Pappa Älskar Film

Genre: Eurocrime

Franco Nero är en mångsidig skådespelare. Visst är det den tuffa jäveln vi känner bäst till från filmer som Django och Enter the Ninja, men han undvek att spela samma sorts roller för ofta och gillar att förnya sig. Det har lett till en lång, intressant och framgångsrik karriär, Hitch-Hike är en av de roller och filmer som står ut lite i hans filmografi. Oroa er inte dock, hans mäktiga mustasch är på.

 

Nero spelar den avdankade och alkoholiserade reportern Walter Mancini, som är på husvagnssemester med sin fru Eve, spelad av Corinne Cléry. Walter har tre fritidsintressen: supa, bråka med frun och idka samlag med densamma i tid och otid, vare sig hon är sugen eller inte. Deras sexakter börjar ofta med att han tvingar sig på henne i berusat tillstånd, hon säger tvärt nej tills hon inser att det är motherfucking Django hon får ligga med, och tar sedan för sig. Deras är ett lustigt äktenskap, allt dom verkar göra är att bråka och knulla. Problemen härstammar från att hon är dottern till ägaren av tidningen Walter jobbar på.

 

Det här ska ju vara en eurocrime-rulle, men känns som något helt annat till en början, med en hel del roliga stunder och minnesvärd dialog till deras ständigt bråkande. Är det kanske en romantisk komedi, trots allt, undrar man. Kanske en roadmovie med roliga händelser under hela vägen till destinationen? Titta, dom plockar upp en liftare, han kanske är en rolig prick med festliga one-liners. Han kanske... ahhhh fuck, det är den galna jäveln från The Last House on the Left... och The House on the Edge of the Park. Nae, det här kommer inte sluta bra.

 

Och visst är David Hess än en gång riktigt övertygande i rollen som psykopat, den här gången spelar han bankrånaren Adam som bär på två miljoner dollar i en väska med polisen i jakt på honom och sina kumpaner. Turligt nog för Walter gillar han whisky nästan lika mycket som han själv gör, oturligt nog för paret Mancini får Adam även upp ögonen för frun Eve och, ja, ni vet säkert vart det kommer leda...

 

Efter att Adam plockats upp ändrar filmen snabbt ton och blir både intensiv och obehaglig, känslor som förstärks bra med hjälp av Ennio Morricones musik. Stämningen lättas dock upp ibland, tack vare Adam och Walters fram och tillbakande (både gnabbet och whiskyflaskorna dom delar på).

 

Det känns som att filmen har tre, fyra tillfällen där man kunnat låta sluttexten börja rulla, men slutet låter sig dröjas och i det här fallet är det något positivt, jag vill inte att det ska ta slut. Det är så många vändningar i Hitch-Hike att det är svårt att se vad det hela ska leda till. När slutet väl kommer är jag ändå nöjd, med hakan någonstans runt knäskålarna. Det är en film som stannar med en ett tag efteråt, som en smocka på käften. Provocerande bra och sevärd.