Vila i frid, Burt Reynolds
Igår utsattes min stjärt för två sprutor, ett finger och ett stolpiller. Nej, jag var inte på fest med Charlie Sheen, jag spenderade nio timmar på sjukhusets akutmottagning med att slå vad med mig själv hur länge jag kunde hålla mig vaken innan jag tappade medvetandet på grund av mina smärtor. Vad som drabbat mig? Detta. När jag i filmer hört svårt skadade karaktärer be en annan karaktär om hjälp att ta livet av sig för att inte längre känna någon smärta har jag alltid tyckt att "Vadå, håll ut din jävla kärring så kanske du klarar dig, det är trots allt ditt liv du pratar om." Well, om jag haft en pistol i bakfickan igår uppskattar jag en 50/50 chans att jag hade tagit livet av mig. Ni kvinnor snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en man får njursten. När jag inte trodde jag kunde må sämre fick jag ett SMS av en vän som meddelade mig att Burt Reynolds gått bort. Jag hade fel.
Burt Reynolds drabbades av en hjärtattack och blev 82 år gammal. Han lämnar efter sig en rik karriär, med betoning på rik, då han en gång i tiden var världens bäst betalda skådespelare efter att fem år i rad (1977-1981) varit den skådespelare vars filmer spelat in mest pengar i USA. Personliga favoriterna som liten var såklart Nu Blåser Vi Snuten och Cannonball Run-filmerna. Där var han i sitt charmiga esse medan han även kunde vara stenhård i filmer som Deliverance, Sharky's Machine och Malone. Han hade även en av filmhistoriens mäktigaste mustascher, det får man inte glömma.
När jag går och lägger mig strax kan jag konstatera två saker:
1. Vi har förlorat en riktig Hollywoodlegend
2. Jag gillar inte ass play, inte ens lite
Vila i frid, Bandit.
