King Kong (1976)

 
Genre: Äventyr
Regi: John Guillermin
Manus: Lorenzo Semple Jr.
Producent: Dino De Laurentiis
Land: USA
 
En expedition på jakt efter olja på en mystisk ö man tror är obebodd visar sig vara något helt annat. Urbefolkningen på ön dyrkar en gud dom kallar Kong, och kidnappar en kvinna från expeditionen, Dwan, för att offra henne. Men vem fan är Kong och varför har man byggt en 20 meter hög mur för att hålla honom avgränsad från resten av ön?
 
Innan jag börjar recensera - hur jävla SNYGG är inte postern ovan?! Am I right? Eh? Bland de snyggaste posters som någonsin suttit utanför en biograf, och låtsas inte som något annat! Samma konstverk av John Berkey prydde omslaget till en VHS jag såg i en hyrvideobutik för dryga 20 år sedan och var det som fick mig välja den att hyra, vilket ledde till en oförglömlig filmkväll och min kärlek till den stora gorillan officiell.
 
 
Jag börjar rysa av välbehag bara några minuter in i filmen, när John Barrys musik drar igång samtidigt som båten Petrox Explorer lämnar hamnen och sätter sikte mot den mystiska ön, täckt av dimma i hundratals år utan avbrott. Man känner liksom att det är ett stort äventyr man ska med på. Briefingen Charles Grodins karaktär Fred Wilson ger bemanningen på skeppet om ön är en av filmens bästa scener och drar upp spänningen några snäpp. I samma scen när Jeff Bridges karaktär Jack Prescott crashar briefingen och läser upp några okända och skrämmande faktan och tidigare loggar om den mystiska ön dras spänningen upp till farliga nivåer.

Under båtresan introduceras vi även till karaktären Dwan, spelad av Jessica Lange i sin långfilmsdebut, som attraherar alla på fartyget och snart även en viss gigantisk gorilla. Hon kommer ombord som överlevande från en lyxyacht som sänktes på grund av en explosion, en explosion hon undkom genom att gå upp på däck eftersom hon vägrade sitta med alla andra gäster och titta på Deep Throat. Jag hade sååååå dött om jag varit på den yachten. Handen upp alla läsare som vet med er att ni också hade sprängts i bitar om ni varit på samma yacht? You fucking liars...
 
 
När dom väl når ön efter dryga halvtimman möts dom av en gigantisk mur som sträcker sig till synes genom hela ön, både charmigt och riktigt snyggt uppvisat med hjälp av en matte painting. Muren finns där för att hålla någonting utestängt från resten av ön, men vad? Som tur är hörs snart trumspelande från ett primitivt folk som är i full gång med en ceremoni där en oskuld ska offras till något eller någon dom kallar "Kong". Mystiken tätnar, men än får vi inte en glimt av vad det är som gömmer sig bakom muren, istället försöker infödingarna som nu fått syn på inkräktarna erbjuda dom sex av deras kvinnor i utbyte mot Dwan, som på grund av sin vita hudfärg ses som mer exotisk jämfört med dom betydligt mörkare infödingarna och därför, hoppas dom, mer åtråvärd i Kongs ögon.
 
"Ni social justice warriors snackar om vita privilegier... men ni skulle bara veta hur det känns när en vit kvinna offras till Kong på grund av sin vita hy. Atchoo."
 
Brunkräm - Vid första tecken på vithet. Finns receptfritt på apotek. (Ni som inte förstår referensen är antagligen födda på tidigt 90-tal eller senare).
 
 
När kapitalismen inte fungerar för de stackars infödingarna blir dom fullblodiga socialister och snor istället Dwan mot hennes vilja. Nu ska hon offras till deras gud och vi får äntligen se filmens egentliga huvudperson - Kong! Det går nästan exakt 50 minuter av filmens speltid innan vi får se filmhistoriens mest kända gorilla, men det är inte en enda tråkig stund fram till det stora avslöjandet. Uppbyggnaden är mästerlig och förstärks av Barrys musik som verkligen går igenom hela registret. Han lyckas förmedla spänning, äventyr, rädsla, skönhet och mystik samtidigt som den är mäktig som fan. Musiken är verkligen perfekt rakt igenom och kan inte hyllas nog, ett av mina favoritscores någonsin.
 
