John Carpenter Live Retrospective - Malmö 31/8-2016

 
Trots att jag såg honom uppträda i Köpenhamn blott tre månader tidigare kändes det ändå som om jag fått vänta en evighet på att få se honom igen, men i onsdags var det äntligen dags att se John Carpenter framföra sin musik live för en andra gång. Jag blev smått överraskad över hur nära jag hamnade scenen där jag satt på tredje raden. Den första raden var det ingen som satt på, så det fanns bara en rad framför oss som var närmare legendaren. Hade jag suttit på den raden hade jag dock fått böja huvudet bakåt lite mer än jag velat. Om jag dessutom haft platsen till vänster om mig hade stativet som Carpenter använde till sina noter blockerat min syn av honom något, så jag vågar nästan säga att jag hade den bästa platsen på hela konserten. Här är min vy strax innan det hela började:

 
När han kommer ut tillsammans med bandet är det till stående ovationer. En nästintill fullsatt publik på Slagthuset ställde sig upp för att hedra mannen vi väntat så länge på att få hit till Sverige. Han verkade gilla uppståndelsen och showade off lite för oss innan den cirka 80 minuter långa spelningen började. Det övriga bandet består av fem medlemmar, däribland sonen Cody, som ger lite extra krut i Carpenters verk med hjälp av trummor, piano, gitarr, bas och synth. Vid synten står givetvis Carpenter själv och sätter de viktigaste tonerna i låtarna. Salongen vi sitter i är lite mindre än den i Köpenhamn, men det gör ju bara att det blir en intimare upplevelse.
 
 
Många förstår tyvärr inte "grejen" med filmmusik, att det faktiskt inte är konstigare än att lyssna på valfri annan sorts musik. Ännu fler förstår säkert inte att det även är något man kan uppskatta att se live, precis som vilket rockband som helst. Bra musik, vad för sort det än må vara, ger en helt annan känsla när den framförs live framför ens ögon.
 
Eftersom mannen alla riktar sina blickar åt står vid en synth hela konserten är det ju inte mycket till liveshow man får, men det har dom lyckats få oss att strunta fullständigt i genom att låta klipp från filmen vars ledmotiv för tillfället spelas visas i bakgrunden på en stor skärm. Att få bevittna mannen framföra sin egen musik till klipp av sina egna skapelser är inget mindre än ett genidrag, som skapar en underbar stämning bland oss i publiken.

 
Carpenter & Co satte fart på publiken direkt genom att starta på bästa möjliga sätt, åtminstone om man frågar mig, genom att spela det i mitt tycke bästa ledmotiv han någonsin gjort, det till filmen Escape from New York. Håret på armarna reste sig lika självklart som munnen vattnas när man känner lukten av sin favoriträtt. Jag njöt till max, fullständigt medveten om att dessa 80 minuter skulle gå väldigt snabbt.
 
Ledmotivet till Assault on Precinct 13 var det andra som började spelas, det är låten som vid båda spelningarna jag varit på fått absolut bäst respons från publiken. Musiken är så medryckande att jag satt och nickade huvudet samtidigt som jag följde tonen med ena foten och även nynnade låten för mig själv med ett litet leende på läpparna. Jag har nog aldrig sett så nöjd ut förut, eller dum, för den delen.
 
 
Det är inte bara den välkända filmmusiken vi bjuds på under kvällen, med bra spridning spelas även låtar från hans två senaste skivor - Lost Themes och Lost Themes II. Titeln på skivorna kunde inte vara mer passande, för det låter verkligen som något vi hade kunnat få höra i andra skapelser av mästerregissören. Man sitter alltså inte och suckar när de nyare låtarna spelas, som publiken säkert gör under en Kiss-konsert. Det nya är bra, väldigt bra och jag håller tummarna för att det kommer en tredje platta.
 
Bandet är lite härligt fyndiga under vissa nummer, exempel på det är när The Fog var näst på tur och dom då sätter igång rökmaskinen så att vi får lite konstgjord dimma på scenen. Den ligger kvar i luften ett tag och bidrar till en cool samt passande atmosfär. Samtliga bandmedlemmar tar även på sig ett par solglasögon precis innan dom börjar spela ledmotivet till They Live, flera slagord från filmen som Obey, Consume och Money is Your God visas också på den stora skärmen i början av låten.
 
 
 
Drygt halvvägs in i showen lämnade bandet oss och gick bort från scenen, men det var ingen av oss som för ens en sekund trodde att det här var slutet. Alla reste på sig och applåderade i väntan på deras återvändo. Mycket riktigt kommer dom tillbaka efter cirka 30 sekunders febrilt klappande till publikens stora glädje och spelar resten av låtarna på setlisten.
 
 
Carpenter utstrålar en skön självsäkerhet under hela konserten, lite kaxigt tuggandes på ett tuggummi. Han ler, flörtar och talar till publiken med jämna mellanrum, alltid följt av applåder och fans som ropar. Han må inte längre leverera klassiska filmer på löpande band som han gjorde under 70- och 80-talet, men på scen denna kväll spelar det ingen roll. Han är fortfarande störst och bäst i våra ögon och ger oss fans allt vi kunnat drömma om. Vi får höra de allra flesta och absolut bästa av hans ledmotiv, han skämmer till och med bort oss genom att i Ennio Morricones ära spela ledmotivet från The Thing, en av få filmer Carpenter regisserade men inte gjorde musiken till.
 
Det är dock inte bara Carpenter som förtjänar en eloge för detta framträdande, det gör även resten av bandet som tillsammans spelar hans alster till perfektion med sina olika instrument, vilket ger låtarna ett lyft.
 
 
 
Gåshuden som gjorde sin entré under första låten varade så länge att jag hade träningsvärk i hårsäckarna dagen efter. Jag nickade huvudet i takt med musiken så mycket under kvällen att nacken fortfarande värker. Att se John Carpenter live är som att nå klimax under sex, med modifikationen att klimaxet varar i 80 minuter. Det finns inget betyg som kan ge rättvisa åt hur jävla bra konserten var, men på min betygsskala blir det i alla fall full pott.
 
 
Betyg: 
 
 
Jag hoppas verkligen att han någon gång kommer tillbaka för en ny spelning i Sverige, då jag inte vill att det här ska vara sista gången jag fått se honom live.
 
Play it again, John!
 
Assault on Precinct 13 - Cody Carpenter - Ennio Morricone - Escape from New York - John Carpenter - Lost Themes - Lost Themes II - The Fog - The Thing - They Live
Micke

Spelade han ledmotivet till Halloween? Det är min favorit.

Svar: Jadå, det gjorde han. Innan han spelade det pratade han om hur mycket han älskar skräckfilmer, vilket gjorde publiken vild.
Pappa Älskar Film