Blackenstein (1973)
Genre: Blaxploitation/Skräck
Regi: William A. Levey
Manus: Frank R. Saletri
Producent: Frank R. Saletri
Land: USA
Land: USA
Eddie förlorar båda sina ben och armar i Vietnam, men tack vare flickvännen Winifred som känner den briljanta Dr. Stein får han tillbaka sina ben och armar. En avundsjuk labbassistent ställer dock till det och råkar göra honom till ett mördande monster - Blackenstein!
När Blacula kom år 1972 var det bara en tidsfråga innan Blackenstein skulle komma som ett brev på posten. Några tusen dollar spenderade och ett år senare var filmen redan uppe på biograferna och terroriserade folket i USA, nödvändigtvis inte på det bra sättet.
OK, jag ska vara ärlig, filmen förlorar mig redan vid titeln. Det finns ingen Dr. Blackenstein här som det fanns en Dr. Frankenstein i Frankenstein. Däremot finns det en Dr. Stein, en vit karl. Man verkar ha missat att klassikern från 1931 inte är döpt efter monstret, utan monstrets skapare, därav Frankensteins monster. I Blacula är det ju åtminstone en svart man som blir biten och döpt av Dracula. Det blir inte bättre att filmen går full retard med undertiteln The Black Frankenstein. MEN FÖR HELVETE! Nej, jag ger upp, fuck this.
Så, nu börjar vi om igen. Blackenstein, alltså. Bra titel om man bortser från missen, men annars då? Ja, jo, eh, mm. Jag gillar idén, jag gillar blaxploitation och jag gillar skräck, men jag är inte särskilt förtjust i slutresultatet den här gången. Det är definitvt ingen Blacula eller ens Dr. Black, Mr. Hyde. Budgeten man jobbat med är märkbart mager, vi snackar koncentrationsläger-mager. Jag vet, förlåt, det är inga vackra bilder man ser framför sig, men visst förstår ni nu just hur mager budgeten måste varit? Skriv ni en recension efter att ha sett den här filmen och se om ni är så jävla spralliga.
Ja, budgeten är alltså inte så stor. Man verkar ha lagt det mesta av den på en rökmaskin och elförbrukningen till den. Skådespelarna är för det mesta kassa, flera av dom har bara just den här filmen på sin filmografi, så det är kanske inte så konstigt. Mannen som spelar Eddie, Joe De Sue, är i och för sig så träig att han verkligen skiner när han väl får spela hjärndött monster. Filmen är klumpigt klippt av William A. Levey som också står för regin, men Blackenstein var hans debut både som regissör och klippare, så det är heller inte så konstigt och han skulle växa i båda fälten och bland annat göra Monaco Forever, Jean-Claude Van Dammes första talroll där han är creditad som Gay Karate Man. Det ni.
Jag vet inte hur det ligger till med musiken, antingen är den återanvänd via public domain eller snodd från en skräckfilm från 30/40-talet, eller så är musiken medvetet gjord att låta som en av dessa skräckfilmer, vilket är rätt snyggt gjort då man verkligen fått till den känslan, dock saknar jag lite soul & funk som brukar vara en del av soundtracket till en blaxploitationfilm. Musiken och den hyfsade mängden välgjort gore i filmen är dessvärre det enda den gjort rätt, mycket annat av kvalitet finns inte. OK, eftersom jag var ärlig tidigare ska jag vara det igen. Lite naket får vi också, den sortens nakenhet en heterosexuell man uppskattar. Inget som höjer betyget, men vad fan, det var jag ändå värd. Inte mycket manlig nakenhet för kvinnorna som kämpar sig igenom filmen, men lite manlig bringa får ni ändå, det är ni också värda.
Det värsta med filmen är ändå slutet. Egentligen ska man ju bara vara glad att eländet är över, men en något bättre final hade man önskat sig. Förmodligen står den för filmhistoriens största antiklimax. När monstren dör i gamla sci-fi och monsterfilmer från 30, 40 & 50-talet och eftertexten börjar rulla åtta hundradelar senare har man ju åtminstone fått se en gigantisk tarantula sprängas i bitar, myror eldas upp en masse eller utomjordingar skjutas ihjäl med laserstråle. Vad händer Blackenstein då?
Nu har jag tänkt spoila skiten ur slutet för er, så ni som inte sett den och envist bestämt er att en dag genomgå helvetet personligen och inte vill veta något, (what the fuck is wrong with you?!), sluta genast läsa! Ödet Blackenstein går till mötes efter att han slitit itu runt 10 pers med sina bara händer är att ett par hundar blir för mycket för honom att klara av, dom biter honom till döds och delvis äter upp kvarlevorna. Roll credits. What?! Mothaf....
Betyg:
:D Det räcker faktiskt att se bilden som du lagt in på "monstret" under magerhetsliknelsen för att förstå poängen i ditt argument. Låter som ett sällsynt svagt slut -- de borde åtminstone låtit honom bli ihjälsliten av ett par blinda gubbar om man nu skulle kunna tänka sig i någon slags krystad förlängning att de skulle vara som hans kryptonit