Hercules (1983)
Genre: Fantasy
Regi: Luigi Cozzi
Manus: Luigi Cozzi
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: Italien/USA
Land: Italien/USA
Kung Minos försöker ta över världen med hjälp av trollkvinnan Circe. Den grekiska guden Hercules, son till Zeuz, ska dock göra allt i sin makt för att sätta stopp för Minos ondskefulla planer.
Det börjar väl låta som en gammal vinylskiva med hack i om man läst mina recensioner av Starcrash och Contamination, men även det här får väl räknas lite som en cash in på en stor kassasuccé från föregående år - Conan the Barbarian. Skillnaden här är dock att det inte är ett italienskt påhitt, istället är det israeliska kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus från Pappa Älskar Film-favoriten Cannon Films som snabbt som fan slog till medan publiken fortfarande ville ha äventyr med svärd och sandaler. Och ja, who ya gonna call? Luigi Cozzi, AKA Lewis Coates, samt en viss annan kille med italienskt ursprung...
Kusinerna synade De Laurentiis Arnold Schwarzenegger och höjde med ett annat populärt muskelknippe - Lou Ferrigno, precis färdig med den omåttligt populära TV-serien The Incredible Hulk. Det är väl inget snack om saken att Cannon Films förlorade den handen, Lou är liksom ingen Arnold. Men jag förstår tankesättet och det fanns trots allt ingen mer kvalificerad än honom att få rollen som Hercules, eftersom det här var precis innan inoljade bringor och skrämmande stora biceps blev riktigt populärt i Hollywoods actionfilmsfabrik.
Ferrigno är dubbad och jag vet inte om det gör filmen mer eller mindre underhållande än om han haft sin egen röst, knappast passande en grekisk gud. Klart är åtminstone att den är minst lika underhållande som dubbningen på Schwarzenegger i hans debutfilm Hercules in New York. På tal om den åh så underhållande skitfilmen finns en annan rolig parallell mellan den och Ferrignos Hercules. Båda tampas nämligen (och vinner) mot en björn i sina respektive filmer, men här är det minsann Ferrigno som tar hem spelet. Han nöjer sig inte med att bara vinna över björnen, han plockar upp den och slänger ut fanskapet i rymden!
Oj, fel klipp!
Japp, Ferrigno har inte kastat en björn långt åt helvete bara en gång, utan två! Mig veterligen är han den enda skådespelaren som kan sätta det på sin meritlista, men rätta mig om jag har fel (gärna med bilder och videos, rubbet!)
Även om det är en cash in på Conan the Barbarian så tar likheterna snabbt slut när man tar bort svärd, sandaler och inoljad muskelknutte i huvudrollen ur ekvationen. Det tål fan att sägas hur många gånger som helst; Luigi Cozzi kan man ALDRIG sätta i ett fack. Han gör tillräckligt mycket av det producenterna vill ha med på ytan för att få stjärtar i biosätena, men väl där tas man på en åktur man förmodligen inte räknat med - eller kommer glömma.
Det där med att kasta björnen ut i rymden var liksom bara uppvärmningen. Han plockar också upp en trästock för att mota bort åtta stycken motståndare under ett kraftprov, slåss mot gigantiska laserskjutande robotar i typisk Ray Harryhausen stil i stop motion, blir stor som en jätte och flyttar på några klippor lika lätt som Ferrigno bänkpressar hundra kilo IRL och skapar på så sätt två nya världsdelar. Det finns fler exempel, många fler, men ni förstår poängen. Det är dessutom en specialeffekt i var och varannan scen, med tillhörande (charmig) ljudeffekt som lät utdaterade till och med när filmen gjordes. Pino Donaggios musik är pampigt värre och passar bra in i den episka sagan om Hercules kamp för planeten, även om ledmotivet kan spelas lite väl många gånger under speltiden.
Full är den också med ostig dialog och överskådespelande som tas till helt nya höjder i form av William Bergers kung Minos och ett tappert försök av Sybil Dannings Adriana, detta i kontrast till Ferrignos stela Hercules, dubbad och allt, gör meningsutbytena oslagbara. Det är en flippad film man verkligen, som så många gånger när det kommer till Luigi Cozzis verk, måste se för att förstå just hur flippad den faktiskt är.
Hercules är en galet underhållande film så länge man inte tar den seriöst. Det är den sortens film som helst ska ses i sällskap med ett par vänner, gärna med lite alkohol till för ännu bättre effekt. Eller så ser man den med sina småttingar, som förmodligen tycker det är den coolaste film dom någonsin sett.
Betyg: