The Last Dragon (1985)

 
Genre: Komedi
Regi: Michael Schultz
Manus: Louis Venosta
Producent: Berry Gordy
Land: USA
 
Leroy Green är en ung man som är helt inne i kampsport samt österländsk kultur och klär sig ofta i traditionell Kung Fu-utstyrsel, med en rishatt som accessoar. Han har precis fullföljt träningen hos sin mästare som inte har något kvar att lära den unge Leroy. Han får i uppdrag att hitta den person som kan ta honom genom det sista steget för att själv bli en riktig mästare. På sin resa råkar han hamna i trubbel en kväll när han räddar video jockeyn Laura Charles, som lever farligt när hon vägrar spela musikvideon en mäktig speljätte producerat åt sin flickvän. Samtidigt är Harlems självutnämnda Shogun vid namn Sho'nuff ute efter att slåss mot Leroy för att en gång för alla bestämma vem av de två som är den riktiga mästaren. En bättre början kan man inte hoppas på.
 
Hur presenterade sig en huvudkaraktär i en martial arts-orienterad film för tittarna på 80-talet? Antingen genom att stoppa ett rån av en livsmedelsbutik med sina grymma moves eller med att skuggslå och skuggsparka till häftig 80-talsmusik med svart bakgrund eller i en träningslokal. The Last Dragon kör på andra alternativet och vi får även se Leroy slå på en docka samt slå sönder och fånga pilar som mästaren skjuter mot honom.
 
 
När jag först såg The Last Dragon var jag inte helt hundra på om det var en ren komedi eller om det skulle vara en actionkomedi. När Leroy Green ger sig ut på stan med en rishatt på huvudet kunde jag sluta fundera och bara luta mig tillbaka i soffan för att njuta fullt ut av all galenskap som skulle komma min väg - i mängder. Det är verkligen ett riktigt original, någon liknande film har jag aldrig tidigare sett och känner mig säker på att jag inte lär se fler av samma skrot och korn heller.
 
Taimak i huvudrollen som Leroy Green i sin filmdebut spelar asiat bättre än någon annan svart man på film jag någonsin sett. Han är väldigt karismatisk och rolig, sen kan han verkligen sparka röv också. Att han inte haft en bättre karriär är därför lite oväntat och tråkigt. Hans motskådespelerska Vanity gör sin tredje roll i karriären, fem år sedan hennes senaste film och gör vad jag skulle säga sin karriärs bästa rollprestation. Hennes skådespel känns väldigt naturligt och hon är väldigt sympatisk som video jockeyn Laura Charles. Dessutom kan hon tamejfan vara vackrare här än i någon annan film.
 
 
Men om det är någon som står ut i rollistan är det Julius Carry som Sho'nuff, Harlems Shogun. Herre min skapare vilken scentjuv! Han tar martial arts-skurken till en helt ny nivå, over the top duger inte som begrepp att beskriva honom. Jag ska inte ens försöka mig på att förklara hur grym han är och låter istället karaktären och hans följe sköta det åt mig:

Sho'nuff: Am I the meanest?
Sho'nuffs följe: Sho'nuff!
Sho'nuff: Am I the prettiest?
Sho'nuffs följe: Sho'nuff!
Sho'nuff: Am I the baddest mofo low down around this town?
Sho'nuffs följe: Sho'nuff!
Sho'nuff: Well, who am I?
Sho'nuffs följe: Sho'nuff!
Sho'nuff: Who am I?
Sho'nuffs följe: Sho'nuff!
Sho'nuff: I can't hear you...
Sho'nuffs följeSho'nuff!

 
Eftersom Leroy lärt sig Kung Fu och bär en traditionell Kung Fu-utstyrsel samt avgudar Bruce Lee medan Sho'nuff kallar sig för Shogun, har japanska flaggan på kläder och sina solglasögon samt säger något japanskt ord vid ett par tillfällen trodde jag först det var filmens sätt att medvetet använda sig av det kända faktumet att kineser och japaner i regel inte är så förtjusta i varann efter tidigare konflikter länderna emellan. Leroy klär dock ut sig som ninja senare i filmen och lägger till -san när han tilltalar sina familjemedlemmar, så den teorin slängde jag snabbt i papperskorgen och skrattade istället åt manusförfattarens i detta fall subtila humor.
 
 
Det är en hel del musik som spelas under filmen, vi snackar Rocky IV-klass här där det ibland ger en musikvideokänsla. Jag hade inget emot det i Rocky IV och jag har inget emot det här heller, om något gör det bara upplevelsen ännu mer speciell. Eftersom Berry Gordy och Motown Productions varit med och producerat filmen är det för mig ett helt underbart soundtrack med många låtar som fastnar i huvudet på mig och är kvar flera dagar senare. The Last DragonThe Glow och Rhythm of the Night är favoriterna och Vanitys 7th Heaven blir jag också glad av att lyssna på.
 
Nog för att det är en komedi, men slagsmålen är välkoreograferade trots det samtidigt som de bjuder på lite skratt. Man har dessutom valt att lägga en hel del krut på den sista konfrontationen mellan dom goda och dom onda. Den pågår länge och kan bäst beskrivas som episk, på fler sätt än ett.
 
 
En annan sak till filmens fördel är dialogen, som bjuder på flera guldkorn. Jag har fått många nya favoritcitat jag ska försöka implementera i min vardag. Den bästa är nog den ultimata förolämpningen "Kiss my Converse!" Det drivs även med stereotyper på ett bra och roligt sätt, det är en fyndig film helt enkelt. Sho'nuff är ett roligt namn, men det tar inte slut där. Till och med filmens andra skurks namn är lite småkul. Speljätten som försöker tvinga Laura Ash att spela sin flickväns video på hennes show heter mycket passande Eddie Arkadian. Not making this stuff up.
 
Det här blev snabbt en av mina favoritfilmer. Så jävla charmig, så jävla härlig, så jävla rolig, så jävla snygg, så jävla välspelad, så jävla bra musik, så jävla citerbar, så jävla 80-tal, så jävla bäst.
 
Betyg:
 
 
Nu får ni ursäkta mig, men jag ska iväg och köpa ett par Converse så att jag sen kan gå omkring och be folk kyssa dom!
 
7th Heaven - Berry Gordy - Bruce Lee - Converse - Eddie Arkadian - Julius Carry - Kiss My Converse - Laura Charles - Leroy Green - Motown Productions - Rhythm of the Night - Rocky IV - Sho'nuff - Shogun of Harlem - Taimak - The Glow - The Last Dragon - Vanity