Pappa Älskar Film

 

 

 

Ovan är bara några exempel på sättet man introducerade protagonisten i en actionfilm på 80-talet (kan ni film + skådespelare på samtliga exempel får ni en guldstjärna av mig!) Ridley Scotts Black Rain är inget undantag, så även Michael Douglas karaktär Nick får sig ett coolt intro - i form av ett motorcykelrace, som han självklart vinner genom att utmana ödet flertalet gånger.

 

Men den tidstypiska början till trots är det här ändå inte en typisk 80-talsactionrökare, även om ingredienserna till den sortens underhållning flyter upp till ytan med jämna mellanrum. Black Rain har en lite allvarligare ton och får räknas som en actionthriller. Det är en intressant kombination som gör att den står ut lite i den stora mängd ostiga mästerverk från samma årtionde som gjorde barndomen så mycket mer underhållande

 

Man behöver inte kolla längre än till huvudkaraktären Nick för att inse att det inte är en ny Action Jackson. Han vinner inte alla slagsmål, kan inte springa ikapp bilar, är inte alla kvinnors största fantasi och när han inte följer lagen till punkt och pricka är det inte på ett lika coolt sätt som när Martin Riggs och Roger Murtaugh ska ta itu med Gary Busey & Co själva i Dödligt Vapen, det har istället lite allvarligare konsekvenser för yrket som reflekterar dåligt på Nicks karaktär. Han är alltså mer mänsklig, mindre grekisk gud. Som sig brukar är partnern Charlie, spelad av Andy Garcia, den ljusare karaktären med lite charm och humor, killen man vill ta en öl med efter jobbet. Tillsammans bilder dom en underhållande duo.

 

Filmen utspelar sig i Japan, så det blir vissa fish out of water-scenarios också, vilket är kul. Ännu trevligare blir det med den miljön för mig som älskar Japan och dess kultur, åtminstone av den äldre skolan fram tills det att all heder och anständighet slängdes ut genom fönstret och ersattes med sjuka tv-program, skyhöga självmordssiffror och allmänt konstiga människor. Nej, ge mig samurajer, shoguns, vackra landskap, ninjor, geishor, karate, gigantiska förhistoriska monster och stela kostymklädda affärsmän alla dagar i veckan. But I digress...

 

Skurken Sato spelas av en för mig helt okänd skådespelare vid namn Yûsaku Matsuda, som tyvärr dog i cancer samma år Black Rain kom ut. Som skurk står han inte ut ett dugg sett till utseendet, han ser väldigt normal ut och det tycker jag bara är positivt. Man behöver faktiskt inte anlita Cary-Hiroyuki Tagawa så fort man behöver rollsätta en ond japansk karaktär i en film. För att hjälpa Nick och Charlie fånga Sato får dom hjälp av Masahiro, spelad av Ken Takakura, även han för mig helt okänd, som blir lite av filmens morala väktare -  och hjärta. Hans karaktär är den mest intressanta att följa då det är han som utvecklas mest med allt dom går igenom tillammans. Trots att det är hans land finns det fish out of water-stunder även för honom, med tanke på Nick och Charlies okonventionella sätt att jobba på i kontrast till hur japaner sköter saker och ting.

 

Och visst ska huvuden rulla i en final showdown där man slänger in inte mindre än tre kända baddies-ansikten; Al Leong, Professor Toru Tanaka och självaste Tatsu - Toshishiro Obata! Med andra ord vägde dom upp för det "normala" utseendet av huvudskurken med dessa tre, som knappt spelat något annat än skurkar. De tidigare uppvisade motorcykelskillsen ska såklart utnyttjas innan den avslutande fajten mellan protagonist och antagonist. Tyvärr tappar man lite här med en ganska intetsägande slutfajt. Den är alldeles för kort, tråkigt koreograferad och ganska oinspirerat utförd, synd! Lite mer intensitet ville jag ha med tanke på allt som hänt under vistelsen i solens rike.

 

Som ni kunde läsa tidigare den här veckan var det här en film jag sett fram emot att se länge och borde älska. Med facit i hand var den ju inte riktigt som jag förväntade mig i och med den lite mer seriösa, mörka tonen. Det var dock inget jag blev besviken på och jag imponerades över hur väl ämnen som heder, vänskap, korruption och försoning inkorporerades i handlingen. Jag älskade den kanske inte, men den stod för solid underhållning och efter några fler tittar kanske det växer fram en kärlek.