Pappa Älskar Film

 

Av de tre olika versionerna av ungefär samma berättelse (den här, remaken från 1976 och den från 2005) är det originalet jag sett överlägset minst gånger. Det är också den jag såg sist, någon vecka efter att Peter Jacksons version tagit mig med storm på biografen. Därför när jag jämför dom fokuserar jag lite mer på hur den här skiljer sig från dom, och inte tvärtom. En sak jag därför har lite svårt att vänja mig vid är att Kong i originalet är en legend, en mytologisk figur det finns skrifter om. Regissören Carl Denham tror på att han, vad det nu visar sig vara, finns och det är därför han beger sig till ön i jakt på sin nästa blockbuster.

 

Eftersom det är 1933 är kvinnosynen lite annorlunda, minst sagt förlegad med dagens mått mätt. Det låter inte vänta på sig i dialogen mellan Ann Darrow och männen, framförallt den som kommer att bli hennes kärleksintresse, John Driscoll. Sättet han avfärdar henne på för att hon är ständigt är i vägen och till besvär blir oemotståndigt komiskt när han försöker lugna ner henne efter förolämpningarna genom att försäkra henne om att fallet är så med alla kvinnor. Klart det slutar med att hon faller pladask för honom med den logiken, hon är ju trots allt bara kvinna.

 

En annan sak som står ut lite samt får logikalarmet att sättas igång är när skeppets kapten lyckas kommunicera med infödingarna på ön, dom ska visst ha ett språk som är väldigt likt ett annat folk på en annan ö långt därifrån, som dom aldrig varit i kontakt med. Que? Men det glömmer jag snart bort när vi efter cirka 30 minuter in i filmen för första gången i filmhistorien får se den stora gorillan. Jag kan bäst beskriva honom som - magnifik! Gillar man stop motion är det svårt att inte imponeras av arbetet Willis O'Brien lagt ner på Kong och de andra skapelserna. Max Steiners episka musik lyckas dessutom göra dom ännu mer anmärkningsvärda.

 

När Kong väl introducerats sparar man verkligen inte alls på effekterna. Vi får se flertalet dinosaurier, en gigantisk orm och framförallt väldigt mycket Kong. För att markera just hur speciell skapelsen Kong var fick han en alldeles egen credit under förtexten, som The Eight Wonder of the World. Jag kan förstå varför, publiken hade inte sett något liknande innan och tacka fan för att en ung Ray Harryhausen var en av dom som gick och såg filmen på bio, annars hade ingen kunnat hans namn idag och vi hade gått miste om en massa snygg stop motion.

 

 

Jämfört med andra versioner av Kong är han här mer hänsynslös, mer av ett monster av den rena sorten på film. 1933 var en oskyldigare tid, åtminstone i publikens ögon, det fanns inte många nyanser av gott och ont, saker var antingen svart eller vitt. Jag tycker att Kong blev riktigt sympatisk först med remaken från 1976 (i och för sig även i kaiju-filmerna från 60-talet, men låt oss fokusera på dom amerikanska versionerna nu), där hade han ett bredare känsloregister. Här äter han och spottar ut folk, trampar på andra för skojs skull (både dom som gjort honom något ont och andra som inte gjort honom illa alls) och drar ut en kvinna från sin lägenhet för att sedan släppa henne mot sin ofrånkomliga död.

 

Ändå är en överväldigande del fans, filmhistoriker och filmskapare överens om att det är jättesorgligt när han dör i slutet, att man gråter. Alltså... näe? Varken Ann Darrow eller någon annan som spenderat tid med Kong i filmen är ledsna över att han dör, han var en terror mot dom hela filmen. Dom borde väl veta bäst? Visst, han vet inte bättre själv och lite synd tycker jag faktiskt om honom när han efter att ha blivit skjuten lägger ifrån sig Ann och drar fingret längs hennes kropp, men det är inte tillräckligt för att jag ska gråta över hans öde eller se över det han gjort tidigare i filmen.