Petey Wheatstraw (1977)
Genre: Blaxploitation/Komedi
Regi: Cliff Roquemore
Manus: Cliff Roquemore
Producent: Theodore Toney, Rudy Ray Moore, Fred Williams
Land: USA
Land: USA
Stå-upp komikern Petey Wheatstraw blir mördad av ett par nattklubbsägare som inte gillar att han skulle uppträda på en annan nattklubb. Han förs tillbaka till liv igen av Djävulen för att han ska kunna hämnas sina mördare, men på ett villkor - han måste gifta sig med djävulens dotter, and boy is she ugly!
Här har vi den tredje av totalt fyra filmer Rudy Ray Moore och hans gäng misfits gjorde under blaxploitation-eran på 70-talet. Tyckte man att Dolemite och The Human Tornado var galna, well, you ain't seen shit yet!
Hur fånig storyn än låter har filmen mycket till sin fördel. Framförallt har man fått lite erfarenhet med två filmer under bältet. I Dolemite var nästintill allt amatörmässigt, i The Human Tornado blev det lite bättre och med Petey Wheatstraw har man fått in en vana och alla delar i produktionen är vassare, den låga budgeten man har att jobba med är därför inte lika påtaglig som resultat.
Framför kameran känns Rudy mer självsäker än tidigare och gör bättre ifrån sig, likaså övriga bekanta ansikten. Den här gången har man dessutom förstärkning av bland annat Wildman Steve, en annan stå-upp komiker som gjorde så kallade party records precis som Rudy och hade huvudrollen i en av de absolut sämsta blaxploitation-filmerna jag någonsin sett - The Six Thousand Dollar Nigger, eller Super Soul Brother som den också fått heta vid re-releaser. Även komikerduon Leroy and Skillet har framträdande roller som nattklubbsägarna.
Bajshumor, Benny Hill-uppspeedade scener, Rudys rimmande dialog och en dos Blax Fu med glimten i ögat gör Petey Wheatstraw även till en rolig film. Make-up effekterna är varken bra eller vidare påhittig, men det passar in väldigt bra till filmens ton, så jag ser det mer som ett plus än ett minus. Alla ser verkligen ut att ha roligt, jag har svårt att tro att fallet inte skulle vara så.
Dolemite är min favorit i Rudys filmografi, tack vare så-dålig.att-den-blir-bra magin den innehar, men ur ett rent tekniskt perspektiv håller jag Petey Wheatstraw högst av hans självproducerade filmer.och jag har stor respekt över hur långt Rudy & Co hade kommit på bara några år när den här filmen gjordes. Det får mig också att undra över hur det sett ut om dom fått jobba med en lite större budget och om Hollywood inte vänt genren ryggen så fort bokföringen såg bra ut för studiosen igen?
Betyg: