Shô Kosugi - Den Eviga Ninjan!
Om jag skulle nämna Shô Kosugi i ett samtal med någon och får frågan vem det är (en resonabel fråga då han knappast är ett känt namn i de flesta kretsar), hade jag beskrivit honom på följande vis...
Ta Charles Bronson, raka av mustaschen, sätt en ninjadräkt på honom och byt ut pistolen mot en kaststjärna så har du Shô Kosugi. Om personen hade ställt följdfrågan vem Charles Bronson är hade jag nog fällt en tår för personen, alternativt bara gått därifrån. Men där har ni det i alla fall - Shô Kosugi är japans och ninjans svar på Charles Bronson! Till skillnad från myten kring att Bronsons karaktärer efter Death Wish alltid var ute efter hämnd stämmer det i 90% av fallen när det kommer till en film med denna herre i huvudrollen. Det är en jävligt otursförföljd ninja.
B-filmskungarna Cannon Films var tidiga med att utnyttja det vinnande konceptet och gjorde snabbt en film som kom ut 1981 med namnet Enter the Ninja, eftersom Enter the Dragon med Bruce Lee blev så populär 8 år tidigare. Huvudrollen gav dom till Franco Nero (ja, allvarligt) och konturen av hans mäktiga mustasch syns ständigt genom ninjadräkten. Men det som stal showen i Enter the Ninja, förutom den roliga dubbningen av Nero, var huvudskurken Hasegawa, som spelades av en viss nykomling vid namn Shô Kosugi. På meritlistan hade han några statistroller, varav en i Gudfadern del II, samt några hundra vunna kampsportsmästerskap. Han skulle först bara spela en i raden av bakgrundsninjas som Nero skulle ta död på, men imponerade så mycket tidigt under inspelningen att han fick spela huvudskurken istället.
Tacka fan för det, för Cannon skrev genast kontrakt med honom och han fick huvudrollen redan i sin nästa (och enligt många hans absolut bästa) film; Revenge of the Ninja, som kom två år senare. Något som ofta glöms bort när man pratar om den filmen är dess plats i filmhistorien som den första amerikanska film någonsin att ha en japansk skådespelare i huvudrollen. Det ska Cannon ha cred för. Från och med nu var han även ansvarig för martial arts koreografin till de flesta av sina filmer, eftersom ingen kunde Ninjutsu lika väl som Kosugi. Med sig på äventyret tog han sina två söner, Kane och Shane, som sparkade röv med pappa Shô i flertalet filmer.
Han följde upp Revenge of the Ninja med sex stycken gästinhopp som skurk i ninjaserien The Master, med Lee Van Cleef i huvudrollen som ännu en mustaschprydd ninjamästare (jag är seriös även denna gång) som tar sig an en ung elev. 1984 tog relationen med Cannon Films slut med ett stort jävla pang och en cool eyepatch i den fristående uppföljaren Ninja III: The Domination . Filmen nämns ofta som en blandning av Exorcisten, Flashdance och en ninjafilm. Jag kan väl skriva under på det, den är verkligen helt sanslöst galen och upplevelsen av de öppnande 10-15 minuterna går inte beskriva, man måste se det med egna ögon för att tro på det. Sen borde man stänga av filmen, för bättre än så kan filmen omöjligt bli.
Cannon var inte det enda filmbolaget som kunde göra ninjafilmer, så Kosugi fortsatte att förgylla filmvärlden med hjälp av andra B-filmsbolag och gjorde två ninjafilmer till det följande året; 9 Deaths of the Ninja och Pray for Death. Han fick sedan för sig att pröva på lite mer mainstreamig action och gjorde Rage of Honor, en löjligt underhållande film där han spelar en DEA-agent som bland annat använder sig av kaststjärnor som exploderar vid kontakt med stackaren i andra änden. Tacka Kosugi för den idén, han hade titeln Special Weapons Designer för Rage of Honor. I en intervju för inte så länge sedan nämnde Kosugi att han senare insåg att det kanske vore för det bästa om han höll sig till ninjafilmer ändå, att ha ninjarollen som ”sin” grej var trots allt inte så pjåkigt.
Innan han skulle göra den sämsta filmen i sin karriär var han 1988 med i komedifilmen Aloha Summer, regisserad av Tommy Lee Wallace, som är känd för att ha spelat Michael Myers i första Halloween och sedan regisserat bland annat Halloween III: Season of the Witch och miniserien DET,
Nu till hans i särklass sämsta film, Black Eagle. Låt mig först vara tydlig med att jag är ett stort fan av Jean-Claude Van Damme och självklart även Kosugi. Så hur fan kan det bli en så dålig produkt med båda B-filmshjältarna i en och samma film? Det ska ju bara inte vara möjligt. Ändå sitter jag här nu och gör samhällstjänsten att varna folk från att se denna rulle. Om ni inte är speciellt förtjusta i Van Damme, Kosugi eller dåliga James Bond rip-offs, håll er för helvete borta från Black Eagle! Den är tråkig och inspirationslös, till och med fightingscenerna mellan hjälten Kosugi och skurken Van Damme lämnar mycket att önska, vilket är den största synden man kan begå i en sådan här film. Ni har blivit varnade...
Den eviga ninjan rundade av 80-talet med ett snabbt men minnesvärt inhopp som en sword-for-hire skurk som slåss till döden mot Rutger Hauer i förmodligen den bästaste filmen som någonsin gjorts, någonsin; Blind Fury. När 90-talet knackade på dörren var inte ninjan lika intressant längre. Konceptet var lika urvattnat som superhjältefilmer är idag. Det enda intressanta han gjorde på 90-talet var att göra en film som jag skulle göra ohederliga saker för att få släppt på DVD eller Blu-ray. Filmen heter Journey of Honor och Christopher Lee, John Rhys-Davies samt framförallt TOSHIRÔ MIFUNE har roller i filmen! Jag får ont i huvudet bara av tanken på hur awesome det måste vara att se dom två i samma film. Toshirô och Shô, hur skulle det någonsin kunna slå fel? Oh, wait...
Har ni måhända prövat ninjaspelet Tenchu som släpptes till PlayStation på slutet av 90-talet? Då är det pappa Shô och sonen Kanes rörelser ni utfört, dom var nämligen spelets motion capture-skådisar. Only a ninja can play a ninja!
Det skulle dröja 24 år innan vi fick se Kosugi som ninja igen efter 1985 års Pray for Death. Warner Bros. gjorde det enda rätta och övertalade honom att göra comeback i subgenren som var på uppsving mot slutet av 2000-talet. Resultatet blev Ninja Assassin från 2009, som var ett tappert försök att blåsa liv i de svartklädda ninjorna igen. Det har tillkommit fler liknande filmer sedan dess, som till exempel Scott Adkins Ninja och Ninja: Shadow of a Tear (där sonen Kane också medverkar), men någon riktig comeback fick inte ninjan och filmerna besitter inte samma charm som den vi blev bortskämda med i 80-talets ninjafilmer.
I skrivande stund har Kosugi inte gjort någon mer film sedan 2009. Han har uttryckt önskan om att samla ihop pengar till ett drömprojekt; en episk ninjafilm tillsammans med sin son Shane som han själv skrivit manuset till. Om det någonsin händer vet vi inte, men i väntan på nyheter om projektet har vi många underbara rullar att sysselsätta oss med.
Dômo arigatô gozaimasu, Shô!
Underbart inlägg!
Jag har de flesta av Kosugis filmer på VHS, DVD och Blu-ray. I år har jag köpt The Ninja Trilogy och Pray For Death.
Har du sett Godfrey Ho´s ninja-filmer? Richard Harrison spelar ofta huvudrollen.