In the Heat of the Night (1967)
Genre: Drama/Thriller/Crime
Regi: Norman Jewison
Manus: Sterling Silliphant
Producent: Walter Mirisch
Land: USA
Land: USA
Medan polisen Virgil Tibbs väntar på sitt tåg hem till Philadelphia i den lilla staden Sparta, Mississippi blir en prominent affärsman mördad. Den lokala polisens fördomar gör honom till huvudmisstänkt, men när det kommer fram att han själv är polis får han motvilligt jobba tillsammans med lokalpolisen för att lista ut vem mördaren är.
Ett mord. Ett mysterium. Fördomar. Hat. Stolta män. Nya tider. En örfil. <----------- Ingredienserna till en av filmhistoriens mest viktiga filmer, där en enda oförglömlig scen signalerade till hela världen att USA var ett land i förändring sedan Civil Rights Act trädde i kraft 1964. The times they were a-changin'...
När jag tänker på In the Heat of the Night är det ett ord som poppar upp före alla andra: atmosfär. Det är få andra filmer som bygger upp atmosfären på ett så mästerligt sätt som man gjort här. Ett bra mordmysterium har alltid goda förutsättningar, men att låta det ta plats i södern och samtidigt slänga in en vältalig svart man som ska leda utredningen i mixen? Genialt. Man kan känna spänningarna i praktiskt taget varenda scen. Bakom varje ny ledtråd väntar en ny konfrontation, laddad med fördomar.
Sidney Poitier spelar Virgil Tibbs, den svarta polisen som missar sitt tåg hem till Philadelphia för att hjälpa den vita polischefen Gillespie, spelad av Rod Steiger i förmodligen sitt livs roll (och han vann i princip varenda pris han blev nominerad för i rollen, bland annat en Oscar för Bästa Manliga Huvudroll). Filmen handlar lika mycket om karaktärerna som det stora mordmysteriumet. Det är två väldigt stolta och envisa män, båda med sina brister och oväntat många likheter som blir mer tydliga under filmens gång. Kemin mellan Poitier och Steiger är omöjlig att ta miste på.
Man har, till deras credit, undvikit att använda sig av den lättaste utgångspunkten där man målar upp en värld i svart och vitt där södernfolket är svettiga kusingiftare som är dom enda som går omkring med ilska och fördomar medan Tibbs är helt fri från såna tankar. Visst är han renare än dom flesta, bättre klädd, vältalig och briljant i sitt yrke, men i en av filmens mest minnesvärda scener visas det att även han har förutfattade meningar när han mer eller mindre bestämt sig för vem det är som måste vara mördaren: en vit, rik, mäktig man, vilket ger oss den här klassiska dialogen mellan Tibbs och Gillespie:
- I can pull that fat cat down, I can bring him right off this hill!
- Oh boy... Man, you're just like the rest of us, ain't ya?
Själva mordutredningen har många vändningar och misstänkta, både motiv och vem mördaren är förblir ett mysterium fram till filmens klimax, så spänningen släpper aldrig riktigt taget om en. Manuset är så välskrivet och rollprestationerna så galet bra att det fortfarande är spännande för mig att följa mordutredningen trots att jag sett den många gånger nu. Vissa mer lättsamma scener finns det däremot, bland annat med birollskungen Warren Oates i rollen som polismannen Sam Wood.
Roligast är dock en scen där Gillespie ska övertala Tibbs att stanna och hjälpa dom med mordutredningen, vilket han först nekar till fram tills att Gillespie skäller ut honom och hotar att ringa hans polischef i Philadelphia, som tidigare försäkrat honom om att Tibbs fanns till hans förfogande. Kroppsspråket Poitier använder sig av i den scenen när han skamset inser att han inte har något annat val än plocka upp väskan och följa med Gillespie tillbaka är så klockren och får mig alltid att skratta högt.
Det är så många bra scener i filmen att det är svårt att välja en favorit, men utöver de jag redan nämnt finns det två stycken som gått till filmhistorien och måste lyftas fram. Ena på grund av ett känt citat, andra på grund av en känd handling. Vi börjar med scenen som gav oss det ökända citatet:
- Virgil? That's a funny name for a nigger boy to come from Philadelphia. What do they call you up there?
- Virgil? That's a funny name for a nigger boy to come from Philadelphia. What do they call you up there?
- They call me MISTER Tibbs!
Och sedan, såklart, scenen som blivit så ikonisk att den fått sig en egen titel, "The Slap Heard Round the World". Där blir Tibbs örfilad av Endicott, den vita, rika och mäktiga mannen jag skrev om tidigare som han så gärna ville sätta dit för mordet. Tibbs svarar på örfilen med att ge honom en tillbaka, vilket praktiskt taget inte hade setts på vita duken runtom i USA tidigare. Att Tibbs skulle slå tillbaka var ett krav Poitier hade för att gå med på att göra filmen.
Snyggt filmad, underhållande, välskriven, gripande, extremt välspelad, tidlös. In the Heat of the Night är så nära perfektion en film kan komma och blir den första filmen som recenserats på den här bloggen att få det högsta betyget en film kan få.
Betyg:
Har du inte sett filmen, men gärna vill göra det? Har du sett filmen, men äger den inte? Nu på onsdag kan du vara med och tävla om ett exemplar då Studio S sponsrat temaveckan med inte mindre än fem stycken! Välkommen tillbaka och lycka till!