 
Jag gillar Kongs utseende i remaken. Det är en bra gorilladräkt gjord av apdräktkungen Rick Baker, som även är personen inuti dräkten. Jag kan dock förstå besvikelsen hos publiken när filmen först kom, eftersom producenten Dino De Laurentiis hade lovat en 12 meter lång, fullt fungerande mekanisk Kong i filmen. Visserligen byggde dom en 12 meter lång Kong för nästan två miljoner dollar, men den var allt annat än fungerande och användes till slut endast i 15 sekunder av filmen där inte mycket rörelse krävdes av den. Aja, löftet om en sån och den gigantiska marknadsföringen inför filmen satte nog tillräckligt många rumpor i biografstolarna för att det ska ha varit värt ett försök. Ett par gigantiska mekaniska händer lyckades man trots allt bygga med bra slutresultat.
 
 
Kong tar med sig Dwan till sitt hem i djungeln och även om hon absolut är berättigad att #metoo:a gorillan är han här inte enbart ett monster som i originalet. Han är öm, åtminstone så öm han kan vara mot henne och har inga planer på att äta upp henne eller göra henne något illa, mer än själva fångenskapen och att få en liten kik på hennes byst. Hon fattar till slut tycke för honom, om än bara lite, men det kanske helt enkelt är ett fall av Stockholmssyndromet? Njae, det är nog den gigantiska ormen han slåss mot (som ersätter T-Rexen i originalet av förståeliga skäl) och räddar henne från som får henne över till hans sida.
 
Kärleksintresset Jack, nästan lika hårig som Kong, räddar till slut Dwan och tar med henne tillbaka till lägret. Här ska väl egentligen filmen vara slut, men när det står klart att oljan Petrox Corporation ville ha av ön inte riktigt är användbar olja ännu bestämmer sig Wilson istället att tillfångata Kong för att använda honom som marknadsföringsploj för oljebolaget i sann amerikansk anda. Störst är alltid bäst!
 
 
Det bär av till New York där saker såklart inte går som det ska, Kong bryter sig loss från den bur han sattes i och beger sig ut på storstadens gator i jakt på Dwan, som han mirakulöst får syn på inne i en sylta och snor med sig henne igen till höga höjder. Här ersätts Empire State Building från originalet av World Trade Center, där den slutgiltiga uppgörelsen sker. Om 2005 års final är den mest hjärtskärande är det här den absolut brutalaste. Det är väldigt grafiskt när Kong tar emot skottsalvor av miniguns från flera helikoptrar innan han faller till sin död. Damned dirty humans!
 
 
Nostalgibrillorna är av, jag har slängt dom på marken och stampat på dom ett par gånger och jag kan fortfarande inte förstå varför så många avfärdar 1976 års King Kong som enbart en dålig remake. Det är ju för bövelen en nästintill perfekt äventyrsfilm med lagom mycket humor (Grodins Wilson är hysteriskt roligt egocentrisk), perfekt tempo, sympatiska karaktärer och framförallt har den hjärta. Jag bryr mig verkligen om Kong och vill inte att han ska dö, vilket gör slutet så kraftfullt här jämfört med originalet, där han bara var ett monster. Jag förstår det bara inte. "Dito!" tänker säkert många av er. Touché, kära läsare, touchë. Meanwhile...
 
Betyg:
 
Charles Grodin - Damned Dirty Humans - Deep Throat - Dino De Laurentiis - Dwan - Empire State Building - Fred Wilson - Gorilla - Jack Prescott - Jeff Bridges - Jessica Lange - John Barry - John Berkey - John Guillermin - King Kong - Lorenzo Semple Jr. - New York - Petrox - Petrox Corporation - Petrox Explorer - World Trade Center