Weekend of Hell, 13/4 2019
Inför årets första upplaga av Weekend of Hell hade jag pressackreditering eftersom jag skrivit en hel del om mässan sedan tidigare. Det gav mig gratis inträde till både den mässan och grannmässan German Comic Con, som även dom hade en del intressanta gäster, bl. a Charlie Sheen. Ingen var dock tillräckligt intressant för min del den här gången, vilket visade sig vara tur med tanke på pärsen som senare skulle utspela sig inne på Weekend of Hell.
Jag började som vanligt med att ta autografer av gästerna innan det var dags för annat, som paneler, photoshoots osv.
Richard Roundtree: Mannen som startade mitt intresse för blaxploitation med Shaft för över 15 år sedan dök upp i en stilig hatt, en jävla massa ringar på fingrarna. ett kors runt halsen och en cool skinnjacka -sannerligen en baaaad motha...! Av alla gäster jag tänkt träffa under dagen var han den jag var mest spänd inför. Jag har sett och läst mig till att även om han är extremt stolt över att ha spelat John Shaft så kan han tycka det är lite tröttsamt ibland med alla frågor om dom filmerna eftersom han gjort så mycket annat de senaste 48 åren. Helt förståeligt och jag gillar ju även annat han varit med i, men det var ju ändå Shaft jag ville snacka med honom om! Men, jag hade en plan...
Det är ju trots allt en ny Shaft som kommer senare i år, som han säkert inte hunnit bli trött på att svara på frågor om, så det fick bli mitt samtalsämne att ta upp med honom med grov svengelska tack vare nervositeten av att stå framför en av filmhistoriens coolaste snubbar. Han fick signera det mest ikoniska fotot jag kunde hitta, det man använt sig av på både affischen och soundtracket till första delen. Medan han signerade fotot började jag med berätta att jag tagit mig ända från Sverige, vilket imponerade honom - perfekt tillfälle att ställa lite frågor om nya Shaft!
Jag frågade om han hunnit se den klara filmen än, vilket han hade. Han sa att den var riktigt rolig och bra och att Samuel L. Jackson är en sjuhelvetes kille. Jag frågade om han var med i filmen mer än i förra, där hans deltagande var utspritt genom hela filmen i korta stunder. Han sa att det var ungefär lika mycket screen time i denna, vilket jag svarade var synd men att jag ser fram emot filmen väldigt mycket ändå. Sen skakade vi hand igen och jag tackade för mig.
Hans Q&A var några timmar senare. Den skulle vara tillsammans med Pam Grier, men av anledningar jag förklarar lite senare var det bara han som deltog den här gången. Han pratade fortsatt gott om nya filmen, att det är den bästa sedan originalet och att utvecklingen av tredje generationens John Shaft är en fröjd att se. Han sa också att han inte gillar kritiken originalet fick på den tiden eftersom den lumpats ihop med mer typiska filmer i blaxploitationgenren där negativa stereotyper av svarta i USA skapade kontrovers då. Han nämnde också Sidney Poitier som sin främsta inspirationskälla och förebild, vilket såklart gjorde mig helt varm inombords. Åh, Sidney...
Jag lyckades få hålla i mikrofonen vid två separata tillfällen och ställa ett par frågor. Min första fråga var hur han upplevde det att bli regisserad av Fred "The Hammer" Williamson. Han hade bara positiva saker att säga om det och hur mycket han gillade att umgås med honom, Jim Brown och gänget under inspelningen av One Down, Two to Go. Andra gången jag fick mikrofonen frågade jag honom om han kunde dela med sig lite av minnen från när han hade en av rollerna i den bästa miniserien som någonsin gjorts och kommer göras - Rötter, samt om han någonsin träffade författaren av boken, Alex Haley. Han svarade att han träffat Haley och att det var svårt för honom att få rollen eftersom han var så starkt förknippad med rollen som Shaft. Det var också en av produktionerna han var mest stolt över att ha varit en del av.
Våran photoshoot var kul. När det var min tur att få mitt kort taget med honom tog han en extra lång titt på min t-shirt som hade en fullprint av Coffy på, som Pam Grier har huvudrollen i och sa "Pam... she's always upstaging me!" precis innan fotot togs, så jag ser extra road ut på det fotot. Det blev ett foto till med honom, men mer om det strax.
Bill Duke: Mässans stora ånger - att jag inte tog en autograf av honom. Det var ju helt klart tanken, men det var så mycket annat tiden gick åt så det hann jag inte med. Jag såg dock hans Q&A och fick ställa en fråga. Jag hade tänkt ställa flera men det var en annan snubbe som snodde lite av min thunder genom att fråga massa om Car Wash, som jag hade i siktet. Nåja, jag frågade om han hade några anekdoter från inspelningen av Action Jackson. Han pratade då mest om hur mycket han gillade att få jobba med Carl Weathers igen och att dom var och är goda vänner. Resten av frågorna var mest om Predator, faktiskt inte en enda om Commando, vilket överraskade lite.
Dolph Lundgren: Fan vad jag såg fram emot att äntligen få träffa ungdomsidolen och actionguden Dolph Lundgren, mannen jag alltid drog till med som comeback när alla andra skolkompisar snackade om Jean-Claude Van Damme hela tiden på skolgården. Kön till Dolph såg ut som den gjorde till Steven Seagal på senaste mässan, fullsmockat första timman men väldigt skralt senare, så jag hade lite is i magen och väntade tills det inte längre var någon kö. Jag gick fram med mitt foto och ombads av assistenten säga namnet jag ville ha på fotot, jag sa Anders två gånger innan han bad mig skriva det på pappret själv, då tog jag bara fotot och gav det till Dolph med orden "Du vet väl hur man stavar Anders, eller hur?" När assistenten förstod att vi var landsmän skrattade han lite.
