Chocolate (2008)
Genre: Martial Arts/Action
Regi: Prachya Pinkaew
Manus: Napalee, Chookiat Sakveerakul
Producent: Prachya Pinkaew, Tech Akarapol, Panna Rittikrai
Land: Thailand
Land: Thailand
Zin tillhör den thailändska maffian men gör misstaget att förälska sig i Masahi, en medlem i den rivaliserande japanska Yakuza. Masahi blir bortjagad från landet och tvingas lämna Zin, som är gravid med deras dotter. Zen, som dottern döps till, är inte som andra barn och behöver alltid ses över, men när hennes mamma blir sjuk i cancer måste hon tillsammans med vännen Mangmoon inkassera pengar som folk är skyldiga Zin från när hon fortfarande var medlem i maffian.
Kampsport på film har alltid varit en stor favorit hos mig. Det var västvärldens produktioner som jag bekantade mig mest med som liten, där bland annat Steven Seagal, Jean-Claude Van Damme, Chuck Norris och Jeff Speakmans filmer gjorde VHS-spelaren varm. Konsumtionen av österländsk kampsportsfilm begränsades till Bruce Lee och Jackie Chan, innan Jet Li gjorde intåg under tonåren och vidgade intresset åt det hållet. Efter att ha sett film av denna sort i runt 25 år nu råder det för mig inga tvivel om att Asien är där kampsportfilmen görs bäst. Det är alltid där man tar steget längre och tänjer på gränserna, blåser nytt liv i genren med jämna mellanrum på olika och underhållande sätt.
Inom genren finns vissa subgenres och här har vi en som jag, i brist på ett officiellt namn, kallar för handikampsportsfilm - kampsportsfilmer där huvudkaraktären lider av någon form av handikapp, antingen mental eller kroppslig. För att nämna några exempel gav Kina oss en enarmad svärdsmästare i The One-Armed Swordsman, Filippinerna gav oss den 84 cm långa Weng Weng och Japan har den blinda svärdsmästaren Zatoichi. Med Chocolate har Thailand gett oss en autistisk rövsparkare, Zen, spelad av JeeJa Yanin. Här snackar vi progressivitet!
Zens dagar består av att äta choklad (på liknande sätt Jackie Chan slänger i sig tuggummin i bland annat Armour of God), fånga bollar som kastas mot henne i hög fart av åskådare i utbyte mot växelpengar för det lilla tricket, samt att titta på filmer med Bruce Lee, Jackie Chan och Tony Jaa, vars moves hon sedan memorerar in i minsta lilla detalj. Hon får snart en ny hobby när hon och bästa vännen börjar leta upp personer som är skyldiga hennes cancersjuka mamma pengar, och slår skiten ur dom som vägrar betala tillbaka (spoilervarning: inte en jävel ger henne några pengar frivilligt). Dom första fightscenerna blev jag dessvärre inte så imponerad över, dom kändes för tydligt koreograferade. Efter att ha läst lite om filmen tror jag det kan bero på att dessa egentligen skulle vara i split screen, med scener från ett par Bruce Lee och Jackie Chans filmer där dom sparkar röv i ena rutan, som Zen återskapar i den andra rutan mot hennes motståndare. Det hade varit coolt att se och förmodligen gjort scenerna mycket bättre, men rättighetsproblem satte stopp på det, dessvärre.
Koreografin blir bättre och bättre ju längre in i filmen vi kommer och blir till slut helt jävla bananas, i samma anda som en annan film regissören tidigare regisserat, The Protector med Tony Jaa. Eftersom det är en thailändsk film är det mycket influenser från hemortens Muay Thai i koreografin, vilket innebär många tillfällen då Zens knä får presentera sig för motståndares huvuden. Knät kommer i alla möjliga vinklar och från olika positioner, uppifrån, nerifrån, höger, vänster och rakt på nosen på stackarna. Vackert! Det är en speciell känsla när man får se bad guys få ett hårt knä i ansiktet, det ger en sorts njutning endast ljudet av en avbruten arm från Seagal kan matcha. Can you dig it?
Jag gillar verkligen idén att ha en rövsparkande hjältinna med autism, en korsning mellan Rain Man och Ong Bak, men med en betydligt sötare huvudrollsinnehavare i Jeeja Yanin, som för övrigt övertygar i sin första roll. Det är hennes karaktärs väg att gå från autistiskt barn i behov av tillsyn alla tider på dygnet till hänsynslös rövsparkerska som gör filmen, mycket mer är det inte att skriva hem om, eller jo! Lönnmördartransorna får väl också ses som ett hyfsat originellt koncept, för att inte tala om minnesvärt. Man får komma ihåg att filmen trots allt är inspelad i Thailand...
Betyg:
Sword Drop.
