Shaft (1971)
Genre: Blaxploitation
Regi: Gordon Parks
Manus: Ernest Tidyman, John D.F. Black
Producent: Joel Freeman
Land: USA
Land: USA
Privatdetektiven John Shaft tar motvilligt sig an ett fall av Harlems största gangster vid namn "Bumpy" Jonas, vars dotter blivit kidnappad. Shafts uppdrag är att finna den skyldige och föra dottern tillbaka, men blir snart varse om att det är något "Bumpy" utelämnat när han blev anlitad. Men vad - och varför?
När Sweet Sweetback's Baadasssss Song kom 1971 fullkomligt exploderade en ny genre i Hollywood – Blaxploitation. Den svarta publiken kunde äntligen betala en biobiljett med sina hårt förtjänade pengar för att få se afroamerikanska hjältar på stora duken. Tidigare fick man vända sig till filmer med Sidney Poitier, vilket inte är illa pinkat, men blaxploitationfilmerna erbjöd en annan sorts hjälte, i många fall antihjältar, som den svarta publiken skrek efter i det rådande politiska klimatet i USA på 70-talet.
Det som utmärker blaxploitationgenren i stort bortsett från soul- och funkmusiken är de bristfälliga manusen, den låga budgeten, överskådespelandet (eller enbart dåliga), den ständigt vita, onda mannen som skurk och att bland annat regin samt klippningen inte alltid är av högsta grad, experimentell kanske andra hade valt att kalla det. Endast fyra månader efter Sweet Sweetback's premiär och innan genren hunnit få sin identitet kom Shaft och satte genast en standard som efterföljande filmer i genren alltid försökte mäta sig med, men aldrig (i mitt tycke) riktigt lyckades nå.
Shaft stod för mer än bara underhållning för stunden, det är en genuint bra film som är skickligt regisserad, har en huvudrollsinnehavare i Richard Roundtree som utstrålar karisma samtidigt som han är en bra skådespelare, manuset är starkt och lämpligt färskt på vissa punkter. Slutligen är det Grammy, Golden Globe samt Oscarbelönade soundtracket av Isaac Hayes perfekt och satte faktiskt även det standarden för soundtracks i genren.
Shaft är så mycket mer än bara en blaxploitationfilm, det är i många avseenden lika mycket en film noir, med alla intriger, mysterier, gangstrar och typiska scenval som definierar den genren. I centrum för allt detta har vi den hårdkokte detektiven med uppdrag att lösa fallet samtidigt som han på bästa sätt försöker hålla sig inom lagens ramar, men tar steget utanför lagen när det behövs. En Humphrey Bogart på 70-talet, hatten och trench coaten är borta och har ersatts med ett afro samt skinnjacka, samtidigt som attityden har skruvats upp några snäpp.
Vad kan man säga om Isaac Hayes soundtrack till filmen som inte redan sagts många, många gånger innan? inte mycket, jag kan bara ställa mig i kören bland alla som hyllar hans bidrag till filmmusikens värld. Ledmotivet är nog det coolaste jävla ledmotivet som någonsin satts på papper och spelats in. Jag får gåshud varje gång man får höra det i början av filmen samtidigt som vi för första gången får syn på Shaft, gåendes längs New Yorks gator. Med hjälp av ledmotivet behöver vi egentligen inte någon annan introduktion av karaktären, vi får veta exakt vem han är. Hans namn är Shaft och är en svart privatdetektiv, en sexmaskin åt alla kvinnor och skulle riskera sitt liv för sin broder. Han blir inte rädd och hoppar av ett fall när faran lurar i alla hörn, det sägs att han är en hååååård jäv..., Han är en komplicerad man och den enda som förstår honom är hans kvinna.
Jag vill lyfta fram mannen i rollen som gangstern "Bumpy" Jonas, som spelas av ingen mindre än Moses Gunn. Gunn skulle komma att bli en av de mest prominenta afroamerikanska skådespelarna under 70- & 80-talet och gör väldigt bra ifrån sig här. Han har ett väldigt intressant ansikte, ett sånt som Sergio Leone skulle älska, och gör sig bra i roller som denna där han får spela allt från kall, beräknande och hänsynslös till bekymrad fader. Det var en mångsidig, talangfull skådespelare som gick bort alldeles för tidigt, blott 64 år gammal.
Jag kan tycka att filmens slut känns lite för abrupt, men på något sätt passande ändå. Alla filmer behöver inte en stor final där hela helvetet brakar loss, med flera dussin döda och explosioner till höger och vänster. Shaft är trots allt en relativt liten film som känns större än vad den egentligen är tack vare talangen både bakom och framför kameran.
Shaft var den första tå jag doppade i ett hav av blaxploitationfilmer, som fallet nog är för många. Idag, ungefär 16-17 år senare har jag sett en ansenlig mängd filmer i denna evigt charmiga genre. Trots detta finns det ingen film som tagit mig med storm på samma sätt som Shaft gjorde, den där sena vardagskvällen jag först såg den på SVT1. Vissa filmer har kommit nära, men den supercoola privatdetektiven är obesegrad herre på täppan och lär så förbli.
Betyg:
Jag äger de vackra och smått sällsynta snapcase-utgåvorna av trilogin som gavs ut på DVD här i Sverige i början av 2000-talet. Det är tyvärr bara den första som släppts på Blu-ray än så länge, men när alla finns på formatet kommer en efterlängtad och välbehövlig uppgradering ske i samlingen. Jag har också soundtracket till första filmen på CD i snygg digipak.
