Public pooper

 
Innan vi fick James, som nu är några månader från att bli två år gammal, var min upplevelse av småbarns bajsvanor att så fort dom lärt sig krypa och det var dags att göra nummer två försvann dom helt plötsligt. Antingen gick dom in på sina rum eller någon annanstans där dom kunde vara ifred en stund och störde man dom blev det ett jävla liv. Några minuter senare dök dom upp igen, denna gång med något väldigt stort bak på blöjan, ibland så stort att man inte kunnat hålla sig för skratt.
 
Så har fallet inte riktigt varit med James. Den ungen skiter varsomhelst och närsomhelst, ingen skam alls. Han kan sitta i sin matstol och äta för fullt och när man sedan ska lyfta upp honom kan han ha hela blöjan full med bajs. På senare tid har han dock fått in lite av en vana. Numera brukar han gå in till sin brors rum, hämta en bok, sätta den på vardagsrummet och börja bläddra i den medan lukten av bajs helt plötsligt sprider sig över hela rummet. Ersätter vi vardagsrummet med toaletten och barnboken med ett nummer av Gustaf är han tamejfan sin far upp i dagen.
Pappaliv