Enter the Ninja (1981)
Genre: Action
Regi: Menahem Golan
Manus: Dick Desmond
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
Land: USA
När jänkaren Cole avslutat sin ninjautbildning i Japan drar han till Filippinerna och besöker sin vän Frank, som han stred tillsammans med i Vietnam. Väl där visar det sig att den giriga miljonären Venarius vill ha marken Frank och makan Mary Ann äger, till varje pris. Han tar inte parets vägran på ett bra sätt och utsätter dom för diverse hemskheter, men Cole hjälper dom ta sig igenom dessa. Som sista utväg anställer han ninjan Hasegawa, som råkar vara Coles ärkerival från ninjautbildningen.
År 1980 kom The Octagon med Chuck Norris i huvudrollen och introducerade ninjorna för västvärlden, det var början på en ninja craze som skulle vara årtiondet ut och kulminerades med Teenage Mutant Ninja Turtles. Men även om Norris var den som öppnade dörren så var det Menahem Golan, Yoram Globus och deras Cannon Films som stormade den och lämnade dörren vidöppen efter att ha släppt denna, Revenge of the Ninja, Ninja III: The Domination samt Michael Dudikoff ledda franchisen American Ninja. Med facit i hand är det bara att böja sig ner på knä och sätta pannan mot mattan. Tack, Golan & Globus!
Mannen som skrev storyn till filmen och tillika kampsportare, Mike Stone, var också huvudrollsinnehavaren till en början. Men efter ett par dagar stod det klart att han inte kunde skådespela för fem öre, med tanke på Cannons ofta låga krav på skådespeleri säger det väl en del. Därmed behövde dom snabbt ordna med en ersättare och tacka fan för att Franco Nero var i Filippinerna som gäst under en filmfestival, där man året senare introducerade Weng Weng till världen. Han kunde inte ett skvatt kampsport, men vem fan behöver det om man heter Franco Nero? Shô Kosugi, som först bara skulle vara en bakgrundsninja av någon dum anledning, imponerade så klart stort i början av inspelningen och fick därför en befordran till att spela Neros främsta fiende, Hasegawa.
Det här var, roligt nog, den första ninjafilmen jag såg. Det skedde under en övernattning hos en kompis när vi gick i första eller andra klass. Det dröjde säkert tio år innan jag skulle se den igen, men mindes den då väldigt väl. En bättre introduktion till ninjan kan man knappast få än uppvisningen av Kosugi under förtexten, där han iklädd sin svarta ninjadräkt gör alla möjliga moves med alla tänkbara ninjavapen.
I vanlig ordning sparas det verkligen inte på krutet med Golan & Globus vid rodret, vi får genast följa Cole på sin utbildnings sista dag, då han ställs mot alla ninjor i klanen ute i djungeln. Han klarar det såklart galant och är en färdigutbildad ninja, redo att ta över världen så länge det finns skuggor att gömma sig i. Hasegawa är dock inte nöjd över det här, när det ska skålas för västerlänningens framgångar vägrar han att dricka sin sake och deklarerar minsann att Cole "is no ninja!" Men Hasegawa har fel, för Cole ÄR en ninja. Cole är faktiskt vad fan han än vill vara, med den mustasch mannen pryder är det svårt att neka honom något.
Nero är dubbad och får en röst som inte liknar hans riktiga ett dugg, dessutom med en überamerikansk accent, vilket gör det hela roligare. Här är jag dock lite kluven. Vad hade varit bäst, den dubbade Joe American-rösten som inte passar in på den Nero man känner, eller att Nero får köra sin egna röst med den tillhörande knackliga engelskan, till karaktären som ska vara lika amerikansk som våta t-shirtar och Budweiser? Jag gav det en stunds tanke innan jag drogs tillbaka in i filmen igen genom att se honom i sin vita ninjadräkt, med konturerna av mustaschen svårare att gömma än en morgonbånge i ett par tighty whities. Kolla bara på den!
JAG SA KOLLA PÅ DEN!
Nero är som sagt ingen kampsportare, så när det är någon avancerad move karaktären gör i ett slagsmål är det en body double (oftast före detta huvudrollsinnehavaren Mike Stone, men i vissa scener ska till och med Sho Kosugi ha hoppat in i den vita ninjadräkten!), men det förlåter vi eftersom det är hyfsat snyggt gjort och inte övertydligt i många av scenerna. Mannen som vill ta död på Cole mer än någon annan, Venarius, spelas av Christopher George och är härligt over the top, han passar in väl bland övriga minnesvärda skurkar i Cannons filmer. Han kan heller ingen kampsport men pungar istället upp med en flygbiljett till Japan åt sin assistent som sedan kommer tillbaka med Hasegawa.
Bästisen Frank spelas något minnesvärt av Alex Courtney och hans fru Mary Ann spelas av Susan George, mest känd från Sam Peckinpahs Straw Dogs. Här skapas lite av en konstig och ovälkommen kärlekstriangel som börjar och avslutas på kanske fem minuter. Den fyller liksom inte någon funktion alls. Herrarna Golan & Globus slänger ju gärna in vissa scenarier i sina filmer som en ursäkt för att publiken ska få se lite naket och hade fallet varit så här hade det varit en annan sak, men vi får inte ens en sexscen utav det hela. Det enda kärlekstriangeln uppnår är att Cole sjunker lite i ögonen på en genom att ligga med bästisens fru. Mary Ann lägger jag ingen skuld på, att säga nej till Franco Nero är nog svårare än att bli antagen och sedan klara av en ninjautbildning, men Cole? Bastardo!
- Åh, där är mustaschen igen, allt är glömt!
Det är ett par scener som är varandras motpoler på ett så hysteriskt roligt sätt att dom bara måste nämnas. Tidigare nämnde jag ju att Kosugi uppvisar en massa ninjamoves med diverse vapen under förtexten. Ett av vapnen är en nunchaku, som han slänger omkring sig i 110 km/h med 100% säkerhet. I en scen lite senare står Cole på Franks gräsmatta utan något på överkroppen och övar också på sina moves med en nunchaku, med den alltför tydliga skillnaden att han inte har någon som helst vana och därmed rör sig lika sakta och ograciöst som Godzilla på Tokyos gator.
Manuset är föga förvånande lite taffligt. Favoriten är när Cole får frågan om vem han ska döda härnäst och svarar på det här viset:
"My friend, a ninja doesn't kill. He eliminates and only for defensive purposes."
What the everloving fuck? Kan väl bara anta att historieböcker inte ingick i den där ninjautbildningen...
Menahem Golan valde att själv regissera produktionsbolagets blott tredje film, men var ingen gröngöling då han regisserat ett par dussin filmer tidigare, varav många i hemlandet Israel. Han är en väldigt kompetent regissör som inte gör varken mer eller mindre än det publiken förväntar sig av den här sortens produktioner. Underhåll, underhåll, underhåll var mantrat och det lyckades han banne mig med här med hjälp av ett tjugotal ninjadräkter, ett halvtaskigt manus, exotiska filmplatser och gott om fightingscener med ett stort urval ninjavapen. Det gjordes visserligen bättre ninjafilmer senare, inte minst av Cannon Films själva, men Enter the Ninja var ett bra omen på vad som komma skulle.
Betyg:
Ännu en härlig text från filmbloggarnas Menahem Golan :) (Endast baserat på mantrat "Underhåll, underhåll, underhåll" -- jag blir så jäkla underhållen!)