Phenomena (1985)
Genre: Giallo
Regi: Dario Argento
Manus: Dario Argento, Franco Ferrini
Producent: Dario Argento
Land: Italien
Land: Italien
Jennifer är en ung flicka med speciella krafter som börjar på en internatskola i Schweiz. Hon blir vän med en entomolog som blir varse om hennes hemlighet. Tillsammans försöker dom använda hennes krafter till att lösa en rad mord som skett i det lilla samhället.
Phenomena börjar väldigt lovande med en effektiv öppningsscen och ett mord som gör det svårt att ta miste om vem som står bakom regin. Man känner Dario Argentos speciella touch direkt och jag kände ganska snabbt att det här nog skulle bli en bättre filmupplevelse än den då jag såg den för första gången. Om det ändå vore så väl...
Det är tråkigt att behöva säga det, men Phenomena är dåligt skriven med en dialog som gör att man ställs inför valet att skratta eller rysa. Ässet måste vara scenen när Jennifer lär känna sin rumskamrat under ett samtal. Rumskamraten malar på om hennes favoritskådespelare, som hon dessutom tycker är jättesexig. När Jennifer informerar henne att skådespelaren råkar vara hennes pappa rycker hon mer eller mindre bara på axlarna och ställer inte några följdfrågor, som en vet att man själv gjort i det läget. Precis innan det är dags att släcka lampan och sussa säger rumskamraten på ett ungefär "Jo, förresten, det är en mördare här i trakterna som dödar unga flickor i vår ålder... Bara så du vet. Go'natt!" Det känns inte äkta någonstans och det dåliga manuset gör sig påmint konstant i filmen lika ivrigt som en finne i röven man aldrig blir av med.
Den unga Jennifer Connelly är märkbart grön, men inte direkt dålig i rollen som Jennifer. Den enda behållningen filmen har sett till skådespelare i övrigt är Donald Pleasence, som drar på en halvt övertygande skotst accent i rollen som Professor John McGregor. Sen har vi ju i och för sig även en apa, som trovärdigt spelar rollen som... en apa.
Jag har alltid varit av åsikten att soundtracket till en film är dess själ. Phenomena har av någon anledning blivit tilldelad två själar som dessutom arbetar emot varandra. Goblin står för scoret och gör en sällan besviken, men här är en av sällsynta fall där jag tycker att musiken passar bättre för sig själv än till filmen. I vissa stunder under filmen ersätts Goblins vackra musik med låtar av Iron Maiden och Motörhead, vilket jag bara tycker är skumt och inte alls passande. Flera gånger när musiken startar, både Goblins och övrig musik, ändras samtidigt den visuella tonen för stunden. Det liknar då mer en musikvideo än en scen i en film. Är det snyggt gjort? Ja. Är musiken i sig bra? Ja. Är det positivt för filmupplevelsen? Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag sugs inte djupare in i filmen tack vare dessa scener, snarare det motsatta; jag rycks ifrån den. Argento har säkerligen en logisk anledning bakom valet av musik och det minst sagt originella sätt han använder sig av musiken i filmen, men det spelar ingen roll för mig, det är likväl ett störningsmoment som jag inte kan bortse från.
Den största synden filmen begår är att den är tråkig. Jag tycker inte att den är ett dugg spännande och jag känner mig inte speciellt involverad i filmen och dess karaktärer. Någon får gärna dö, bara det händer något! Dessvärre är den också ganska lång på sina dryga 110 minuter, vilket innebär att när slutet närmar sig och något faktiskt händer har man sedan länge tappat intresset - och hoppet.
Argento är en sjuhelvetes regissör, för samtidigt som filmen är seg så är den ändå väldigt snygg, det är alla filmer han regisserat som jag sett hittills. Specialeffekterna, som det finns en hel del av, är också välgjorda. Det är mer eller mindre allt annat som inte fungerar och slutscenen gör tyvärr att man omöjligt kan ta filmen seriöst. Det är så illa att det kan ändra betyget drastiskt för någon som faktiskt suttit och gillat det mesta fram tills just sista scenen. För mig var filmen redan förlorad, men det sista som hände gjorde bara saken mycket, mycket värre och lämnade en bitter eftersmak i munnen.
Nej, Dario Argento kan så jävla mycket bättre än det här.
Betyg:
Nej, nu gråter jag ur röven! Denna är ju utan tvekan en sommarklassiker, fylld med baggar, likdelar och en klibbig skrämmande känsla. Inte hans bästa, men jävligt bra att introduceras till. Plus att den dåliga dialogen ger en skön b-stämning.