Boss Nigger (1975)
Genre: Blaxploitation
Regi: Jack Arnold
Manus: Fred "The Hammer" Williamson
Producent: Jack Arnold, Fred "The Hammer" Williamson
Land: USA
Land: USA
Två afroamerikanska prisjägare anländer till en stad för att få betalt för en död skurk som hade ett pris på sitt huvud. Dom upptäcker snart att staden inte har någon sheriff och blir den nya lagen i staden innan vitingarna hinner säga "Now wait just one damn..."
Utifall det är några skitnödiga PK-poliser som finner titeln på filmen upprörande börjar den med ett meddelande från huvudrollsinnehavaren, manusförfattaren och producenten som lyder följande:
In 1972 I had just completed "The Legend of Nigger Charley" and "The Soul of Nigger Charley." I made this sequel that you are about to see. I used the "N" word to create sensationalism at the box office, and all three films were a success. You have to remember that all who used that word against me in those films regretted it. Enjoy the movie. I approve the title and the song with dialogue intact.
In 1972 I had just completed "The Legend of Nigger Charley" and "The Soul of Nigger Charley." I made this sequel that you are about to see. I used the "N" word to create sensationalism at the box office, and all three films were a success. You have to remember that all who used that word against me in those films regretted it. Enjoy the movie. I approve the title and the song with dialogue intact.
Fred "The Hammer" Williamson, 2008
Nu när vi har fått det ur vägen kan vi väl återgå till filmen i sig, shall we?
Man väntar inte med att underhålla, det är en sak som är säker. Det första vi får se är ett gäng bankrånare som skryter över sitt byte i ena sekunden och i den andra skjuts det hål i samtliga av självaste Boss med kompanjon Amos, spelad av Williamsons eviga cinematiska högerhand, D'Urville Martin. När prisjägarna lämnat in döingarna för att få betalt säger Boss retsamt till stans sheriff:
"Yeah, sheriff, I wants to thank ya. Sorry we ain't got time to stay for supper, but we got us some more whities to catch."
"Yeah, sheriff, I wants to thank ya. Sorry we ain't got time to stay for supper, but we got us some more whities to catch."
Boss och Amos hoppar på sina hästar igen och då, DÅ sätter ett av de bästa ledmotiven någonsin igång. Sätt för fan på högtalarna nu, kära läsare, och lyssna på det här:
Om ditt liv inte förändrats nu när du hört ledmotivet vet jag inte vad jag ska säga. Själv ville jag göra en Frank Drebin från Nakna Pistolen 33⅓ och leta upp ett galler, ta fram en kopp och dra den längs gallret skrikandes "KILL WHITEY! KILL WHITEY!" Oh, the power of music.
Fred "The Hammer" Williamson är lika klippt och skuren för den här rollen som Pam Grier var i Coffy. Richard Roundtree hade charmen och coolheten och Jim brown var hård som sten. Hammer är däremot en cocktail med alla tre ingredienser - en Molotov cocktail! Det krävs för rollen som Boss, en smooth talkin' badass som inte har några problem att kyssa en vit kvinna och lämna henne med orden "That's just to satisfy your curiosity." och slå skurkar på käften enbart när han inte känner för att döda någon eller har slut på kulor i sitt avsågade winchester gevär.
Den lilla staden hade sannerligen inte varit med om något liknande förut. Ett par afroamerikanska prisjägare som fullständigt tar över stället och genast inför nya regler (som att bötfälla eller låsa in personer som inte visar dom den respekt dom förtjänar), ber borgmästaren otåligt vänta på att dom äter klart sin frukost innan man kan prata affärer, matar fattiga indianer och tar det på borgmästarens nota (referens eller vänligt lånat från Clintans High Plains Drifter?) och galenheterna bara fortsätter.
Musiken är funkig som sig bör bara, bortsett från den instrumentala biten från ledmotivet som används friskt under filmens gång är övrig musik inte särskilt minnesvärd. Bra, men inget man minns långt efter att filmen är över. Det spelar ingen större roll ändå, kompositören Leon Moore hade kunnat göra det mest briljanta soundtracket någonsin, när eftertexten rullat hade man ändå gått omkring och visslat, nynnat eller sjungit (kanske tyst för sig själv beroende på sällskap) "He's so bad, they call him boss. He's the boss; boss nigger."
För övrigt är jag ledsen att behöva vara den som meddelar det för er som tänkt köpa soundtracket (alla som klickade på "Play" i klippet lite högre upp utgår jag från...) - det har ALDRIG släppts. Aldrig. Någonsin. Inte ens en jävla bootleg har jag lyckats Columb:at mig fram till. Vad fan är det för jävla värld vi lever i? En orättvis en, tydligen. Själva POSTERN annonserar ju för helvete att den ska släppas på både vinyl och kassett?! I demand satisfaction! Man, I be like...
Om ni fortfarande inte är sålda och förstått att ni måste få tag på ett ex snarast får jag väl påminna att det är självaste Jack Arnold som står för regin. Gillar man sci-fi från årtiondet då det var som allra bäst och charmigast (50-talet) slutade man nog läsa alldeles nyss eller vid början av recensionen och begav sig till Amazon för att klicka hem sig ett eget exemplar. Jack Arnold stod för en omänsklig mängd bra sci-fi rullar det årtiondet; It Came from Outer Space, Creature from the Black Lagoon och dess uppföljare, Tarantula samt The Incredible Shrinking Man, bland annat. Han har tagit med sig sin erfarenhet av att få ut det mesta av dollarn till det här projektet och gjort det bästa han kunnat med en budget som var väldigt liten. My hat's off to you, sir.
Ja, Boss Nigger är ren och skär underhållning, absolut inget mer, absolut inget mindre. Betyget skulle först hamna på 3,5, men en film som förändrat mitt liv på det sätt denna har förtjänar bättre än så. Tack för att du gjort mig till en bättre man, Boss Nigger!
Betyg: