Guess Who's Coming to Dinner (1967)
Genre: Drama/Komedi
Regi: Stanley Kramer
Manus: William Rose
Producent: Stanley Kramer
Land: USA
Land: USA
Joey Drayton och John Prentice träffades i Hawaii och blev blixtförälskade. Dom har bara känt varandra i tio dagar men har redan bestämt att dom ska gifta sig. Joey bjuder med sig John hem till hennes föräldrar så att dom får träffa varandra innan bröllopet, men problem uppstår då hon inte berättat en viktig detalj om Joey - att han är afroamerikan.
Tidigare under året 1967 hade Sidney Poitier lärt ungar hur man ska bete sig i den vuxna världen som Mark Thackeray i dramat To Sir, With Love, sedan örfilade han lite vett i USA och andra delar av världen som polisen Virgil Tibbs i den laddade thrillern In the Heat of the Night. Han skulle också avsluta året med ännu en på den tiden väldigt aktuell skildring av rasförhållandena i USA som John Prentice i den kritikerrosade och 10-faldigt Oscarsnominerade dramakomedin Guess Who's Coming to Dinner.
Idag är det ingen stor sak, åtminstone inte för dom flesta i ett civiliserat land, om man skulle ta med sig hem någon med en hudfärg olik sin egna som man förälskat sig i, men på 60-talet och spänningarna i USA var det inget man gjorde lättvindigt. Rasismen var så utbred och ingrodd med Jim Crow-lagarna fullt synbar i backspegeln att ämnet var tabu i många hem, men Guess Who's Coming to Dinner tvingade ämnet att tas upp i hemmen runtom i USA, vid precis rätt tillfälle.
Giganterna Katherine Hepburn och Spencer Tracy spelar Joey Draytons föräldrar Christina och Matt. Välbärgade och en ingjuten del av den mycket progressiva staden San Franciscos sociala elit har dom slagits för jämlikhet mellan raserna, förmodligen främst på cocktailfester och donationer med checkhäften. När dottern Joey då kommer hem med en svart man som är en svärmorsdröm personifierad (stilig, trevlig, välutbildad, läkare) tvingas dom därför rannsaka sig själva och de fördomar som kan finnas långt ner i själen.
Men det är inte bara dom som ställs inför det här dilemmat. Efter att Joey bjudit in Johns föräldrar till middag hemma hos hennes föräldrar innan han hunnit berätta att hans nya kärlek är en vit kvinna blir även dom något paffa, något besvikna. Men besvikelsen hos samtliga föräldrar har mer att göra med oro än något annat. Oro över hur deras äktenskap kommer ses på av andra, mindre förstående. Oro över hur deras barn kommer få det.
Kanske lite förutsägbart är mammorna dom första att lugna ner sig och väljer att stå bakom sina barns nya förhållande, men gubbarna tar lite extra lång tid på sig. Case in point: Vid ett tillfälle ska Matt och Christina ta en glass och Matt vill beställa glassen han vet att att han gillar. Efter att ha smakat en sked inser han att han råkat beställa fel glass och vill göra om beställningen, men när servitrisen anländer har han ätit lite mer och säger att även om det inte var den glass han är van vid så var den jättegod ändå och är nöjd som det är. Inte ens det får den envisa gubben att koppla, gah!
Den mäktigaste scenen är den då John försöker förklara för sin pappa att saker och ting förändrats, att medan pappan tänker på sig själv som en "colored man" tänker John bara på sig själv som en man och därför inte vill sätta några gränser för sig själv, vilket man varit tvungen att göra förut som svart i USA.
Även om ämnet är väldigt seriöst är inte alltid tonen så, det är en mix av drama och komedi där rolig dialog överväger allvarligheterna med en liten marginal, men absolut inte så mycket att det blir tramsigt. Det är en fin balans filmen lyckas hålla. De allra flesta scenerna utspelar sig i paret Draytons hem, filmen får därför en intim och mysig känsla likt den man får när man ser på filmer som är baserade på pjäser.
Det enda riktiga klagomålet jag har är att medan vi förstår fullt ut varför Joey fallit för John - han ser bra ut, är charmig, principfast och har ett fascinerande jobb han både brinner för och är väldigt skicklig i, så får vi inte någon insyn i varför han fallit så hårt för Joey. Hon ser visserligen bra ut, men något djup i hennes karaktär får vi inte riktigt se. Det mest tydliga är att hon är något naiv, passande sett till åldern och hennes lyxiga uppväxt. Vi får väl helt enkelt lita på läkarens goda omdöme.
Spencer Tracys avslutande dialog på fem minuter är en av mina favoritscener och blev det sista vi skulle få se och höra från honom på celluloid, han dog endast 17 dagar efter att inspelningen var över. Han slutade i alla fall på topp då man har gjort en bra och på den tiden väldigt viktig film, som mycket välförtjänt under sitt 50-årsjubileum förra året valdes in i USA:s National Film Registry för bevaring.
Betyg:
Så en tidig My Big, Fat Greek Wedding ;)