Dolph var trött. Riktigt jävla trött. Hans ögon var lite röda och min vän såg att precis innan jag gick fram till bordet stirrade Dolph bara rakt ut, till synes i sin egna lilla värld. Det var ingen bakom mig, så tid hade vi, men det blev inte mycket snack då jag inte ville störa honom för mycket. Han frågade om jag bodde i Dortmund, men jag förklarade att jag tagit mig dit för hans och några andras skull, "Jaha, vad kul" svarade han. Jag sa att det var trevligt att äntligen få träffa honom eftersom jag varit ett fan sedan barnsben, han tackade mig för det och vi skakade hand innan jag gick därifrån. Han var så trött att han till och med skrev "to Anders" istället för "till Anders" på autografen.
Våran photoshoot var en timma senare och han såg fortsatt trött ut, vilket bekräftades när han svarade "Hi, how are you?" efter att jag sagt "Tjena!" När fotot var taget hade det dock klarnat och han tackade mig på svenska innan jag begav mig. Hans Q&A var det sista som hände på mässan och den missade jag tyvärr, förklaringen till varför kommer nu när det är dags att prata om Pam!
Pam Grier: Herregud vilket drama det har varit kring Pams deltagande på mässan. Ungefär en månad innan mässan skulle dra igång var hon tvungen att ställa in sitt deltagande på grund av att det krockade med en inspelning hon hade. Däremot blev hon bokad till nästa Weekend of Hell istället i november, vilket innebar att det förmodligen skulle bli ännu en resa dit för min del. Ett par veckor innan mässan blev det dock klart att hon kunde komma trots allt, och att hon därför inte kommer i november. Riktigt rörigt, men jag blev glad som fan.
När vi anlände till mässan fanns det en lapp på hennes bord där hon skulle signera där det stod att hon är försenad och skulle komma först klockan 16:00 till mässan, två timmar innan dom stänger alltså. Hon missade därför den Q&A hon skulle ha tillsammans med Roundtree, vilket var riktigt synd. När klockan närmade sig 16:00 ändrades hennes ankomsttid till 16:15, vilket var då hennes photoshoot skulle börja. Vi gick till där hennes photoshoot skulle vara och minuterna gick, hon blev 16:15, 16:30, till slut kom en i mässans crew och skrek på tyska, vilket historiskt sett sällan leder till något positivt. Jag hörde orden "Nicht gekommen" eller något, följt av en massa frågor från andra tyskar och ledsna miner, jag befarade det värsta.
Som tur var översatte någon till mig, tydligen var hon bara försenad och skulle dyka upp strax innan 17, vilket hon till slut gjorde iklädd cowboyhatt och boots (hon bor i Colorado, där det varit snöstorm vilket försenade flyget, visade det sig). Hennes ankomst fick oss alla som väntade på henne att applådera. Seriöst - vilken jävla kvinna! Det är fan inte många som hade dykt upp efter ett försenat flyg bara för att närvara på en mässa lite drygt en timma. Dom flesta hade checkat in på hotellet och dykt upp nästa dag istället. Respekt!
Det första jag fick göra var att ta ett kort med henne och hennes reaktion på min t-shirt var klockren. Hon beundrade den ett tag, ställde mig lite på sidan om henne och vände sig mot Roundtree (som väntade på double-shooten dom skulle ha tillsammans efteråt), lite skrytsamt/retsamt, vilket roade honom, sen tackade hon mig för att jag hade på mig den innan kortet togs. Jag hade ju även en double-shoot bokad med båda två, det såg ut som att det bara var jag som både körde individuella foton och ett tillsammans med båda, vilket kanske inte är så konstigt. Att stå mellan samt hålla om Shaft och Coffy på samma gång var värt varenda jävla krona. Det var det coolaste ögonblicket i hela mitt liv och lär förbli så.
Efter photoshootsen var det bara en timma kvar innan mässan stängde och kön till henne var stor eftersom i princip alla som ville ha hennes autograf ställt sig i kön. Hon var pratglad och tog sig tiden att prata med alla fans, gick till och med på att bli inspelad en snabbis av en med en podcast eller något liknande. Jag hade också tänkt ställa några frågor och filma, men jag ville inte ta upp mer tid med henne än nödvändigt så jag tackade bara så mycket för att hon varit en sådan kämpe att hon tog sig till mässan trots att det blev så sent, att om hon inte hade kommit hade jag missat henne eftersom jag skulle flyga hem igen dagen därpå. "You would have been so mad 'cuz you would have lost so much money!" skämtade hon. Efter att vi skakat hand en sista gång tackade hon mig för att jag tittat på hennes filmer under åren och än en gång för att jag bar tröjan med henne på.
Någon minut innan jag träffade Pam gick Dolph Lundgren upp på scen för sin Q&A, som jag såklart ville se. Problemet var dock att jag inte hade hunnit gå omkring något i salen med filmförsäljare och hade inte köpt en enda grej. Därför valde jag att shoppa lite film istället, jag kunde ju inte komma hem tomhänt från mässan bortsett från autografer och foton med skådespelare, dessutom hade jag en lista på filmer jag ville köpa på mässan. Det blev inte många filmköp på de 40 minuterna jag hade på mig, men ett par poliziotteschi med Maurizio Merli och Tomas Milian, en tysk/italiensk eurocrime samt en fet SteelBook av The Running Man blev det i alla fall.
Dagen avslutades med skräpmat på hotellet, följt av umgänge med dussintals Borussia Dortmund-fans som intog lobbyn för att fira sin 2-1 vinst över Mainz på hemmastadion som ligger några hundra meter bort från hotellet. Det var en perfekt avslutning på dagen.