Coffy (1973)
Genre: Blaxploitation
Regi: Jack Hill
Manus: Jack Hill
Producent: Robert A. Papazian
Land: USA
Land: USA
Coffys lillasyster blev fast på droger och hamnade på ett drogrehabiliteringshem. Storasystern väljer då att leva ett dubbelliv och skiftar mellan att vara en sjuksköterska och en hämnare som tänker ta död på varenda jävel som haft ett finger med i tillförseln och säljandet av droger i hennes stad.
Coffy låtsas vilja erbjuda sin kropp till en knarklangare för en snabb sil, men när avskummet tror det är dags att få ligga blir han överraskad när Coffy helt plötsligt drar fram en avsågad hagelbössa, riktar den mot hans huvud och säger "This is the end of your rotten life you motherFUCKIN' dope pusher!", följt av att hon klämmer på avtryckaren tills det att man hör "PANG". Jag fucking älskar den här filmen!
Ja, att Coffy och framförallt Pam Grier är en hård jävel är omöjligt att ta miste på. Genrens första hjältinna är, tyvärr för övriga hjältinnor, ouppnåelig. Det finns ingen annan som kan skjuta skallen av en knarklangare i ena stunden, sedan gå över till att vara skakad över händelserna när hon tar kvällspasset som sjuksköterska och senare flörta med sin politiskt aktiva pojkvän med den minnesvärda repliken "I ain't never screwed a congressman before." Nej, Coffy är ingen stereotypisk nidbild av Charles Bronson i kvinnlig form, hon ger sig ut på sitt uppdrag för att hon inte ser något annat alternativ och söker senare bekräftelse av andra genom att fråga om dom skulle göra likadant. Hon är en väldigt mänsklig vigilante med många lager bortom badassen vi hoppas kommer segrandes ur striden med gatans skräp.
Sid Haig, en stammis i filmer regisserade av Jack Hill eller med Pam Grier i en av huvudrollerna, spelar en minnesvärd henchman till toppen av pyramiden-boven Arturo Vitroni vid namn Omar. Haig är alltid underhållande, även i skitfilmer och har nog aldrig inte gett 100% när han tar sig an en roll. Men med det sagt är det inte han som står ut mest i rollistan efter Pam Grier. Alltså, ikoniska filmpimparna Dolemite, Willie Dynamite och Harvard Blue i all ära, men dom har inget, inte ett jävla skit på pimparnas pimp King George i sin gula onesie som ser ut som en tidig prototyp till Pikachu onesien
Jupp, det är Sergeant Warren Reed i RoboCop-filmerna. Klart alla hoes lyder hans minsta vink, går man klädd sådär ute bland folk är man ju kapabel till precis vad som helst. Scenen där han introduceras för oss till Roy Ayers låt King George är för övrigt det bästa introt en pimp någonsin fått i en film. Det är nästan så att jag vill köpa en pimpkäpp, en käck hatt, ett par spejsade solbrillor, den tidigare nämnda Pikachu onesien och bege mig ner mot stan för att se om det inger lika mycket respekt King George lyckas åtnjuta.
På tal om Roy Ayers är hans soundtrack till filmen mycket vasst. Bortsett från tidigare nämnda King George har vi ju ledmotivet Coffy is the Color samt Denise Bridgewaters gästande röst till låten Coffy Baby. Det är ett mycket minnesvärt soundtrack, något jag tycker är mer viktigt i den här genren än till en film i någon annan genre. Soundtracket tar liksom så stor plats i en blaxploitationfilm att det blir som en extra karaktär.
En av höjdpunkterna är den episka catfighten under en fest i King Georges hem där Coffy spöar skiten ur 4-5 stycken avundsjuka prostituerade, bland annat genom att gömma rakblad i afrot så att ingen kan göra mot henne det som nästan är obligatoriskt i en catfight - hårdragning. Det försöks, visst, men med dålig utgång för hårdragaren ifråga. Det slåss, rivs och dras i flertalet underhållande minuter, där bara en lätt vidröring av de prostituerades toppar och klänningar får dom att öppna sig för att uppenbara brösten lika lätt som Moses delade Röda havet.
Men låt inte det lura er, Coffy är en riktigt skitig film med alla hemska delar av livet på gatan på full display för tittaren. Hallickar, prostituerade, höga knarklangare, sexuella övergrepp, överdoserande ungdomar och smutsiga politiker som lovar guld och gröna skogar för dom som behöver höra det mest enbart för att fylla sina egna fickor. Sen har vi det väldigt grafiska våldet, huvudet Pam sköt sönder med en hagelbössa i de inledande minuterna var bara början på en orgie av blod och dödsoffer som toppas av en lynchning som är mer störande än jag egentligen vill medge. Jag skulle vilja säga att Coffy är textbokexemplaret på en blaxploitationfilm, den underhåller lika mycket som den utmanar.
Det enda jag har ett problem med är när denna kvinna som är feminism förkroppsligad i slutet av filmen nästan faller för sin pojkväns skitsnack, bara några timmar efter det stått klart att han bara är politiker för att tjäna pengar på andras missöden. Ja, sen var det ju den biten där han visade högsta hönset sin lojalitet genom att ge denne klartecken att döda henne, eftersom hon försökt stoppa deras organisation.
Men, MEN hon gottgör det när hon avslutar samtalet genom att helt riktigt bokstavligt talat skjuta både kuken och kulorna av svinet. *Slow clap*
När hon gjort sitt och alla fått vad dom förtjänar får man, precis innan sluttexten börjar rulla, känslan av det klassiska slutet i en westernfilm där hjälten rider bort mot solnedgången, med undantaget att det inte är en solnedgång hon rör sig mot.
Close enough.
Betyg:
Jag gillar också denna. Pam Grier är verkligen badass och man förstår varför Tarantino gav henne titelrollen i Jackie Brown.
Den gula "dräkten" är verkligen klockren, så skön! ;) Kul att du också uppskattar den. Inte min favorit i genren (Truck Turner tar nog priset), men en av de bästa är det.
http://moviesnoir.blogspot.com/2012/02/coffy.html