Vigilante (1983)
Genre: Revenge
Regi: William Lustig
Manus: Richard Vetere
Producent: Andrew Garroni, William Lustig
Land: USA
Gängvåldet har tagit över gatorna i New York och ingen går säker när mörkret intagit staden. En dag tas allt ifrån Eddie Marino efter att ett gäng bryter sig in i familjens hem och mördar hans son samt ger frun livshotande skador. När domstolen sviker Eddie bestämmer han sig att med hjälp av sina rättsskipande arbetskamrater skaffa det enda han behöver för att kunna gå vidare med livet - upprättelse.
Av alla revengerullar som Death Wish inspirerat är det väldigt få som hade lika mycket potential till att bli en bra, eller åtminstone underhållande film, som Vigilante. Till att börja med har vi den lovande regissören William Lustig, som tre år tidigare visade att han kunde göra sleazig film på bästa möjliga sätt med Maniac. Sen har vi tuffingarna Robert Forster och Fred "The Hammer" Williamson i huvudrollerna, som bevisligen kan sparka röv. Släng in den mångsidiga kompositören Jay Chattaway som kan ge den där rätta känslan och faktumet att filmen är gjord på rätt sida av 80-talet för denna sort och vi har en mycket lovande start. Mycket mer behövs ju inte för att göra en bra film med hämnd som tema.
Fan, jag glömde visst en sak, manuset. En film av denna sort behöver visserligen inte ett briljant, eller ens bra manus. Ibland är det till filmens fördel om manuset är lite taffligt. I Vigilantes fall är det dock bara dåligt och huvudkliande dumt, nästan så att man blir arg och skriker åt TV:n. Det är verkligen synd, filmen börjar faktiskt hyfsat med ett häftigt motivationstal från Fred Williamsons karaktär Nick (självklart med en cigarr i käften) om hur dom måste ta tillbaka gatorna från alla gäng som förpestar dom. Efter detta tal följer förtexterna till Jay Chattaways klockrena musik, som är en av få positiva saker filmen har att erbjuda. Den lyckas ganska bra med att få oss att heja på pappan som slutligen inte ser sig ha något annat val än att ta lagen i sina egna händer. Det är när munnen vattnats hos oss som tittare, när vi vill se huvuden rulla som det går käpprätt åt helvete. Utförandet av vägen till och hämnden i sig, filmens slutmål, faller pladask Man har liksom gjort sig bekväm i soffan och är redo för en tillfredsställande filmupplevelse, men det hela slutar med ren förtvivlan. Man väntar ivrigt på något man aldrig får. Ungefär som att ligga vrålkåt i sängen i väntan på att sin partner ska komma och lägga sig, men när man tror det är dags för lite vätskeutbyte möts man istället med orden "Inte ikväll, älskling".
Ungefär halvvägs in i filmen tror man sig se lite ljus titta fram när Woody Strode gör sin entre. Det lilla ljuset slocknar dock snabbt och det blir kolsvart igen när användandet av honom och hans karaktär är så pinsamt behandlat att man skakar på huvudet. Woody Strodes karaktär Rake är onekligen den mest krystade, poänglösa och dåligt skrivna i filmen, kanske hela filmhistorien. Tanken är att han ska bli en sorts mentor och beskyddare åt Eddie när denne hamnat i fängelse efter ett bråk i domstolen över domen på en av förövarna. Varför han tar sig an honom som skyddsling får vi aldrig någon inblick i. Vi får inte en enda minut av genuin karaktärsutveckling genom samtal herrarna emellan. Det finns ingenting, inget! Woody Strodes tid i filmen består av tre scener, som jag nu tänker spoila för er som ännu inte sett filmen.
I första scenen ger han Eddie lite råd helt apropå om hur han ska klara sig i fängelset. I andra scenen kommer han in från ingenstans och räddar dagen under ett våldtäktsförsök på Eddie i duschen, utan att yttra ett enda ord varken före, under eller efter slagsmålet. Han bara lämnar stället när han gjort sitt och försöker inte ens trösta stackars Eddie som sitter hukad i duschrummet. I den tredje och sista scenen ger han honom några omtänksamma visdomsord när han avtjänat sin tid, med rådet att se till att han aldrig mer hamnar i fängelse. Som sagt, inget av detta har någon som helst relevans i filmen eller ett emotionellt djup på något plan hos någon av karaktärerna. Det är som om manusförfattaren åkt 11 år in i framtiden till 1994, sett Nyckeln till Frihet, åkt tillbaka igen och försökt klämma in hela relationen mellan Tim Robbins och Morgan Freemans karaktärer på tre scener som utspelar sig på ungefär två minuter.
Man tycker synd om Woody Strode, jag känner verkligen för honom. Här har vi förmodligen den historiskt mest viktiga färgade skådespelaren i Hollywood efter Sidney Poitier, som tidigt i karriären jobbat hårt för att bryta barriärer och fått jobba med bland andra Sergio Leone, John Ford och Stanley Kubrick i riktiga mästerverk. Sen får han det här manuset och den här sortens film att jobba med på äldre dar. Det gör ont i både huvud och hjärta när jag tänker på det.
I en tämligen meningslös subplot får vi följa Eddies arbetskamrater, ledda av Nick, i deras jakt på personen som tillgodoser alla knarklangare med knarket som säljs på deras gator. Allt denna subplot gör är att ta upp tid som bättre kunde spenderats på att utveckla Eddies karaktär, hur han hanterar sonens död, hur det påverkar äktenskapet och valet han slutligen gör att gå från pacifist till rättsskipare. Visst får vi några coola scener med Fred Williamson av det hela, men jag hade hellre sett mer av Nick och sina vänner i en egen spin-off film där subploten här kunnat vara hela den filmens handling. I Vigilante hade det gott räckt med 2-3 scener där dom spöar random gängmedlemmar fram till dess att Eddie inser vad han behöver göra och då ber sina meriterade vänner om hjälp.
Själva hämnden består även den av typ tre scener som inte imponerar. Av någon anledning ger sig Eddie bara på två av förövarna som förstört hans liv och utfört de hemska dåden. Han försöker inte ens luska fram hur många det var i gänget, vilka det var och vart dom befinner sig. Efter att han hämnats på en snubbe ska han helt plötsligt lämna staden efter ett snack med frugan, som nu mår bättre. Den andra råkar han bara stöta på när han är ute och kör bil. Seriöst. Uppgörelsen där, som ska vara filmens höjdpunkt och mest tillfredsställande moment, väcker inga känslor alls. Det bara händer och är över strax efteråt, ett stort jävla axelryck följer från oss. I filmens sista scen har Eddie dessutom blivit en bombexpert på två röda. Jag minns än idag hur jag tappade hakan när texten började rulla, filmen hade ju för fan inte kommit igång än och så var det hela slut. Antiklimax personifierat.
Jag är nog för snäll med mitt betyg, det är början av filmen, soundtracket och Fred Williamson som räddar den från ett bottenbetyg.
Jag är nog för snäll med mitt betyg, det är början av filmen, soundtracket och Fred Williamson som räddar den från ett bottenbetyg.
Betyg:
Har inte sett denna film, finns inte i samlingen heller.