Defiance (1980)
Genre: Action/Revenge/Drama
Regi: John Flynn
Manus: Thomas Michael Donnelly
Producent: Jerry Bruckheimer
Land: USA
Land: USA
Tommy är en sjöman som blir av med sitt jobb på en båt och måste stanna i New York i väntan på nytt jobb. Den temporära bostaden är i ett område som styrs av ett kriminellt gäng som terroriserar de boende, men Tommy är inte den som knuffas utan att knuffa tillbaka och det dröjer inte länge förrän helvetet brakar loss.
När jag var liten hade vi hundratals VHS-band som morsan spelat in allt från 3-5 filmer på vardera (hon använde Long Play-funktionen på spelaren). "Gatans Kungar", som Defiance fick heta i Sverige, fanns dock inte skrivet på något av banden. Jag är inte helt hundra på varför, men jag gissar att det beror på att det helt enkelt inte behövdes då den till synes alltid gick på TV. Det var Kanal 5 som sände den gång på gång, på gång... på gång. Jag vill påstå att om man hade rätt ålder inne på 90-talet, ägde en TV och var nattmänniska finns det inte en chans, inte en enda jävla, att man inte sett Defiance åtminstone en gång i sitt liv. Slog man på TV:n en natt och tryckte på knappen med en femma var oddsen lika goda att man skulle få se Jan-Michael Vincents nuna som om man tryckte på knappen med en trea en vanlig vardagseftermiddag (eftersom TV-serien Airwolf, där han hade huvudrollen, jämt och ständigt sändes då under 90-talet). Nu när jag tänker efter känns Jan-Michael Vincent som en lika stor del av barndomen som Disneytajm, en tallrik Cocoa Puffs varje morgon innan skolan och bilden av en topless Pamela Anderson.
Defiance använder sig av det väldigt typiska och populära upplägget från westerngenren, där en främling dyker upp i ett litet samhälle med anständigt folk som har problem med kriminella och är i desperat behov av någon som kan stå upp mot dom och leda folket i en revolt mot avskummet. Vincent spelar den motvillige främlingen Tommy som bara vill sköta sitt skickligt och får bra uppbackning av bland annat Danny Aiello, Theresa Saldana och Art Carney, som utgör några av de vänliga, sympatiska karaktärerna i behov av hans hjälp.
Gänget som till slut ska få känna samhällets vrede är ganska typiska för den här sortens filmer och består av afroamerikaner, vita och latinamerikaner. Inte ens 80-talet kunde komma helt bort från PK-polisen som hade gjort en stor, brun sörja i byxorna om hudfärgen på gängmedlemmarna matchade varandra. Men tur är väl det, för tänk om vi gått miste om gängledaren Angel, onekligen en av filmens höjdpunkter. Han ser ut som en Prince-kopia, minus maskuliniteten.
Tommy startar en romans med Theresa Saldanas (också en trevlig person från barndomen i TV-serien Scali!) karaktär Marsha. Den fyller sitt syfte genom att dramat vrids upp några snäpp, Jan-Michael Vincent vinner stora hunkpoäng med flera scener utan något på överkroppen och karaktären Tommy får dessutom större anledning att leda folket i revolt mot gänget. Men det tar sin tid, herrejävlar vad många stackare det är som behöver bli nerslagna och rånade innan Tommy inser vad han måste göra. Inte för att han mest idkar samlag med Marsha för att sedan sitta och klia sig i arslet fram till revolten, han blir själv nerslagen och hotad flera gånger samt slår skiten ur gängmedlemmar med jämna mellanrum genom det mesta av filmens speltid. Dessutom får han tid över till att måla, så att vi vet att hans machismo endast matchas av hans känslighet. Droppen som får bägaren att rinna över kan ni som inte sett den säkert gissa er fram till eftersom Defiance inte är rädd för att använda sig av diverse klichéer, vilket ni kanske lagt märke till så här långt in i recensionen.
Jag har angett revenge som en av genrerna filmen tillhör, vilket jag inte tycker är långsökt men absolut debatterbart. Däremot vill jag påpeka att det inte alls är en lika hård eller rå ton i Defiance som i andra revengerullar från samma samt föregående årtionde. Jag skulle beskriva filmen som en korsning mellan Vigilante och ett av de många avsnitt ur The A-Team där dom får i uppdrag att stoppa lokala gäng som tagit över ett litet samhälle. Det blir en intressant mix som i mitt tycke fungerar bättre än det kanske bör.
Våldtäkter, pistolmord och grovt språk kan vi glömma. Defiance erbjuder betydligt mindre sleaze och istället mer cheese, fullbordat av en till årtiondet sett typisk catchig tune på slutet som får en att faktiskt må bra och dra på mungiporna lite, till skillnad från filmer som tidigare nämnda Vigilante, The Exterminator och Death Wish II där tittaren istället kan känna behövet att ta en dusch så fort eftertexten börjat rulla. Jag gillar faktiskt sleaze och cheese, så att man valt det senare till filmen funkar för min del eftersom det ändå är en hybrid av genrer, medan andra kanske ser den som för tam eller orealistisk. Jag blir i alla fall underhållen och känner mig nöjd med filmupplevelsen när den är slut.
För er som kunde relatera till recensionens första paragraf rekommenderar jag att se filmen igen om det var ett tag sedan senast. När jag i dagarna såg om den för första gången sedan 90-talet var det som ett kärt återseende av en god vän man inte träffat på ett bra tag. Ni som inte tidigare sett den, gör det och stifta bekantskap med en sann svensk 90-talsrelik.
Betyg:
