To Sir, With Love (1967)
Genre: Drama
Regi: James Clavell
Manus: E.R. Braithwaite, James Clavell
Producent: James Clavell
Land: England
Land: England
Mark Thackeray flyttar till England för ett lärarjobb där han får uppgiften att få pli på en stökig klass med ungdomar från East Ends slum.
To Sir, With Love var en liten engelsk film som tog alla med storm och blev en stor succé 1967. Columbia Pictures var så tagna på sängen över dess popularitet att dom gjorde en undersökning för att ta reda på varför. Svaret dom fick tillbaka var enkelt och egentligen ganska uppenbart: Sidney Poitier.
Egentligen vill Mark Thackeray inte jobba som lärare. Han är utbildad ingenjör, men jobbtillfällena är få så han tar lärarjobbet för att hålla sig själv flytande till dess att han får ett bättre erbjudande. Han är dock långt från medveten om vad som väntar honom, engelsmän/kvinnor - utan hyfs?! Finns verkligen såna? Ja, tydligen. Vem mer passad då att lära ungjävlarna lite hyfs än mannen som förmodligen till och med tömmer ändtarmen med sällan skådad elegans.
Ni känner kanske igen storyn i filmen? Förmodligen, Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer från 1995 är en snudd-på remake av To Sir, With Love med en betydligt mörkare ton. Thackeray löper ingen större risk att bli huggen i ryggen eller skjuten i en drive-by, men utsätts för en del hyss och odrägligt beteende som hade fått många att ge upp. Inte Thackeray, inte. Hur går han tillväga då? Well, han tar inte på sig en läderjacka och sätter upp fötterna på bordet. Han lär heller inte ut kampsport och ger eleverna ett oförtjänt högsta betyg. Hans lösning är simpel: Jag tänker behandla er som vuxna och förväntar mig att ni beter er som vuxna i utbyte, ya limey fucks.
Alla går med på det, förutom klassens tuffing, såklart, som Thackeray måste möta i en oförberedd boxningsmatch för att vinna hans respekt. Jag tänker inte avslöja hur det går, men allt jag lärt mig av boxning har jag lärt mig av Frank Drebin. Det var simplare tider, och på tal om det - fy fan vad 60-talig denna 60-talsfilm är. Få filmer skriker 60-talet lika mycket som To Sir, With Love, förmodligen eftersom den handlar först och främst om ungdomar med trendiga kläder, hårstilar och rockmusik med Beatles i spetsen. Dessa hemska, hemska Beatles. Filmen berör även rasfrågan, men ämnet är mer en underton än i de andra två filmerna Poitier gjorde samma år där rasfrågan är det centrala temat.
Höjdpunkten är nog avslutningsdansen där Thackeray släpper loss och, jag vet inte, antingen bekräftar eller krossar den där myten om svarta och dansande. You be the judge. Låten av Lulu som bär filmens titel hamnade högst upp på amerikanska Bilboardlistan det året och scenen där den sjungs kan kanske tyckas vara lite löjlig idag, men jag tycker den är fin och rörande, inte minst tack vare Poitiers övertygande skådespel när Thackeray blir överväldigad.
To Sir, With Love var starten på det som skulle komma att bli det förmodligen starkaste året en skådespelare haft nöjet att uppleva i Hollywood. Poitier följde upp den med In the Heat of the Night (5 Oscarsstatyetter, 7 nomineringar totalt) och Guess Who's Coming to Dinner (2 Oscarsstatyetter, 10 nomineringar totalt).
Inte det bästa Poitier gjorde under det magiska året, men definitivt bra och absolut värd en titt.
Betyg:
Denna har jag helt missat, men jag vill ändå spana in den! Gillar filmer från 60-70-talet, där fanns en annan känsla då som filmer idag inte riktigt kommer upp i .