Halloween (2018)
Genre: Skräck/Slasher
Regi: David Gordon Green
Manus: David Gordon Green, Danny McBride (WTF?), Jeff Fradley
Producent: Malek Akkad, Bill Block, Jason Blum
Land: USA
Land: USA
Det har gått 40 år sedan Michael Myers terroriserade Haddonfield. Han har varit inlåst på psyket alla dessa år medan hans överlevande offer, Laurie Strode, inte direkt varit mentalt stabil efter händelsen hon heller. Lagom till Halloween ska han förflyttas till ett nytt psykhem - BIG MISTAKE! Ni vet vad som händer härnäst, men det gör även Laurie som förberett sig i 40 år på att få göra slut på den rena ondskan personifierad.
OBS! Spoilers kommer förekomma utav bara heeeeelvete, så håll er borta om ni är känsliga för såna fram tills ni sett filmen själva!
Det har blivit många vändor för Halloween. 10 filmer, fyra olika tidslinjer, fem om man räknar med fristående del 3. Först har vi 1, 2, 4, 5, 6, sen har vi 1, 2, 7, 8, sen har vi Rob Zombies två "filmer", och med denna har vi den fjärde tidslinjen som bara inkluderar originalet från 1978 och den här nya filmen. Min favorit har alltid varit den första tidslinjen, hur mycket skit vissa av filmerna än får så gillar jag alla dom på ett eller annat sätt. Normalt sett skulle jag störa mig på att den nya ignorerar alla andra uppföljare, men eftersom filmserien har fler tidslinjer än den moderna svenska familjen har plastismammor och pappor har jag slutat bry mig.
Så, 40 år har alltså gått och Michael Myers är gammal och grå, lite för synbart för min smak. Jag gillar inte att man får se så mycket av honom utan mask, även om dom försökt dölja de viktigaste bitarna. Hade hellre sett mer vinklar över axeln och sånt, för att behålla mystiken lite mer. Men han får ju till slut tag på masken, tack vare ett par hemska brittiska hobbyjournalister till karaktärer som försöker "nå" Myers på olika sätt och är så fulla av sig själva att dom tror att dom ska lyckas bättre än både Loomis och den nya tjommen som tagit över hans arbete, Dr. Sartain. Lyckas gör dom inte och mycket tacksamt faller dom båda för Myers (och åtminstone den här) tittarens ilska. Tack, Mike!
Laurie Strodes liv är emellertid dystert. Skild två gånger och så gott som ingen kontakt med dottern Karen, som hon haft ett ansträngt förhållande med ända sedan hon tappade vårdnaden om henne när hon var 12. Hon har i sin tur en dotter vid namn Allyson som kontakten är ungefär lika dålig med. Anledningen bakom allt drama? Hela Lauries liv har sedan den ödesdigra kvällen 1978 gått ut på att förbereda sig inför ett eventuellt möte med Myers, som hon vill ta död på en gång för alla. Dricker gör hon en del också, precis som hennes karaktär gjorde i 20 år senare. Men gissa vem som får upprättelse utan att på söderländskt vis demaaand satisfaction? Just det, Laurie! The koo-koo lady hade rätt hela jävla tiden när Myers till slut rymmer och börjar döda allt i sin väg.
Det jag rådiggar med 40 år senare-Myers är att han verkligen går tillbaka till sina rötter när han väl är ute och bara vill ägna tid åt det han älskar mest. Han beger sig till Haddonfield och börjar döda folk lite hipp som happ. Går in i ena huset, sen till det andra medan bodycounten blir högre och högre. Han skänker inte en tanke åt Laurie, hon var bara den som råkade komma undan 40 år tidigare, nu är hon en i mängden potentiella offer i den lilla staden. Nu är det 40 år senare-Laurie som är ute efter honom istället, som the baddest, one-chick hit squad that ever hit town!
Något jag ogillade ganska mycket och störde mig på är att det var väldigt många, säkert hälften om inte mer, mord som skedde off-camera. Vissa mord fick man endast höra medan andra döda kroppar bara dök upp lite tätt som tätt efter att dådet var gjort. Något enstaka mord man bara hör går väl an, för att dom ska få testa "Bilderna du får i huvudet är värre än det vi kunnat visa"-tesen, men dom körde den metoden för många gånger. Det är en slasherfilm, för helvete, inget jävla barnprogram. I slutändan föredrar jag att faktiskt SE när han slår den ont anande hemmafrun med hammare i kraniet 15 gånger, inte höra det och sedan se slutresultatet en snabbis. Ni kan ta ifrån mig tuttsekunder (inte en enda bortsett från en flashback till originalet), men ni får inte ta ifrån mig - MITT GORE!
Dom flesta karaktärerna är sympatiska och välskrivna, speciellt Strode-kvinnorna och Karens man Ray. Dr. Loomis akademikern Dr. Sartain går väl an, men med hans karaktär kommer vad som får räknas som en twist, tydligen något varenda jävla film måste ha numera, och jag köper den inte riktigt. En psykiatriker som helt plötsligt får för sig att själv ta en annan person liv, till synes utan någon ånger alls, för att förstå sig på sin patient mer? Yeeeaaahhhh, no. I slutändan är twisten bara skapad som en plot convenience för att han ska köra Myers till Lauries hus. Även om sättet Myers nådde Laurie på var lamt är det under dessa sista 20 minuter filmen höjer sig ett snäpp. Finalen är riktigt jävla bra, gott om spänning med lite jump scares och så är det intensivt som fan.
Filmen har lite humor, men inte för mycket, tack och lov. Vi bjuds också på flera referenser till tidigare filmer, inte bara första. Lagom mycket fan service alltså, inte en fanboyhandtralla som Predators tvingade oss på. John Carpenter är tillbaka som kompositör tillsammans med sonen Cody och Daniel Davies, dom ger oss inget direkt nyskapande, däremot ett bra soundtrack som bygger på det ikoniska originalet riktigt väl.
Som ett stort fan av franchisen har förväntningarna varit skyhöga med all info vi fick precis innan filmen började spelas in, framförallt att Carpenter var tillbaka som kompositör och Jamie Lee Curtis stod framför kameran igen. Det är första Halloween jag genuint sett fram emot på 15 år, så den hade mycket att leva upp till. Helt ärligt talat hade jag nästan blivit nöjd så länge den inte sög, för de senaste 15 åren har verkligen inte varit någon storhetstid för franchisen. Lyckligtvis sög den inte på långa vägar och även om den inte levererade tillräckligt för att mäta sig med hypen som uppstod så levererade den tillräckligt för att göra mig rejält nöjd, både som biobesökare men framförallt som ett fan sedan 22 år tillbaka.
Betyg:
Riktigt bra text -- det känns som om den är skriven under intensiv inspiration snart efter biobesöket? :)
Trots att jag inte alls har samma relation som du till vare sig originalet eller franchisen landar vi på samma betyg. Visst _hatade_ vi britterna?! Något så förbannat oproffsigt var det länge sedan vi skådade på film. Dock gillade jag balansen av våldet off och on camera -- kände inget större behov av de där 15 hammarslagen när vi fick så mycket annat. Jag tyckte heller inte så illa om läkaren, tyckte det var lite kul med en Galen Vetenskapsman i mixen. Plus att han ju blev ytterligare en bekräftelse på att det aldrig någonsin går att "förstå" MM