hard: The Dewey Cox Story och försökt att inte använda sig av samma klichéer man gör klockren parodi på i den filmen.
 
När filmen är slut lämnas man med några frågetecken kring Chets liv, eftersom väldigt lite om hans tidigare och senare liv tas upp. Att bli lämnad med en massa frågetecken kan ses som negativt beroende på vad man ser, fråga bara en stor skara LOST-fans, men det skadar inte alltid och kan faktiskt vara positivt ibland. Vad det kan innebära för en film som denna är att berättarstilen varit engagerande, att den väckt ett intresse där man själv får välja om man vill ta reda på mer om huvudpersonen eller hellre låter den lilla inblicken man fått i hans liv bestå. När eftertexten var över begav jag mig personligen genast till Google för att få svar på några av mina frågor och tog mig även friheten att låta Youtube och Chet stå för den passande bakgrundsmusiken under jakten på information. Just biopics slår sällan väldigt högt hos mig, men Born to Be Blue var en bra film som jag är glad över att ha sett. Rekommenderas.
 
Betyg:
 
 
Born to Be Blue kan ni se följande tider under Norrköping Filmfestival Flimmer:

2:a oktober kl. 21:15
8:e oktober kl. 15:35
Born to Be Blue - Carmen Ejogo - Chet Baker - Ethan Hawke - Flimmer - Jazz - Metro - Norrköping Filmfestival Flimmer - Selma - Walk Hard: The Dewey Cox Story

Pappa Älskar Film & Flimmer Filmfestival

 

Det är med stor glädje och viss stolthet jag kan meddela att Pappa Älskar Film ingått ett samarbete med Flimmer Filmfestival i Norrköping. Jag har fått tillåtelse att se och recensera några filmer inför och under den 18:e upplagan av festivalen, som går av stapeln fredagen den 30:e september och pågår fram till den 9:e oktober. Recensionerna kommer som vanligt att läggas upp här på bloggen, med information om tid och datum dom sedan visas på festivalen.

Filmfestivalprogrammet kan ni läsa här.

Stort tack till Flimmer för förtroendet och jag hoppas att jag kan hjälpa mina läsare med att hitta intressanta filmer att se under festivalen. Den första recensionen kommer ni kunna läsa redan nu på söndag.

Flimmer - Flimmer Filmfestival - Norrköping