Critters (1986)
Genre: Skräck/Komedi
Regi: Stephen Herek
Manus: Domonic Muir, Stephen Herek
Producent: Rupert Harvey
Land: USA
Land: USA
Jorden får besök av ett gäng små, håriga och hungriga rymdvarelser som kallas Krites. Dom landar i en amerikansk småstad där dom snart börjar stilla sin hunger med boskap och människor. Tätt efter dom är två utomjordiska prisjägare vars uppdrag är att utplåna dessa parasiter. Mitt bland allt detta är familjen Brown, vars liv är i fara när deras hus blir omringat av de hungriga små rymdvarelserna.
Små, glupska och våldsamma varelser blev populärt på film i USA på mitten av 80-talet. Först ut var Gremlins, sen kom Empire Pictures Ghoulies, sen var det dags för Critters att ta över biograferna innan Munchies och Hobgoblins avrundade årtiondets minimonster. Men en sak vill jag klargöra innan jag börjar recensionen: Critters är INTE en knock-off på Gremlins! Filmens manus skrevs och köptes av New Line Cinema en bra tid innan Gremlins ens var påtänkt. Regissören och manusförfattaren Stephen Herek baserade manuset på en mardröm han hade som liten. Så, nu har vi det uppklarat.
Kritesen är små och håriga rymdvarelser med vassa tänder som tar sig fram snabbast genom att rulla och kan även skjuta iväg giftpilar. Självklart är det en småstad som skriker Amerika lika mycket som äppelpaj dom landar i, ett klassiskt upplägg inspirerat av sci-fi och monsterfilmerna från 50-talet. Precis som dom filmerna utsöndrar Critters en känsla mer än något annat - mys! Det är något speciellt med amerikanska småstäder med deras klara himlar, öppna landskap, helylliga invånare med vissa småstadsoriginal, ett idylliskt samhälle som vänds upp och ner på en kvart av något så trivialt som en rymdinvasion. Nästan hela filmen utspelas dessutom under kvällstid, vilket gör det så mycket mysigare.
Familjen som utsätts för det mesta och värsta är familjen Brown, bestående av principfasta pappan Jay, mamman Helen (spelad av skrikdrottningen Dee Wallace i toppform som vanligt), dottern April som mer än något annat vill bli av med oskulden med en ung Billy Zane, och sonen Brad med slangbellan nära till hands, redo för rackartyg. Farmen dom bor på drivs av pappan med hjälp av lokalfyllot och konspirationsteoretikern Charlie och staden beskyddas av sheriffen Harv, spelad av karaktärsskådisen M. Emmet Walsh som inte gjort en dålig roll i hela sin karriär. Ug och Lee heter filmens andra utomjordingar och är prisjägare med uppdrag att ta död på varenda Krite. För att kunna smälta in bättre på planeterna dom besöker har dom möjligheten att ändra utseende på kommando, vilket leder till ett par roliga scener.
Något man lyckats jävligt bra med i Critters är att göra varenda karaktär omtyckbar på ett eller annat sätt, dom är så där småstadscharmiga. Det är ingen jag vill ska få möta ett dystert öde av att bli uppäten av de lurviga rymdvarelserna, inte ens Billy Zane. Karaktärerna känns verkliga och jag hejar på dom, men eftersom det delvis är en skräckfilm så måste någon sätta livet till. Sorry, Billy boy. No penis for you, April!
Så ja, lite dödsfall blir det ju trots allt för att vi ska uppleva att dom utgör ett hot trots deras storlek och minst sagt säregna beteende. För om det är något Krites är skyldiga till mer än något annat så är det att vara roliga. Sättet dom äter, grimaserar, rullar, hoppar, pratar(!) på får en att dra på smilbanden mycket under filmen. Snudd på fulsöta är dom också, därför äger jag två stycken själv. Så, trots lite våld är Critters en film som aldrig tar sig själv på allvar, inte ens lite.
Det är bröderna Chiodo som skapat Kritesen, samma trio som gjorde de minnesvärda mördarclownerna i B-filmsklassikern Killer Klowns From Outer Space några år senare. Det är alltså inga datoranimerade effekter involverade, inte ens till den megastora Kriten mot slutet. Istället är det mycket välgjorda animatroniska dockor som får liv i de små rackarna. Jag älskar verkligen deras design och olika egenskaper, dom är ett av mina favoritmonster på film och har sedan länge skrivit in sig i populärkulturen.
Critters är tamejfan underhållning från första minuten till den sista, den har så mycket glimt i ögat att man riskerar bli blind och är så charmig att även den stelaste av Bergmanakademiker inte kan rå för att ryckas med. Critters har åldrats otroligt bra och är en av de filmer jag ser varje år, utan undantag. Jag kan bara inte få nog av dom små rackarna.
Betyg: