Willie Dynamite (1974)
Genre: Blaxploitation
Regi: Gilbert Moses
Manus: Ron Cutler
Producent: Robert Brown, Richard D. Zanuck
Land: USA
Land: USA
Williye Dynamite är en av New Yorks största hallickar som tänker göra allt i sin makt för att bli New Yorks störste. Hans konkurrenter, för att inte tala om polisen, har dock andra planer för Willie. Samtidigt får han dessutom motstånd av en socialtjänstekvinna som vill sätta stopp för både honom och hans konkurrenter.
"Undrar om det är så att även Willie Dynamite börjar med ett ledmotiv där det sjungs om hur badass han... jaha, där kom den."
Seven women in the palm of his hand, Willie D!
Got a woman for every man, Willie D!
It's magic the way he runs his game, never treating two girls the same
Selling fantasies 'bout what you please, it's no different than any other industry
Willie! Oh, Willie D, Willie! Oh, Willie D
He's got to try to be number one, no time for kindness 'til his dream is done
He's commercialized and he's selling lives, making so much money he can't be satisfied
Willie! Oh, Willie D, Willie! Oh, Willie D
Det vore liksom inte en blaxploitationrulle om ingen sjöng om huvudkaraktären på ett glorifierande sätt, oavsett om det är en privatdetektiv (Shaft), prisjägare (Truck Turner), knarklangare (Super Fly) eller som i det här fallet - en hallick det handlar om. Shieeet, kolla bara på'n, klart han är värd ett eget ledmotiv!
Men, tro det eller ej, Willie Dynamite är allt annat än ett traditionellt alster i genren, vilket överraskade mig en aning. Det började visserligen som en med det gamla vanliga, men en bit in i filmen ändrar den ton. Det blev som mest uppenbart under en scen där New Yorks största pimpar träffas för att rösta om ett förslag till en pakt för att bli ogenomträngliga. Man går rummet runt för att rösta på förslaget och upp dyker en vit pimp man presenterar som... Milky Way.
Vem tror ni mer sitter i rummet då, om inte den pimpigaste pimpen av dom alla - King George! Ok, det är väl kanske inte just King George, men nog fan är det Robert DoQui som spelade King George i Coffy till min stora glädje. Här är han alltså en pimp igen och underhållande som vanligt, dock i en mindre roll som pimpen Baylor. Utstyrseln är väl inte lika extravagant i jämförelse, men ändå pimpigt värre.
I och med Milky Ways presentation antar Willie Dynamite alltså en komisk ton, inte en övervägande sådan, men där är den lika säkert som finnen i röven som gör sig påmind så fort man sätter sig ner, med skillnaden att humorn är välkommen.
Som om inte det vore nog går Willie Dynamite både som film och karaktär igenom en metamorfos till. I den tredje akten när saker och ting börjar hetta till rejält och det går åt pipan för vår huvudpimp antar filmen en mycket allvarlig ton, till slut blir det på gränsen till ett starkt drama - med ett budskap i en fin förpackning med rosett och hela faderullan. Qu'est-ce que c'est?! Ja, det är verkligen en hybrid vi ser, Willie vägrar placeras i något fack.
Det är ett beundransvärt försök, men jag är inte säker på att jag köper transformation Willies karaktär går igenom fullt ut, det kändes lite för hastigt, kanske är det så att jag behöver se filmen igen eftersom jag bara sett den en gång. Men det är inte det enda problemet, den känns även seg emellanåt, en känsla som sällan kommer över mig när jag gör ett kärt besök i den här genren. Den bitvisa känslan av seghet vägs dock till viss del upp av en underhållande scen där Willie jagas på New Yorks gator i vad som verkar pågå i en evighet - på ett bra sätt. J.J. Johnsons musik till Willie Dynamite håller till skillnad från filmen en jämn nivå och är som ett soundtrack till en blaxploitationrulle bör vara.
Det här var Roscoe Ormans blott andra roll precis i början av sin karriär. Han gjorda inga fler avstamp i blaxploitationgenren hur bra han än var i sin första huvudroll, däremot har han gjort sig känd (och förmögen) i rollen som Gordon i Sesame Street, en roll han haft i 43 (!) år nu. Andra noterbara är Thalmus Rasulala (säg det snabbt tre gånger efter varann) som åklagaren ute efter att sätta dit våran Willie D, dock inte lika hårt som socialtjänstekvinnan Cora, spelad av Diana Sands. Hon gör utan en stunds tvekan filmens bästa insats, tyvärr var hon inte vid liv tillräckligt länge för att se den gå upp på bio, då hon gick bort i cancer några månader innan premiären, endast 39 år gammal.
Det är med blandade känslor jag sätter ett betyg, det kanske ändras efter en eller ett par omtittar. Willie Dynamite sträcker sig över ett medelbetyg, men inte med mycket.
Betyg: