The Howling (1981)
Genre: Skräck
Regi: Joe Dante
Manus: John Sayles, Terence H. Winkless
Producent: Jack Conrad, Michael Finnell
Land: USA
Land: USA
En nyhetskvinna får minnesförlust efter att ha bevittnat sin förföljare bli skjuten av polisen. Hennes terapeut föreslår att hon och hennes man vistar tid i en avlägsen semesterort för att vila upp sig. Det dröjer inte länge förrän paret inser att allt inte står rätt till hos invånarna i den lilla semesterorten, men vad som är fel är inget dom hade kunnat ana ens i sina vildaste fantasier.
Fuck vampyrer. Jag älskar visserligen Dracula, speciellt Christopher Lees gestaltning av karaktären, men fuck vampyrer. Varulvar is the shit och har alltid varit min favorit av de två på film. Det är inte alltid lätt, eftersom en majoritet av varulvsfilmer inte är mycket att ha (Cursed - really, Wes?), men det är något speciellt med fullmånar, silverkulor, practical effects-förvandlingar och kroppar som slits itu.
This just in: Werewolves rule, vampires drool
1981 år var ett bra år för varulvsfilmer, det bästa skulle jag vilja säga då både The Howling och An American Werewolf in London, två av subgenrens högst ansedda filmer, hade premiär på bio och dessutom gjorde bra ifrån sig. Det intressanta med filmen jag nu ska recensera är att den är extremt otypisk det man tidigare sett, det blir en sorts anti-varulvsfilm.
The Howling börjar som en psykologisk thriller med klassiska whodunit-vibbar, det är en känsla som är kvar väldigt långt in i sin speltid, säkert halvvägs. Om man inte hade vetat vad det var för film man såg på första gången hade det faktiskt varit en jävligt nice twist. Den annorlunda tonen och uppbyggnaden ser jag bara som något positivt, det gör att den står ut i mängden rejält, precis som en annan bra film i genren - Dog Soldiers.
Cameo alert! Joe Dantes mentor, B-filmskungen Roger Corman!
Det är Dee Wallace och hennes riktiga man innan han gick bort, Christopher Stone, vi får följa som det gifta paret Karen och Bill som besöker semesterorten med en sjuk mängd karaktärsskådisar i olika roller; John Carradine, Noble Willingham, Robert Picardo, till och med Slim fucking Pickens ger sig in i galenskapen! Men det är Dee Wallace som bär filmen. Extremt omtyckbar, sårbar, vacker och ett med par lungor som heter duga gör henne till den perfekta skrikdrottningen.
Något jag ser fram emot i varje varulvsfilm är förvandlingen från människa till varulv och The Howling bjuder på en av de absolut bästa jag sett på film, kanske rentav den bästa. Den är lång och väldetaljerad och gör en direkt misstänksam på att Rick Baker varit med på något hörn, vilket han såklart har, gubbjäveln, dock som konsulent medan Rob Bottin stått för kreationerna. En annan detalj man sitter och håller tummarna för är att varulven ska se bra ut när han förvandlats färdigt. Är det inte snyggt riskerar hela filmen att falla pladask, men även här klarar man sig med ett riktigt "snyggt" varulvsutseende.
Mot slutet när det blir lite mer traditionell varulvsfilm av det hela sparar man varken på hår, nosar, klor eller vassa tänder. Det blir faktiskt batshit crazy mot slutet, nästintill varulvsporr, som avslutar filmen på ett väldigt tillfredsställande (höhö!) sätt. Rekommenderas starkt för skräck- och varulvsfanatiker.
Betyg:
Lite OT: vad är din åsikt om varulven och dess förvandling i Prisoner of Azkaban?